Vallonerna och myterna

När man är mörkhårig så får man ibland frågan om man kommer från en vallonsläkt. En del har säkert hört historier som äldre släktingar har berättat om att det kan finnas vallonblod i något av släktleden. Hur pass väl stämmer det egentligen och ligger det någonting i dessa saker som sägs om vallonsläkten?

Vallonsmeder i arbete vid Finspångs kanongjuteri, där masugnen ses till höger. På gårdsplanen ligger några leveransklara kanoner, och i bakgrunden ses Finspångs slott.

Att härstamma från vallonerna är snudd på lika fint som att vara adlig. Men så var det inte innan vallonmyten tog form för drygt hundra år sedan.

Vallonerna är arbetarklassens adel. En droppe vallonblod väger tyngre än generationers floder av simpelt bondeblod. Mörkt hår i släkten ses av många som ett tecken på ädlaste härstamning ända från det tidiga 1600-talets Vallonien, då Sverige lockade hit ett tusental smeder och andra arbetare till järnbruken. Smeder bland anorna betraktas som ett lika säkert tecken.

Vi börjar från början.

Valloner (franska: Wallons, vallonska: Walons) är en franskspråkig folkgrupp bosatt främst i södra Belgien (Vallonien), men även i norra Frankrike (grevskapet Valois). Vallonerna är en av tre etniska grupper i Belgien, jämte de nederländsk-talande flamländarna i norr, och den tysktalande populationen i öster."

Namnet vallon kommer ursprungligen från det germanska ordet walhaz, vilket de forntida germanska folkgrupperna använde om alla icke-germanska folkslag, ett ord som också har gett upphov till namnen på Wales, Valais (Wallis på tyska), och Valakiet. En nutida populär uttydning av Vallonien är annars "dalarnas land" (via franskans vallée), vilket det belgiska turistministeriet använt på vägskyltar avsedda för turister, oftast formulerat på franska som pays des vallées. Vallonien är också väldigt backigt och rikt på kullar och dalar söder och öster om floden Meuse.

Tog fart under Gustav Vasa

Järnhanteringen har mycket gamla anor i Sverige, men det var först med Gustav Vasa och framförallt under stormaktstiden som näringen började utvecklas ekonomiskt och bli en storindustri. Efterfrågan på kapital, tekniskt kunnande och arbetskraft var stor. Gustav Vasa började ta in tyska smeder och med dem det så kallade tysksmidet. Sedan kom vallonerna.

De första dök upp redan i slutet av 1500-talet, många av dem för att arbeta för brukspatron Willem de Besche, som arrenderade Finspångs bruk. Han var själv född i Vallonien. Östergötland blev alltså vallonsmidets första fäste, även om det senare kom att starkt förknippas med Uppland.

Från Ardennerna

Vallonien var en franskspråkig industriregion med gruvor och metallutvinning. I bergstrakterna Ardennerna fanns gott om malm, skog och vattenkraft, samma tillgångar som i Sverige. Men arbetslösheten var stor och där kom den expanderande svenska järnhanteringen in i bilden.

Willem de Besche tog hjälp av landsmannen Louis De Geer, som var handels- och finansman i Amsterdam. Tillsammans tog de även arrende på Österby, Lövsta och Gimo i Uppland. Det är nu den stora vågen kommer, med ungefär tusen familjer. Men långt ifrån alla var smeder.

– Vallonerna kan grovt delas upp i två ungefär lika stora grupper: En var smeder och andra som arbetade i järnproduktionen, den andra var olika typer av bruks- och skogsarbetare. Det finns också en mindre grupp med administrativ personal och liknande.

Alla skickliga smeder var inte heller valloner. Man räknar med att var tionde smed var vallon, ungefär lika stor andel var tyskar och resten svenskar.

Kan vara tyskar

Att vallonerna stack ut berodde på flera faktorer. Deras främmande ursprung med namn svåra att uttala för svenskarna är förstås en uppenbar orsak. Namnen förvrängdes ofta, ibland till oigenkännlighet, i kyrkböcker och bruksrullor.

