Fattighjon och Rotehjon

Barn ur fattighjonen i Grythyttans socken i Västmanland år 1913.

När man i dagens läge pratar om fattiga och rika så är det faktiskt inte samma sak som att prata om fattiga och rika som levde förr i tiden. Det är många som vill tro det att det har varit ungefär lika dant i alla tider men så är faktiskt inte fallet. Dagens fattiga och rika har det bra mycket bättre än vad fattiga och rika hade det på 1800-talet. De flesta har nog hört talas om fattighjon som bodde tillsammans i ett hus genom att ha sett Emil i Lönneberga eller något liknande. Fattigstugan på den här tiden brukade ligga i anslutning till Kyrkan och prästgården. Man brukade säga att det var mittpunkten i socknen även om kyrkan kanske inte alltid låg i mitten men det var iaf den naturliga samlingspunkten på den här tiden då alla var tvungna att gå till kyrkan. Att ha en fattigstuga var mer regel än undantag även att alla socknar inte hade det. De som inte hade en fattigstuga men även de som hade en sådan fick inte alltid plats med alla fattiga i ett och samma hus. Efter nödåren i slutet på 1860-talet så var det många som inte hade råd att bo kvar i sina hus och torp då deras skörder hade slagit fel i flera år och de hade varit tvungna att slakta djuren och inte hade någonting kvar. Fattigstugan och gå och tigga var lite av alternativen de hade eftersom att det inte fanns jobb till alla på den här tiden. Ett alternativ var också att bli rotehjon. Då var man allt för skröplig för att antingen gå och tigga eller hjälpa till på gården. Oftast saknade rotehjonet någon släkt som kunde ta hand om dem. Ett rotehjon fick alltså gå från gård till gård i så kallad rotering. Oftast var det de som tog minst betalt för att ta emot den fattige som fick ha hand om dem för ett tag. Efter att ha haft dem ett litet tag så var den fattige tvungen att bege sig till nästa gård för att stanna där ett litet tag. Det en rotehjon fick under vistelsen var nödvändig kost och logi.

Naturligtvis ville inte folk ha några hjon hos sig över huvud taget, speciellt inte efter att man hade haft det svårt själv då det hade varit svåra tider. Ni som har en familj med flera barn och en av er blir av med jobbet och helt plötsligt måste ta hand om en person till i hushållet för att mätta. Ni skulle nog inte vara så sugna på att göra detta heller, lika lite som de var på 1800-talet. Att ha ett rotehjon som var döende ansågs betyda otur. På grund av detta så kunde hjonet skickas runt oftare även när de låg inför döden. Antalet dagar hjonet var på varje ställe bestämdes av hemmanets storlek. Ett hemman var alltså en gård som var så pass stor att avkastningen av det de kunde skörda kunde försörja en hel familj, vilket inte var helt enkelt alla gånger, speciellt inte under svältåren mellan 1867 och 1869. Även efter svältåren då bönderna var tvungna att bygga upp nya lager av sin skörd och sina djur så var det svårt för dem att ta emot utomstående för de hade helt enkelt inte mat nog som räckte ens till familjen.

Rotekorg.

När ett rotehjon inte längre orkade gå mellan gårdarna fick de bäddas ner i så kallade rotehjonskorg som de sedan bar eller fraktades i mellan gårdarna. Det kallades för fattigskjuts. När de inte längre kunde hålla tätt så fick de flytta ut med sin rotehjonskorg till fähus eller annat uthus och det var inte alls säkert att någon tog ansvar för deras hygien eller tvätt av kläder när de var där. Det fanns också en speciell fattigklubba även kallad tiggarklubba som de var tvungna att bära med sig så att folk såg att de tillhörde rotering enligt militär förebild. Ibland kunde det vara så att de kunde ha med sig klubban och anteckningsbok i vilken det registrerades var de hade varit innan. Under de omständigheter som rådde så kunde en rotehjon vara på en gård i fem dagar innan de skickades vidare. Då de döende rotehjonen inte ansågs som de bästa på något sätt så kallades deras rotegång ofta för dynga och hjonen då för dyngehjon.

1847 så förbjöds rotegång för barn och allt eftersom så ersattes rotesystemet av fattighjonssystemet. Fattigstugorna började ta över mer och mer och det var fattigkassan som fick bekosta det hela. Det var först och främst de arbetsoförmögna eller "Oföra" så som fysiskt eller psykiskt funktionshindrade, obotligt sjuka, gamla samt barn utan anhöriga som kunde ta hand om dem. Till fattighjonen räknades också de utfattiga ("Obemedlade") som fick fattigunderstöd från socknen.
Etymologin: Ett hjon i äldre skandinaviskt språkbruk var en person som ingick i ett hushåll i egenskap av familjemedlem eller tjänstefolk.
Att vara fattig, vara äldre eller sakna släktingar förr var inte roligt förr! Det är inte roligt att vara äldre och fattig nu heller men som ni förhoppningsvis förstår nu så var det så pass mycket värre förr! Både rotegång och auktionering av äldre förbjöds tack och lov 1918.

Är gammal äldst?

Tillverkad av Leiber, troligtvis från 1906.

Synen på ålderdomen har mer eller mindre alltid varit kluven. Förakt för den som är svaga och inte längre är produktiva eller kan vara aktiv och vördnad för de som är friska med stor kunskap och erfarenhet. Hög ålder har mer eller mindre alltid fascinerat. Personer med riktigt hög ålder har länge uppmärksammats i tidningar och övrig media men de riktigt gamla har väldigt sällan haft riktiga maktpositioner. Begreppet "Ålderman" har tolkats som att den äldste fick bli ledare, men åldermän inom yrken och byar var sällan äldst, snarare i övre medelåldern. Genom historien har människan avbildat livsloppet på olika sätt. Under medeltiden visas det ofta som ett hjul. På 1500-talet dyker ålderstrappan upp. Den visar det ideala livsloppet med äktenskap och barn, med ålderdomen kommer mitt i livet. Krafterna avtar och människan blir skröpligare och skröpligare. Ursprungligen skulle motivet påminna om människans dödlighet – liemannen och benknotor var vanliga inslag. Under 1800-talet blir det populärt att ha en ålderstrappa hemma på väggen. Motiven blir mindre tyngda av tankar på döden, och syftar mer till att visa livets ideala gång.

//Daniel

Julen på landet för 150 år sedan

Efter några svåra svältår kunde man äntligen fira jul igen. Vi har tittat närmare på jultraditioner och vidskepelser – och berättar hur julen i en liten bondstuga kunde se ut på 1870-talet.

För 150 år sedan kände man varken till julgranspynt, adventsljusstakar eller jultomten på den svenska landsbygden. Man kämpade för brödfödan och var glad om det fanns mat på bordet. Men även i de enklaste torpen var julen ändå en stor högtid som firades ordentligt.

Förr i tiden betydde det katastrof om skörden slog fel. I slutet av 1860-talet var det en period av svår missväxt då folk och fä svalt. Det var också därför många bröt upp och sökte lyckan i Amerika. De som blev kvar slet hårt. Den snälla jultomten i röd luva kände man inte till – men att det fanns en liten sträng gårdstomte, det visste man.

Gårdstomten skulle hållas nöjd

På hösten var arbetsdagarna särskilt långa och tunga. Potatis och betor skulle upp, ved huggas, djuren gödas extra och marken plöjas. Tröskningen tog man till sist, och det var viktigt att allt blev färdigt innan jul. Den 21 december gick nämligen gårdstomtens kontrakt ut och sen ville han inte vakta säden längre. Julen var förknippad med mycket magi och vidskepelse – därför var det viktigt att allt sköttes på rätt sätt.

De sista veckorna innan jul var det full fart i hushållet. Slakten var en viktig del i julförberedelserna. Man tog till vara nästan allt och gjorde korv, pressylta, lungmos, blodkorv, paltbröd och mycket annat. Av talgen från slakten stöptes det ljus, och hinnorna spändes som ”glas” i lyktorna. Om något från grisen blev över grävdes det ned under en sten så att gårdstomten skulle hållas nöjd.

Till jul skulle man vara extra snäll mot djuren – annars blev gårdstomten arg.

Julöl bryggdes och lutfisk lades i blöt

Julöl bryggdes av vört och humle. Och för att ölet inte skulle bli förtrollat var det viktigt att alla hurrade och ropade ”hej lustig” så högt man kunde när jästen lades i. På Anna-dagen den 9 december skulle lutfisken läggas i blöt och ölet vara färdigt att provsmakas. Det skulle firas med en riktig fest – ” Anna med kanna” som man sa. Givmildhet har alltid hört samman med julen, och husmor gick gärna med en korg med mat och dricka till de fattigaste i socknen.

Julbaket kunde vara i flera dagar

Veckan före jul gick åt till det stora matbrödsbaket. Att elda upp bakugnen tog flera timmar och det var ett tungt arbete att slå och knåda de stora degarna i trätrågen. Degarna fick sedan jäsa vid spisvärmen innan de bakades ut till limpor eller platta kakor. Det stora julbaket kunde vara i flera dagar och var ansträngande för husets kvinnor. Det var inte ovanligt att över hundra kilo mjöl användes, och av det gjordes jästa råglimpor som kunde väga sex kilo styck.

Beroende på var i Sverige man bodde bakades det till exempel både vardagsbröd, vörtlimpor, surlimpor, hårda brödkakor, festbröd och tunnbröd. Och för att få limporna extra goda penslades de med enbärssirap. Kringlor, vetebröd, lussekatter, mandelmusslor och pepparkakor var en lyx som de som hade det lite bättre ställt kunde unna sig.

Det var inte bara i bagarstugan och visthusboden det arbetades för fullt, även i stallet och bykhuset rådde febril aktivitet för att allt skulle bli klart till jul.

Julhalm är utspritt på golvet i en stuga 1903.

Storstädning den 23 december

För att komma in i en bondstuga fick man böja på nacken i den låga dörröppningen och lyfta på fötterna över de höga trösklarna. Därinne var det mörkt eftersom fönstren var små, och väggarna var svarta av sot – endast härden lyste upp. Dagen före julafton skulle hela gården städas. Eftersom man eldade i öppen härd, hade djur inomhus och inte städade så ofta satt smutsen hårt och doften var påträngande.

Tenntallrikar, ljusstakar, kopparkittlar och annat fint som fanns skulle putsas och lyftas fram. Målade bonader med religiösa motiv hängdes upp väggarna.
Julträd med äpple istället för julgran

Seden med julgran inomhus hade inte nått ut till alla på landsbygden än. Istället hade man julträd på bordet – en stor träljusstake med pinnar för äpplen. Utanför stugan satte man en granruska som betydde att julefrid skulle råda. Man strödde också ut granbarr runt husen. Det skulle skydda mot gengångare och andra onda makter – man trodde att de var barfota och att stickiga granbarr skulle stoppa dem. En sista rest av det här är att man i dag lägger granris att torka fötterna på utanför ytterdörrarna till jul.

Julbad och halm på golvet

Till jul var det tradition att alla på gården skulle bada inomhus i en balja. Därefter värmde man sig framför den öppna spisen innan man tog på sina finaste kläder. Männen skulle klippas och rakas innan de var redo att fira jul. En julkärve av havre skulle sättas upp till fåglarna före klockan tolv på julafton.

I de enklare hemmen var det fortfarande vanligt att även sprida ut julhalm på golven inomhus. Det var en särskild ceremoni med gårdens män som bar in kärvar med halm. Husfar gick i täten, han hälsade och frågade om hans följe fick stanna över julen. Mor i huset svarade att det går bra, och bjöd dem på brännvin och smörgås.

Innan jultomten tog över julklappsutdelningen var det olika jullekar och upptåg med utklädda bockar och annat som gällde.

Julbocken kom med klapparna

Både barn och vuxna lekte i halmen, och övernattande gäster kunde sova bekvämt på golvet. Man passade också på att fläta kransar, bockar, stjärnor, takkronor och annat fint. I halmen trivdes även höns, griskultingar och andra småkreatur som fick vara inne i stugvärmen på vintern. På julaftons kväll samlades alla till årets högtidligaste måltid. Man dukade även för vänner och släktingar som dött under året.

När det bankade hårt på dörren visste alla att det var julbocken som ville in. Han var klädd i päls och delade ut julklappar till de som varit snälla under året. Han hade stora horn, yvigt skägg och käpp – inte undra på att barnen var rädda!

Färsk mat på julbordet

Julmaten var lika efterlängtad antingen man bodde i slott eller koja. När julmaten dukades fram var bröd och fläsk det allra viktigaste. Men vid kusterna förekom även rökt ål, smörstekt abborre eller kokt gädda på julbordet. Grishuvud, skinka, kroppkakor, grönkål, lutfisk, leverpastej, fläskkorv, sylta, palt, gröt, ost och sill var andra vanliga delikatesser. Det ovanliga var att det var färsk mat som omväxling till den insaltade, rökta eller torkade maten som åts till vardags.

Både familjemedlemmar och tjänstefolk fick en ”julhög” bestående av bröd, och ibland också ost, smör, pepparkaka och äpple som skulle räcka hela julen. Den goda julmaten svaldes ner med öl och brännvin.

