Den galna jägaren eller The Mad Trapper

Att man stöter på en del mysterium när man släktforskar är ingenting nytt. Antingen så kan det vara en fader som är okänd eller så är det någonting annat som gäckar. Det tillhör själva släktforskandet att det dyker upp något litet mysterium som oftast tar lite längre tid att lösa än något annat.

För de av er som är lite känsligare kanske detta inlägg inte är det bästa och detta är bara ett litet varningstecken så att ni ska veta att det finns saker i texten och bilder som kan vara lite känsliga för en del.

Aklavik

Karta över Kanada med Aklavik utmarkerat.

Vi ska nu tillbaka till sommaren 1931 och till Nordvästra territoriet i Kanada då en man dök upp från ingenstans på floden Peel och den lilla byn Aklavik. Byn ligger mitt i ödemarken i den nordvästra delen av territoriet. Han skulle handla förnödenheter och verkade ha gott om pengar.

Edgar Millen som tillhörde RCMP (Royal Canadian Mounted Police), som brukade hålla koll på folk i bygden, speciellt nykomlingar, träffade på mannen och började ställa frågor om hans aktiviteter där men fick väldigt få svar från mannen som på något sätt fick (lite felaktigt) namnet Albert Johnson och det namnet fastnade därefter. Johnson var renrakad, hade ljusblå ögon och Millen tyckte att Johnson verkade ha en Skandinavisk accent. Eftersom att det kom väldigt lite information från Johnson så sa Millen att han tyckte att Johnson skulle skaffa en jaktlicens för att få snara djur. Albert Johnson stannade kvar i några dagar i Aklavik (kan ha varit upp till två veckor då uppgifterna varierar). Under tiden han var där så höll han sig för sig själv och pratade inte med någon. Johnson vågade sig ut på vattenvägarna i Mackenzie River Delta och hamnade till slut på en strand vid Rat River där han byggde en liten stuga på 2,4 x 3 meter. Johnson hade inte skaffat sig någon licens som Millen hade rått honom till vilket var lite udda för någon som bodde ute i bushen. Under den här tiden så var många av de här områdena invaderade av utomstående som hade begett sig dit tack vare den stora depressionen för att de ville försöka överleva på något sätt.

Rat River

Albert Johnsons förstörda stuga.

Under December 1931 så klagade lokala First Nations Trappers till den ridna polisen att Johnson hade mixtrat med deras snaror och bland annat hängt upp snarorna i träd. Detta ledde till att konstapeln Alfred King och specialkonstapeln Joe Bernard gick de 97 kilometrarna från Aklavik till Johnsons stuga vid Rat River den 26:e December för att prata med honom om anklagelserna. Bägge konstaplarna hade stor erfarenhet av vildmarken. När de närmade sig stugan så såg de att det kom rök ur skorstenen så de gick till den för att prata men Johnson vägrade, och verkade inte ens märka dem. King tittade in genom fönstret på stugan och då täckte Johnson för det med en säck. Till slut så bestämde sig de två konstaplarna att ge sig tillbaka till Aklavik för att skaffa en husrannsakningsorder.

King och Bernard återvände fem dagar senare med två andra män. Johnson vägrade fortfarande att prata och till slut så bestämde sig King för att försöka få upp dörren med våld. Så snart han började så sköt Johnson honom genom trädörren. En kort eldstrid bröt ut och teamet lyckades få tillbaka King till Aklavik där han till slut återhämtade sig från skottskadan han hade fått. Johnson hade alltså gått från att ha varit misstänkt för att ha förstört snaror för andra jägare till mordförsök.

Ett uppbåd formades bestående av 9 män, 42 hundar och 9,1 kilo dynamit som de skulle använda för att spränga ut Johnson om det så behövdes. Efter att ha omringat stugan så började de tända dynamitstavarna men det ville sig inte riktigt för det var för kallt. De började då försöka tina dynamiten innanför rockarna och till slut så slängde de all dynamit som hamnade på stugtaket vilket fick stugan att kollapsa av smällen. Efter smällen så började de rusa mot stugan. Johnson öppnade då eld från ett 1,5 meters hål som han hade grävt under stugan. Ingen träffades av skotten från Johnson och efter en 15 timmars standoff (vid 4 tiden på morgonen) i 40 minusgrader så bestämde sig uppbådet för att dra sig tillbaka till Aklavik för att få ytterligare assistans. Rapporten från RCMP motsäger lite att stugan skulle ha kollapsat efter dynamiten utan den skulle knappt ha blivit skadad och att det var senare som den vart förstörd med flit för att hindra Johnson att komma tillbaka.

Några av de poliser som var inblandade i att jaga "The Mad Trapper". Från vänster till höger: Konstapel A.W. King (sårades), Mr Hutchinson, Korporal Hall, okänd, Mr Mellville, Korporal R. S. Wild, Konstapel E. "Newt" Millen (dödades), okänd.

Jakten

Förnödenheter lastas i "Wop" May's flygplan i Aklavik.