Detsamma hände tyska smeder, vilket bidrar till att släktforskare gärna ser valloner så fort märkliga namn dyker upp. Men så behöver det inte alls vara.

Man kan ta namnet Silja som exempel.

– Det kommer från en tysk smed, Siliacus Gerich. Hans son blev en Siliacsson, vilket han förkortade till Silja. Men en gren av släkten kallade sig sedan Siljard, och det låter ju väldigt franskt.

Att tysksmederna inte är lika tydliga som grupp fast de var minst lika många beror på att de kom under en längre tidsperiod och till många olika platser, de var inte så koncentrerade som vallonerna. Här finns namn som Gropp och Knippel (eller Knöppel) i Hedemora och Stockhaus i Färna.

120 vallonsläkter kvar med namn

Inte ens prästerna kunde franska eller tyska, så namnen kunde skrivas ned lite hursomhelst. När vallonernas barn flyttade kunde flera olika stavningar etableras på olika håll. Efter några generationer är floran av stavningar ganska frodig. Efter flera hundra år har få släkter kvar sina namn. Av cirka fyrahundra släkter som kom in finns i dag ungefär hundratjugo kvar med namn.

Vallonernas särställning byggde framför allt på deras hantverksskicklighet, som de gärna behöll inom sin grupp. Det skiljer dem inte från andra hantverkare, men när man ser till att gifta bort sina döttrar med kollegors söner eller tvärtom blir gruppen mer sluten. Så var det i början, men genom årens lopp kom den att öppnas alltmer när kunnandet spreds och även svenska smeder och deras svenner fick gifta in sig.

Brukspatronen

När vallonbruken byggdes var de ensamma i sitt slag, unika i sin struktur med den spikraka bruksgatan flankerad av prydliga kontor och bostäder, vackra parker och en ståtlig herrgård istället för det gamla gyttret med små smedjor, skjul och stugor.

Över allt tronade patriarken, en välvillig brukspatron som var mån om sina arbetare och sörjde för dem från vaggan till graven.

Det var då, på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, som vallonen blev en idealfigur.

– Den tidiga arbetarrörelsen var mån om att motverka den traditionella bilden av arbetaren som söp och inte kom till jobbet på måndagar. De vallonska arbetarna sågs alltid som mer disciplinerade, skickligare och möjligen bättre. De tog ansvar för sitt arbete och sitt eget liv. Det blev en viktig del av metallarbetarnas yrkesidentifikation.

Myten lever sitt eget liv

Och därifrån löper spåren vidare till i dag, då ingen längre har personliga erfarenheter av vallonsmide och vallonernas liv. För hundra år sedan fanns gamla kvar som kunde berätta, i dag har vallonerna frikopplats till en myt som lever sitt eget liv. Att vara av vallonsläkt är bra, även om vallonerna bara utgör en promille av ens förfäder.

Än i våra dagar förklaras mörka drag ofta med avlägsna vallonsläktingar från 1600-talet. Detta trots att få, bara runt 900, av dem som invandrade till Sverige valde att stanna i landet.

Trots att så få stannade, och trots att de framför allt höll sig till Östergötland, Södermanland och senare Uppland, finns det i var och varannan mörkhårig svensk familj en idé om vallonsläktskap.

Många valloner var smeder och deras yrkeskunskap värderades högt. Just därför verkar det anses finare att härstamma från valloner än från till exempel slaviska trälar.

Riktigt obehagligt blir det när man tänker på hur denna vallonmyt bottnar i en rasbiologisk föreställning om att alla ”riktiga” svenskar är blonda. I det blåögda Sverige är mörka drag visst fortfarande en avvikelse som måste förklaras.

På olika forum sprids också rykten om sådant som sägs avslöja ett vallonskt ursprung; som knölar i nacken och längd på stortån.

Myter kan vara svåra ibland men med lite efterforskning så kan man snart ta död på dem.

