Vallonerna och myterna

När man är mörkhårig så får man ibland frågan om man kommer från en vallonsläkt. En del har säkert hört historier som äldre släktingar har berättat om att det kan finnas vallonblod i något av släktleden. Hur pass väl stämmer det egentligen och ligger det någonting i dessa saker som sägs om vallonsläkten?

Vallonsmeder i arbete vid Finspångs kanongjuteri, där masugnen ses till höger. På gårdsplanen ligger några leveransklara kanoner, och i bakgrunden ses Finspångs slott.

Att härstamma från vallonerna är snudd på lika fint som att vara adlig. Men så var det inte innan vallonmyten tog form för drygt hundra år sedan.

Vallonerna är arbetarklassens adel. En droppe vallonblod väger tyngre än generationers floder av simpelt bondeblod. Mörkt hår i släkten ses av många som ett tecken på ädlaste härstamning ända från det tidiga 1600-talets Vallonien, då Sverige lockade hit ett tusental smeder och andra arbetare till järnbruken. Smeder bland anorna betraktas som ett lika säkert tecken.

Vi börjar från början.

Valloner (franska: Wallons, vallonska: Walons) är en franskspråkig folkgrupp bosatt främst i södra Belgien (Vallonien), men även i norra Frankrike (grevskapet Valois). Vallonerna är en av tre etniska grupper i Belgien, jämte de nederländsk-talande flamländarna i norr, och den tysktalande populationen i öster."

Namnet vallon kommer ursprungligen från det germanska ordet walhaz, vilket de forntida germanska folkgrupperna använde om alla icke-germanska folkslag, ett ord som också har gett upphov till namnen på Wales, Valais (Wallis på tyska), och Valakiet. En nutida populär uttydning av Vallonien är annars "dalarnas land" (via franskans vallée), vilket det belgiska turistministeriet använt på vägskyltar avsedda för turister, oftast formulerat på franska som pays des vallées. Vallonien är också väldigt backigt och rikt på kullar och dalar söder och öster om floden Meuse.

Tog fart under Gustav Vasa

Järnhanteringen har mycket gamla anor i Sverige, men det var först med Gustav Vasa och framförallt under stormaktstiden som näringen började utvecklas ekonomiskt och bli en storindustri. Efterfrågan på kapital, tekniskt kunnande och arbetskraft var stor. Gustav Vasa började ta in tyska smeder och med dem det så kallade tysksmidet. Sedan kom vallonerna.

De första dök upp redan i slutet av 1500-talet, många av dem för att arbeta för brukspatron Willem de Besche, som arrenderade Finspångs bruk. Han var själv född i Vallonien. Östergötland blev alltså vallonsmidets första fäste, även om det senare kom att starkt förknippas med Uppland.

Från Ardennerna

Vallonien var en franskspråkig industriregion med gruvor och metallutvinning. I bergstrakterna Ardennerna fanns gott om malm, skog och vattenkraft, samma tillgångar som i Sverige. Men arbetslösheten var stor och där kom den expanderande svenska järnhanteringen in i bilden.

Willem de Besche tog hjälp av landsmannen Louis De Geer, som var handels- och finansman i Amsterdam. Tillsammans tog de även arrende på Österby, Lövsta och Gimo i Uppland. Det är nu den stora vågen kommer, med ungefär tusen familjer. Men långt ifrån alla var smeder.

– Vallonerna kan grovt delas upp i två ungefär lika stora grupper: En var smeder och andra som arbetade i järnproduktionen, den andra var olika typer av bruks- och skogsarbetare. Det finns också en mindre grupp med administrativ personal och liknande.

Alla skickliga smeder var inte heller valloner. Man räknar med att var tionde smed var vallon, ungefär lika stor andel var tyskar och resten svenskar.

Kan vara tyskar

Att vallonerna stack ut berodde på flera faktorer. Deras främmande ursprung med namn svåra att uttala för svenskarna är förstås en uppenbar orsak. Namnen förvrängdes ofta, ibland till oigenkännlighet, i kyrkböcker och bruksrullor.

