Den galna jägaren eller The Mad Trapper

Att man stöter på en del mysterium när man släktforskar är ingenting nytt. Antingen så kan det vara en fader som är okänd eller så är det någonting annat som gäckar. Det tillhör själva släktforskandet att det dyker upp något litet mysterium som oftast tar lite längre tid att lösa än något annat.

För de av er som är lite känsligare kanske detta inlägg inte är det bästa och detta är bara ett litet varningstecken så att ni ska veta att det finns saker i texten och bilder som kan vara lite känsliga för en del.

Aklavik

Karta över Kanada med Aklavik utmarkerat.

Vi ska nu tillbaka till sommaren 1931 och till Nordvästra territoriet i Kanada då en man dök upp från ingenstans på floden Peel och den lilla byn Aklavik. Byn ligger mitt i ödemarken i den nordvästra delen av territoriet. Han skulle handla förnödenheter och verkade ha gott om pengar.

Edgar Millen som tillhörde RCMP (Royal Canadian Mounted Police), som brukade hålla koll på folk i bygden, speciellt nykomlingar, träffade på mannen och började ställa frågor om hans aktiviteter där men fick väldigt få svar från mannen som på något sätt fick (lite felaktigt) namnet Albert Johnson och det namnet fastnade därefter. Johnson var renrakad, hade ljusblå ögon och Millen tyckte att Johnson verkade ha en Skandinavisk accent. Eftersom att det kom väldigt lite information från Johnson så sa Millen att han tyckte att Johnson skulle skaffa en jaktlicens för att få snara djur. Albert Johnson stannade kvar i några dagar i Aklavik (kan ha varit upp till två veckor då uppgifterna varierar). Under tiden han var där så höll han sig för sig själv och pratade inte med någon. Johnson vågade sig ut på vattenvägarna i Mackenzie River Delta och hamnade till slut på en strand vid Rat River där han byggde en liten stuga på 2,4 x 3 meter. Johnson hade inte skaffat sig någon licens som Millen hade rått honom till vilket var lite udda för någon som bodde ute i bushen. Under den här tiden så var många av de här områdena invaderade av utomstående som hade begett sig dit tack vare den stora depressionen för att de ville försöka överleva på något sätt.

Rat River

Albert Johnsons förstörda stuga.

Under December 1931 så klagade lokala First Nations Trappers till den ridna polisen att Johnson hade mixtrat med deras snaror och bland annat hängt upp snarorna i träd. Detta ledde till att konstapeln Alfred King och specialkonstapeln Joe Bernard gick de 97 kilometrarna från Aklavik till Johnsons stuga vid Rat River den 26:e December för att prata med honom om anklagelserna. Bägge konstaplarna hade stor erfarenhet av vildmarken. När de närmade sig stugan så såg de att det kom rök ur skorstenen så de gick till den för att prata men Johnson vägrade, och verkade inte ens märka dem. King tittade in genom fönstret på stugan och då täckte Johnson för det med en säck. Till slut så bestämde sig de två konstaplarna att ge sig tillbaka till Aklavik för att skaffa en husrannsakningsorder.

King och Bernard återvände fem dagar senare med två andra män. Johnson vägrade fortfarande att prata och till slut så bestämde sig King för att försöka få upp dörren med våld. Så snart han började så sköt Johnson honom genom trädörren. En kort eldstrid bröt ut och teamet lyckades få tillbaka King till Aklavik där han till slut återhämtade sig från skottskadan han hade fått. Johnson hade alltså gått från att ha varit misstänkt för att ha förstört snaror för andra jägare till mordförsök.

Ett uppbåd formades bestående av 9 män, 42 hundar och 9,1 kilo dynamit som de skulle använda för att spränga ut Johnson om det så behövdes. Efter att ha omringat stugan så började de tända dynamitstavarna men det ville sig inte riktigt för det var för kallt. De började då försöka tina dynamiten innanför rockarna och till slut så slängde de all dynamit som hamnade på stugtaket vilket fick stugan att kollapsa av smällen. Efter smällen så började de rusa mot stugan. Johnson öppnade då eld från ett 1,5 meters hål som han hade grävt under stugan. Ingen träffades av skotten från Johnson och efter en 15 timmars standoff (vid 4 tiden på morgonen) i 40 minusgrader så bestämde sig uppbådet för att dra sig tillbaka till Aklavik för att få ytterligare assistans. Rapporten från RCMP motsäger lite att stugan skulle ha kollapsat efter dynamiten utan den skulle knappt ha blivit skadad och att det var senare som den vart förstörd med flit för att hindra Johnson att komma tillbaka.

