Midsommar förr och nu

Midsommar, höjdpunkten i den svenska sommaren för många svenskar. Färskpotatis och sill med snaps är väl det svenskaste man kan ha på midsommarbordet? Hur är det egentligen med det? Har vi alltid haft sill och färskpotatis på midsommarbordet eller kan det vara så att det funnits någonting annat också? Det ska vi försöka reda ut.

Midsommar är Sveriges stora sommar­fest. Värmen har kommit och nätterna är långa och ljusa. Midsommarstången kläs och reses, vi binder kransar och äter jordgubbar. Det är en traditionstyngd högtid, då vi gärna vill värna om urgamla seder.

Men traditioner är luriga; de förändras ständigt och är inte alltid vad de vid första anblicken synes vara. Det är ofta svårt att säga var och när de uppkommit, varför de förändras eller ibland försvinner helt.

Midsommar är en sammansmältning av gamla och nya traditioner, en lång historia vars början är höljd i dunkel.

Rituell öldrickning

En utbredd uppfattning är att dansen kring stången är rester av en forntida fruktbarhetsfest till sommarsolståndets ära och att stången ursprungligen var en fallossymbol. Men vi vet faktiskt väldigt lite om forntidens midsommarfirande.

Det är sannolikt att man på något sätt firade sommarsolståndet, och att gissa att högtiden hade med fruktbarhet att göra ligger nära till hands. Där­emot vet vi inget om hur festen gick till, bortsett från en enstaka antydning i medeltida källor om rituell öldrickning och blot under vikingatiden.
Midsommarstång från Tyskland

Midsommarstången kom troligen till Sverige från Tysk­land någon gång under medeltiden och finns belagd i avbildningar från 1600-talet. Den kallas ibland för majstång, eftersom den i Tyskland och på övriga kontinenten reses i sam­band med förstamajfirandet.

I Sverige flyttades traditionen till midsommar, helt enkelt för att klimatet är kyligare här och att löven till smyckning inte har hunnit slå ut i maj. Överhuvudtaget kan man se att traditionerna kring midsommar och vårens andra fester går in i varandra och skjuts fram och tillbaka mellan högtiderna – ett exempel på traditioners flexibilitet.

Dansbanan lövades

Från slutet av 1800-talet finns svenskt folkminnesmaterial som berättar om hur midsommarfirandet gick till i dåtidens bondemiljö. Till att börja med skulle huset städas. Golven sopades rena och skurades. Alla textilier skulle vädras. Spisen skulle strykas och gårdsplanen gjordes fin.

Sedan smyckade man både inomhus och utomhus med blommor och löv från björk eller andra träd. Golven kunde strös med löv som både var vackra att se på och doftade gott. Utanför dörren ställdes lövruskor; sådana sattes sedan gammalt även ut i åkern.

Festplatserna lövades förstås också, liksom de vagnar eller båtar i vilka man skulle färdas dit. I städerna hölls lövmarknader strax före midsommar, där bönderna från landsbygden sålde lövruskor till stadsborna.

Maten

Maten som serverades vid midsommar skulle vara extra festlig. Valet av förtäring varierade beroende på var i landet man bodde och tillgången på olika livsmedel. I Nordiska museets uppteckningar nämns ofta fisk, men även kött och fläsk. Vitgröt och filbunke hörde också till kalasmaten enligt dessa uppgifter.

Vitgröt var ett namn för den finare gröt som man ofta åt vid festligheter. Den kokades på mjölk, istället för vatten, och med vetemjöl eller korngryn och i senare tid risgryn.

Någonting som idag starkt förknippas med julen men som förr i tiden var vår- och sommarmat är den rimmade skinkan. I det gamla bondesamhället så slaktades grisarna i oktober och december för att sedan saltas in så att det skulle räcka till nästa slakt. En eller ett par grisar sparades dock till lucia då de slaktades för att man skulle få färskt kött till julfirandet. Man skulle kunna tro att julskinkan är en rest från detta, men som Ebbe Schön skrev i sin bok: "Svenska traditioner" från 1998: Julskinkan har dock inte så värst gamla anor. I regel åt man andra delar av grisen. Julskinkan brukade man salta ner och spara till våren. Fastan som var tradition förr i tiden före påsk där man inte fick äta fläsk eller ägg så var det vanligt med rimmad (saltad) skinka på påskbordet utöver äggen.

I dag äter vi sill, färskpotatis och jordgubbar med grädde samt dricker öl och brännvin, en standardmeny som har vuxit fram under 1900-talet.

På många ställen i bondesamhället reste man midsommarstången tillsammans och roade sig med dans och lekar om­kring densamma. Dess utseende skiftade; det har funnits många varianter av form, storlek, utsmyckning och hur kransar­na skulle hängas. Löv hörde till de vanligaste dekorationerna men även exempelvis pappersband och färgade äggskal förekom.

"Små grodorna" från 1900-talet

Sång- och ringlekar och långdans var vanliga nöjen, då liksom nu. Däremot lekte man inte den lek som har kommit att bli nationalsymbol för svenskt midsommarfirande, ”Små grodorna”. Den finns inte med i uppteckningar om folkliga lekar från 1800-talet.

Troligen skapades leken på Nääs kursgård utanför Göteborg, där man för att bevara bondesamhällets kultur lärde ut både slöjd och lekar i början av 1900-talet. Där skapades också nya lekar avsedda att användas i pedagogisk verksamhet. Till dessa hör alltså ”Små grodorna”, som trycktes första gången i Sånglekar från Nääs 1922.