Det var också viktigt att dela med sig. De som hade möjlighet gav av tradition kött, soppa, bröd och ljus till de behövande i socknen. Även gårdens djur fick lite extra mat och omtanke. Julbordet avslutades med att man åt gröt från ett stort gemensamt fat. Ingen fick smaka förrän den hittat på ett rim, och skeden vandrade runt.

Sköt in julen för att skrämma bort troll

Efter gröten samlades alla till en julandakt där julevangeliet lästes upp. Man satt sedan kvar länge och spelade kort, pratade och berättade spökhistorier. När skymningen föll var det dags att ”skjuta in julen”. Då gick männen från gård till gård och avlossade skott utanför stugorna. De blev då indragna och trugades i brännvin innan de vandrade vidare. Seden var till för att skrämma bort troll och andra onda väsen.

Det gick inte för sig att komma i säng för sent – på juldagens morgon var det ju dags för julotta. Varje gård hade lämnat hemstöpta ljus till kyrkan som var fullt upplyst klockan sex på morgonen. Man färdades med slädar som drogs av frustande hästar i den kalla vintermorgonen. Snön knarrade, julblossen lyste, bjällerkransarna pinglade och drängarna på kuskbockarna hojtade. Färden omgavs dessutom av magiska riter för att hålla trollen borta. Det var säkerligen en spännande upplevelse för både vuxna och barn.

Kringlor och brännvin på vägen

En del hade mycket längre väg än andra och som färdkost medtogs ibland kringlor och brännvin. Den uppvärmda kyrkan strålade av ljus och var fylld till sista plats. I husen längs vägen från kyrkan var ljusen tända i alla fönster.

Efter julottan serverades det middag hemma och sedan rådde julefrid utan något arbete. Man fick inte ens skotta snö eller mocka i ladugården – det skulle bringa olycka. Månntro att många passade på att sträcka ut sig i halmen på golvet för att fläta julbockar och leka med barnen!

En god fortsättning på julen och ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla!

//Daniel

Original och höstens vedemödor

Lövprydd höstväg.

Nu när hösten har sitt grepp om vårt avlånga land och det blir mörkare för var dag som går och vintern knackar på dörren så är det många som drar sig in i hemmets lugna vrå för att pyssla lite med de bestyr som man ofta har där. Förr i tiden så drog man sig också tillbaka till hemmets vrår och skrymslen när mörkret föll på. Under 1800-talets slut fanns fortfarande inte radio eller tv och några böcker hade man knappt heller mer än en bibel. På den här tiden så satt man oftast i köket och pysslade med olika saker och det enda ljuset man oftast hade var från elden i spisen. Stearinljusen var på den här tiden ganska dyra och fotogenlampan började bli populär under 1880-talet men det var inte alla som hade sådana tända hela kvällarna ändå, så spisen fick hålla ljuset uppe samtidigt som den värmde upp stugorna. Det var ofta här som det berättades historier för både barn och vuxna. Vad historierna handlade om kan vara svårt att veta idag men naturligtvis så kunde det handla om personer i trakterna som var lite speciella men också om skrock som fanns på den tiden.
Ett original som det har berättats om i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i Åsenhöga socken var Post-Ida och här ska ni få höra lite om henne:

Post-Ida var född i Velebo och bodde där i hela sitt liv, utom de sista levnadsåren, då hon vistades på Öreryds ålderdomshem.
På huvudets vägnar var hon inte rikt utrustad, men hon var snäll och hjälpsam. Med grannars goda hjälp blev hon i början av 1900-talet antagen till lantbrevbärare på linjen Velebo - Åsenhöga - Velebo. 4 dagar i veckan knegade hon den 1,5 mil långa vägen, i ur och skur och om vintrarna på dåligt plogade vägar.
Tidigt om morgonen gick hon från Velebo, samlade upp avgående post utmed linjen. Framme vid postkontoret fick hon ett par timmar fritt, medan ankommande posten från Gnosjö sorterades upp. Den tiden använde Ida till att gå i de bägge affärerna och handla åt sina postkunder. Fram på eftermiddagen vandrade hon hemåt med den stora postväskan dinglande på ena axeln, en fotogenkanna i ena handen och ett par stora knyten i den andra och över alltsamman en gammal grågrön schal. Eftersom Ida hade för vana att gå i sicksack på vägen blev denna åtskilliga kilometer längre än 1,5 mil.
Post-Ida kunde knappast läsa, så posten sorterades upp i högar, för varje by och lades i en bestämd ordning i väskan. Sin svaga läskunnighet ville hon inte låtsas om, så hon blev en gång tillfrågad om det stod någonting nytt i bladet, "Ja det är ett skepp som har vält", sa Ida. (Hon hade då vänt tidningen upp och ned). Hon brukade säga att om hon hade alla pengarna, som hon burit mellan posten i Velebo, så vore hon missionär (hon menade miljonär).
På den tiden var det gott om luffare och tattare på vägarna och dessa var inte älskade av Post-Ida. Träffade hon någon sådan dängde hon extra mycket med väskan och kastade mördande blickar på dem. I varje sådan såg hon nämligen en bov och rånare. En gång mötte hon en gammal lodis vid Älmhult. Denne ville fråga henne om något, men Ida svängde med sin väska och skrek "Det är inte lönt du försöker, för här finns både länsman och telefon och förresten så står Herman Modeen på dyngan". Efter dessa fruktansvärda hotelser, fick den stackars luffaren bråttom att försvinna.
Ida bar posten fram till 1933, hon var då närmare 70 år. Hon dog 1944.

Det kan inte ha varit lätt alla gånger för dem.
En sak som också hände under hösten på 1800-talet var att pigorna och drängarna fick skriva nya kontrakt på gårdarna. Detta hände alltid i slutet av oktober, mestadels omkring den 24:e. En del blev kvar på de gårdar de hade varit på innan och en del fick gå till nya gårdar. De skrev kontrakt för ett år i taget och vara arbetslös som det heter idag ansågs inte vara så bra. Man ville ju inte ha några lösdrivare i trakterna som hittade på fuffens. För de som redan hade det ordnat för sig, som knektar och bönder behövde inte oroa sig, för de hade arbete så att det räckte och blev över många gånger. Någon ledighet för att skörden var bärgad blev det inte. Man var ju tvungen att se till att allting var i ordning inför vintern. Även djuren var man ju tvungen att ta hand om även att vintern var på antågande. De som hade skog var ute och högg ner träd även på vintern och då fick även hästarna deras jobba. Det fanns ju även jordtorpare som det hette, alltså de som fick ett torp där de kunde bo i utbyte mot att de jobbade åt bonden på vars mark torpet låg. En sådan jordtorpare bodde i Velebo som Post-Ida men han dog 1908. Hans namn var Johan Johannesson och om honom ska jag berätta lite här:

Johan var mer känd som Rolv. Rolv kallades han som känd, för att inte säga ökänd, i bygden. Han kunde bl.a trolla sägs det.Han bodde på torpet Tigerhov, som i dagligt tal kallades Rolvas. Det låg på Velebos marker, på en höjd med fin utsikt över S. Vallsjön.
Rolv hade lite svårt att se skillnad på mitt och ditt. Hans trolleri tog sig bl.a uttryck i att han kunde förvända synen på folk, göra sig osynlig och gå in hos dem när de var hemma och ”hämta” saker. Han hade frm barn som alla emigrerade till USA. Han var gift två gånger. När man frågade den andra frun varför hon gift sig med honom, med tanke på hans rykte, svarade hon, ”det var ingen annan som bjöd på mig”.
Rolv ska även ha uttryckt sig om sina barn som så inför en präst att de behövde inte gå i skolan utan de skulle jobba och tjäna pengar. Vad de behövde lära sig  kunde de lära sig på jobbet enligt honom.
Han var femte barnet i skaran av 8 till knekten Johannes Jonasson Lax på 125 Ingarp där Johan föddes 1822. Jag vet att jag skrivit om Rolv och Rolvas innan här i bloggen men en del kan vara värda att ta upp igen.
Just vad som gjorde att Johan blev mer av ett original är det igen som vet idag.

Båten Drottningholm som min morfar och hans 2 syskon åkte med från Göteborg 1911 och 1922.

När befolkningen började öka mer eller mindre explosionsartat från mitten av 1800-talet och arbetena inte räckte till för folket så var det många som emigrerade. Det finns nog knappt någon släkt där det inte var någon som emigrerade under andra hälften av 1800-talet och långt in på 1900-talet. Både på min mors och fars sida så har folk emigrerat. Populärt bland staterna i USA har varit Iowa men också Minnesota. På min morfars mors sida så var det en del som begav sig till Canada. Rolvs barn emigrerade till Texas. Omkring 1,5 miljoner människor emigrerade från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal. Många tog sig till Göteborg, antingen med tåg eller med andra färdsätt, där de fick vänta på båten som skulle ta dem till Hull i England. Från Hull fick de ta sig över hela England med tåg till Liverpool för att där vänta på en Atlantångare för vidare färd till New York. Anledningarna till emigrationen var iofs många och att det var dåligt med jobb här i Sverige var bara en av anledningarna till att folk emigrerade. Något som lockade Svenskarna var att lagen "The Homestead Act" hade trätt i kraft den 1:a Januari 1863, vilket innebar att de som lade en avgift fick rätt att odla 64,7 hektar statlig mark. Efter fem år utfärdades ett köpebrev på marken om nybyggaren hade plöjt upp en del av marken och verkligen bodde där.
Det var många bra människor som tog sig över till USA och originalen som fanns i Sverige blev oftast kvar, men naturligtvis så var det en och annan som var lite speciell som tog sig över också. Det var bland annat en son till en emigrant som helt plötsligt försvann men det visade sig senare att han bara hade flyttat till Oregon från Iowa utan att ha berättat det för någon. Det är ju annars de Svenskar som det har gått bra för som man får höra om i olika berättelser.

Sockengubben Peter i Berg, lite efterbliven på huvudets vägnar, men en lustig fyr, oförarglig men lättretad. De senare levnadsåren var han inhyst hosprästgårdsarrendatorn Wersnsten, men tidigare gick på socknen från 1894. Han levde in på 1920-talet. När Petter blev upprörd, stammade han och hade svårt att få fram orden. Tiden före jul brukade han gå omkring och sälja jultidningar bl.a. en som hette "Levande Vatten", dessutom sålde han kort på sig själv, där han stod finklädd i stärkkrage och panamahatt framför Åsenhöga kyrka. Några ungdomar i kyrkbyn hade på skoj satt ihop filmerna av Petter med Post-Ida på ett kort. Detta gjorde Petter mycket förgrymmad, liksom alltid då han blev skylld för gamla ungmör. Hos Adolf i Hult bodde Petter ofta under sin sockengång och Adolf skojade friskt med honom, men Petter blev aldrig svaret skyldig, fast det tog en rundlig tid att få fram replikerna. I kyrkbyns närhet bodde en gammal mö, som man brukade reta Petter med. Utmed vägen dit låg en stor åker. När Petter kom till Hult frågade Adolf, på ett fint o försiktigt sätt, Petter om han visste om det var bra gröda på "Broddhultsträdan". Men då vaknade Petter till ordentligt och hävde ur sig följande tirad, "Du din förgrömmade sketoxe, jag vet nog va du luktar efter". Men efter det utbrottet var vänskapen lika god igen.

Om ni har någon liten berättelse om något original eller liknande eller någon händelse som är lite speciell som ni vill dela med er av så får ni naturligtvis göra det i kommentarerna här nere under inlägget. Det roliga med original är väl mest det att det är ett litet annorlunda avbrott i vardagen. När man släktforskar stöter man ju på många olika personer och personligheter och det är ju just för att få fram vad det är för personer man har i släkten som är en del av just släktforskningen. Att få fram vilka platser de har bott på är ju en annan del av det hela. En del släkter flyttar runt hela tiden medan andra släkter stannar kvar på samma platser i flera generationer. En av de grenar jag forskar på bodde faktiskt på ett och samma ställe från 1750-talet fram till slutet av 1990-talet. De närmsta grannarna till den grenen just öster om där de bodde kom till det stället på 1760-talet och mig veterligt så äger någon i den grenen fortfarande det huset även om det kanske inte bor kvar där.
Det finns hur mycket som helst inom både släktforskning och historia som man kan hitta och ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man egentligen kan. Man kan alltid hitta någonting nytt som man inte kunde innan och sådant man trodde man kunde allt om kanske man bara har skrapat lite på ytan på.

//Daniel

Vandringen

Husen i Bondarp där mina föräldrar växte upp.