//Daniel

Kyrkans makt i vardagslivet

Att kyrkan haft inflytande över vardagen under århundradena är det nog få som förnekar. Men vilken makt var det kyrkan hade över folket?

I mitten av 1800-talet hade kyrkan och prästerna stor makt. Alla som bodde i Sverige måste tillhöra den evangelisk-lutherska statskyrkan. Alla böcker som trycktes i landet måste klara statens censur. Det som inte stod i överensstämmelse med den lutherska läran fick inte spridas.

"Frälsningsarmén", detalj från en målning av Gustaf Cederström (1845-1933). Frälsningsarmén var en väckelserörelse med internationella rötter som spreds till Sverige under 1800-talet.

Kyrkans stora makt

Kyrkan var fortfarande den stora samlingsplatsen för sockenborna. Det var självklart att de flesta i ett hem skulle vara närvarande vid högmässan. Många gick naturligtvis till kyrkan för att de var uppriktigt troende, andra gick till kyrkan för att det var där man fick höra nyheter. Kyrkan hade samma funktion som tidningar har för oss. Viktiga händelser från hemtrakten och riket i övrigt lästes upp av prästen. Dessutom kunde man träffa folk före och efter gudstjänsten för att skvallra eller göra upp om affärer och giftermål.

Kyrkan kunde också utdöma straff för mindre förseelser. Utanför kyrkan fanns den s.k. stocken. Där spändes den dömde fast och fick skämmas inför kyrkobesökarna, som hade tillstånd att spotta på den fastspände. En person kunde hamna i stocken om han missade alltför många kyrkobesök.

Ett annat straff var att sitta på horpallen inne i kyrkan. Där fick bland annat otrogna personer sitta och skämmas. År 1683 tvingades en ”hora” på Gotland sitta på en skampall i femton kyrkor innan hon fick förlåtelse. Det var vanligt med sådana skamstraff i det gamla Sverige. Den ogifta mamman fick på vissa håll markera sin tillhörighet med ett s.k. skamstraff. I vissa delar av Sverige var hon tvungen att bära en speciell mössa som kallades "horluva".

Husförhör

Husförhör var ett slags religionsförhör som prästen utförde på sina församlingsbor. Prästen kom till de olika hemmen och förhörde alla huvudstycken i Luthers lilla katekes, som var läroboken i kyrkans och statens tro. Meningen med dessa förhör var att kontrollera att ingen försökte föra fram nya idéer som stred mot den rätta tron. Vid dessa förhör förde prästen anteckningar om vad var och en kunde och vilka som var läskunniga.

Husförhören var också ett slags folkliga fester. Till dem gick man för att träffa bekanta och äta god mat.

Prästen

Prästen var den viktigaste personen i socknen. Det var prästen som ansvarade för undervisningen i socknen. Var prästen noggrann och flitig kunde många i församlingen läsa. Först 1842 fick vi vår första folkskolestadga. I den bestämdes att alla barn skulle gå i skolan, och att varje socken måste ordna med lärare och skolhus. Prästen lärde också ut nya brukningsmetoder till bönderna.

Väckelsen

År 1726 infördes det s.k. konventikelplakatet i Sverige. I plakatet förbjöds alla enskilda religiösa möten som inte anordnats av kyrkan. Den svenska statskyrkan var mycket rädd för att nya religiösa idéer skulle spridas i Sverige. De som bröt mot plakatet dömdes till höga böter eller långvariga fängelsestraff. En person fick t.ex. 44 års fängelse för att han bröt mot plakatet.

Konventikelplakatet upphävdes först 1858. Under 1800-talet började människor samlas i hemmen för att hålla andakt med varandra. Gudstjänsten bestod av högläsning ur Bibeln och någon andaktsbok. De kallades läsare av övriga bybor eftersom de så ivrigt läste Bibeln. Själva kallade de sig väckta eller frälsta. De ansåg att de flesta människor sov i sitt syndiga liv. De behövde ”väckas” för att få en ny personlig tro. Man ansåg att Gud hade väckt dem från det syndiga livet och blivit räddade från evig förtappelse.