Detsamma hände tyska smeder, vilket bidrar till att släktforskare gärna ser valloner så fort märkliga namn dyker upp. Men så behöver det inte alls vara.

Man kan ta namnet Silja som exempel.

– Det kommer från en tysk smed, Siliacus Gerich. Hans son blev en Siliacsson, vilket han förkortade till Silja. Men en gren av släkten kallade sig sedan Siljard, och det låter ju väldigt franskt.

Att tysksmederna inte är lika tydliga som grupp fast de var minst lika många beror på att de kom under en längre tidsperiod och till många olika platser, de var inte så koncentrerade som vallonerna. Här finns namn som Gropp och Knippel (eller Knöppel) i Hedemora och Stockhaus i Färna.

120 vallonsläkter kvar med namn

Inte ens prästerna kunde franska eller tyska, så namnen kunde skrivas ned lite hursomhelst. När vallonernas barn flyttade kunde flera olika stavningar etableras på olika håll. Efter några generationer är floran av stavningar ganska frodig. Efter flera hundra år har få släkter kvar sina namn. Av cirka fyrahundra släkter som kom in finns i dag ungefär hundratjugo kvar med namn.

Vallonernas särställning byggde framför allt på deras hantverksskicklighet, som de gärna behöll inom sin grupp. Det skiljer dem inte från andra hantverkare, men när man ser till att gifta bort sina döttrar med kollegors söner eller tvärtom blir gruppen mer sluten. Så var det i början, men genom årens lopp kom den att öppnas alltmer när kunnandet spreds och även svenska smeder och deras svenner fick gifta in sig.

Brukspatronen

När vallonbruken byggdes var de ensamma i sitt slag, unika i sin struktur med den spikraka bruksgatan flankerad av prydliga kontor och bostäder, vackra parker och en ståtlig herrgård istället för det gamla gyttret med små smedjor, skjul och stugor.

Över allt tronade patriarken, en välvillig brukspatron som var mån om sina arbetare och sörjde för dem från vaggan till graven.

Det var då, på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, som vallonen blev en idealfigur.

– Den tidiga arbetarrörelsen var mån om att motverka den traditionella bilden av arbetaren som söp och inte kom till jobbet på måndagar. De vallonska arbetarna sågs alltid som mer disciplinerade, skickligare och möjligen bättre. De tog ansvar för sitt arbete och sitt eget liv. Det blev en viktig del av metallarbetarnas yrkesidentifikation.

Myten lever sitt eget liv

Och därifrån löper spåren vidare till i dag, då ingen längre har personliga erfarenheter av vallonsmide och vallonernas liv. För hundra år sedan fanns gamla kvar som kunde berätta, i dag har vallonerna frikopplats till en myt som lever sitt eget liv. Att vara av vallonsläkt är bra, även om vallonerna bara utgör en promille av ens förfäder.

Än i våra dagar förklaras mörka drag ofta med avlägsna vallonsläktingar från 1600-talet. Detta trots att få, bara runt 900, av dem som invandrade till Sverige valde att stanna i landet.

Trots att så få stannade, och trots att de framför allt höll sig till Östergötland, Södermanland och senare Uppland, finns det i var och varannan mörkhårig svensk familj en idé om vallonsläktskap.

Många valloner var smeder och deras yrkeskunskap värderades högt. Just därför verkar det anses finare att härstamma från valloner än från till exempel slaviska trälar.

Riktigt obehagligt blir det när man tänker på hur denna vallonmyt bottnar i en rasbiologisk föreställning om att alla ”riktiga” svenskar är blonda. I det blåögda Sverige är mörka drag visst fortfarande en avvikelse som måste förklaras.

På olika forum sprids också rykten om sådant som sägs avslöja ett vallonskt ursprung; som knölar i nacken och längd på stortån.

Myter kan vara svåra ibland men med lite efterforskning så kan man snart ta död på dem.

//Daniel