Lekbröllop och kransgillen

På vissa ställen i Sverige hölls lekbröllop som ett upptåg av ung­domarna vid vårens fester. I midsommartid kunde man välja en midsommarbrud och en brudgum till henne. Bruden kläddes fin och så drog man runt bland gårdarna och visade upp henne för att tigga ihop förnödenheter till kalaset som hölls efteråt.

Kransgillen var ett liknande upptåg, som också kunde kopplas till midsommar. Då valde man ett par, som ifördes kransar och dansade tillsammans. Flickorna kunde också binda kransar till pojkarna, som ett tecken på att de hörde samman.

Midsommarnatten var förknippad med kärlek och erotik. Den hörde främst ungdomarna till – då skulle man dansa tills solen gick upp.

Kyrkan och prästerskapet riktade i perioder hård kritik mot festligheterna eftersom de ansågs föra med sig osedligt uppförande. Detta tvingade ibland fram förändringar i traditionerna, men man lyckades aldrig utplåna dem helt.

Dansplatserna har varierat. Om man inte hade rest någon stång, eller ville dra sig undan från firandet vid denna, kunde dansen hållas på en annan plats som var plan nog att svänga om på, kanske vid en källa, på en loge eller i en vägkorsning.

Midsommarbål lever i grannländerna

Att tända midsommarbål och dansa kring eldarna är troligen en av de tidigaste midsommarsederna. Detta bruk beskrivs av Olaus Magnus under senmedeltid och är kanske ännu äldre än så.

I Danmark och Norge firar man Sankt Hansaften den 23 juni med att tända bål. Även i Sverige finns berättelser om midsommareldar fram till sent 1800-tal, främst från de landskap som gränsar till grann­länderna, men även från andra delar av landet.

I dag tänder man på många ställen i Sverige bål vid påsk eller valborg, men det är förstås inte omöjligt att det fortfarande brinner en eller annan midsommareld även här.

En magisk natt

I bondesamhällets folktro var midsommarnatten en av årets mest magiska nätter, då naturen flödade av krafter. Gränsen mellan människornas värld och det övernaturligas rike troddes vara tunnare än vanligt och det finns många berättelser om fantastiska saker som kunde hända denna natt.

Läkeväxter sades vara extra kraftfulla och samlades därför under midsommarnatten. Midsommardaggen var också eftertraktad; gick man barfota i den skulle man hålla sig stark och frisk under året. Daggen samlades också för att bota sjukdomar och för att få bröd och öl att jäsa ordentligt under året. På en del ställen besökte man även speciella midsommarkällor och drack av vattnet i dem för att få hälsa och kraft.

Midsommar var också en lämplig tid för skattsökare. Det sades att förtrollade skatter då steg upp ur jorden och blev synliga för människor. Om man lyckades vara tyst kunde man få tag i dem – bröt man tystnaden försvann de däremot för alltid.

Spådomar och varsel var vanliga i bonde­samhället. De stora hög­tiderna under året ansågs lämpa sig särskilt väl för att förutsäga framtiden. Midsommar var ju kärlekens högtid och ville man veta vem man skulle leva med var detta rätt tidpunkt.

Blommor under kudden

Kärleksspådomar var säkert mestadels lekfulla sysselsättningar, men det fanns ändå ett uns av allvar i dem. En form av midsommarmagi finns fortfarande kvar i dag: att plocka blommor att lägga under kudden för att drömma om den man ska gifta sig med.

Blommorna skulle enligt traditionen plockas under tystnad – bröts den var även magin bruten. Just tyst­nad är ett vanligt inslag i bondesamhällets magiska tänkande, en markering av att det är en rit som utförs.

Antalet blommor som plockades varierar, men de vanligaste antalen är sju eller nio. Ojämna tal uppfattas som magiska i många kulturer, kanske för att människor ser jämna tal som mer harmoniska och därmed mer »normala».

Ibland säger också traditionen att den som spår ska klättra över lika många gärdsgårdar som hon plockar blommor. Detta kan ses som en symbolisk gränsöverskridning mellan den vanliga världen och det övernaturliga.

Drömgröt gav svar

En annan spådomsmetod var att äta något väldigt salt – exempelvis saltad sill/strömming eller så kallad drömgröt, kokad på mjöl, vatten och salt. Sedan skulle man gå och lägga sig utan att dricka.

Den blivande maken (eller makan) skulle då uppenbara sig i drömmen och erbjuda den sovande något att släcka törsten med. Drycken kunde också säga något om huruvida det gemensamma livet skulle bli rikt eller fattigt.

För att i vaket tillstånd få varsel om framtiden kunde den nyfikne under tystnad vaka vid en korsväg eller på en jordfast sten. Om sådana vaknätter finns berättelser, som inte sällan varnar för att leka med spådomar.

Från Hacksås socken i Jämtland finns en uppteckning (en nedtecknad muntlig tradition) om tre flickor som vakade vid en korsväg under midsommarnatten. Den första flickan hörde slammer från en smedja, den andra hörde fiolmusik och den tredje hörde ringande kyrkklockor.

Den första blev gift med en smed, den andra med en speleman men den tredje flickan dog innan året var slut – det var klockorna från sin egen begravning som hon hört.