Några av de poliser som var inblandade i att jaga "The Mad Trapper". Från vänster till höger: Konstapel A.W. King (sårades), Mr Hutchinson, Korporal Hall, okänd, Mr Mellville, Korporal R. S. Wild, Konstapel E. "Newt" Millen (dödades), okänd.

Jakten

Förnödenheter lastas i "Wop" May's flygplan i Aklavik.

Vid det här laget så hade nyheten kommit ut till resten av världen via radio och tidningarna började kalla honom för den galne jägaren vid Rat River (The Mad trapper of Rat River). Efter att ha blvit försenade tack vare en snöstorm så återkom det förstärkta uppbådet till Johnsons stuga den 14:e januari bara för att finna att Johnson hade gett sig av. Uppbådet gav sig utt för att försöka hitta honom och 16 dagar senare alltså den 30:e januari så kom de ifatt honom och lyckades omringa Johnson som gömde sig i en träddunge. Under eldstriden som utbröt så lyckades Johnson att skjuta konstapeln Edgar Millen genom hjärtat. Här hördes ett skratt från Johnson som annars inte hade yttrat någonting under de möten han haft med förföljarna. Millen var den enda som hade pratat med Johnson under deras första möte i Aklavik ett halvår tidigare. Millen skulle få en biflod till Rat River uppkallad efter sig, kallad Millen Creek. Ett minnesmärke finns i det området. Än en gång så drog sig uppbådet tillbaka även att de trodde att de hade honom men Johnson lyckades i skydd av mörkret klättra upp för en nästan vertikal klippa. Uppbådet fortsatte att växa med lokala Inuiter och Gwich'in som var bättre lämpade för att röra sig i de marker som de var. Det var klart att Johnson skulle lämna Yokon men RCMP hade blockerat bägge passen vid Richardson bergen, men detta stoppade inte Johnson som klättrade uppför en 2100 meters bergstopp och återigen försvann.

Wilfrid "Wop" May.

I ren desperation så hyrde RCMP in en flygare vid namn Wilfrid "Wop" May från Canadian Airways. "Wop" May hade varit flygare under första världskriget och den sista som jagades av Röde Baronen innan denne sköts ner. "Wop" anlände i det nya skidutrustade Bellanca-monoplanet den 5:e februari. Den utdragna jakten på Johnson gjorde att förnödenheterna tröt hela tiden och de behövde ett par örnögon från luften som kunde assistera dem. "Wop" May upptäckte att Johnson hade korsat Richardson kedjan och såg fotspår på andra sidan bergskedjan. Nio dagar senare, alltså den 14:e februari så kom han på taktiken som Johnson använde sig av. Han upptäckte fotspår som gick från mitten av den frusna isen på Eagle River mot flodbanken. Johnson hade följt spåren av renar i mitten av älven där renarna hade bättre sikt för att upptäcka rovdjur och liknande. Att gå i deras hovspår hade gömt hans egna och låtit honom att gå fortare i den redan nedtrampade snön utan att behöva använda sig av snöskor. Det var enbart när han för natten skulle vila som han gick till flodbanken för skydd och det var dessa spår som "Wop" upptäckte. May använde radion för att meddela RCMP sin upptäckt och de tog upp jakten igen. Under nästkommande två dagar så fick "Wop" May hålla sig på marken på grund av dimma. Den 17:e februari så hade de kommit rätt och var ifatt Johnson. När de kom ur en böj på floden så upptäckte de Johnson mitt på isen av älven bara ett par hundra meter framför dem. Johnson försökte springa till flodbanken men hade inte sina snöskor på sig och klarade inte av det i den djupa snön.

En sista eldstrid

Flygfoto av RCMP och Albert Johnson under jakt, Northwest Territories. Johnson, "The Mad Trapper," är på isen i mitten medan hans förföljare är på stranden nära träden till höger.