Det var ett bra tag sedan jag skrev någonting här i bloggen, men den som väntar på något gott... ! Tiden har inte riktigt räckt till för mig och jag har hade lite svårt att komma igång med skrivandet under en period plus att ämnena inte riktigt har kommit fram som de gjort innan. Det var ett tag som jag inte skrev på boken heller men den kom igång igen och samtidigt så har ju forskandet kommit att spela en helt annan roll till boken. När allting ska vara korrekt från början till slut så tar det ofta lång tid att få fram allting.
Sommaren är ju här och då har det ju skett en del planeringar för den också för att hitta nya ställen att titta på där släktingar en gång bott. En sak som jag suttit och tittat på under våren har varit småvägar och stigar som mina föräldrar gick i sin ungdom. Den 29:e juni så blev det av att jag, min mor, en faster med son, farbror med fru och en som hade bott granne med dem i deras ungdom tog oss en bit från Bondarp där de hade bott, in på småvägarna till platser där de hade varit under sin ungdom. Den vandringen avslutades vid Töllstorpssjön. När man är ute i naturen så är man ju van vid att där finns en massa insekter och så även här! Mygg och knott är man ju van vid att de attackerar i tid och otid. Getingar och humlor flyger ofta omkring för att leta efter blommor och någon gång kan man se en och annan orm. Något som jag blev attackerad av flera gånger när vi var ute och gick var blindknagg (Småländska). För er som inte vet vad blindknagg är för någonting så kallas de också för blinningar, så det är alltså bromsar jag pratar om. Det var längesen jag blev attackerad av någon sådan men under lördagen blev jag attackerad flera gånger men det var bara en gång som det blev blodvite.

Hässelåsen där torpet en gång låg. De sista flyttade här ifrån 1927.

Ett av ställena som vi besökte var Hässelåsen. Härvid så tillverkade en man bland annat bjällror till kor och får. Han jobbade även åt bonden två dagar i veckan i så kallade dagsverken.

En skorsten som finns kvar efter en byggnad i Hässelåsen.

Hässelåsen låg ganska högt upp, så en gång i tiden så kan det ha varit ganska fin utsikt härifrån.

De som var med. Jag är inte med på kortet då jag tog det.

Totalt var vi sju stycken som gick runt i skogen där de flesta var släkt med varandra. Det var roligt att få träffa på lite släkt igen, då det inte är så ofta man träffar varandra. Det kan gå några år mellan gångerna men så blir det ju roligare när man väl träffas och när det är för någonting sånt här så kommer det ju alltid fram olika historier som de varit med om under ungdomen och sådant är alltid roligt att höra. Ni släktingar som läser det här får gärna skriva ner historier som ni varit med om i er ungdom och skicka dem till mig så ska jag försöka se till att bevara dem för framtida generationer.

En jordkällare tillhörande själva gården.

Till det här torpet så fanns det en ladugård och där fanns det tre kor, vilket var ganska ovanligt på den här tiden. De flesta torpare hade en ko och kanske några höns som kunde värpa ägg. Naturligtvis så fanns det jordkällare och sådant här också, som de hade på den här tiden. Det fanns ju inga kylskåp eller liknande på 1800-talet och då var man ju tvungen att kunna förvara maten på något sätt.

På väg mot Töllstorps sjön.

Efter att vi hade varit i Hässelåsen så var det dags att bege sig till Töllstorpssjön. Det var varmt den här dagen men som tur var så blåste det en del så det kändes inte riktigt så varmt som 28 grader. Töllstorpssjön är en liten sjö där det inte finns många stugor men det är fint där med en stråk runt sjön där man kan gå.

Alla samlade för en fika vid Töllestorpssjön.

Finns det någonting bättre än att sätta sig och fika vid en sjö mitt ute i skogen när man har varit ute ett tag och gått i terräng där det inte riktigt finns några vägar? Hela gänget satte sig vid Töllstorpssjön och njöt av både fikat, sjön och sällskapet. Vattnet var ljummet och vinden fläktade även här.
Efter att vi hade varit vid sjön så splittrades vi och en del åkte hem och fyra av oss fortsatte till nästa ställe. Efter att ha stannat till i Gnosjö så fortsatte vi fyra till Bygget, som ligger några kilometer därifrån.

Bygget och huset som min morfars far byggde.

Det var på Bygget som min släkt på min mors sida bodde under flera generationer och vi var där för att försöka leta efter lite stigar som min mor hade gått som liten, mellan Bygget och Svenshult. Det var lite för igenväxt för att man skulle kunna hitta någon stig vid Bygget så efter en stund så gav vi upp. Efter detta så åkte vi hem till min faster och kusin för att vila upp oss efter dagens strapatser.

Knekttorpet vid västra lägret i Skillingaryd.

Ett av husen vid knekttorpet. i Skillingaryd.

Ladan vid torpet i Skillingaryd.

Alla husen med knekttorpet i mitten.

När jag och min mor åkte hemåt på söndagen så stannade vi till vid Västra Lägret i Skillingaryd för att titta på knekttorpet som de har ställt upp där. I dagens läge så tycker man att det ser idylliskt ut med det lilla röda torpet och de små husen runt omkring men att bo där på 1800-talet var inte riktigt så idylliskt. Ni kan ju själva tänka er när det bor två vuxna och 11 barn i ett sådant litet torp, då inser man ganska snabbt att man har det ganska bra i dagens läge.

Efter stoppet i Skillingaryd så tittade vi till ett hus i Vaggeryd som min mormor hade bott i fram tills för 35 år sedan. Jag kommer fortfarande ihåg att vi brukade besöka henne där och när vi ändå var i Vaggeryd så åkte vi förbi en kusin till min mor som inte verkade vara hemma.

Efter allt detta så var det dags att åka hem efter en händelserik helg med många saker sedda. Kan ju erkänna att man var lite trött efter helgen.

//Daniel

Going Back in Time Part 3 Second Coming

Då har man varit iväg på en liten resa tillbaka i tiden igen. Som jag skrev i inlägget Planläggning så var det dags för lite andra ställen och lite andra delar av släkten den här gången.

Västra Lägret

Utställning av ett soldattorp på Miliseum

Det första stället man hamnade på efter en liten fika hos en släkting på morgonen var Västra Lägret i Skillingaryd. Från 1680 talet och frammåt så har det varit en militär övningsplats. Flera generationer av knektar och militärer i släkten har övat på just denna plats när de inte var ute i fält och krigade förstås. Det används fortfarande ibland som övningsplats för militärer även att det kanske inte är på samma sätt som förr. Där ligger nu också ett militärhistoriskt museum som de har förkortat till Miliseum.
Min morfars farfars farfar Jonas var 203 cm lång och jag är knappt 169 cm lång och jag fick böja mig för att komma in i torpet!

Insidan av ett knekttorp.

Förutom övningsfältet finns där även en del byggnader från svunnen tid. Baracker, mässhall, torp och andra byggnader finns idag inom området och många av byggnaderna uppfördes under 1800-talets andra hälft. Från början så fick knektarna sova i tält på området innan barackerna byggdes och de åt ute i det fria. Det är lite speciellt att gå där ens förfäder en gång har gått.

Eftersom att vi hade stannat till hos en kusin till min mor innan vi skulle till Västra Lägret så blev vi sena och vi åkte vi direkt till en faster till mig från Miliseum för att äta lunch vilket också var väldigt trevligt.
Efter lunchen hos min faster fortsatte resan.

Törestorps Mellangård

Huset som det ser ut idag i Törestorp.

Törestorps mellangård tillhörde släkten på min farmors sida en gång i tiden.
Den förste i släkten som bodde här var en man vid namn Assar Arvidsson och han var född 1555 i Stackebo utanför Gnosjö. Det är inte riktigt klart när han flyttade hit första gången men det kan ha varit under tidigt 1600-tal så hans son verkar vara född just här 1610. Familjen bor 1613 i Törestorp Mellangård, Kulltorp, men finns 1614 och 1615 i Målskog, Kulltorp, för att 1616 åter bo i Törestorp Mellangård. Familjen äger också Stackebo, Gnosjö. Just Stackebo återkommer jag till.
Just hur de kom att äga Mellangården är en lång historia men jag ska försöka sammanfatta den här:
I egenskap av knekthövitsman är Assar Arvidsson befälhavare för en fänika. Fänikan är under hela 1500-talet den högsta enheten av fotfolk och består av uppemot 500 personer. I början av 1600-talet blir fänikorna mindre och få då benämningen kompani.

Assar Arvidsson deltar i krigen i Ingermanland och Livland. Han deltar troligen också i slaget vid Stångebro år 1598.

Under en vistelse i Livland anklagas Assar Arvidsson för att ha slagit ihjäl en Peter Götarsson. Han befriar sig från denna anklagelse genom en tolvmannaed, som avläggs vid ett ting i Brödrahalla 1604-10-12 (Västbo 6, Laga ting 1604-10-12).

Iståndsättandet av slottet i Jönköping är något Karl IX visar stort intresse, då detta är en viktig del i försvaret mot Danmark. År 1610 beordras hövitsmännen Assar Arvidsson och Håkan Assmundsson av kungen att med sina knektar delta i att "fullfölja med byggningen vid Jönköpings slott". Båda hövitsmännen tillsägs att vara på plats, för att säkerställa att knektarna utför arbetet "med flit" och att de "icke någon försumlighet företager".

År 1611 får Assar Arvidsson avsked från tjänsten som hövitsman av Karl IX. Det uppges att Assar "för ålder och långelig tjänst" inte längre kan utföra sitt "ämbete". Villkor för avsked är dock att han i den "påbegynta fejdetiden" mot danskarna, om det behövs, samlar ihop allmogen i Västbo och intilliggande härader och "det mesta honom möjligt är" hindrar danskarna.

I samband med avskedet får Assar Arvidsson "för hans långlige och trogne tjänst" under sin livstid frihet från alla årliga utlagor "vissa och ovissa" för sin gård. I det kungliga brevet förbjuds uttryckligen "fogde eller skrivare därsammanstädes som nu är eller framdeles komma kan att göra honom härpå hinder eller fång".

Under kriget anfaller danskarna Jönköping men tvingas 1612 att dra sig tillbaka längs Nissastigen under mycket svåra härjningar för befolkningen. Mer än 200 gårdar bränns. Försvaret i Västbo organiseras troligen av Assar Arvidsson.

I ett kungligt brev utfärdat av Karl IX och daterat i Värnamo 1613-01-17 förlänas han Törestorp Mellangård, Kulltorp, genom ett brev. Detta är sannolikt en bekräftelse på den rättighet han får redan vid avskedet 1611.

År 1619 säljer han Stackebo, Gnosjö, till sonen Lars Assarsson.

1613 Assar Arvidsson får kungligt förläningsbrev på Törestorp Mellangården.

För att gå framåt i tiden i det här släktledet så är det först på 1700-talet som historien om Törestorps Mellangård tar slut för släkten. Det är på 1740-talet som den siste dör i det här släktledet som bor just på Mellangården, men det är inte slutet för släkten i Törestorp. På 1760-talet så dör de sista i just Törestorp men då är det inte i Mellangården utan då är det på Östergården. Även Västergården i Törestorp var i släktens ägo under en tid.
På den här tiden så hade släkten hunnit sprida ut sig en del, bland annat till Christergården i Kärda, Södra Unnaryd och Kvarnabo. För en kusin till mig så är det säkert roligt att höra att just Kvarnabo har tillhört släkten en gång i tiden då hon bor just där nu med hennes man. Den 21 December 1723 föddes Anna Olofsdotter i Törestorps Östergård. Jag vet inte vid skrivandets stund om hon gifte sig eller om hon skaffade barn eller någonting sådant men jag vet att hon dog den 7:e Maj 1798 i Kvarnabo. En sak som är rolig i historien är att min kusins mans farfar är född just i Kvarnabo!

Stackarp och Stackebo
Nu ska vi längre tillbaka i tiden än släkten i Törestorp. Vi ska till den tidigast födde i släkten på min farmors sida och den tidigaste födde som jag hittat i något släktled. De första indikationerna jag fick om den här mannen så skulle han ha varit född 1529, alltså 6 år efter att Gustav Vasa blev kung över Sverige. Hans namn var Arvid. Vid den här tiden så var inte dokumentationen av födda, döda, gifta och sådant speciellt utvecklat här i Sverige men det skulle utvecklas mer och mer under 160 år till 1680-talet då det blev fastställt att prästerna skulle dokumentera de som bodde i socknarna, men på en del ställen så kunde det dröja en bit in på 1700-talet innan allt var igång på allvar.
Arvid är född och uppvuxen i Stackarp som låg "näst intill" Tyngels by i Kulltorp. År 1619 uppges han minnas mer än 90 år tillbaka i tiden, vilket pekar på att han är född i mitten på 1520-talet. En annan tolkning är att han kanske kunde vara 90 år men detta är diskutabelt.

Arvid är nämndeman i Västbo häradsrätt i över 40 år och är belagd som sådan åtminstone 1589.

Arvid eller hans hustru har arv i Beckhult, Källeryd, och möjligen också i Österskog, Kulltorp.

År 1619 förekommer en tvist där fru Brita i Aggarp och Erik Månsson till Herrestad låtit bygga ett torpställe, Lövön, under Herrestad trots att Lövön av hävd, uppges tillhöra Västbo. I samband med denna tvist vittnar Arvid:

"... att den tid han var vallgosse och en dräng som bodde i Tyngel skulle hava hans syster då följde han med dem i Tyngel in på Lövön, och flådde bast, och det skedde med allas deras samtligas lov, som i Tyngels by boendes voro, item att han aldrig annat av sina gamla föräldrar, hört eller förnummit haver än Lövön av heden hög och urminnes tid, haver lytt och legat till Tyngels by, der uppå han gjorde sin salighetsed på lagboken". ( Västbo:6, ST1619, Nr 8)

Att flå bast är att ta barken från träd och liknande som man kunde sälja och tjäna pengar på under den här tiden.

Arvid är också riksdagsman.