Det finns ju många olika sillsorter idag men hur länge har de funnits? Här har ni några exempel:

Jag hoppas att ni får en bra midsommar även att den i år inte är som de midsommrar ni är vana vid. Kanske det kommer nya traditioner för framtiden från den här midsommaren.

Glad midsommar

//Daniel

Julen på landet för 150 år sedan

Efter några svåra svältår kunde man äntligen fira jul igen. Vi har tittat närmare på jultraditioner och vidskepelser – och berättar hur julen i en liten bondstuga kunde se ut på 1870-talet.

För 150 år sedan kände man varken till julgranspynt, adventsljusstakar eller jultomten på den svenska landsbygden. Man kämpade för brödfödan och var glad om det fanns mat på bordet. Men även i de enklaste torpen var julen ändå en stor högtid som firades ordentligt.

Förr i tiden betydde det katastrof om skörden slog fel. I slutet av 1860-talet var det en period av svår missväxt då folk och fä svalt. Det var också därför många bröt upp och sökte lyckan i Amerika. De som blev kvar slet hårt. Den snälla jultomten i röd luva kände man inte till – men att det fanns en liten sträng gårdstomte, det visste man.

Gårdstomten skulle hållas nöjd

På hösten var arbetsdagarna särskilt långa och tunga. Potatis och betor skulle upp, ved huggas, djuren gödas extra och marken plöjas. Tröskningen tog man till sist, och det var viktigt att allt blev färdigt innan jul. Den 21 december gick nämligen gårdstomtens kontrakt ut och sen ville han inte vakta säden längre. Julen var förknippad med mycket magi och vidskepelse – därför var det viktigt att allt sköttes på rätt sätt.

De sista veckorna innan jul var det full fart i hushållet. Slakten var en viktig del i julförberedelserna. Man tog till vara nästan allt och gjorde korv, pressylta, lungmos, blodkorv, paltbröd och mycket annat. Av talgen från slakten stöptes det ljus, och hinnorna spändes som ”glas” i lyktorna. Om något från grisen blev över grävdes det ned under en sten så att gårdstomten skulle hållas nöjd.

Till jul skulle man vara extra snäll mot djuren – annars blev gårdstomten arg.

Julöl bryggdes och lutfisk lades i blöt

Julöl bryggdes av vört och humle. Och för att ölet inte skulle bli förtrollat var det viktigt att alla hurrade och ropade ”hej lustig” så högt man kunde när jästen lades i. På Anna-dagen den 9 december skulle lutfisken läggas i blöt och ölet vara färdigt att provsmakas. Det skulle firas med en riktig fest – ” Anna med kanna” som man sa. Givmildhet har alltid hört samman med julen, och husmor gick gärna med en korg med mat och dricka till de fattigaste i socknen.

Julbaket kunde vara i flera dagar

Veckan före jul gick åt till det stora matbrödsbaket. Att elda upp bakugnen tog flera timmar och det var ett tungt arbete att slå och knåda de stora degarna i trätrågen. Degarna fick sedan jäsa vid spisvärmen innan de bakades ut till limpor eller platta kakor. Det stora julbaket kunde vara i flera dagar och var ansträngande för husets kvinnor. Det var inte ovanligt att över hundra kilo mjöl användes, och av det gjordes jästa råglimpor som kunde väga sex kilo styck.

Beroende på var i Sverige man bodde bakades det till exempel både vardagsbröd, vörtlimpor, surlimpor, hårda brödkakor, festbröd och tunnbröd. Och för att få limporna extra goda penslades de med enbärssirap. Kringlor, vetebröd, lussekatter, mandelmusslor och pepparkakor var en lyx som de som hade det lite bättre ställt kunde unna sig.

Det var inte bara i bagarstugan och visthusboden det arbetades för fullt, även i stallet och bykhuset rådde febril aktivitet för att allt skulle bli klart till jul.

Julhalm är utspritt på golvet i en stuga 1903.

Storstädning den 23 december

För att komma in i en bondstuga fick man böja på nacken i den låga dörröppningen och lyfta på fötterna över de höga trösklarna. Därinne var det mörkt eftersom fönstren var små, och väggarna var svarta av sot – endast härden lyste upp. Dagen före julafton skulle hela gården städas. Eftersom man eldade i öppen härd, hade djur inomhus och inte städade så ofta satt smutsen hårt och doften var påträngande.

Tenntallrikar, ljusstakar, kopparkittlar och annat fint som fanns skulle putsas och lyftas fram. Målade bonader med religiösa motiv hängdes upp väggarna.
Julträd med äpple istället för julgran

Seden med julgran inomhus hade inte nått ut till alla på landsbygden än. Istället hade man julträd på bordet – en stor träljusstake med pinnar för äpplen. Utanför stugan satte man en granruska som betydde att julefrid skulle råda. Man strödde också ut granbarr runt husen. Det skulle skydda mot gengångare och andra onda makter – man trodde att de var barfota och att stickiga granbarr skulle stoppa dem. En sista rest av det här är att man i dag lägger granris att torka fötterna på utanför ytterdörrarna till jul.

Julbad och halm på golvet

Till jul var det tradition att alla på gården skulle bada inomhus i en balja. Därefter värmde man sig framför den öppna spisen innan man tog på sina finaste kläder. Männen skulle klippas och rakas innan de var redo att fira jul. En julkärve av havre skulle sättas upp till fåglarna före klockan tolv på julafton.