Nu när det hade hittat Johnson igen så började ytterligare en eldstrid. Eftersom att Johnson inte kunde springa till flodbanken så slängde han sig ner i snön och gömde sig bakom ryggsäcken och började skjuta. Eames som ledd de 11 männen, inklusive Gardlund, Sittichinli, Riddell och Hersey, kom in från höger på Eagle River och Johnson var själv mitt på isen. Eames ropade till Johnson att han skulle ge upp men detta struntade Johnson i och lyckades skjuta Hersey men det var inget dödligt skott. Via signaler från "Wop" May spred sig uppbådet ut och fångade Johnson i en korseld. Johnson träffades flera gånger. Den kulan som var dödlig för Johnson tror man var en som gick genom bäckenet och som skar av ryggraden så att Johnson föll ihop. När de väl insåg att Johnson var död och började reflektera över jakten på honom så hade 53 dagar gått från första besöket vid stugan till det att Johnson blev skjuten och han hade gått omkring 140 km från sin lilla stuga vid Rat River och det hade gått 33 dagar sedan de upptäckte att han hade lämnat stugan.

Eftermälet och identiteten

"Albert Johnson, The Mad Trapper" när de undersökte och tog kort på hans kropp.

Efter att Johnsons kropp hade förts tillbaka till Aklavik så började man undersöka kroppen för att få reda på vem mannen egentligen var. Det fanns ingenting som kunde identifiera honom över huvud taget och de hade inte hittat någonting i hans stuga heller. Med sig, förutom kläderna han hade på kroppen så hade Johnson 2410 Kanadensiska dollar och 10 i Amerikanska dollar, fem pärlor av lågt värde och en liten mängd guld inkluderat tandläkargjorda tänder. Man hittade även fickkompass, en rakhyvel, en kniv, fiskkrokar, naglar, en död ekorre, en död fågel, en stor mängd Beechams piller. Vapnen han hade var ett .22 Winchester gevär, ett .30-30 Savage Model 99F och ett avsågat 16-gauge Iver Johnson Champion hagelgevär. De tog även hans fingeravtryck men varken den Kanadensiska eller den Amerikanska polisen hade några filer som matchade Johnsons. Hans riktiga identitet var alltså ett mysterium i sig. Sjuttiofem år senare, 2007, fann rättsmedicinska team att hans svansben inte var symmetrisk, vilket fick ryggraden att svänga åt vänster och höger något. Dessutom var en fot längre än den andra.

En fantombild av "Johnson" från jakten av hans identitet.

Albert Johnson som han alltså kallades var ett alias det insåg man och efter en tid så hade man fått ner antalet personer till fyra misstänkta.

Den första personen av de misstänkta var en obskyr man vid namn Arthur Nelson. Denna man hade tagit sig från Dease Lake i British Columbia och upp till Yukon någon gång under tidsperioden 1927 till 1931. Han hade liknande vapen som Albert Johnson. De äldre i Kaska Dena och andra kom ihåg honom under hans alias "Mickey Nelson" när han jagade i Ross River regionen

Författaren Dick Norths bok "Trackdown" från 1989 tog fram en teori om att Albert Johnson, Arthur Nelson och förbrytaren John Johnson var en och samma person. John Johnson hade suttit i fängelse flera gånger, bland annat i San Quentin och Folsom Prison och hans fysiska attribut är väldokumenterade och liknande dem med "den galne jägaren". North hade följt John Johnsons identitet tillbaka till Norge. "johnny Johnson" föddes som Johan Konrad Jonsen (1898) i Bardu i norra Norge (norr om polcirkeln). Hur som helst "den galna jägarens" dyra tänder var sannolikt inte tillhörande den kriminella Johnson. DNA test på John Johnsons brors sonson Ole Getz motbevisar också att John och "den galne jägaren" var samma person.

Familjen Johnston från Pictou i Nova Scotia trodde länge att Albert Johnson skulle ha varit Owen Albert Johnston, en släkting till dem, som hade lämnat Pictou i början av den stora depressionen för att försöka hitta jobb i USA. Ett sista brev från honom publicerades från Revelstoke, British Colombia, tidigt 1931 men de hörde aldrig någonting ifrån honom igen. Enligt radiointervjun anordnade en släkting ett DNA-test.

De tidigare teorierna utmanades med släppet av Mark Fremmelids bok "What became of Sigvald anyway?". Han föreslog att det fanns för många omständigheter som hade ignorerats och att det skulle kunna vara Sigvard Pedersen Haaskjold från Norge som var Albert Johnson. Sigvard var känd som en självförsörjande  man av hög klass och var 32 år 1927, alltså 4½ år innan jakten och skjutningen av Albert Johnson, som var vad man trodde mellan 35 och 40 år. Sigvald hade blivit besatt av att han trodde att myndigheterna fortfarande var ute efter honom. Denna författare pekar på omständighetsbevis för detta fall.

Ny teknik och DNA

Under utgrävningen av Johnsons grav.