Vid det här laget så hade nyheten kommit ut till resten av världen via radio och tidningarna började kalla honom för den galne jägaren vid Rat River (The Mad trapper of Rat River). Efter att ha blvit försenade tack vare en snöstorm så återkom det förstärkta uppbådet till Johnsons stuga den 14:e januari bara för att finna att Johnson hade gett sig av. Uppbådet gav sig utt för att försöka hitta honom och 16 dagar senare alltså den 30:e januari så kom de ifatt honom och lyckades omringa Johnson som gömde sig i en träddunge. Under eldstriden som utbröt så lyckades Johnson att skjuta konstapeln Edgar Millen genom hjärtat. Här hördes ett skratt från Johnson som annars inte hade yttrat någonting under de möten han haft med förföljarna. Millen var den enda som hade pratat med Johnson under deras första möte i Aklavik ett halvår tidigare. Millen skulle få en biflod till Rat River uppkallad efter sig, kallad Millen Creek. Ett minnesmärke finns i det området. Än en gång så drog sig uppbådet tillbaka även att de trodde att de hade honom men Johnson lyckades i skydd av mörkret klättra upp för en nästan vertikal klippa. Uppbådet fortsatte att växa med lokala Inuiter och Gwich'in som var bättre lämpade för att röra sig i de marker som de var. Det var klart att Johnson skulle lämna Yokon men RCMP hade blockerat bägge passen vid Richardson bergen, men detta stoppade inte Johnson som klättrade uppför en 2100 meters bergstopp och återigen försvann.

Wilfrid "Wop" May.

I ren desperation så hyrde RCMP in en flygare vid namn Wilfrid "Wop" May från Canadian Airways. "Wop" May hade varit flygare under första världskriget och den sista som jagades av Röde Baronen innan denne sköts ner. "Wop" anlände i det nya skidutrustade Bellanca-monoplanet den 5:e februari. Den utdragna jakten på Johnson gjorde att förnödenheterna tröt hela tiden och de behövde ett par örnögon från luften som kunde assistera dem. "Wop" May upptäckte att Johnson hade korsat Richardson kedjan och såg fotspår på andra sidan bergskedjan. Nio dagar senare, alltså den 14:e februari så kom han på taktiken som Johnson använde sig av. Han upptäckte fotspår som gick från mitten av den frusna isen på Eagle River mot flodbanken. Johnson hade följt spåren av renar i mitten av älven där renarna hade bättre sikt för att upptäcka rovdjur och liknande. Att gå i deras hovspår hade gömt hans egna och låtit honom att gå fortare i den redan nedtrampade snön utan att behöva använda sig av snöskor. Det var enbart när han för natten skulle vila som han gick till flodbanken för skydd och det var dessa spår som "Wop" upptäckte. May använde radion för att meddela RCMP sin upptäckt och de tog upp jakten igen. Under nästkommande två dagar så fick "Wop" May hålla sig på marken på grund av dimma. Den 17:e februari så hade de kommit rätt och var ifatt Johnson. När de kom ur en böj på floden så upptäckte de Johnson mitt på isen av älven bara ett par hundra meter framför dem. Johnson försökte springa till flodbanken men hade inte sina snöskor på sig och klarade inte av det i den djupa snön.

En sista eldstrid

Flygfoto av RCMP och Albert Johnson under jakt, Northwest Territories. Johnson, "The Mad Trapper," är på isen i mitten medan hans förföljare är på stranden nära träden till höger.

Nu när det hade hittat Johnson igen så började ytterligare en eldstrid. Eftersom att Johnson inte kunde springa till flodbanken så slängde han sig ner i snön och gömde sig bakom ryggsäcken och började skjuta. Eames som ledd de 11 männen, inklusive Gardlund, Sittichinli, Riddell och Hersey, kom in från höger på Eagle River och Johnson var själv mitt på isen. Eames ropade till Johnson att han skulle ge upp men detta struntade Johnson i och lyckades skjuta Hersey men det var inget dödligt skott. Via signaler från "Wop" May spred sig uppbådet ut och fångade Johnson i en korseld. Johnson träffades flera gånger. Den kulan som var dödlig för Johnson tror man var en som gick genom bäckenet och som skar av ryggraden så att Johnson föll ihop. När de väl insåg att Johnson var död och började reflektera över jakten på honom så hade 53 dagar gått från första besöket vid stugan till det att Johnson blev skjuten och han hade gått omkring 140 km från sin lilla stuga vid Rat River och det hade gått 33 dagar sedan de upptäckte att han hade lämnat stugan.

Eftermälet och identiteten

"Albert Johnson, The Mad Trapper" när de undersökte och tog kort på hans kropp.