I de enklare hemmen var det fortfarande vanligt att även sprida ut julhalm på golven inomhus. Det var en särskild ceremoni med gårdens män som bar in kärvar med halm. Husfar gick i täten, han hälsade och frågade om hans följe fick stanna över julen. Mor i huset svarade att det går bra, och bjöd dem på brännvin och smörgås.

Innan jultomten tog över julklappsutdelningen var det olika jullekar och upptåg med utklädda bockar och annat som gällde.

Julbocken kom med klapparna

Både barn och vuxna lekte i halmen, och övernattande gäster kunde sova bekvämt på golvet. Man passade också på att fläta kransar, bockar, stjärnor, takkronor och annat fint. I halmen trivdes även höns, griskultingar och andra småkreatur som fick vara inne i stugvärmen på vintern. På julaftons kväll samlades alla till årets högtidligaste måltid. Man dukade även för vänner och släktingar som dött under året.

När det bankade hårt på dörren visste alla att det var julbocken som ville in. Han var klädd i päls och delade ut julklappar till de som varit snälla under året. Han hade stora horn, yvigt skägg och käpp – inte undra på att barnen var rädda!

Färsk mat på julbordet

Julmaten var lika efterlängtad antingen man bodde i slott eller koja. När julmaten dukades fram var bröd och fläsk det allra viktigaste. Men vid kusterna förekom även rökt ål, smörstekt abborre eller kokt gädda på julbordet. Grishuvud, skinka, kroppkakor, grönkål, lutfisk, leverpastej, fläskkorv, sylta, palt, gröt, ost och sill var andra vanliga delikatesser. Det ovanliga var att det var färsk mat som omväxling till den insaltade, rökta eller torkade maten som åts till vardags.

Både familjemedlemmar och tjänstefolk fick en ”julhög” bestående av bröd, och ibland också ost, smör, pepparkaka och äpple som skulle räcka hela julen. Den goda julmaten svaldes ner med öl och brännvin.

Det var också viktigt att dela med sig. De som hade möjlighet gav av tradition kött, soppa, bröd och ljus till de behövande i socknen. Även gårdens djur fick lite extra mat och omtanke. Julbordet avslutades med att man åt gröt från ett stort gemensamt fat. Ingen fick smaka förrän den hittat på ett rim, och skeden vandrade runt.

Sköt in julen för att skrämma bort troll

Efter gröten samlades alla till en julandakt där julevangeliet lästes upp. Man satt sedan kvar länge och spelade kort, pratade och berättade spökhistorier. När skymningen föll var det dags att ”skjuta in julen”. Då gick männen från gård till gård och avlossade skott utanför stugorna. De blev då indragna och trugades i brännvin innan de vandrade vidare. Seden var till för att skrämma bort troll och andra onda väsen.

Det gick inte för sig att komma i säng för sent – på juldagens morgon var det ju dags för julotta. Varje gård hade lämnat hemstöpta ljus till kyrkan som var fullt upplyst klockan sex på morgonen. Man färdades med slädar som drogs av frustande hästar i den kalla vintermorgonen. Snön knarrade, julblossen lyste, bjällerkransarna pinglade och drängarna på kuskbockarna hojtade. Färden omgavs dessutom av magiska riter för att hålla trollen borta. Det var säkerligen en spännande upplevelse för både vuxna och barn.

Kringlor och brännvin på vägen

En del hade mycket längre väg än andra och som färdkost medtogs ibland kringlor och brännvin. Den uppvärmda kyrkan strålade av ljus och var fylld till sista plats. I husen längs vägen från kyrkan var ljusen tända i alla fönster.

Efter julottan serverades det middag hemma och sedan rådde julefrid utan något arbete. Man fick inte ens skotta snö eller mocka i ladugården – det skulle bringa olycka. Månntro att många passade på att sträcka ut sig i halmen på golvet för att fläta julbockar och leka med barnen!

En god fortsättning på julen och ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla!

//Daniel

Original och höstens vedemödor

Lövprydd höstväg.

Nu när hösten har sitt grepp om vårt avlånga land och det blir mörkare för var dag som går och vintern knackar på dörren så är det många som drar sig in i hemmets lugna vrå för att pyssla lite med de bestyr som man ofta har där. Förr i tiden så drog man sig också tillbaka till hemmets vrår och skrymslen när mörkret föll på. Under 1800-talets slut fanns fortfarande inte radio eller tv och några böcker hade man knappt heller mer än en bibel. På den här tiden så satt man oftast i köket och pysslade med olika saker och det enda ljuset man oftast hade var från elden i spisen. Stearinljusen var på den här tiden ganska dyra och fotogenlampan började bli populär under 1880-talet men det var inte alla som hade sådana tända hela kvällarna ändå, så spisen fick hålla ljuset uppe samtidigt som den värmde upp stugorna. Det var ofta här som det berättades historier för både barn och vuxna. Vad historierna handlade om kan vara svårt att veta idag men naturligtvis så kunde det handla om personer i trakterna som var lite speciella men också om skrock som fanns på den tiden.
Ett original som det har berättats om i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i Åsenhöga socken var Post-Ida och här ska ni få höra lite om henne:

Post-Ida var född i Velebo och bodde där i hela sitt liv, utom de sista levnadsåren, då hon vistades på Öreryds ålderdomshem.
På huvudets vägnar var hon inte rikt utrustad, men hon var snäll och hjälpsam. Med grannars goda hjälp blev hon i början av 1900-talet antagen till lantbrevbärare på linjen Velebo - Åsenhöga - Velebo. 4 dagar i veckan knegade hon den 1,5 mil långa vägen, i ur och skur och om vintrarna på dåligt plogade vägar.
Tidigt om morgonen gick hon från Velebo, samlade upp avgående post utmed linjen. Framme vid postkontoret fick hon ett par timmar fritt, medan ankommande posten från Gnosjö sorterades upp. Den tiden använde Ida till att gå i de bägge affärerna och handla åt sina postkunder. Fram på eftermiddagen vandrade hon hemåt med den stora postväskan dinglande på ena axeln, en fotogenkanna i ena handen och ett par stora knyten i den andra och över alltsamman en gammal grågrön schal. Eftersom Ida hade för vana att gå i sicksack på vägen blev denna åtskilliga kilometer längre än 1,5 mil.
Post-Ida kunde knappast läsa, så posten sorterades upp i högar, för varje by och lades i en bestämd ordning i väskan. Sin svaga läskunnighet ville hon inte låtsas om, så hon blev en gång tillfrågad om det stod någonting nytt i bladet, "Ja det är ett skepp som har vält", sa Ida. (Hon hade då vänt tidningen upp och ned). Hon brukade säga att om hon hade alla pengarna, som hon burit mellan posten i Velebo, så vore hon missionär (hon menade miljonär).
På den tiden var det gott om luffare och tattare på vägarna och dessa var inte älskade av Post-Ida. Träffade hon någon sådan dängde hon extra mycket med väskan och kastade mördande blickar på dem. I varje sådan såg hon nämligen en bov och rånare. En gång mötte hon en gammal lodis vid Älmhult. Denne ville fråga henne om något, men Ida svängde med sin väska och skrek "Det är inte lönt du försöker, för här finns både länsman och telefon och förresten så står Herman Modeen på dyngan". Efter dessa fruktansvärda hotelser, fick den stackars luffaren bråttom att försvinna.
Ida bar posten fram till 1933, hon var då närmare 70 år. Hon dog 1944.

Det kan inte ha varit lätt alla gånger för dem.
En sak som också hände under hösten på 1800-talet var att pigorna och drängarna fick skriva nya kontrakt på gårdarna. Detta hände alltid i slutet av oktober, mestadels omkring den 24:e. En del blev kvar på de gårdar de hade varit på innan och en del fick gå till nya gårdar. De skrev kontrakt för ett år i taget och vara arbetslös som det heter idag ansågs inte vara så bra. Man ville ju inte ha några lösdrivare i trakterna som hittade på fuffens. För de som redan hade det ordnat för sig, som knektar och bönder behövde inte oroa sig, för de hade arbete så att det räckte och blev över många gånger. Någon ledighet för att skörden var bärgad blev det inte. Man var ju tvungen att se till att allting var i ordning inför vintern. Även djuren var man ju tvungen att ta hand om även att vintern var på antågande. De som hade skog var ute och högg ner träd även på vintern och då fick även hästarna deras jobba. Det fanns ju även jordtorpare som det hette, alltså de som fick ett torp där de kunde bo i utbyte mot att de jobbade åt bonden på vars mark torpet låg. En sådan jordtorpare bodde i Velebo som Post-Ida men han dog 1908. Hans namn var Johan Johannesson och om honom ska jag berätta lite här:

Johan var mer känd som Rolv. Rolv kallades han som känd, för att inte säga ökänd, i bygden. Han kunde bl.a trolla sägs det.Han bodde på torpet Tigerhov, som i dagligt tal kallades Rolvas. Det låg på Velebos marker, på en höjd med fin utsikt över S. Vallsjön.
Rolv hade lite svårt att se skillnad på mitt och ditt. Hans trolleri tog sig bl.a uttryck i att han kunde förvända synen på folk, göra sig osynlig och gå in hos dem när de var hemma och ”hämta” saker. Han hade frm barn som alla emigrerade till USA. Han var gift två gånger. När man frågade den andra frun varför hon gift sig med honom, med tanke på hans rykte, svarade hon, ”det var ingen annan som bjöd på mig”.
Rolv ska även ha uttryckt sig om sina barn som så inför en präst att de behövde inte gå i skolan utan de skulle jobba och tjäna pengar. Vad de behövde lära sig  kunde de lära sig på jobbet enligt honom.
Han var femte barnet i skaran av 8 till knekten Johannes Jonasson Lax på 125 Ingarp där Johan föddes 1822. Jag vet att jag skrivit om Rolv och Rolvas innan här i bloggen men en del kan vara värda att ta upp igen.
Just vad som gjorde att Johan blev mer av ett original är det igen som vet idag.

Båten Drottningholm som min morfar och hans 2 syskon åkte med från Göteborg 1911 och 1922.