Under 2007 så bestämde sig en grupp för att på nytt undersöka den "Galna jägaren", Albert Johnson och hans identitet. Det hade alltså gått 75 år och ingen hade lyckats knäcka gåtan om Johnsons riktiga identitet eller var han kom ifrån. Ett forensiskt team samlade och de grävde upp kvarlevorna nära kyrkogården i Aklavik och allting dokumenterades i dokumentären "The Hunt for the Mad trapper".

Bland det som teamet fann var bland annat från isotopisk analys av tänderna att han kan ha vuxit upp i Skandinavien men mest troligt i den Amerikanska mellanvästern. Han hade skolios vilket måste ha lett till kronisk ryggsmärta, han var omkring 35 år gammal, han hade blivit skjuten flera gånger i den sista eldstriden inklusive hans ben, bröstkorg och ett försvagande skott bakifrån genom bäckenet. En spiralfraktur på hans lårben stödjer anekdoten om att en kula hade träffat och exploderat en ammunitionspåse på hans höft. Hans tandarbete var av mycket hög kvalitet för tiden, vilket tyder på att han hade råd med dyra toppmoderna arbeten i någon större stad som Chicago eller New York. Även DNA-prov togs för jämförelsearbete.

Efter undersökningen så fördes hans kvarlevor tillbaka och begravdes med fullständiga religiösa riter av både den lokala prästen och de infödda äldste, något som han inte hade fått vid hans ursprungliga begravning.

Medan många människor hade erbjudit övertygande indicier och anekdotiska bevis för att de var släkt med honom, uteslöt DNA-analysen alla kandidater och hans identitet är, trots alla undersökningar, fortfarande ett mysterium.

2017 beslutades det att göra en familjär DNA-undersökning, men tekniska problem med DNA undgick analys tills en adekvat sekvens utvecklades av Othram Inc. 2021. Ytterligare undersökningar av Othram har identifierat några av hans förfäder som bodde i de svenska städerna Hånger , Kävsjö och Kulltorp och inkluderar Gustaf Magnusson (1776–1853) och Britta Svensdotter (1781–1846). Ytterligare DNA-prover och familjehistoria söks för närvarande från möjliga ättlingar för att föra utredningen vidare och det är här vi är just nu.

90 år utan riktig identitet

Skylt vid Aklavik.

Det har alltså gått 90 år sedan "Albert Johnson" dök upp i Aklavik i nordvästra Kanada och hans identitet är fortfarande okänd, även att man kan vara den på spåren. Det man kan reflektera över är att han kan knappt ha varit galen eller någonting sådan då han var smart nog att både undkomma polisen och spårare i över 40 dagar. Han list för att överleva i arktiskt klimat med omkring 40 minusgrader på dagarna och med tillfälliga egengjorda skydd och ännu kallare nätter. Att kunna jaga för att få mat utan att använda sig av vapen för att minska uppmärksamheten och tillaga den utan att varken eld eller rök förde spårarna närmare och bränna runt 42 MJ (10,000 kcal) per dag var också en bedrift i sig. Tänk er själva att ni har ryggvärk, hur svårt är det inte för er att utföra många vardagliga uppgifter. Tänk er nu hur det var för Johnson när han med sin kroniska smärta i ryggen och fötter som var olika långa. Att ta sig genom svår terräng mitt i vintern i snö och kyla över berg och med packningen som han var tvungen att ha med sig, det kan inte ha varit speciellt lätt. Tidningarna både i Kanada och USA skrev om jakten på honom och för en del så blev han lite av en hjälte i depressionens spår som det trots allt var.

Det har också skrivits låtar om honom och har släppts filmer som är byggda på hans historia, bland annat Death Hunt från 1981 med Charles Bronson. Fakta i dessa låtar och filmer är kanske inte riktigt klara utan det är mycket påhittat i dem.

Att jag började intressera mig av "den galne jägaren" beror på att jag läste lite snabbt i en tidning (som vanligt) och såg att lösningen på gåtan hade kommit lite närmare plus det att jag själv har en del gamla släktingar i just de områden där Johnsons förfäder kom ifrån och sådant brukar ju trigga en gammal släktforskares fantasi. Som det ser ut för tillfället så finns det ingen släktkoppling mellan mig och Johnson men man vet aldrig, en vacker dag kanske det dyker upp något som gör att man får skriva in honom i släkten också. Alla förtjänar väl en identitet, eller hur!?

//Daniel

Gratis släktforskning

Genralmönsterrulla från 1850.