Jag letade efter stackarp i en och en halv månad men lyckades inte hitta det även att jag frågade runt i hembygdsföreningar, facebookgrupper och kollade på andra ställen. Det kan var väldigt svårt ibland att hitta ställen som är 500 år gamla men det är aldrig omöjligt. Det kommer bara ta lite längre tid att hitta det helt enkelt!

Utsikt från Stackebo

Efter att han hade bott utanför Tyngel så flyttade Arvid till Stackebo utanför Gnosjö och det var här han blev riksdagsman.
Exakt när Arvid flyttar till Stackebo utanför Gnosjö vet jag inte men en gissning är att han flyttar dit under tidigt 1550-tal.

Bårebo

Under en tid så bodde min mormors föräldrar i just Bårebo. De hade gift sig den 30:e December 1905 i Byarum och bodde först tillsammans i Svenshult i Åsenhöga Socken innan de flyttade till just Bårebo en bit från Gnosjö den första Augusti 1906. Den 30:e Augusti samma år föddes deras äldsta barn och första dotter Alva. Efter att i flera år haft anställning hos fabrikör Boreus i Gnosjö, inköpte han Svenshult i Åsenhöga, dit han med familjen flyttade 1914. Nu hade de även sonen Herbert med sig som föddes 3:e Mars 1910. Den 11:e Maj 1917 så föddes deras tredje och sista barn och denna gång var det i Svenshult barnet föddes. Namnet på dottern blev Kerstin Pettersson och just den här personen blev till slut min mormor.

Svenshult idag.

Svenshult

Just Svenshult var inte i släkten så länge som de andra ställerna men det är trots allt värt att nämna och vara där eftersom att min mormor föddes där och även min mor bodde där ett tag.
Johan och Axia som min mormors föräldrar hette hade det inte lätt, speciellt inte min mormors mor.
Johan var med om en olycka där han fick en kraftig smäll mot huvudet och blev efter detta som ett litet barn i sättet.
Året var 1922 och Johan skulle till kvarnen i Gnosjö för att mala då hästen skenade och körde då på ett träd och spräckte skallen och blev som ett barn efter detta. Den 12-årige sonen Herbert tog därefter över sysslorna på gården.

Hagen

Huset i Hagen som det ser ut idag. Innan 1875 hette det Svenstorp och var bara ett torp istället för ett Hemman.

Från början så hette det faktiskt inte "Hagen" utan det hett faktiskt Svenstorp. I flera generationer så bodde min mormors fars släkt just på den här platsen då det hette Svenstorp och det hette så även när min mormors far, Johan föddes 1872. 1875 så köpte Johans far Peter en bit mark runt torpet som de hade och skapade då ett hemman. På den här tiden så nämndes hemmanet som Hagen bara ett par gånger i kyrkböckerna för att sedan gå över till Svenshult. Nu för tiden så står det Hagen när man tittar på kartor och sådant. Exakt när den delen av släkten kom till Svenstorp/Hagen vet jag inte men som det ser ut som så bodde de där redan på 1760-talet vilket gör att de har bott grannar med min morfars farfars farmors far, alltså den förste knekten på bygget som tillhörde min släkt.

Torpet Sjöaryd

Skylten för torpet Sjöaryd med utsikt mot Skärvsjö.

Den första knekten på Bygget i Åsenhöga Socken, även kallat soldattorpet 123 Håkentorp, eftersom att det tillhörde Håkentorps rote, som tillhörde den släkten jag kommer ifrån dog 2:a Juli 1790 av Bröstfeber. Bröstfeber var lunginflamation. På den här tiden så beskrev man mer symptomen av sjukdomen än själva sjukdomen. Torpet Sjöaryd fick senare ge namn åt Missionsförsamlingen. Den sista som bodde på det här topet lämnade det 1870 och missionsförsamlingen startade 1884. Assar Zachrisson Moberg som dog här 1790, föddes 1722 i Knekttorpet 102 Sneppabo.

På den här tiden så bodde de sällan kvar på platsen efter de hade pensionerats som knektar utan de fick flytta någon annanstans. Det var först under andra hälften av 1800-talet som de kunde bo kvar på platsen men endast om det fanns ett extra hus där de kunde hysas in. Då kallades de inhysningsmän och kvinnor. Inhysningsfolket var de som inte fick plats i fattigstugan eller om det inte fanns någon fattigstuga i närheten. Även att knektarna fick pengar efter att de hade pensionerat sig efter 30 år i tjänst så hamnade de ofta i backstugor eller fattigstugorna efter avtjänad tjänstgöring inom det militära. Ofta kunde de få ett torp där de kunde försörja sig men det var oftast för litet så de knappt klarade sig. De var helt enkelt tvugna att gära dagsverken under resten av sina liv för att få allting att gå ihop.

Soldattorp 102 Sneppabo

Sneppabo. På den här åkern låg Knekttorpet 102 Sneppabo. En bit mellan stenen och skogsbrynet låg torpet.

Sista stoppet för dagen blev en åker. En gång i tiden låg det här faktiskt ett soldattorp vid namn Sneppabo. Det låg enligt kyrkböckerna i Åkers Socken även att det låg nära Skillingaryd. När jag satt med planeringen för var vi skulle stanna till och tittade på olika kartor från olika tidsperioder så fann jag här flera olika stavningar. Utöver Sneppabo så fanns även stavningen Snäppabo men även Snippabo. Man kan ju undra om den sistnämnda stavningen kan ha haft en lite annan betydelse än vad den har idag!?
Det var här som den första Knekten i släkten på Bygget, föddes. Bygget hette inte Bygget från början som jag skrivit i något annat inlägg utan det hette faktiskt Lerbacken från början. Historien bakom detta är att det från början låg en gård på den här platsen, men eftersom att den inte gick med vinst så lade regeringen ner den på 1670-talet. När de startade indelningsverket 1680 så tänkte de att detta kunde vara en bra plats att placera ett knekttorp på eftersom att det redan fanns mark som hade odlats där. Tror att jag redan skrivit om det här innan här i bloggen.
Assar Zachrisson hette han från början när han föddes här 29:e Augusti 1722 men fick knektnamnet Moberg när han började som knekt.
Jag har tidigare skrivit om Hemmershult i Fryele och här finns själva kopplingen. Assars pappa som hette Zachris Assarsson och fick senare det militära namnet Hagman. 1717 - 1743Fo 1698, i Norge 1718 - 1719, bär vid GM 1741 namnet Hagman, men är sjuk vid galarkomenderingen s å, kommenderad i galären Düker 1742, korpral vid nr 93 Mjölhult 23 Febr 1743.

Vid Snäppabo tog det hela slut för den här gången. Eftersom att vi åkte med min faster från Rösberga så åkte vi dit för att byta bil så att vi kom hem igen. Det blev en resa på totalt mellan 40 och 45 mil med stopp hos lite släktingar som alltid är trevligt att träffa!
Ni släktingar som vi har träffat den här gången och som har fått lite extra att prata om genom den här resan som jag och min mor har gjort i år får inte glömma att det här är bara en liten del av det som finns i släkten. Vi kommer tillbaka igen med mer information och fler ställen man kan titta på.

Ingen nämnd, ingen glömd!

Mvh
//Daniel

Backstugor och jordkulor

Stampat jordgolv har nog många skämtat om i sina dagar men det var en tid då just stampat jordgolv och jordväggar var ett faktum hos många fattiga här i Sverige.
När man tänker på 1950-talets Sverige så tänker man säkert att det gamla fattiga Sverige som fanns förr var långt förbi. Så var inte fallet för det fanns faktiskt en och annan som bodde kvar i sina backstugor långt in på denna tid.

Anna Josefina Gabrielsdotter (Bilden ovan) även kallad Skrape-Fina bodde i sin backstuga i Dagsås Socken i Halland fram till sin död 1957. Hon levde som en av de fattigare av de fattiga i sitt lilla hus som var på gränsen till en jordkula, byggt direkt i sluttningen med jordgolv och jordvägg.
Den lilla backstugan var 3 x 3 meter stor. Här bodde familjen i alla år. Sova och äta, något annat kan de inte ha haft plats for inomhus. Några år hade hon sex barn hemma i backstugan. Förmodligen födde hon sina barn här också.

När Fina och barnen jobbade på gårdarna i trakten fick de väldigt lite betalt för att man ansåg att man inte behövde betala de fattiga stackarna så mycket som arbetet egentligen var värt. Hon fick tigga mjölk till barnen och de eldade med kottar och pinnar. Stugan byggde maken och Fina på en byallmänning när de gifte sig, i en sluttning för att inte behöva dra fram så mycket sten. Maken dog efter några års äktenskap. Ända till 1920-talet hade huset bara jordgolv, sedan lades bräder in. På golvet hade de många trasmattor för att slippa kylan. Innerväggarna var alltid fuktiga och vedspis skaffades inte förrän på 1930-talet.

Att de hade väldigt hårda liv, backstugusittarna kan man lätt förstå. Likadant var det för de som bodde i jordkulor. Torparna hade ett stycke mark att bruka och odla, och såvida de inte var soldater, ryttare eller båtsmän var de som regel bundna till sin husbonde med ett torpkontrakt, enligt vilket man var skyldig att göra ett visst antal dagsverken. Denna skyldighet hade dock inte backstugusittarna, som var helt jordlösa. Antalet torpare och backstugusittare var störst på 1870-talet. På grund av emigrationen hade antalet sjunkit vid sekelskiftet men utgjorde fortfarande omkring 700 000.

De fattiga hade det eländigt många gånger men både backstugorna och jordkulorna fyllde sin funktion på den tiden. Tänk er om ni själva skulle bosätta er i en jordkula i bara några dagar. Hur tror ni att det hade känts efteråt? Man skulle nog känna sig ganska tacksam att man slapp att leva så dag ut och dag in.

//Daniel

Nödens år Anno 1869

Det svåra året 1869

Det var 1869 som blev det verkliga nödåret. Och de följande åren kan också nämnas. Många djur hade fått slaktas och nu gällde det att komma vidare, öka antalet djur till det som de haft förut. Men nu skall vi ta oss an året 1869.

Efter en genomregnad natt har det vita snötäcket försvunnit skrev Jönköpings-Bladet den 7 januari 1869. Temperaturen var mild som på våren. Sjöfarten på Vättern är ännu öppen och ångaren Örn kom hit i tisdags afton på sitt vanliga besök och avgick idag på morgonen till Vadstena och Motala. Väl kunna de fattiga i städerna prisa en sådan vinter men lantmannen som nu har så mycket att göra i skogarna har ingen orsak att lovsjunga de vårliga vindarna.

Smålandsposten skrev den 9 januari 1869 om nöden i Åsheda socken: Folkmängden här utgjorde 1867 3682 personer. En stor mängd utgöres av torpare, undantagshjon, backstuguhjon och inhyseshjon. För den som möjligen har en skärv att offra till lindrandet av det elände som här råder må nämnas att nödhjälpskommitténs adress är kyrkoherden J W Sjögren, Åsheda. 
Snällposten uppmanar den svenska allmänheten, att vara barmhärtig och mildra den nöd som råder inom Korsberga, Lemnhult, Näshult, Stenberga, Skirö och Nye socknar i Östra härad av Jönköpings län.  Där skildras den torka som var här förra året då allt förstördes.  
Nu står hungern som gäst vad snart sagt varje bord och skickar sina budbärare, bleka svältande barn, fäder och mödrar ut kring bygden för att tigga sig ett knappt livsuppehälle, samt tvingar befolkningen att tillgripa varjehanda nödföda, såsom hassel och ljungknopp, bark, agnar, tranbärsris, mossor och lavar, och obeskrivligt är eländet, varhelst man blickar in i de fattigas hyddor. 
Så ser man t.ex. här en hustru som under flera dagar icke äger annan föda åt två minderåriga sjuka barn, än välling, kokt av ljungknopp, salt och vatten, där ett annat hushåll som lever uteslutande av bröd, bakat av renmossa, till dess halsen inflammeras och svullnar så, att de icke förmår nedsvälja något, fler dylika, lika uppskakande exempel att förtiga. En för dessa socknar bildad nödhjälpskommitté har till ordförande löjtnant Carl Liljenstolpe på Nye.

I Linköping var fattigdomen tryckande. Tiggande barn var en vanlig bild på staden. Det framgår av följande citat, hämtat ur Corren den 12 januari 1869.
Kungörelse
Som många barn av den fattigare klassen företar sig att under lättjefullt kringstrykande, i husen och på gatorna besvära allmänheten med bettlande, samt detta för både barnen och samhället i övrigt så menliga oskick, ehuru allmänt överklagat, icke desto mindre uppmuntras och underhålles därigenom att barmhärtigheten med vanlig godtrogenhet och förlåtlig okunnighet om förhållandena, lätt bevekas att lämna den begärda hjälpen, har Fattigvårdsstyrelsen, som sin plikt likmätigt, städse sökt och fortfarande skall söka att bispringa verkligt behövande, ansett sig skyldig och berättigad att, till stävjande av omförmälde betänkliga förhållande, på detta sätt vänligen uppmana den välgörande allmänheten  att icke genom omedelbara gåvor eller annorledes understödja och befordra det överhandtagande tiggeriet, utan i stället hänvisa hjälpsökande till Fattigvården. Och får styrelsen därjämte erinra om lagens föreskrift, att bettlande personer över 15 år gamla, ävensom föräldrar, vilka tillåta eller uppmana sina barn att bettla, såsom försvarslöse behandlas, kommande för tillämpning härav alla bettlande att av polismyndigheten anhållas och förhöras.