När befolkningen började öka mer eller mindre explosionsartat från mitten av 1800-talet och arbetena inte räckte till för folket så var det många som emigrerade. Det finns nog knappt någon släkt där det inte var någon som emigrerade under andra hälften av 1800-talet och långt in på 1900-talet. Både på min mors och fars sida så har folk emigrerat. Populärt bland staterna i USA har varit Iowa men också Minnesota. På min morfars mors sida så var det en del som begav sig till Canada. Rolvs barn emigrerade till Texas. Omkring 1,5 miljoner människor emigrerade från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal. Många tog sig till Göteborg, antingen med tåg eller med andra färdsätt, där de fick vänta på båten som skulle ta dem till Hull i England. Från Hull fick de ta sig över hela England med tåg till Liverpool för att där vänta på en Atlantångare för vidare färd till New York. Anledningarna till emigrationen var iofs många och att det var dåligt med jobb här i Sverige var bara en av anledningarna till att folk emigrerade. Något som lockade Svenskarna var att lagen "The Homestead Act" hade trätt i kraft den 1:a Januari 1863, vilket innebar att de som lade en avgift fick rätt att odla 64,7 hektar statlig mark. Efter fem år utfärdades ett köpebrev på marken om nybyggaren hade plöjt upp en del av marken och verkligen bodde där.
Det var många bra människor som tog sig över till USA och originalen som fanns i Sverige blev oftast kvar, men naturligtvis så var det en och annan som var lite speciell som tog sig över också. Det var bland annat en son till en emigrant som helt plötsligt försvann men det visade sig senare att han bara hade flyttat till Oregon från Iowa utan att ha berättat det för någon. Det är ju annars de Svenskar som det har gått bra för som man får höra om i olika berättelser.

Sockengubben Peter i Berg, lite efterbliven på huvudets vägnar, men en lustig fyr, oförarglig men lättretad. De senare levnadsåren var han inhyst hosprästgårdsarrendatorn Wersnsten, men tidigare gick på socknen från 1894. Han levde in på 1920-talet. När Petter blev upprörd, stammade han och hade svårt att få fram orden. Tiden före jul brukade han gå omkring och sälja jultidningar bl.a. en som hette "Levande Vatten", dessutom sålde han kort på sig själv, där han stod finklädd i stärkkrage och panamahatt framför Åsenhöga kyrka. Några ungdomar i kyrkbyn hade på skoj satt ihop filmerna av Petter med Post-Ida på ett kort. Detta gjorde Petter mycket förgrymmad, liksom alltid då han blev skylld för gamla ungmör. Hos Adolf i Hult bodde Petter ofta under sin sockengång och Adolf skojade friskt med honom, men Petter blev aldrig svaret skyldig, fast det tog en rundlig tid att få fram replikerna. I kyrkbyns närhet bodde en gammal mö, som man brukade reta Petter med. Utmed vägen dit låg en stor åker. När Petter kom till Hult frågade Adolf, på ett fint o försiktigt sätt, Petter om han visste om det var bra gröda på "Broddhultsträdan". Men då vaknade Petter till ordentligt och hävde ur sig följande tirad, "Du din förgrömmade sketoxe, jag vet nog va du luktar efter". Men efter det utbrottet var vänskapen lika god igen.

Om ni har någon liten berättelse om något original eller liknande eller någon händelse som är lite speciell som ni vill dela med er av så får ni naturligtvis göra det i kommentarerna här nere under inlägget. Det roliga med original är väl mest det att det är ett litet annorlunda avbrott i vardagen. När man släktforskar stöter man ju på många olika personer och personligheter och det är ju just för att få fram vad det är för personer man har i släkten som är en del av just släktforskningen. Att få fram vilka platser de har bott på är ju en annan del av det hela. En del släkter flyttar runt hela tiden medan andra släkter stannar kvar på samma platser i flera generationer. En av de grenar jag forskar på bodde faktiskt på ett och samma ställe från 1750-talet fram till slutet av 1990-talet. De närmsta grannarna till den grenen just öster om där de bodde kom till det stället på 1760-talet och mig veterligt så äger någon i den grenen fortfarande det huset även om det kanske inte bor kvar där.
Det finns hur mycket som helst inom både släktforskning och historia som man kan hitta och ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man egentligen kan. Man kan alltid hitta någonting nytt som man inte kunde innan och sådant man trodde man kunde allt om kanske man bara har skrapat lite på ytan på.

//Daniel

Fira in det nya året

Nyårsfirande är känt i det sentida svenska bondesamhället liksom i vår tid. Man vakade in det nya året och sköt skott med bössor. Ville man veta hur det kommande året skulle gestalta sig så var detta en bra tid för att förutsäga det.

Fira in det nya året är någonting de flesta gör.
Firandet av tolvslaget är årets första kalenderfest. Nyårsaftonen har sitt namn Sylvester efter påven Silvester, som dog den 31 december år 335. I traditioner utanför Västerlandet och i olika tidpunkter i historien förläggs som bekant det nya året till andra tidpunkter. I Sverige var den 25 december nyårsdag fram till 1500-talet, men firades på vissa håll ända in på 1700-talet.

Precis som julnatten var nyårsnatten laddad med magisk kraft. Då var det lämpligt att förutspå hur det kommande året skulle gestalta sig beträffande skörden, giftermål och eventuella dödsfall. Den unga flickan som ville se in i framtiden skulle niga tre gånger för nymånens skära och läsa upp en vers av nedanstående lydelse:

God dag, nyårsny
Säg mig vems bröd jag ska baka
Vems säng jag ska bädda
Vems barn jag ska föda

(ur "Den stora julboken" av Jan-Öjwind Swahn)

Från Västergötland berättas om flickor som gick ut vid 12-slaget och sopade ett litet stycke ifrån förstutrappen åt gården. Nästa dag skulle den tillkommande komma till gården.

