Original och höstens vedemödor

Lövprydd höstväg.

Nu när hösten har sitt grepp om vårt avlånga land och det blir mörkare för var dag som går och vintern knackar på dörren så är det många som drar sig in i hemmets lugna vrå för att pyssla lite med de bestyr som man ofta har där. Förr i tiden så drog man sig också tillbaka till hemmets vrår och skrymslen när mörkret föll på. Under 1800-talets slut fanns fortfarande inte radio eller tv och några böcker hade man knappt heller mer än en bibel. På den här tiden så satt man oftast i köket och pysslade med olika saker och det enda ljuset man oftast hade var från elden i spisen. Stearinljusen var på den här tiden ganska dyra och fotogenlampan började bli populär under 1880-talet men det var inte alla som hade sådana tända hela kvällarna ändå, så spisen fick hålla ljuset uppe samtidigt som den värmde upp stugorna. Det var ofta här som det berättades historier för både barn och vuxna. Vad historierna handlade om kan vara svårt att veta idag men naturligtvis så kunde det handla om personer i trakterna som var lite speciella men också om skrock som fanns på den tiden.
Ett original som det har berättats om i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i Åsenhöga socken var Post-Ida och här ska ni få höra lite om henne:

Post-Ida var född i Velebo och bodde där i hela sitt liv, utom de sista levnadsåren, då hon vistades på Öreryds ålderdomshem.
På huvudets vägnar var hon inte rikt utrustad, men hon var snäll och hjälpsam. Med grannars goda hjälp blev hon i början av 1900-talet antagen till lantbrevbärare på linjen Velebo - Åsenhöga - Velebo. 4 dagar i veckan knegade hon den 1,5 mil långa vägen, i ur och skur och om vintrarna på dåligt plogade vägar.
Tidigt om morgonen gick hon från Velebo, samlade upp avgående post utmed linjen. Framme vid postkontoret fick hon ett par timmar fritt, medan ankommande posten från Gnosjö sorterades upp. Den tiden använde Ida till att gå i de bägge affärerna och handla åt sina postkunder. Fram på eftermiddagen vandrade hon hemåt med den stora postväskan dinglande på ena axeln, en fotogenkanna i ena handen och ett par stora knyten i den andra och över alltsamman en gammal grågrön schal. Eftersom Ida hade för vana att gå i sicksack på vägen blev denna åtskilliga kilometer längre än 1,5 mil.
Post-Ida kunde knappast läsa, så posten sorterades upp i högar, för varje by och lades i en bestämd ordning i väskan. Sin svaga läskunnighet ville hon inte låtsas om, så hon blev en gång tillfrågad om det stod någonting nytt i bladet, "Ja det är ett skepp som har vält", sa Ida. (Hon hade då vänt tidningen upp och ned). Hon brukade säga att om hon hade alla pengarna, som hon burit mellan posten i Velebo, så vore hon missionär (hon menade miljonär).
På den tiden var det gott om luffare och tattare på vägarna och dessa var inte älskade av Post-Ida. Träffade hon någon sådan dängde hon extra mycket med väskan och kastade mördande blickar på dem. I varje sådan såg hon nämligen en bov och rånare. En gång mötte hon en gammal lodis vid Älmhult. Denne ville fråga henne om något, men Ida svängde med sin väska och skrek "Det är inte lönt du försöker, för här finns både länsman och telefon och förresten så står Herman Modeen på dyngan". Efter dessa fruktansvärda hotelser, fick den stackars luffaren bråttom att försvinna.
Ida bar posten fram till 1933, hon var då närmare 70 år. Hon dog 1944.

Det kan inte ha varit lätt alla gånger för dem.
En sak som också hände under hösten på 1800-talet var att pigorna och drängarna fick skriva nya kontrakt på gårdarna. Detta hände alltid i slutet av oktober, mestadels omkring den 24:e. En del blev kvar på de gårdar de hade varit på innan och en del fick gå till nya gårdar. De skrev kontrakt för ett år i taget och vara arbetslös som det heter idag ansågs inte vara så bra. Man ville ju inte ha några lösdrivare i trakterna som hittade på fuffens. För de som redan hade det ordnat för sig, som knektar och bönder behövde inte oroa sig, för de hade arbete så att det räckte och blev över många gånger. Någon ledighet för att skörden var bärgad blev det inte. Man var ju tvungen att se till att allting var i ordning inför vintern. Även djuren var man ju tvungen att ta hand om även att vintern var på antågande. De som hade skog var ute och högg ner träd även på vintern och då fick även hästarna deras jobba. Det fanns ju även jordtorpare som det hette, alltså de som fick ett torp där de kunde bo i utbyte mot att de jobbade åt bonden på vars mark torpet låg. En sådan jordtorpare bodde i Velebo som Post-Ida men han dog 1908. Hans namn var Johan Johannesson och om honom ska jag berätta lite här:

Johan var mer känd som Rolv. Rolv kallades han som känd, för att inte säga ökänd, i bygden. Han kunde bl.a trolla sägs det.Han bodde på torpet Tigerhov, som i dagligt tal kallades Rolvas. Det låg på Velebos marker, på en höjd med fin utsikt över S. Vallsjön.
Rolv hade lite svårt att se skillnad på mitt och ditt. Hans trolleri tog sig bl.a uttryck i att han kunde förvända synen på folk, göra sig osynlig och gå in hos dem när de var hemma och ”hämta” saker. Han hade frm barn som alla emigrerade till USA. Han var gift två gånger. När man frågade den andra frun varför hon gift sig med honom, med tanke på hans rykte, svarade hon, ”det var ingen annan som bjöd på mig”.
Rolv ska även ha uttryckt sig om sina barn som så inför en präst att de behövde inte gå i skolan utan de skulle jobba och tjäna pengar. Vad de behövde lära sig  kunde de lära sig på jobbet enligt honom.
Han var femte barnet i skaran av 8 till knekten Johannes Jonasson Lax på 125 Ingarp där Johan föddes 1822. Jag vet att jag skrivit om Rolv och Rolvas innan här i bloggen men en del kan vara värda att ta upp igen.
Just vad som gjorde att Johan blev mer av ett original är det igen som vet idag.

Båten Drottningholm som min morfar och hans 2 syskon åkte med från Göteborg 1911 och 1922.

När befolkningen började öka mer eller mindre explosionsartat från mitten av 1800-talet och arbetena inte räckte till för folket så var det många som emigrerade. Det finns nog knappt någon släkt där det inte var någon som emigrerade under andra hälften av 1800-talet och långt in på 1900-talet. Både på min mors och fars sida så har folk emigrerat. Populärt bland staterna i USA har varit Iowa men också Minnesota. På min morfars mors sida så var det en del som begav sig till Canada. Rolvs barn emigrerade till Texas. Omkring 1,5 miljoner människor emigrerade från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal. Många tog sig till Göteborg, antingen med tåg eller med andra färdsätt, där de fick vänta på båten som skulle ta dem till Hull i England. Från Hull fick de ta sig över hela England med tåg till Liverpool för att där vänta på en Atlantångare för vidare färd till New York. Anledningarna till emigrationen var iofs många och att det var dåligt med jobb här i Sverige var bara en av anledningarna till att folk emigrerade. Något som lockade Svenskarna var att lagen "The Homestead Act" hade trätt i kraft den 1:a Januari 1863, vilket innebar att de som lade en avgift fick rätt att odla 64,7 hektar statlig mark. Efter fem år utfärdades ett köpebrev på marken om nybyggaren hade plöjt upp en del av marken och verkligen bodde där.
Det var många bra människor som tog sig över till USA och originalen som fanns i Sverige blev oftast kvar, men naturligtvis så var det en och annan som var lite speciell som tog sig över också. Det var bland annat en son till en emigrant som helt plötsligt försvann men det visade sig senare att han bara hade flyttat till Oregon från Iowa utan att ha berättat det för någon. Det är ju annars de Svenskar som det har gått bra för som man får höra om i olika berättelser.

Sockengubben Peter i Berg, lite efterbliven på huvudets vägnar, men en lustig fyr, oförarglig men lättretad. De senare levnadsåren var han inhyst hosprästgårdsarrendatorn Wersnsten, men tidigare gick på socknen från 1894. Han levde in på 1920-talet. När Petter blev upprörd, stammade han och hade svårt att få fram orden. Tiden före jul brukade han gå omkring och sälja jultidningar bl.a. en som hette "Levande Vatten", dessutom sålde han kort på sig själv, där han stod finklädd i stärkkrage och panamahatt framför Åsenhöga kyrka. Några ungdomar i kyrkbyn hade på skoj satt ihop filmerna av Petter med Post-Ida på ett kort. Detta gjorde Petter mycket förgrymmad, liksom alltid då han blev skylld för gamla ungmör. Hos Adolf i Hult bodde Petter ofta under sin sockengång och Adolf skojade friskt med honom, men Petter blev aldrig svaret skyldig, fast det tog en rundlig tid att få fram replikerna. I kyrkbyns närhet bodde en gammal mö, som man brukade reta Petter med. Utmed vägen dit låg en stor åker. När Petter kom till Hult frågade Adolf, på ett fint o försiktigt sätt, Petter om han visste om det var bra gröda på "Broddhultsträdan". Men då vaknade Petter till ordentligt och hävde ur sig följande tirad, "Du din förgrömmade sketoxe, jag vet nog va du luktar efter". Men efter det utbrottet var vänskapen lika god igen.

Om ni har någon liten berättelse om något original eller liknande eller någon händelse som är lite speciell som ni vill dela med er av så får ni naturligtvis göra det i kommentarerna här nere under inlägget. Det roliga med original är väl mest det att det är ett litet annorlunda avbrott i vardagen. När man släktforskar stöter man ju på många olika personer och personligheter och det är ju just för att få fram vad det är för personer man har i släkten som är en del av just släktforskningen. Att få fram vilka platser de har bott på är ju en annan del av det hela. En del släkter flyttar runt hela tiden medan andra släkter stannar kvar på samma platser i flera generationer. En av de grenar jag forskar på bodde faktiskt på ett och samma ställe från 1750-talet fram till slutet av 1990-talet. De närmsta grannarna till den grenen just öster om där de bodde kom till det stället på 1760-talet och mig veterligt så äger någon i den grenen fortfarande det huset även om det kanske inte bor kvar där.
Det finns hur mycket som helst inom både släktforskning och historia som man kan hitta och ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man egentligen kan. Man kan alltid hitta någonting nytt som man inte kunde innan och sådant man trodde man kunde allt om kanske man bara har skrapat lite på ytan på.

//Daniel