Brännvinstillverkningen i riket uppgick under 1868 till 10.179.533 kannor. Denna tillverkning gav en inkomst av 7.138.320,70 riksdaler.

Inom Stora Åby församling är under 1868 födde 99, därav 65 mankön och 34 qvinkön. Inflyttade 168, därav 84 mankön och 84 qvinkön. Döde 68, därav 40
mankön och 26 qvinkön. Utflyttade 232, därav 120 man och 112 qvinkön, varav 35 till Amerika. Vid årets slut fanns 3242, därav 1558 man- och 1684 qvinkön.
Inom Ödeshögs församling födde 100, därav 48 man- och 52 qvinkön. Inflyttade 172, därav 84 man- och 88 qvinkön. Döde 64, därav 40 man- och 24 qvinkön. Utflyttade 254, därav 129 man- och 125 qvinkön, varav 102 till Amerika. Folkmängden minskade med 46, därav 37 man- och 9 qvinkön. Vid årets slut fanns 3199, därav 1531 man- och 1668 qvinkön. Hela pastoratets folkmängd utgjorde vid årets slut således 6141 personer.

Vädret har nu börjat bli vinter. Ännu ingen snö, det vore bra om det först blev väl underfruset så att vi sen kan få klingande slädföre.
Corren 19 januari 1869

Torgpriser i Norrköping: Vete 24-26 riksdaler, råg 21-22, ärter 24-25, korn 18-20 riksdaler per tunna. Havre 1:15-1:16 per lispund. Potatis 5:50 per tunna. Lispund var ett viktmått som motsvarade 7-8 kg. Måttet hade upphört att gälla efter 1855, men fanns ändå kvar ibland.

Ångaren Örn avgår från Jönköping till Motala varje tisdag och fredag så länge inte is hindrar. Detta stod att läsa i Jönköpings-bladet den 23 januari 1869.

Från Norrköping berättades i Corren den 23 januari 1869 att teckningen till Östra Stambanans lånefond i tisdags uppgick till 550.000 rdr. Åtskilliga av stadens större affärsmän har tecknat sig för 25- 50- ja ända upp till 100.000 rdr.

Tisdagen den 26 januari 1869
Vintern består av måttlig vinterköld, men någon snö till slädföre har ännu inte kommit.
Konungen, drottningen och prinsessan Lovisa har till de nödlidande i Småland överlämnat en gåva, 1000 kronor.

Vädret är nu blidväder berättade Grännatidningen 30 januari 1869

En modig kvinna, skrivs det från Stockholm i Corren den 30 januari 1869. På Grev Turegatan skenade ett par hästar i söndags. Ägaren kunde inte behålla tömmarna och allt såg äventyrligt ut för de gående på gatan. Då störtade ett fruntimmer fram, fattade ett kraftigt tag i betslet på ena hästen och hejdade de skenande hästarna, till dess att ägaren kom fram och kunde ta över. Detta raska fruntimmer är i kondition hos handlanden Söderlund vid ovannämnda gata.

I Norrköpings tidningar berättas att teckningen för Östra Stambanans lånefond nu uppgår till 816.800 rdr.
I tidningen är det gott om annonser om auktioner, gäller också alla nummer av tidningen. Torp och gårdar säljs. Förmodligen av sådana som ämnar resa till Amerika.

Vädret är mera höst än vinter, med regn och åtta plusgrader den 2 februari.

Torsdagen den 11 februari 1869 kom följande nödrop i Jönköpings-Bladet:
Nödrop har utgått från flera socknar i Småland. Flera socknar har hitintills avhållit sig från att vädja om hjälp och hoppats att kunna klara ett svårt missväxtårs prövningar. Till dessa socknar hör socknarna i Vrigstads pastorat. De har satt sin förhoppning till den arbetsförtjänst som under vintern brukar erbjudas till dessa bygders invånare. Denna förhoppning har nu försvunnit efter att regn och milt väder omöjliggjort allt skogsarbete. Här, liksom i nästan hela Småland har sädes- och fodergrödan bortvissnat och med förskräckelse ser befolkningen hur dess enda förråd potatisen hastigt försvinner. Det är nöd och elände, särskilt inom Svenarums kommun, där en fattig befolkning blivit om möjligt ännu mera fattig, då bruksrörelsen i brist på vinter och snö avstannat.  I barmhärtighetens namn vågar vi därför uppmana landets invånare och särdeles norrlänningarna, som försynen välsignat med en god skörd och som förra året erhöll av vårt nödtorftiga bröd en lindring i er nöd att träda emellan med hjälp.

H M Konungen överlämnade på Carls-dagen, en gåva, 1000 rdr, att utdelas bland huvudstadens fattiga. Samtidigt lämnade H M Drottningen 1000 riksdaler genom allmänna skyddsföreningen och Lotten Wennbergs fond att utdelas bland några behövande familjer i varje församling i huvudstaden.
Mera sådan välgörenhet kan man läsa om här och där i tidningen. Till de nödlidande i Småland har också pengar inkommit.

Onsdagen den 10 februari 1869 fanns flera annonser om resor till Amerika i tidningarna.

Den 13 februari 1869 redovisade Corren priserna från torghandeln i Linköping. Vete 21-25 riksdaler, råg 20-21, ärter 23-24, korn 18-19, blandsäd 12-13 riksdaler, allt per tunna.

Tisdagen den 16 februari 1969 kom ett nytt nödrop i Jönköpings-Bladet och det kom från Byarums församling i Östbo härad.

Konserter och andra tillställningar hölls för att insamla pengar till de nödlidande i Småland.

Lördagen den 20 februari 1869 konstaterade Jönköpings-Bladet att bidrag till nödlidande i Småland strömmar in.
I Jönköping hade vid denna tid vatten blivit indraget i de flesta gårdar i staden. Detta var uppskattat, inte minst av pigorna, eller tjänsteflickorna som de också kallades. En av dessa var Anna Maria. Hon uppmanade i en insändare i tidningen sina medsystrar att inte ta tjänst i hus där inte vattenledning fanns.

Tisdagen den 23 februari 1869 hade vintern kommit tillbaka, med 4-6 minusgrader och högt barometerstånd. Flera nödrop kom, denna gång från  Sandsjö, Ödestugu och Malmbäcks socknar med begäran om hjälp. Några dagar senare kom nödrop och begäran om hjälp även från Åkers socken.

Vintern höll sig bara ett par dagar. Blidvädret kom tillbaka. I Gränna inrättades en soppkokning till förmån för stadens fattiga barn. Vintermarknaden i Gränna besöktes inte av många.  De flesta bodstånden på torget stod tomma. Tillförseln av lantmannaprodukter var någorlunda riklig, men affärerna gick ganska klent. Men fylleri, slagsmål och stölder hörde till ordningen för dagen. Flera från andra håll kända ficktjuvar hade infunnit sig, men genom polisens åtgärder kunde de inte göra några stora fångster.
Till de nödlidande i Småland har riksdagsmännen från de tre småländska länen inom andra kammaren sammanskjutit ett belopp av 240 riksdaler.
För de nödlidande i Småland och på Öland har generalkonsul S Tottie via Aftonbladet överlämnat 1000 riksdaler.

Från Motala skrevs den 24 februari 1869 att där hållits en bal på Hotell Prins Olof till förmån för de lidande smålänningarna. Den inbringade 200 riksdaler och vid en begravning insamlades 28 rdr.

Onsdagen den 24 februari 1869 hade Grännatidningen en annons som säkerligen lästes av många.
Amerikafarare: Undertecknad som ämnar vistas här i trakten till mitten av april månad, lämnar undervisning uti engelska språket, fyra timmar dagligen mot ytterst billig avgift, vilken erlägges vid månadens början.   /   Anna Maria Stenborg.

Antalet fångar här i riket utgjorde vid 1868 års utgång 6 906 och har sedan 1865 ökat med 1874 fångar eller med 36 procent. I vad mån denna ansenliga tillväxt har sin orsak i ändrad lagstiftning eller att brott numera beläggs med straffarbete eller fängelsestraff, eller i den större nöd som under senare åren inom vissa delar av riket varit rådande kräver närmare undersökning.

Kommunstyrelserna i tre socknar i Kronobergs län där brist på utsäde befaras, har i dessa dagar genom allmän kungörelse av Länsstyrelsen uppmanats att ofördröjligen vidtaga nödiga åtgärder för att avhjälpa detta behov, vartill en del medel finns att tillgå i det av länsstyrelsen för kommunernas räkning upptagna undsättningslån 125.000 riksdaler rmt. Samtidigt framkom att det i Landskrona, Ängelholm och Halmstad finns betydliga partier korn och havre i lager, tjänliga till utsäde. Dessa partier var ursprunglig en avsedda för utskeppning men som nu skall säljas inom riket.

Lördagen den 27 februari 1869 hade Corren följande artikel:
Torgpriser i Linköping:  Vete 21-25 riksdaler, råg 20-21, ärter 23-24, korn 18-19, blandsäd 12-13 riksdaler.

I Gränna har ordnats en soppkokning för stadens fattiga barn berättade Grännatidningen den 27 februari 1869.

Till de nödlidande i Småland skedde insamlingar över hela landet.
Också i Danmark gjordes insamlingar. I tidningarna redovisades resultaten av insamlingarna.

Onsdagen den 3 mars 1869 skrev Corren att regeringen beslutat medge att ett lån på 150.000 riksdaler utbetalas till Kronobergs läns landsting för att hjälpa de nödlidande i länet. Pengarna tas från Vadstena Krigsmanshus kassa och skall återbetalas med en femtedel årligen.
Till de nödlidande i Småland arrangeras Soaré med dans i Hotellet i Linköping torsdagen den 11 mars. Biljetterna kostar 1:25.
Insamlingarna till de nödlidande i Småland i övrigt fortsätter och pengar kom senast från Piteå, Fjällbacka, Halmstad, Hallandsposten och från Landskrona.

Den 6 mars meddelades att nödhjälpsanslaget till allmänna arbeten i Småland fördelats av regeringen. Kalmar län fick 6000 riksdaler i lån,  Kronobergs län 8000 i lån och 2000 i understöd, för Blekinge 40 000 riksdaler i understöd. Till räntefria lån med återbetalning med 1/3 årligen  1871-1873, åt Kronobergs län 5400, Jönköpings län 80 000 riksdaler och Kalmar län 110 000 riksdaler.
Till understöd utan återbetalningsskyldighet  Kronobergs län 16.500, Jönköpings län 16.500, Kalmar län 22.000. Dessutom är av äldre befintliga tillgångar anvisade till räntefria lån, åt Kronobergs län 72.600 rdr.
Här har jag bara tagit med smålandslänen. Men flera andra län har fått pengar, Blekinge, Halland, Älvsborg och Värmland.
Nöden var stor på många håll. Tidningen avslutar sina uppgifter med  att rent allmänt fråga vad detta kan förslå bland så många som behöver hjälp samt konstaterar att ett tillräckligt rikt fält återstår för den enskilda välgörenheten.
Lördagen den 6 mars 1869
Flera annonser om emigrationsresor till Amerika.

Soppkokning för barn ordnades i Gränna där 30 av stadens mest behövande barn samt kringvandrande gesäller och andra bettlande personer varje dag kan få varm och god mat, med  bröd och något sovel.

Samtidigt uppmanades stadens invånare att såvida ändamålet ej skall förfelas, icke utdela några allmosor till kringstrykande och bettlande personer, utan då sådana infinna sig hänvisa dem till Hedbergs salubod där matpolletter utdelas.
Skulle någon känna sig manad att utdela extra bespisning kan matpolletter á 12 öre stycket köpas uti ovannämnda handelsbod.

Smålands enskilda bank har på framställning av Länsstyrelsen anslagit 50,000 riksdaler att mot 6 procents ränta utlämnas som lån till de kommuner inom Jönköpings län som till nödens lindrande kan behöva ett penninglån utöver de belopp som redan erhållits.

Mars månad 1869 fortsatte med lindrig vinterköld. Sjuka hos kreatur har rapporterats och antas bero på foderbrist och torrheten hos fodret.
Till de nödlidande i Småland har insamlats gåvor, från Över-Lule fattiga kommun 800 riksdaler, i Härnösand har insamlats 1300 riksdaler, därav till Jönköpings län 400 och i Dalarna 2064 riksdaler.
I Landskrona hade ett Sällskapsspektakel gett 300 riksdaler. Från Köpenhamn kom 5000 riksdaler.
Nöd är ett begrepp som är lätt utsagt, men svårt att föreställa sig.
Följande berättelse kan anföras: Nöden är otrolig, bettleriet tilltar, många hemmansägare har måst lämna sina gårdar, många som man ej kan förmoda bakar och äter sitt nödbröd i  all tysthet, de onaturliga födoämnena har vanställt en stor del personer, dels med svullnad, dels med avtyning, några personer har i dessa dagar dött av svält.
Nödhjälpskommittén har gjort allt vad den kunnat och till och med skuldsatt sig.
En stor del av de behövande är så medtagna att de inte kan uträtta det lättaste arbete. Till råga på allt har foderbristen redan visat sig så stor att halmtaken måste tillgripas för att livnära kreaturen. Inbrottsstölder är inte sällsynta. Detta skrevs i Jönköpings-Bladet den 9 mars 1869.