Teknikerna för att spå var många, men spådom i kaffesump eller tenn användes ofta. Från Småland berättas om bonden som tolkade nyårsnyet (nymånen) så att lika många dagar som nyårsnyet doldes av moln, lika många dagar skulle säden ligga i jorden.

Vaka in det nya året

Att vaka in nyåret är en sen tradition och en borgerlig företeelse vilken med tiden spritt sig i alla samhällsklasser. Nyårsringningen, som i vår tid fått så stor roll, spreds via radion från 1920-talet. Dock förekom nyårsringning på Skansen redan 1893, på initiativ av Artur Hazelius.

Under efterkrigstiden har nyårsfirandet växt och alltmer fått lyxbetoning. Förebilden är högreståndsfester från förr. Mat och klädsel spelar stor roll vid nyår. Vi är gärna uppklädda, dricker mousserande vin och äter exklusiv mat. I Västra Vingåkers socken i Södermanland önskade ungdomen varandra gott nytt år efter morgonens kyrkobesök med följande ord:

Ja önska dej ett godt nytt år
Att du en vacker fästmö får
Jag önskar dej ett godt nytt år
Att du en vacker fästman får

Till middag blev det sedan fläskstek med bruna bönor och till efterrätt fruktsoppa. Till kvällsmat fisk och gröt som blivit över från nyårsafton.

Till skillnad från julaftonen är nyårsaftonen en mer offentlig fest. Familjen är inte i centrum så mycket som vänner och våra sociala nätverk. Att fira nyår med smällar och fyrverkerier går tillbaka på seden att skjuta in det nya året med skott. Nyårshälsningar – lyckönskningar – är kända sedan 1400-talets Tyskland.

Vädertydor och lycka

Nyårskort föreställande ett kärlekspar, en man och en kvinna som ömt håller om varandra. De står utomhus i ett vintrigt landskap iklädda eleganta kläder av 1910-talssnitt. En ängel med gloria och rosa fotsid klädnad håller sina händer skyddande ovanför dem. Texten "Godt nytt år" i guldtryck i nedre hörnet.

Nyårsnatten var i likhet med julnatten en tid att ta ut förutsägelser om det kommande året. ”Kära nyårsny! Vems skjorta skall jag sy, vems kaka skall jag baka, vems maka skall jag bli?”, är en ramsa som hjälper de unga flickorna att förutsäga vem som blir den tillkommande. Spelet filipin, där den som först yttrar ”filipin” när man ses efter nyår får önska sig något, kan sägas vara en rest av dessa förutsägelser.


I vår tid avlägger många ett nyårslöfte i samband med tolvslaget. Traditionen kommer från USA, där man talar om New Year’s resolutions. Ordet nyårslöfte började användas på 1940-talet, men företeelsen var känd under andra benämningar redan tidigt på 1900-talet i Sverige. I bondesamhället var seden att avge nyårslöften okänd.

Gott nytt år allihopa!

//Daniel

Vallonerna och myterna

När man är mörkhårig så får man ibland frågan om man kommer från en vallonsläkt. En del har säkert hört historier som äldre släktingar har berättat om att det kan finnas vallonblod i något av släktleden. Hur pass väl stämmer det egentligen och ligger det någonting i dessa saker som sägs om vallonsläkten?

Vallonsmeder i arbete vid Finspångs kanongjuteri, där masugnen ses till höger. På gårdsplanen ligger några leveransklara kanoner, och i bakgrunden ses Finspångs slott.

Att härstamma från vallonerna är snudd på lika fint som att vara adlig. Men så var det inte innan vallonmyten tog form för drygt hundra år sedan.

Vallonerna är arbetarklassens adel. En droppe vallonblod väger tyngre än generationers floder av simpelt bondeblod. Mörkt hår i släkten ses av många som ett tecken på ädlaste härstamning ända från det tidiga 1600-talets Vallonien, då Sverige lockade hit ett tusental smeder och andra arbetare till järnbruken. Smeder bland anorna betraktas som ett lika säkert tecken.

Vi börjar från början.

Valloner (franska: Wallons, vallonska: Walons) är en franskspråkig folkgrupp bosatt främst i södra Belgien (Vallonien), men även i norra Frankrike (grevskapet Valois). Vallonerna är en av tre etniska grupper i Belgien, jämte de nederländsk-talande flamländarna i norr, och den tysktalande populationen i öster."

Namnet vallon kommer ursprungligen från det germanska ordet walhaz, vilket de forntida germanska folkgrupperna använde om alla icke-germanska folkslag, ett ord som också har gett upphov till namnen på Wales, Valais (Wallis på tyska), och Valakiet. En nutida populär uttydning av Vallonien är annars "dalarnas land" (via franskans vallée), vilket det belgiska turistministeriet använt på vägskyltar avsedda för turister, oftast formulerat på franska som pays des vallées. Vallonien är också väldigt backigt och rikt på kullar och dalar söder och öster om floden Meuse.

Tog fart under Gustav Vasa

Järnhanteringen har mycket gamla anor i Sverige, men det var först med Gustav Vasa och framförallt under stormaktstiden som näringen började utvecklas ekonomiskt och bli en storindustri. Efterfrågan på kapital, tekniskt kunnande och arbetskraft var stor. Gustav Vasa började ta in tyska smeder och med dem det så kallade tysksmidet. Sedan kom vallonerna.