Från den första februari 2018 så blev det gratis att titta i kyrkböcker på Riksarkivets sida. Detta innebär att alla som vill börja släktforska kan göra det gratis.

Det är inte alltid så enkelt att släktforska alla gånger och man hittar inte alltid det man letar efter. Jag själv letar fortfarande efter saker som inte verkar finnas.
Visst, det kan var svårt ibland att hitta saker men det kan också vara väldigt lätt ibland. Ibland kan man hitta många saker inom bara några minuter.

Om du är intresserad av att börja släktforska så är här några råd:

1. Intervjua släktingar (gärna äldre) om vad de kan veta om själva släkten. Ibland kan det komma fram oanade historier som kan vara roliga att bevara.
2. Ta reda på om det är någon annan i släkten som forskar. Hen kanske kan dela med sig av vad den har fått fram. Det kan också bli så att ni kan samarbeta för att få fram ännu mer än vad man kan ensam.
3. Tyda handstilarna är inte alltid det lättaste men naturligtvis finns det hjälpmedel även till detta. Läsebok för släktforskare (ISBN: 9789153424918) bland annat kan vara till hjälp.
4. Ha en struktur på ditt forskande. Det finns speciella släktforskningsprogram, både för att ha i datorn och onlinebaserade. Dessa program kan hjälpa dig på vägen i släktträdet för det blir väldigt många personer, väldigt snabbt. Det finns både gratisprogram och sådana man får betala för.
5. Håll reda på källorna. En källa är de kyrkböcker eller liknande som du hittar släkten i. Det kan vara bra för framtiden om du vill gå tillbaka för att titta igen eller om någon annan kanske vill se vad det står. Det kan också vara bra att ha källan om man vill dubbelkolla, för det händer faktiskt ibland att man läser fel eller antecknar fel och då är det bra om man lätt kan komma tillbaka till källan.
6. Källkritik. Källkritik. Källkritik. Glöm inte källkritik! När man sitter med olika sidor på nätet där man kan ha släktträd, typ Ancestry, My Heritage eller liknande så finns det möjlighet att få fram en del genom "tips" men det är inte alltid att dessa tips stämmer överens med den personen som man forskar om. Blir det fel tidigt i ett släktträd så kan det lätt bli så att man kommer på villospår och till slut så kan man ha ett släkltträd med över 1000 personer som man kanske måste radera bara för att det inte är rätt släkt man forskat fram. Att samtidigt titta i kyrkböcker och liknande kan göra att det blir rätt redan från början.
7. Biblioteket kan vara en bra plats att släktforska på om du inte riktigt har tillgång till dator eller internet hemma. Även om du har tillgång till dator och sådant hemma så kan ändå biblioteket vara värt ett besökt. På biblioteket brukar det finnas skivor man kan få titta på över Sveriges befolkning, dödeböcker och liknande. Detta kan vara bra om man inte vill köpa skivorna själv. Det brukar ofta finnas olika böcker om släktforskning också som kan vara värda att titta i ibland. Historiska kartor kan du få tillgång genom Lantmäteriet på nätet och är gratis och det kan de hjälpa till med på biblioteket om du inte vet hur man gör. Just vad ditt bibiliotek erbjuder för tjänster när det gäller släktforskning finns på respektive hemsida eller om ni besöker dem direkt. 

   