På torget i Norrköping den 6 mars 1869 kostade vete 21-26 riksdaler, råg 21-21:50, ärter 23-25, korn 18-20 per tunna, havre 1:18 per lispund. Potatis 5:50-6 per tunna.

Nödhjälpskommittén för Jönköpings län höll sitt sammanträde den 10 mars 1869. Det leddes av landshövdingen. Förhandlingarna avsåg i första hand de olika socknarnas klassificering efter deras olika behov. Därefter skall man bestämma fördelningen av tillgängliga understödsmedel. Så mycket framgår att de tillgängliga medlen inte är tillräckliga. Socknarna indelades i fyra olika klasser, som av de influtna enskilda gåvorna, omkring 27 000 riksdaler, skulle erhålla, första klassen 36 öre, andra klassen 27 öre, tredje 18 och fjärde 9 öre per person av hela folkmängden, vilka bidrag varje sockens särskilda nödhjälpskommitté sedan skall fördela bland de behövande.

Till de nödlidande i Småland har ytterligare insamlats, i Oskarshamn på en soaré 976 riksdaler, som dock bara kommer Oskarshamn och Kalmar län till godo.
I Härnösand har ytterligare 1218 riksdaler insamlats, varav Jönköpings län får 400 rdr.  En bal i Västerås har inbringat 300 riksdaler. Befäl och manskap på Karlsborgs fästning har insamlat 135:81 riksdaler I Alingsås har insamlats 1224 riksdaler, varav Jönköpings län får 450.  I Hälsingborg har insamlats 870 riksdaler. En konsert i Lund inbringade 852:68. I London har herrar Tidén och Nordenfelt insamlat 1000 riksdaler.
Fattigdomen var stor. Det fanns för många munnar att mätta. Vid nödår blev fattigdomen en jättefråga. Svälten ökade, tiggarnas antal ökade. Det var i städerna som problemet blev störst, och ökade snabbast. Men frågan gick sedan vidare och kom till riksdagen. En motion lämnades och ett utskott i första kammaren skall ta sig an frågan och arbeta fram ett förslag till åtgärder. Detta kunde Corren rapportera den 13 mars 1869. I samma tidning fanns också annonser om resor till Amerika.

Februari 1869 var en mild månad har vi sett. Mars blev en vintermånad med minusgrader tidvis.

I mitten av mars kom det danska ångfartyget Danmark till Malmö från London med 4000 tunnor råg från länderna vid Svarta havet. Det var ett handelshus i Malmö som köpt partiet. Kanske kom något av detta upp till de hungriga smålänningarna.

Fattigvårdsfrågan behandlades i första kammaren och i förslaget till ny lagstiftning nämnes i första hand vansinniga och därefter föräldralösa barn som saknar egen försörjning, som skall ges nödtorftig vård. I andra punkten nämns också de som av ålder, vanförhet, sjukdom eller av andra skäl är urståndsatt att försörja sig. De skall också få försörjning eller understöd, när fattigstyrelsen prövar sådant nödigt. Detta var den tidens syn på social trygghet.

Emigrationen rullar vidare. Med tåget från Jönköping till Göteborg avreste den 24 mars 1869 omkring 600 personer, mest ynglingar och unga kvinnor.

Onsdagen den 24 mars 1869 kom i Grännatidningen en intressant annons. Den blev säkert diskuterad i många stugor denna magra vinter i gränsbygderna mellan Östergötland och Småland. 
Emigranter: undertecknad, jordägare i Kansas i Amerika, återvänder dit i slutet av april. Personer vilka anser för gott att sluta sig till det stora antal emigranter, som då åtföljer mig, erhålla mitt bistånd under resan samt vid framkomsten vid jords upptagande och köp. Jordbruks- och järnvägsarbeten med hög lön kan påräknas. Vidare upplysningar lämnas av mig, under nedanstående adress personligen eller genom brev. Alla skriftliga förfrågningar bör dock innehålla returpostmärke.  
Ernst Scheele, till den 1 april   Skolgatan11, Nya Haga, och senare Köpmansgatan 40, Göteborg.  OBS. Ingen fri resa kan erhållas genom mig. 

I anseende till förestående resa till Amerika kallas samtliga Carl Peterssons i Alviken fordringsägare till sammanträde i Alviken måndagen den 12 april kl. 9 fm. för upplysning om skuldernas storlek och överläggning om och på vad sätt med egendomen skall förfaras. Dunarp den 22 mars 1869. Enligt anmodan. J Svensson

Torsdagen den 1 april 1869 fanns i Jönköpings-Bladet på första siden ett inlägg om nöden i Myresjö, som jag här återger.
Ett brev från Myresjö socken i Jönköpings län: Nöden i hela Småland synes vara större än man i allmänhet föreställt sig och inom denna socken är tillståndet rent av förtvivlat. Av 1000 personer saknar kanske 800 bröd och arbetsförtjänst. När man lider eller ser sina grannar lida hungersnöd är man kanske inte alltid lugn nog att med tillräcklig undergivenhet avbida hjälpen – eller döden. Man skulle vilja slita hjärtat ur bröstet på sig för att kunna hjälpa, om det hjälpte. Man tycker stundom att de gåvor som både staten och enskilda på det hela visserligen i riklig mån anskaffa, dock förslå så litet bland så många, om Herren ej gör underverk, att de ej komma hastigt nog, att de vid fördelningen, även med bästa vilja hos vederbörande icke alltid kunna med guldvikt utportioneras. 
Vi tycker sålunda här, att av statsmedlen fick vi bra liten andel och härav har vår socken fått ett belopp motsvarande ungefär 18 öre per behövande person. Och även denna summa, en droppe i havet, har ännu ej anlänt hit, ej heller något av gåvomedel som insamlats på andra orter. Bland den femtedel inom socknen som har något, har man insamlat ett par hundra riksdaler för vilka råämnen inköpas till arbete, men detta förslår ej för 14 dagar. Emellertid svälter man och emotser en än ännu större nöd nästa år, eftersom inga medel till utsäde finns. Sådant är tillståndet här, det jag kan med egna ögon se, och dock vågar vi inte klappa på den allmänna barmhärtighetens dörr eller utsträcka vår bedjande hand mot den alltid storartat givmilda i edert och andra bättre  lottade samhällen.

På torget i Linköping den 1 april 1869 kostade vete 25-26 riksdaler, råg 21-23, ärter 23-34, korn 18-20 och blandsäd 12-13 riksdaler per tunna.
En velocipedskola kommer, så snart färdiga skolvelocipeder hunnit förfärdigas, öppnas i huvudstaden av vagnmakaren J W Östberg, å vars verkstäder de båda velocipeder, vilka varit till beskådande i Berns salong, äro tillverkade. 

Sjöfarten på Vättern har hela vintern varit öppen och en och annan skuta har setts kryssa mellan de snöhöljda stränderna. Men efter ångaren Örn har man spejat förgäves. Orsaken lär vara att båten ligger i docka i Motala för att repareras.

Om nöden i Kråkemåla hade Grännatidningen en artikel den 7 april 1869. 
Resande därifrån beskrev nöden i de mörkaste färger. Sämst är tillståndet hos torpare under ett namngivet gods, där det sedan november avlidit 22 personer. De har dött av sjukdomar orsakade av brist på föda. Folk, för övrigt friska, dignar till marken av hunger, eller av ren matthet. I skogen träffar man personer som samlar in ljung och hasselmjöl (i hanblommor av hasseln) som blandas med något mjöl till nödbröd. En sådan, i skogen sysselsatt man påträffades för någon tid sedan 75 meter från sin bostad, styv och utsträckt på marken. Han blev hemburen och kom sig. Förra söndagen begrovs sex personer. De flesta ligger ovan jord.
Mjöl till två riksdaler per 20 skålpund finns knappast att köpa. En lanthandlare som hämtar sitt lilla förråd från Växjö har svårigheter med att få dessa transporter gjorda, eftersom både körsvenner och dragare är ytterst svaga.
Äldre, trovärdiga personer försäkrar att de aldrig i Kråkemåla sett ett så elände som nu.

Från Askeryd, strax öster om Aneby, kom nästa nödrop. Det var pastor Egnell som skrev Vid kommunalstämma i Askeryds församling den 31 mars utsågs för socknens fattiga en nödhjälpskommitté för att på lämpligaste sätt fördela de gåvor som den frivilliga givmildheten ädelmodigt förärar. För den gåva som tillkommit församlingen, 130 riksdaler har inköpts mjöl att tilldela de arbetslösa fattiga mot förbindelse att utföra arbete på allmän vägförbättring, två dagsverken för varje lispund mjöl (6-8 kg).
Från Marbäcks socken kom också nödrop, lite senare. Marbäck fick inga bidrag och var inte upptagen i någon nödklass, vilket var orsak till deras nödrop. I Marbäcks socken bodde 1002 personer. Där fanns 70 hemmansägare, 223 torpare och 325 backstugusittare. Där fanns 112 fattighjon. 359 personer saknade medel till sitt uppehälle.
Mer än hälften av invånarna hade inte förråd för sitt eget behov, därför att de tvingats sälja för att få pengar till skatter, skulder och arrenden. Marbäcks socken bad om hjälp. Kronofogden i Norra Vedbo härad fick yttra sig. Han uppgav att uppgifterna var riktiga och att kommunen hade ytterst svårt att utan allmänt stöd köpa spannmål till brödföda och utsäde. Men kronofogden tillade att det är nästan samma förhållande i hela hans fögderi. Det fanns socknar som hade det ännu värre. Marbäck fick därför klara sig utan hjälp.
Jag har medtagit detta därför att socknarna Adelöv, Linderås och Säby hamnar då i samma klass, enligt kronofogden.

Vi har nu haft många nödberättelser att läsa. Det går inte att läsa dem utan att påverkas, så här 150 år efteråt. Men hur hade människorna det, de som levde med allt detta, med bristen på mat, svältande barn, bristen på arbete?
Det var då som de började fundera på att flytta till Amerika, lämna far och mor och hembygd.
I Ingefrearp i Gränna socken var det sådana funderingar. Bonden Lars Magnus Johansson och hans hustru Anna Brita Johansdotter hade detta ämne uppe. Det diskuterades ofta, fram och tillbaka. Till slut togs beslutet att sälja hemmet och flytta. Här följer annonsen i Grännatidningen.
Torsdagen och fredagen den 8-9 april kl. 10 fm. försäljes genom auktion hos Lars Jonsson i Ingefrearp, som avflyttar till Amerika, hela lösöreboet av: ett silverfickur, koppar, mässing, järn- och trävaror, plank av ek- och barrträd, bräder, redskapsvirke, 10 famnar björk- och 5 famnar barrved, hägnadsvirke, möbler och husgerådssaker, av: ett amerikanskt väggur, en chiffonier, byråar, dragkistor, sängar, soffor, bord, stolar, skåp och kistor, linne och sängkläder, en vävstol, bruks- och körredskap, däribland en kärra och fyra vagnar, kreatur av: en fölse, ett par oxar om 12 qvarter, fem goda kor, därav fyra kalvfärdiga, nio får, sex bockar och getter, två svinkreatur, berett sul- och garvläder, spannmål av vårvete, korn och vicker m.m. Säkra inropare lämnas kredit till den 1 augusti detta år.  
Reaby den 22 mars 1869, enligt anmodan, Joh. Fr. Hård

Ingefrearp låg på andra sidan Gyllingesjön.
Men hur gick det sedan?  Denna familj i Ingefrearp flyttade i oktober 1869 men inte till Amerika utan till Stora Mårtenstorp i Gränna landsförsamling. Där arrenderade Lars en ladugård står det i husförhörsboken. Tydligen såldes hemmet och gården i Ingefrearp men i sista stund stannade familjen kvar i Sverige.

Skomakaren Johannes Fredriksson i Örserum har auktion den 8 april och säljer sitt lösöre, innan han sedan reser till Amerika.
I Skymmelsås i Gränna landsförsamling är det auktion den 15-16 april då Carl Petersson säljer av för att flytta till Amerika.

Utvandringen fortsätter i stor skala skrev Jönköpings-Bladet den 8 april 1869. Under de senaste dagarna har en mängd emigranter med sin packning passerat genom staden på väg till Göteborg för att därifrån med ett ångfartyg som avgår på fredag resa till Amerika.

Den 13 april konstaterades att sjöfarten på Vättern börjat. Men lite sjöfart hade det varit hela vintern, eftersom Vättern denna vinter inte lagt sig. Men nu började trafiken på riktigt igen, för i år. I förra veckan kom ångaren Fraser från Motala till Jönköping lastad med järnvägsskenor. Omkring 15 april kommer ångaren Linnea hit från Göteborg. Ångaren Örn avgår från Jönköping lördagen den 17 april.
Detta var vårtecken som människorna väntade på.

Insamlingar till de nödlidande fortsatte på olika håll. I Tjärstads kyrka hade Norra Kinda Sångförening haft en föreställning någon av de första dagarna i april 1869. Där samlades in 160 kronor. Hjälpsamheten var stor.