På väckelsemötena kunde de uppleva en varm gemenskap med likasinnade vänner. Trots det gick många av läsarna även till högmässan inom den svenska statskyrkan.

Laestadianismen och Schartauanismen får här nedan utgöra två exempel på typiska svenska väckelserörelser som uppstod under 1800-talet.

Laestadianism

Lars Levi Laestadius (1800-1861) arbetade som präst i Pajala och Karesuando i mitten av 1800-talet. Han grundade en religiös rörelse, laestadianism, som fortfarande finns kvar i norra Sverige.

Under 1800-talet var spritmissbruket mycket utbrett i Sverige. Laestadius gick hårt fram mot spriten som han kallade ”djävlapiss”. Han var expert på att hålla predikningar och besökarna hukade sig i bänkarna inför hans våldsamma anfall mot spriten. Laestadius hårda angrepp mot spriten gav snabbt resultat och superiet avtog i Karesuando.

Pastor Pastor Laestadius predikar för några samer. Del från en målning gjord av Auguste François Biard (1799-1882).

Laestadius var en duktig talare. Han kunde måla upp alla hemskheter i helvetet så att församlingsborna blev fruktansvärt rädda, men han kunde också beskriva himlens härlighet så att åhörarna längtade dit.

Laestadius fördömde kortspel, svordomar, dans och sexuell lösaktighet. Allt detta ledde till helvetet, enligt Laestadius. Det som är typiskt för laestadianerna är de starka känsloutlevelserna. När man bekänt sina synder får församlingen förlåtelse. Ofta dansar och hoppar man i glädje över att uppleva Gudsförlåtelse. Denna glädjeyttring, som liknar exstas, kallas för liikutuksia. Det är ett finskt ord som betyder rörelse. Många laestadianer tar avstånd från lyx och nöjen. De riktigt stränga tar avstånd från film, teater, TV, färgglada kläder och gardiner. Gardiner kallar man för ”djävulens kalsonger”. Laestadianerna finns framför allt i norra Sverige och Finland. Även i USA finns det laestadianer, bland invandrarna från Norden. Totalt finns det ca 20 000 laestadianer i Sverige.

Schartauanismen

Schartauanismen är en rörelse som främst  finns i Göteborgs stift. I denna del av Sverige besöker fler människor kyrkan än någon annanstans. Det beror främst på en enda präst, och han hette Henrik Schartau (1757-1825).

Schartau var en populär präst i Lund, trots att hans predikningar ansågs som allvarliga. Schartau menade att människan på sin väg till frälsning passerade vissa bestämda stadier. Schartau tog bestämt avstånd från allt religiöst föreningsliv. Det viktiga var söndagens högmässa och prästens predikningar. Att läsa Bibeln är mycket viktigt för medlemmarna i denna rörelse. Rörelsen som uppstod brukar kallas för ”Schartauanism”, men de som kan räknas dit kallar sig ”gammalkyrkliga”.

Många av Schartaus lärjungar kom som präster till Göteborgs stift där biskopen ogillade deras idéer. För att bli kvitt dem skickades de ut på tjänster i Bohusläns skärgård. Det visade sig att Schartaus stränga kristendom passade öarnas fiskare för den kom att prägla livet i Bohuslän och lever ännu kvar. De schartauanska prästerna ogillar nymodigheter i gudstjänsten och de flesta av dem motarbetar kvinnliga präster.

Frikyrkorna i dag

Frikyrkorna växte fram under 1800-talet och än idag kan man se de olika kapellen i många samhällen.

Frikyrkorna hade sin storhetstid under 1930-talet. Därefter har antalet medlemmar stadigt minskat. Idag har frikyrkorörelsen knappt 500 000 medlemmar och ca 700 000 deltar i frikyrkornas verksamhet.

//Daniel