   Karta över Håkentorp i Åsenhöga Socken, från 1811

8. Hembygdsföreningar är bra för många saker. Oftast så vet de var olika gårdar och torp låg och vilka som bodde där. En kontakt med hembygdsföreningen i just den Socken där du vet att det har bott någon eller några släktingar kan vara bra. Ibland så kan man även få höra historier om gamla släktingar och vad de har gjort genom hembygdsföreningen.
9. Släktforskningsföreningar är också bra att besöka. Där har de oftast kunskap om trakten och de kan hjälpa dig att tyda texter från diverse kyrkböcker, militära böcker och domstolsböcker. Föreningarna kan också ha tillgång till datorer och hjälpmedel som kan få dig att komma igång.
10. Släkforskningstidningar typ Släkthistoria och Nättidningen Rötter är bra tidningar som kan vara värda att titta i/på. Man kan hitta många olika tips och råd i dessa tidningar om var man kan hitta olika saker men man kan även läsa om hur folket i allmänhet hade det under århundraderna. Det kan bli mycket intressant läsning för den hängivne släktforskaren.
11. Tv och radio brukar sända olika program där släktforskning är temat. På tv har vi "Vem tror du att du är?", "Allt för Sverige" och lite andra program. Vad alla kanske inte vet om är att det även finns radioprogram om just släktforskning, nämligen "Släktband". Släktband sänds i Sveriges radio P1 och den har funnits sedan 2004 och sänds nu för tiden på måndagar vid 10:35. De tar upp levnadsöden och tips på hur man går tillväga för att hitta information om sina anor. Det går även att ladda ner och lyssna på alla program från deras hemsida.
12. Äldre fotografier på släktingar kan vara roliga att titta på. Fråga gärna olika släktingar om de har kort från förr på släktingar som de kan visa. Ibland kanske man till och med kan få skanna dem så man har dem digitalt i datorn. Glöm bara inte att anteckna vem det är på fotot. Det kan vara lite snopet om man efter några år har glömt bort vem/vilka det är på alla gamla foton man har.
13. Det finns ett antal Facebookgrupper dedikerade till just släktforskning. Det finns grupper för nybörjare, där du kan få hjälp och råd, det finns grupper för knektar, för de olika länen och för hela landet. Vilken eller vilka grupper som man ska vara med i är upp till var och en.
14. Kyrkogårdar kan vara roligt att besöka för en släktforskare. Vet man var släktingar ligger begravda på för kyrkogårdar så kan man gå runt och leta efter dem. Du kan också söka efter gravar på sidan Gravar.se.
15. När man har släktforskat ett litet tag så kan det vara roligt att göra lite resor och besöka ställen där olika släktingar bott. Det krävs naturligtvis en del planering och ibland en del kontakt med olika föreningar för att man ska kunna hitta de olika torpen och gårdarna men det kan vara värt besväret.

Att släktforska är både roligt och intressant även att det tar lång tid. Just hur man lägger upp det hela är upp till var och en. En del vill veta allt om "hela" släkten och söker vitt och brett medan en del söker mer information om enstaka personer. En del kan söka enbart på föräldrarna och tar inte med några syskon. Det finns hur många sätt som helst att släktforska på men allt har trots allt sin charm.

När man väl har satt igång med släktforskningen så märker man ganska snabbt hur mycket det finns i de olika böckerna. Till en början så är det några få kyrkoböcker man bör använda sig av för att komma igång.

1. Husförhörslängderna. Under husförhörslängderna (senare Församlingsböcker på 1900-talet) så hittar man Torpen, Gårdarna och Backstugorna där folk bodde och naturligtvis folket man förhoppningsvis letar efter. Man får reda på vem som bodde på gården, när de var födda, om de dött under tiden, om de var gifta och hade barn, om de har flyttat och om de kunde bibeln. Det är ett bra ställe att leta på om man vill veta vilka som bott på ett ställe.
2. Födelse och Dopböcker. Som ni kanske förstår så är det här man hittar när någon har fötts. Man hittar namnen på föräldrarna, dopvittnen (som på den tiden var gudföräldrarna) och ibland även i vilken gård eller torp de var födda.
3. Lysnings och vigselböckerna. Här hittar man som ni förstår just lysningen som var före vigseln och själva vigseldatumen. Det kan stå olika mycket om personerna som gifter sig.
4. Död och begravningsböckerna. När någon dör så skrivs det också naturligtvis in i kyrkböckerna och som med lysnings och vigselböckerna så kan det stå olika i dödeböckerna. Ofta kan det stå hur gamla de var när de dog, vad de dog av och var de bodde när de af döden afvled.
5. Inflyttnings- och utflyttningslängderna. Här hittar du om någon flyttade och vart de flyttade. När man ser att någon har flyttat ut från fädernegården så kan man alltså se vart de flyttade och kan då titta i inflyttningslängderna i den socken och by eller gård de flyttat till.

Det var de vanligaste böckerna för att hitta gamla släktingar. Det finns naturligtvis fler böcker som är intressanta men de som jag räknat upp är en början på släktforskningen.
När man har kommit en bit och vill ha reda på lite mer om personerna så finns det andra böcker man kan titta på. Alla böckerna som jag räknar upp här finns inte på Riksarkivets sida men man kan hitta dem på Arkiv Digital och naturligtvis så kostar det pengar där. Riksarkivet och Arkiv Digital kompletterar varandra och ett sammarbete mellan dem kommer säkert att hända någon gång i framtiden.