I Gränna hade särskilda insamlingar skett till de nödlidande i Småland. Tillsammans hade stads- och landsförsamlingen samlat i 398:42. Hälften skulle gå till Jönköpings län och resten till Kronobergs och Kalmar län.

Ångbåtstrafiken mellan Jönköping och Stockholm kommer även under 1869 att ombesörjas av ångarna Per Brahe, Esaias Tegnér och Oscar. Första resan från Jönköping sker med Oskar den 19 april.

Detta är året 1869. Det var kanske första året där ordet velociped dök upp i tidningarna. I Stockholm hade på Berns Salonger en velociped uppvisats. Nu skulle den också provas. Två åkare skulle visa detta på var sin velociped. Tre vittnen följde efter i hyrvagn. Starten gick vid Kungsholms Tull. Färden gick till Drottningholm och tillbaka. Det gick på en tid av 59 minuter. Färden gick tydligen bra och velocipeder skulle komma att då och då dyka upp i annonserna.

Velocipeden, eller cykeln skulle medföra nästan något av en revolution i vårt samhälle. Men det skulle dröja in på nästa sekel.
Tänk om Anders Magnus Johansson på sitt torp på Börstabols ägor haft en cykel. Han fick arbete med att bygga muren vid Ödeshögs kyrkogård. Jag förmodar att detta var ett beredskapsarbete.
Jag vet inte vilket år detta var, men kanske var det på 1860-talet. Han gick hemifrån sitt torp klockan fyra varje morgon och gick till Ödeshög. Där arbetade han hela dagen med stenmuren och på kvällen gick han hem igen till sitt torp. Jag vill härmed i tanken överlämna en medalj till honom, och en cykel. Han var morfar till Gunnar Hård i Stava.

Corren skrev den 17 april 1869 att nu helt plötsligt har vi fått fullkomligt vårväder med ett för årsväxten välgörande regn. Sedan i torsdags har termometern stigit till 16 grader. Då fick vi också ett rejält åskväder. 
Jordbruksredskap, berättat av en bonde på slätten. 
I min ungdom fanns inte andra redskap än vår vanliga krok, harv, bult och sladd, och vad vi fick träla för att få jorden bra. Både människor och kreatur fick slita hund, i synnerhet på styvare jord, och sällan lyckades det oss att få ordentligt bruk på våra åkrar. Det gör ännu ont i mina armar när jag tänker på hur vi under långa tider måste gå på åkern och slå sönder de torra, hårda lerkakorna och ändå få se våra förhoppningar år efter år slå fel.  Våra dragare var under vårarna så utsvultna efter vinterns magra halmfodring att de ofta stupade i fårorna. Det gjorde mig ont in i själen att se detta. Sådant var förhållandet på slättlandet i allmänhet. 
I skogstrakterna gick jordbruket bättre, där på den lättare jordmånen kunde man bättre reda sig med de ofullkomliga redskapen. Och än idag nyttjar man i dessa trakter inga andra redskap. Under min första tid som egen jordbrukare kom plogen igång. Den var likväl – fastän vida bättre än kroken – till en början ett mycket ofullkomligt redskap. Det var den s.k. stångplogen med skiva av trä, vilken senare utbyttes mot tunn järnplåt. Men den raka stången och den ofullkomliga konstruktionen i allmänhet gjorde den mindre lämplig till användning på stenig eller kuperad mark. På senare tider utbytes den raka stången mot s.k. länk och detta var en väsentlig förbättring. Numera har vi plogar helt och hållet av järn, och så väl ställda att de går i vilken jord som helst, vore den än aldrig så hård eller stenig. 
Vad harvar beträffar har vi nu s.k. rullharvar, klösharvar mm, allt redskap som är förträffliga och ändamålsenliga, var och en på sitt sätt, så att både tid och arbete besparas. Det enda man kan anmärka mot dessa är att de är något dyra och kan därför sällan köpas av den mindre bemedlade jordbrukaren. 
Vi har nu dessutom en mängd maskiner i jordbruket, såsom såningsmaskiner, skördemaskiner m.m. men de flesta av dem, med undantag av frösåningsmaskiner, höra enligt min tanke, till jordbrukets lur, och användes mig veterligt icke av de egentliga bönderna av det skäl att de icke anses medföra varken besparing eller annan nytta, men är däremot orimligt dyra. Ett förut okänt instrument som är mycket ändamålsenligt på slättlandet och som varje slöjdkunnig själv kan förfärdiga med mycket ringa kostnad och som nästan varje bonde nu har, är hästräfsan. 
Vid talet om redskap får man inte glömma tröskverket. Det fanns i min ungdom bara vid stora herrgårdar, och ansågs av oss bönder som riktiga underverk. Nu finns sådana överallt, även vid mindre lantbruk, och är av stor nytta. De välsignas av de fattigas armar, men förbannas av deras magar, ty genom dem är mången brödkaka frånräknad dessa under de långa, ofta arbetslösa vintrarna. 
Tänker jag tillbaka till min första tid som jordbrukare kan jag ej annat än erkänna att jordbruket i detta avseende gått framåt med jättesteg. Måtte tiden alltjämt så fortgå, ty ännu återstår mycket att förbättra.
Så berättade denne gamle slättbonde år 1869 om utvecklingen inom jordbruket.

Senaste nödhjälpslånet på en halv miljon riksdaler har nu fördelats.  Kalmar och Kronobergs län får 150 000 riksdaler vardera, Jönköpings län får 95 000, Elfsborg får 75 000 och Blekinge 30 000 riksdaler. Låntagande kommuner skall återbetala med 1/3 vardera av åren 1872, 73 och 74. Detta läste jag i Jönköpings-Bladet från den 22 april 1869.
Gåvor till de nödlidande i Småland från olika håll fortsatte samtidigt att strömma in.

En skara emigranter, ca 300 personer, alla från Södra Vi socken reste söndag morgon den 25 april 1869 med tåg till Göteborg. De beledsagades av en värvare, som enligt emigranterna gett dem vackra skildringar av Amerika, och på så sätt bidragit till deras emigration, samtidigt som han tjänat pengar på dem.

Den 28 april 1868 emigrerade också Karl Oskar Johansson från Gyllinge, broder till min farfars far. Karl Oskar var då 20 år gammal. Han var inte ensam. Det året, 1868, emigrerade 106 personer från Ödeshögs socken.
Alla människor följde med stort intresse väderleken med tanke på skörden. Hur skulle detta år bli? Skulle det bli ett svältår igen, eller skulle det nu bli ett gott år? Den 29 april 1869 började vädret inge bekymmer, särskilt när man tänkte på torkan förra året. Var kanske ny torka på gång, eller var detta en vanlig aprilsommar. Efter sådan brukade det komma majrusk. Så gick tankarna i Jönköpings-Bladet.
Gåvor till de nödlidande strömmar ännu in, enligt tidningen.

Den 1 maj 1869 konstaterades nordlig storm under flera dagar, temperaturen sjönk, men torkan fortsatte.
Corren rapporterade att Blå Porten finns inte mer. Detta gamla anrika värdshus på Djurgården i Stockholm hade lagts i aska vid en eldsvåda.
I våra bygder, utmed Vättern har vi också en plats som heter Blå Port. Hur har det namnet tillkommit? Kan det vara så att den hamn eller ankringsplats som fanns där i gamla tider gett namnet?

För de nödlidande i Småland har en försäljning hållits i en lokal vid Brunkebergstorg i Stockholm. Där såldes skänkta arbeten och andra artiklar. Försäljningen gick bra. Den gav 13 350 kronor som kommer att fördelas på de tre smålandslänen.

Från Blekinge kommer nödrop, särskilt från de norra delarna av Blekinge. Två års dåliga skördar har slagit hårt mot den fattiga befolkningen. 

Då och då kom det båtar från Ryssland med rysk råg. De kom till hamnar på östkusten. Det var lång väg dit. Med utsvultna oxar tog det lång tid. Men utan ryssmjöl hade vi aldrig klarat oss kunde någon påstå.
Men det kostade pengar, och pengar saknades. Det var kanske där som hjälpen kunde göra nytta, både den statliga hjälpen och all privat hjälpverksamhet.

Den 11 maj 1869 kunde tidningarna berätta om regn, lyckligtvis. De följande dagarna blev vädret det bästa tänkbara, ömsom sol och ömsom regn.
Samtidigt kunde nya gåvor till de nödlidande noteras. Från Härnösand kom 180 riksdaler, av vilka 100 riksdaler skulle gå till Myresjö kommun.

Antalet emigranter på väg via Jönköping mot Göteborg har varit lägre någon tid. Det beror på att det i Liverpool har blivit en stockning. Där står 17 000 emigranter och väntar på båtplats. Ändå går dagligen därifrån stora fartyg överfyllda med emigranter, över till det lovprisade Amerika.
Men i år börjar en direkt ångbåtstrafik mellan Köpenhamn och Amerika. Flera stora ångbåtar har redan börjat denna trafik. I söndags avgick ett fartyg med 1285 utvandrare, därav mer än 1000 från Sverige.
Men under april och maj månader avreste via Jönköping och Göteborg 14865 emigranter och på tidningarnas annonssidor finns stora annonser om resor till Amerika. Gåvor till de nödlidande strömmar in. Från Norge har kommit 1890 kronor.

Den växande grödan ser vacker ut. Vädret är stadigt och bra. Regn har kommit. Det är växtväder.

På källarmästare Anzons salong i Gränna uppvisas mot en avgift av 25 öre en trehjulig velociped. Den är tillverkad av kopparslagaremästaren Holmgren i Gränna. Han har nedlagt många timmar på att tillverka detta nymodiga fortskaffningsmedel. Han torde förtjäna någon uppmuntran för sin möda. Tag därför velocipeden i närmare skärskådande, uppmanade Grännatidningen sina läsare den 2 juni 1869.

I Linköping kommer att anordnas en simskola för fruntimmer, om tillräckligt antal elever anmäler sig. Avgiften för sex veckors undervisning är 10 riksdaler. Anteckningslista finns i Sahlströms bokhandel.

Sveriges folkmängd utgjorde vid senaste årsskiftet 4 173 080 personer. Vid jämförelse med föregående årsskifte 67/68 hade folkmängden minskats med 22 601 personer. I år lär minskningen bli ännu större.

På torget i Linköping den 30 juni 1869 kostade vete 30-31 riksdaler, råg 27-28, ärter 25-26, korn 20-21, blandsäd 11-12, havre 10-11 och potatis 7-8 riksdaler per tunna.

Torsdagen den 8 juli 1869
Det har nu hållits ett militärmöte på Ränneslätt vid Eksjö. På denna mötesplats har dagligen vimlat av uthungrade och nästan nakna barn från socknar nära och fjärran från Eksjö. Om nätterna har barnen hållit till i stallarna, som vällvilligt blivit öppnade för dem. Ofta har såväl befäl som manskap bespisat dessa barn, som snabbt tar upp varje smula mat som faller till marken. Under två dagar bespisades där 40-50 barn. Det var rörande att se dessa uthungrade barn och se deras glädje när de fick mat. Nöden och eländet ute i socknarna kan härav lätt anas, skrev Jönköpings-Bladetden 8 juli 1869.

Det sociala skyddsnätet var inte uppfunnet vid denna tid. Ett människoliv hade inte samma värde då, som det har idag. Men hjälpsamhet och omtanke fanns. Människor hjälpte varandra, det har vi läst om tidigare i denna berättelse. Här följer en kort berättelse om hur det trots allt kunde gå, om man var sjuk och inte hade några vänner till hands.
En arbetskarl vid namn Lindberg kom en dag till Gränna, stadd på vandring till sin hemort Karlshamn. Han var sjuk i någon smittosam sjukdom och blev hänvisad till länslasarettet i Jönköping.
Han vandrade därför vidare, mot Jönköping. Vid Lyckås var hans krafter slut. Han fick då skjuts därifrån till länslasarettet i Jönköping. Men där tog man inte emot honom, eftersom man där inte fick ta emot någon med smittosam sjukdom. Han måste därför återföras till Lyckås, där skjutsen började. Där dog mannen.

Genom tidningarna gick i början av juli 1869 en berättelse om en dräng Moback från trakten av Oskarshamn som dött i Amerika. Han hade testamenterat 36000 riksdaler till gottgörelse åt dem som han bedragit i Sverige.  Uppgifterna bekräftades. Det hade kommit  6000 dollars i guld, omkring 23000 riksdaler. Grosshandlare Meurling i Kalmar anmodades att sköta likviden. Efter att skulderna betalats har den dödes son, Moback i Mörlunda, erhållit 150 000 riksdaler efter sin fader.

I början av september stod det helt klart. Skörden var bra i hela landet. Det  var gott väder under växttiden och ett gott skördeväder. Det mesta hade redan skördats och införts i ladorna. Med några få undantag var årets gröda den bästa som någonsin kunnat inbärgas. Svälten var över för denna gång.