De första dök upp redan i slutet av 1500-talet, många av dem för att arbeta för brukspatron Willem de Besche, som arrenderade Finspångs bruk. Han var själv född i Vallonien. Östergötland blev alltså vallonsmidets första fäste, även om det senare kom att starkt förknippas med Uppland.

Från Ardennerna

Vallonien var en franskspråkig industriregion med gruvor och metallutvinning. I bergstrakterna Ardennerna fanns gott om malm, skog och vattenkraft, samma tillgångar som i Sverige. Men arbetslösheten var stor och där kom den expanderande svenska järnhanteringen in i bilden.

Willem de Besche tog hjälp av landsmannen Louis De Geer, som var handels- och finansman i Amsterdam. Tillsammans tog de även arrende på Österby, Lövsta och Gimo i Uppland. Det är nu den stora vågen kommer, med ungefär tusen familjer. Men långt ifrån alla var smeder.

– Vallonerna kan grovt delas upp i två ungefär lika stora grupper: En var smeder och andra som arbetade i järnproduktionen, den andra var olika typer av bruks- och skogsarbetare. Det finns också en mindre grupp med administrativ personal och liknande.

Alla skickliga smeder var inte heller valloner. Man räknar med att var tionde smed var vallon, ungefär lika stor andel var tyskar och resten svenskar.

Kan vara tyskar

Att vallonerna stack ut berodde på flera faktorer. Deras främmande ursprung med namn svåra att uttala för svenskarna är förstås en uppenbar orsak. Namnen förvrängdes ofta, ibland till oigenkännlighet, i kyrkböcker och bruksrullor.

Detsamma hände tyska smeder, vilket bidrar till att släktforskare gärna ser valloner så fort märkliga namn dyker upp. Men så behöver det inte alls vara.

Man kan ta namnet Silja som exempel.

– Det kommer från en tysk smed, Siliacus Gerich. Hans son blev en Siliacsson, vilket han förkortade till Silja. Men en gren av släkten kallade sig sedan Siljard, och det låter ju väldigt franskt.

Att tysksmederna inte är lika tydliga som grupp fast de var minst lika många beror på att de kom under en längre tidsperiod och till många olika platser, de var inte så koncentrerade som vallonerna. Här finns namn som Gropp och Knippel (eller Knöppel) i Hedemora och Stockhaus i Färna.

120 vallonsläkter kvar med namn

Inte ens prästerna kunde franska eller tyska, så namnen kunde skrivas ned lite hursomhelst. När vallonernas barn flyttade kunde flera olika stavningar etableras på olika håll. Efter några generationer är floran av stavningar ganska frodig. Efter flera hundra år har få släkter kvar sina namn. Av cirka fyrahundra släkter som kom in finns i dag ungefär hundratjugo kvar med namn.

Vallonernas särställning byggde framför allt på deras hantverksskicklighet, som de gärna behöll inom sin grupp. Det skiljer dem inte från andra hantverkare, men när man ser till att gifta bort sina döttrar med kollegors söner eller tvärtom blir gruppen mer sluten. Så var det i början, men genom årens lopp kom den att öppnas alltmer när kunnandet spreds och även svenska smeder och deras svenner fick gifta in sig.

Brukspatronen

När vallonbruken byggdes var de ensamma i sitt slag, unika i sin struktur med den spikraka bruksgatan flankerad av prydliga kontor och bostäder, vackra parker och en ståtlig herrgård istället för det gamla gyttret med små smedjor, skjul och stugor.

Över allt tronade patriarken, en välvillig brukspatron som var mån om sina arbetare och sörjde för dem från vaggan till graven.

Det var då, på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, som vallonen blev en idealfigur.

– Den tidiga arbetarrörelsen var mån om att motverka den traditionella bilden av arbetaren som söp och inte kom till jobbet på måndagar. De vallonska arbetarna sågs alltid som mer disciplinerade, skickligare och möjligen bättre. De tog ansvar för sitt arbete och sitt eget liv. Det blev en viktig del av metallarbetarnas yrkesidentifikation.

Myten lever sitt eget liv

Och därifrån löper spåren vidare till i dag, då ingen längre har personliga erfarenheter av vallonsmide och vallonernas liv. För hundra år sedan fanns gamla kvar som kunde berätta, i dag har vallonerna frikopplats till en myt som lever sitt eget liv. Att vara av vallonsläkt är bra, även om vallonerna bara utgör en promille av ens förfäder.

Än i våra dagar förklaras mörka drag ofta med avlägsna vallonsläktingar från 1600-talet. Detta trots att få, bara runt 900, av dem som invandrade till Sverige valde att stanna i landet.

Trots att så få stannade, och trots att de framför allt höll sig till Östergötland, Södermanland och senare Uppland, finns det i var och varannan mörkhårig svensk familj en idé om vallonsläktskap.

Många valloner var smeder och deras yrkeskunskap värderades högt. Just därför verkar det anses finare att härstamma från valloner än från till exempel slaviska trälar.

Riktigt obehagligt blir det när man tänker på hur denna vallonmyt bottnar i en rasbiologisk föreställning om att alla ”riktiga” svenskar är blonda. I det blåögda Sverige är mörka drag visst fortfarande en avvikelse som måste förklaras.

På olika forum sprids också rykten om sådant som sägs avslöja ett vallonskt ursprung; som knölar i nacken och längd på stortån.

Myter kan vara svåra ibland men med lite efterforskning så kan man snart ta död på dem.

//Daniel