1. Bouppteckningar. När en person har afvlidit så blir det en bouppteckning efter ett tag. En sak som kan göra det hela lite svårt att hitta bouppteckning för en viss person ibland är att den inte alltid gjordes månaderna efter att personen dött, utan det kunde bli året efter eller ibland flera år efter. Det var inte heller någon plikt att sända in dessa bouppteckningar så de kan ha försvunnit med tiden vilket är synd för oss släktforskare. Ni kan läsa mer om just bouppteckningar i ett annat inlägg här i bloggen. 
2. Generalmönsterrullorna. I de flesta släkter så stöter man ofta på en soldat av något slag. Det kan vara knektar, båtsmän eller ryttare och då är det Generalmönsterrullorna man ska titta under. Här kan det bli lite annat för de är inte riktigt upplagda som kyrkböckerna men efter ett litet tag så lär man sig upplägget. Centrala Soldatregistret kan också vara till hjälp om det krisar. 
3. Fångrulla. Ibland så kan man faktiskt hitta en brottsling i släkten. För en släktforskare kan detta vara en guldgruva då det oftast finns mer i arkiven om en brottsling än en "vanlig" person. Man hittar Fångrullarna i NAD (Nationell ArkivDatabas, finns på Riksarkivets sida). Arkiven är endast delvis digitaliserade, och tyvärr saknas i flera fall arkivförteckningar i NAD men ett besök på något av riksarkiven (Vadstena, stockholm eller något av de andra i landet) så kan man få titta i fångrullorna. Ibland kan man till och med få fram kort på personerna om de har varit i fängelse.
4. Emigrantregister. När det gäller utflyttning till andra länder så finns det nog bara väldigt få släkter där det inte finns någon som emigrerat till något annat land. Det var främst till USA men det fanns de som också emigrerade till Kanada, Sydamerika men även inom Europa. Ancestry har bra register över emigranter men det kostar då pengar att få tillgång till deras arkiv. De flesta av emigranterna som for till USA åkte via någon svensk storstad, typ Göteborg eller Stockholm som de hade åkt till via tåg, båt eller något annat transportmedel. Efter avfärd med båt så åkte man till Hull i England för att sedan transporteras genom landet till Liverpol innan resan fortsatte med båt till Ellis Island i New York.
5. Föreningsarkiv. Det finns ganska bra föreningsarkiv som man kan titta i för att få reda på hur aktiva förfäderna har varit i olika föreningar. Man kan söka i NAD (Nationell Arkiv Databas) på Riksarkivets sida för att få fram olika föreningar. Kanske kan du hitta just dina släktingar där bland föreningarna.
6. Tidningar. Nu har han blivit knäpp, tänker ni säkert! Det är inte så knäppt som det låter faktiskt. Ibland så kunde förfäderna vara med i olika tidningar och sådana artiklar kan vara väldigt roliga att läsa. Alla tidningar finns inte på nätet men de kan finnas i olika arkiv i den kommun där tidningen gavs ut så där får man höra sig för innan man hittar rätt.
7. Svenskt biografiskt lexikon. Ibland kan man ha tur att hitta en släkting i Svenskt Biografiskt Lexikon (SBL). Detta lexikon innehåller omkring 9000 släkt och personartiklar av varierande längd och kvalitet, så varför inte testa lyckan och söka i SBL? Ni hittar det här!

Om ni har kommit så här långt så har ni nog inga problem med att komma på idéer för vad ni kan få fram om släkten. Det jag tagit upp här är bara en del av vad som finns men desto mer man tittar i de olika böckerna, desto mer brukar man hitta. Släktforskning är en hobby som man kan hålla på med hela livet och man hittar alltid något nytt som man tycker är intressant. Man ska inte vara rädd för att köra fast när man forskar om en person, det händer även de bästa. Ibland kan det ta ett par veckor innan man hittar vad man söker och ibland kan det faktiskt ta flera år. En hjälp på vägen kan faktiskt vara att göra ett DNA test. Många sidor erbjuder DNA test för just släktforskare och det kan visa flera olika saker. Ni kan läsa lite mer om det i ett tidigare inlägg här i bloggen.

Släktforskning brukar jag och andra ofta jämföra med ett detektivarbete. Man kan få små ledtrådar ibland för att komma vidare och ibland finns det knappt inget alls. Det är trots allt roligt med släktforskningen och man lär sig samtidigt väldigt mycket.
Efter att själv ha varit intresserad och släktforskat ett tag så kan jag nog påstå att det har fört mig närmre vissa släktingar. Man får någonting mer att prata om och ibland upptäcker man att man delar vissa intressen. Ibland får man även kontakt med släktingar som man ens inte visste om att man hade så den som säger att släktforskning är tråkigt vet inte mycket om det hela!