Hur var nödåren i Holaveden?
I Tidningarna kom nödropen tätt. Det närmaste var från Askeryd och Marbäck strax öster om Aneby.
Detta betyder inte att vi i våra bygder klarade oss undan nödåren. Men vi klarade oss sannolikt bättre än socknarna längre söderut. Södra Småland hade det mycket värre.
Vista socken med Gränna, Visingsö, Ölmstad och Skärstad klarade sig ganska bra. Så gjorde också de norra socknarna i Norra Vedbo härad med Adelöv, Linderås och Säby, Vireda och Haurida. Men Lommaryd, Marbäck, Askeryd, Bälaryd och Frinnaryd och flera andra socknar hade det svårare och fick hjälp.
Från Frinnaryds socken finns några uppgifter om tiggande personer. Under några månader hade där 500 personer kommit och gått, kringstrykande gesäller och bettlande personer. En trovärdig person hade under tiden 10 december till den 10 maj räknat 423 tiggare.
I boken Det gamla Säby har Aron Andersson, född 1869, bonde i Varvestorp i Säby, berättat om att det under nödåren, särskilt det torra året 1868 kom hundratals unga flickor och pojkar söderifrån för att skaffa sig mat och arbete. Många av dem hade gått i veckotal och var alldeles slut och uthungrade. De sökte plats för bara maten. De kom från södra delen av Småland. Här i norra Småland var inte torkan så hård. Många fick plats här i trakten och stannade sedan kvar i socknen och kallades länge för sörboar. Men andra fortsatte till Östergötland.

Det finns ingen statistik över hur många hungriga det fanns i vårabygder denna tid. Inte heller finns det någon uppgift om hur många i våra bygder som tvingades dryga ut mjölet med hasselknoppar, hasselnötter, lavar, enbär och andra bär, ekollon, nässlor, halm m.m.
Det finns berättelser från den tiden om att halm maldes och blandades i mjölet. Många fick förstoppning och kunde dö av det. Andra blev sjuka på annat sätt. Man åt nästan allt som växte. På vårarna tappade man björkar och lönnar på saven. Den tyckte alla om. 
Från Lommaryd finns en berättelse om barn som inte tålde nödbrödet och därför blev klena och orkeslösa. Detta var inte någon unik situation. Det var många som inte tålde nödbrödet. Man kunde också få svindel har någon berättat.
Mjölet bestod mest av havre, vilket kallades fattigmans råg. Sedan blandades detta havremjöl med hasselborrar, agnar, lavar, ljungfrö, ekollon och vad man i övrigt kunde hitta på.
Den dåliga fodertillgången gjorde att korna slutade mjölka. Om det fanns mjölk någonstans var det bara för eget behov. Hösten 1868 fick djuren gå ute fram emot jultiden och våren 1869 fick de gå ut så tidigt som möjligt. Getter och får klarade sig bäst. De fick gå ute även på vintern. 
Under den torra sommaren 1868 sinade många brunnar. Vatten till djuren blev ett stort problem. Det berättades från Lommaryd och Vireda om vagnar med bykeså och baljor för vattentransporter till djuren. Det förkom kanske här i Holaveden också. Det var en svår tillvaro att vara både hungrig och törstig! Både människor och djur blev orkeslösa. Det hände att korna inte orkade resa sig.
En bonde berättade en gång att hans kor var så svältfödda att de inte kunde resa sig. Någon tid senare fick han en fråga hur hans kor hade det. Han svarade då att Jo nu kan de sitta uppe. Men bakbenen bar ännu inte, som jag tolkar berättelsen.
På grund av foderbristen måste många djur säljas. Marknaden blev övermättad, ingen ville köpa. Då måste man själv slakta och salta ned. Det uppges att julgrisen slaktades extra tidigt denna höst 1868 för att den inte skulle svälta ihjäl.
Hästen var ett djur som aldrig åts eller slaktades för köttets skull, men under nödåren gjorde man det på en del håll. Det var i vanliga
fall ett rackaregöra att slakta och flå hästar. Ingen hederlig person ville ta del i sådant. (häradsbosen eller avdragaren kallades ibland rackare. Jag har i min berättelse om dråpet i Gyllinge 1855 berättat om häradsbosen Kumling).
Det var inte bara matbrist, det var foderbrist också. Från Norra Vedbo berättas att man åkte till Östergötland och köpte halm, så länge det fanns halm att köpa. När foderbristen fortsatte förekom det att takhalmen blev foder och att ladugårdar på våren 1869 stod taklösa. Detta har uppgivits från Vireda och Lommaryds socknar, inte långt från Holaveden. Men innan man började ta från takhalmen hade man också hämtat starr och vass och slagit ljung.
I våra bygder finns det muntlig tradition om att man under torra år med foderbrist åkte till Tåkern och hämtade vass.

Det året blev det ingen sommar
Jag har genom tidningsartiklar berättat om det kalla året 1867. Men det finns de som genom muntlig tradition minns 1867 som det året då vi inte hade någon sommar. Sommaren kom inte, och inte heller skörden.
Rune Karlsson i Gammalsby i Stora Åby socken har berättat att man i vanlig ordning satte potatis på åkrarna i Gammalsby. Men vintern ville inte ge sig och till slut grävdes potatisen upp igen. Vinter och kyla hade slagit till. Tjälen hade inte gått ur jorden. Det blev ingen sommar detta år i Gammalsby.

Men i folkminnet finns också att det kom rysk råg som såldes på torget i Ödeshög. Kanske det var den som hjälpte många människor att överleva.

Kalle i Dalen har berättat om vintrarna 1867 och 1868. Det var sträng köld och det var missväxt. Det var torra brunnar. Kräken måste med stora besvär drivas till åar och sjöar.

Bygdeberättaren Carl Blom har berättat mycket om gamla tider. Han påminde sig också nödåren och berättade följande:
År 1868 var det dåligt med mjölet och då fick vi mjöl från Ryssland. Det var kapten Rosén på Alvastra, som åkte till Norrköping och hämtade flera lass mjöl från skutor, som kommit från Ryssland. Han kom körande till Ödeshög med mjölet i bastsäckar säkert lastade på en stor stegvagn. Mjölet låg i finare säckar som i sin tur låg i bastmattor, och det lär ha kommit så från Ryssland. Rosén stannade på torget och det spred sig som en löpeld att det fanns mjöl till salu och gummorna kom skenande med sina påsar – man fick ha en säck eller påse med sig när man köpte mjöl på den tiden – och Roséns inspektor vägde upp. Mor köpte ett pund för 2 riksdaler. Snart var lasset slutsålt och alla hade inte fått köpa. Det blev tandagnissel, men kapten Rosén – en herre som kunde ryta och svära – gjorde detta också nu och talade på sitt sätt om att drängen skulle få åka efter ett lass till. Han gjorde detta och sålde slut på mjölet som var fint och gav lättbakat och gott bröd.

I Östgöta-Bladet från den 8 september 1950 finns en berättelse av Johan Karlsson från Heda socken. Han bodde då på Rosenlunds ålderdomshem i Ödeshög. Han berättade följande:
Han föddes i Svanshals socken 1861. Fadern dog när Johan bara var sex år gammal och det blev mors lott att ensam dra försorg om sex barn, ingen lätt uppgift. Barnen fick hjälpa till så fort det var möjligt. Johan fick försöka med det när han var sju år gammal, det lilla som var möjligt. Det gällde jordbruk och det fortsatte han med så länge krafterna stod bi. 
Ända sedan han var ett år gammal har han bott i Heda socken, förutom under fyra år då han tjänade hos en präst i Rök. 1889 gifte han sig med en flicka från Hogstad. I 40 år levde de tillsammans tills hustrun dog 1929. De bodde i ett eget ställe i Tjugby, men när hustrun gick bort blev han tvungen att sälja. 
Sedan hyrde han hos en bonde i 15 år och sysslade med trädskötning och lite av varje. 
Första sommaren han var ute och tjänade fick han 30 kronor men sedan steg lönen till 70 kronor andra året och som ladugårdskarl kom han upp i 110 riksdaler. År 1877 gick lönerna ner och det var ont om arbete ett tag, man fick ta den plats man kunde få. 
Så minns han året 1868 hur ont om mat det var då. En gång gick mor till en grannfru och ville köpa fyra kappar säd till bröd, men det blev nej till det köpet. Då grät mor ty vi hade inget att äta, men när det gått några timmar skickade grannfrun sin piga med bud att vi kunde få lite grålinser, vicker. Av det mjölet blev brödet grönt. 
En kapten skickade efter ryssmjöl som sedan såldes på torget i Ödeshög. Pengar fanns det kanske under nödåren men inget att köpa. 
Detta var Johan Karlssons berättelse från nödåren. Han hade klara minnen av matbrist.

Ur kyrkoböckerna
Har kyrkoböckerna något att berätta om nödåren?  Rimligen borde matbristen ha bidragit till sämre hälsa, kanske till undernäring och därmed till ökade dödstal.
När jag studerade död- och begravningsböckerna kunde jag se att dödstalen ökade något under nödåren.
När jag studerar dödstalen i församlingar som varit mera utsatta kan jag mera säkert konstatera ökade dödstal.   

Slutsatsen blir att våra bygder klarade nödåren någorlunda bra.
Det förekom matbrist, det fanns hungrande barn och vuxna och det förekom bristsjukdomar, men ändå kom vi undan de värsta plågorna. Kanske var det ryssmjölet, kanske var det hjälpande grannar och vänner som hjälpte många att klara sig. Kärlek och omtanke har alltid slagit broar mellan människorna. 
Jag vill nu se lite på utflyttningen. Torp och backstugor tömdes.
De som hade pengar till en amerikabiljett valde detta alternativ. De andra fick välja något inom Sverige. De lämnade sina hem  och gick ut i påtvingad hemlöshet.
Många människor från våra bygder har under årens lopp lämnat hembygden. Många har hamnat i hemlöshet och ännu större fattigdom. Mina tankar gick till Lars Håkansson från Lakarp som efter många problem flyttade till Stockholm för att söka lyckan där. Han dog 1849 på Adolf Fredriks fattigförsörjning. Jag kan således inte räkna in honom i nödårens antal. Men ändå vill jag nämna honom.
Under 1860-talets nödår förekom säkerligen många liknande mänskliga katastrofer, där människor dog i tysthet, i hunger och fattigdom, bortglömda.

Emigrationen
Det var svårt att få allt att gå ihop i dessa nödårstider, inte minst ekonomiskt. Vid dåliga skördar fanns inte mat åt alla, särskilt inte åt backstugusittare och torpare, och i nästa steg stod småbönderna.
Det var inte bara att få mat till sin överlevnad, det gällde också att få ihop till skatter och arrenden. Under dessa år av dåliga skördar ökade konkurserna många gånger om.
Det var då som Amerika blev den enda utvägen. Tänk på alla resonemang, på alla tårar runt köksborden när detta diskuterades. Kanske var det männen som drev ämnet hårdast. Hustrur ville gärna tänka på sina föräldrar och vänner. Så gick resonemangen vid köksborden.
Att emigrera till Amerika var inget nytt vid mitten av 1860-talet.
Vem som var den förste från våra bygder vet vi inte. Från Gränna stad och socken reste ett 40-tal till Amerika redan på 1840-talet, bl.a. från Lappatorpet. Från Ödeshögs socken började emigrationen på 1850-talet.
Från Stockseryd flyttade tre syskon 1850. Från 1852 och några år framåt ökade emigrationen och då berördes nästan alla byarna i vår bygd, Holkaberg, Stavreberg, Kushult, Kulhult, Tällekullen, Rossholmen och Bodebol. Åren runt 1860 minskade flyttningarna men år 1866 tog de fart igen för att år 1869 nå den högsta siffran, 106 personer från Ödeshögs socken.
Utvandringen till Amerika hade en klar koppling till nödåren. Det var kampen för överlevnad som drev de flesta till Amerika. Men det fanns också andra orsaker. Detta var i väckelserörelsens tidevarv och religiösa skäl kunde också ingå. Till det stora landet i väster, där ingen kung finns och inga präster. Så löd ett talspråk.
I Stava byggdes 1866 ett missionshus. Det hade planerats under lång tid och 1866 stod det klart. Det blev en samlingspunkt för bygden. Ända från Bodebol fanns medlemmar i den förening som bildades.

Det var alla sorters människor, inhyses, backstugusittare, torpare och bönder som emigrerade. Där fanns nyfödda barn och där fanns gamla människor.
Den äldsta som jag funnit bland emigranterna  1868 var en kvinna, 84 år gammal, från våra bygder.
Men de allra flesta var unga män och kvinnor som konstaterat att Sverige inte längre hade plats för dem, ingen rimlig möjlighet att överleva.
Efter nödåren 1867-69 minskade emigrationen några år, men sedan tog den ny fart igen under 70- och 80-talen.

Slutord
Det var lite om nödåren på 1860-talet. Den är inte uttömmande. Här finns inte alla svar, här finns bara sådant som jag velat berätta.
Det är en berättelse om den tidens problem, om den sociala nöd som då fanns här i våra bygder.
Men den sociala nöden tog inte slut när människorna flyttade till städerna. Den finns nu i annan form, i förorternas betongkolosser.
Ett stort antal förorter är idag svåra problemområden. Vi kanske där kan hitta många människor med rötter i våra bygder? 
Var tid har nog av sin plåga.
Vi lämnar nu dessa sorgtyngda tankar bakom oss.
Den gamla goda tiden var inte god. Det var inte bättre förr. Idag har vi det bättre.

//Daniel