Till sist vill jag hälsa er välkomna till min värld och lycka till med er släktforskning!

//Daniel

DNA och genetik

Någonting som blir allt populärare inom släktforskningen, både här i Sverige och utomlands är att göra ett DNA test. Hur kan man släktforska med ett DNA test kanske ni undrar? Det ska ni få reda på här.

Ett DNA test inom släktforskningen är ganska enkelt. Man får helt enkelt skicka in sitt saliv till ett labb och sedan vänta i ett par månader på att labbet ska bli klara. När de är klara i labbet så kommer det ett släktträd i mailen... nja, kanske inte riktigt.

När man får resultatet så säger det inte mycket mer än vilka områden i världen man kan hitta släkt genom generationerna, om man inte har börjat på ett släktträd förstås. Man kan naturligtvis få reda på andra som man är släkt med och som också har gjort DNA test men man kan inte riktigt se vilka som binder ihop personerna.
Man måste alltså bygga upp ett eget släktträd för att få se vilka som binder ihop vilka i släkten och det är först då man får se vilken gemensam släkting man har.
Varför ta ett DNA test om man inte får ett släktträd på köpet? Om man kanske fastnar på en person som kanske är oäkta som det brukar stå i kyrkoböckerna så kan det med hjälp av DNA vara som så att en annan ättling till den fadern som inte står i födelseboken har gjort ett test och på så sätt kan man då få reda på vem fadern till det oäkta barnet är. Detta är naturligtvis beroende på om andra har gjort ett DNA test också.

Ett DNA test kan hjälpa till när det gäller släktforskningen och det kan vara i en del fall avgörande för att man ska kunna komma vidare och hitta släkten, både bakåt och framåt i tiden.
Jag har själv gjort ett DNA test och vet på så sätt vilka områden där mina förfäder kommer ifrån. Till största delen (91%) så är mina förfäder Skandinaver (Sverige, Norge, Danmark) men det finns även förfäder i Irland, Skottland, Wales, Storbritannien, Östeuropa, Finland/Nordvästryssland och Iberiska halvön (Spanien, Portugal). Sånt här ger en fingervisning var man kan leta för någonstans om man fastnar någon gång.
Som sagt så ersätter inte DNA tester det gamla sättet med att bygga släktträd men kan hjälpa till. För min del så har inte mitt test gett mig den hjälp som jag kanske hoppades på men hoppas att fler kommer testa sig för att hjälpa till i framtiden.

För er som kanske funderar på att göra ett test så är det inte krångligt och det gör inte ont på något sätt. Desto fler som testar sig, desto fler släktingar hittar man genom DNA.

Hur fungerar DNA?

DNA finns i allt levande på jorden och DNA-koden är ritningen till hur varje varelse ser ut och fungerar. Ett barn ärver sitt DNA från sina föräldrar och därigenom från sina anfäder. Det är detta som är så användbart för oss släktforskare.

Ur släktforskarsynvinkel består människans DNA av tre delar, nämligen Y-kromosom (kallas Y-DNA), mitokondrie-DNA (kallas mtDNA) och autosomalt DNA (kallas atDNA):

Y-DNA

Y-kromosom finns bara hos män och den ärver mannen i sin helhet från sin far utan inblandning av moderns DNA.

Varje nu levande mans Y-kromosom har alltså ärvts från far till son genom 1000-tals generationer.

mtDNA

Mitokondrie-DNA finns hos alla människor oavsett kön. Denna del av DNA ärvs i sin helhet från mor till barn utan inblandning av faderns DNA. Även män ärver alltså mtDNA från sin mor, men män kan inte föra detta DNA vidare till sina barn, det kan bara kvinnor göra.

Varje nu levande människas mtDNA har alltså ärvts oförändrat från mor till dotter genom 1000-tals generationer.

Autosomalt DNA

Autosomalt DNA är den allra största delen (mer än 99%) av vårt DNA. Detta DNA ärver vi från både mor och far, ungefär 50% från varje förälder. Vilka delar av DNA:t vi ärver från varje förälder är helt slumpmässigt. Varje förälder har en likadan blandning av sina föräldrars DNA, som i sin tur har en blandning av sina föräldrars DNA, o s v. Därför är ditt autosomala DNA en salig blandning av små DNA-bitar från dina anfäder på alla släktgrenar.


Eftersom detta DNA blandas 50/50 för varje generation, blir det efter ca 10-12 generationer så uppblandat att det inte går att urskilja de enskilda delarna.

//Daniel