Efter att Johnsons kropp hade förts tillbaka till Aklavik så började man undersöka kroppen för att få reda på vem mannen egentligen var. Det fanns ingenting som kunde identifiera honom över huvud taget och de hade inte hittat någonting i hans stuga heller. Med sig, förutom kläderna han hade på kroppen så hade Johnson 2410 Kanadensiska dollar och 10 i Amerikanska dollar, fem pärlor av lågt värde och en liten mängd guld inkluderat tandläkargjorda tänder. Man hittade även fickkompass, en rakhyvel, en kniv, fiskkrokar, naglar, en död ekorre, en död fågel, en stor mängd Beechams piller. Vapnen han hade var ett .22 Winchester gevär, ett .30-30 Savage Model 99F och ett avsågat 16-gauge Iver Johnson Champion hagelgevär. De tog även hans fingeravtryck men varken den Kanadensiska eller den Amerikanska polisen hade några filer som matchade Johnsons. Hans riktiga identitet var alltså ett mysterium i sig. Sjuttiofem år senare, 2007, fann rättsmedicinska team att hans svansben inte var symmetrisk, vilket fick ryggraden att svänga åt vänster och höger något. Dessutom var en fot längre än den andra.

En fantombild av "Johnson" från jakten av hans identitet.

Albert Johnson som han alltså kallades var ett alias det insåg man och efter en tid så hade man fått ner antalet personer till fyra misstänkta.

Den första personen av de misstänkta var en obskyr man vid namn Arthur Nelson. Denna man hade tagit sig från Dease Lake i British Columbia och upp till Yukon någon gång under tidsperioden 1927 till 1931. Han hade liknande vapen som Albert Johnson. De äldre i Kaska Dena och andra kom ihåg honom under hans alias "Mickey Nelson" när han jagade i Ross River regionen

Författaren Dick Norths bok "Trackdown" från 1989 tog fram en teori om att Albert Johnson, Arthur Nelson och förbrytaren John Johnson var en och samma person. John Johnson hade suttit i fängelse flera gånger, bland annat i San Quentin och Folsom Prison och hans fysiska attribut är väldokumenterade och liknande dem med "den galne jägaren". North hade följt John Johnsons identitet tillbaka till Norge. "johnny Johnson" föddes som Johan Konrad Jonsen (1898) i Bardu i norra Norge (norr om polcirkeln). Hur som helst "den galna jägarens" dyra tänder var sannolikt inte tillhörande den kriminella Johnson. DNA test på John Johnsons brors sonson Ole Getz motbevisar också att John och "den galne jägaren" var samma person.

Familjen Johnston från Pictou i Nova Scotia trodde länge att Albert Johnson skulle ha varit Owen Albert Johnston, en släkting till dem, som hade lämnat Pictou i början av den stora depressionen för att försöka hitta jobb i USA. Ett sista brev från honom publicerades från Revelstoke, British Colombia, tidigt 1931 men de hörde aldrig någonting ifrån honom igen. Enligt radiointervjun anordnade en släkting ett DNA-test.

De tidigare teorierna utmanades med släppet av Mark Fremmelids bok "What became of Sigvald anyway?". Han föreslog att det fanns för många omständigheter som hade ignorerats och att det skulle kunna vara Sigvard Pedersen Haaskjold från Norge som var Albert Johnson. Sigvard var känd som en självförsörjande  man av hög klass och var 32 år 1927, alltså 4½ år innan jakten och skjutningen av Albert Johnson, som var vad man trodde mellan 35 och 40 år. Sigvald hade blivit besatt av att han trodde att myndigheterna fortfarande var ute efter honom. Denna författare pekar på omständighetsbevis för detta fall.

Ny teknik och DNA

Under utgrävningen av Johnsons grav.

Under 2007 så bestämde sig en grupp för att på nytt undersöka den "Galna jägaren", Albert Johnson och hans identitet. Det hade alltså gått 75 år och ingen hade lyckats knäcka gåtan om Johnsons riktiga identitet eller var han kom ifrån. Ett forensiskt team samlade och de grävde upp kvarlevorna nära kyrkogården i Aklavik och allting dokumenterades i dokumentären "The Hunt for the Mad trapper".

Bland det som teamet fann var bland annat från isotopisk analys av tänderna att han kan ha vuxit upp i Skandinavien men mest troligt i den Amerikanska mellanvästern. Han hade skolios vilket måste ha lett till kronisk ryggsmärta, han var omkring 35 år gammal, han hade blivit skjuten flera gånger i den sista eldstriden inklusive hans ben, bröstkorg och ett försvagande skott bakifrån genom bäckenet. En spiralfraktur på hans lårben stödjer anekdoten om att en kula hade träffat och exploderat en ammunitionspåse på hans höft. Hans tandarbete var av mycket hög kvalitet för tiden, vilket tyder på att han hade råd med dyra toppmoderna arbeten i någon större stad som Chicago eller New York. Även DNA-prov togs för jämförelsearbete.

Efter undersökningen så fördes hans kvarlevor tillbaka och begravdes med fullständiga religiösa riter av både den lokala prästen och de infödda äldste, något som han inte hade fått vid hans ursprungliga begravning.

Medan många människor hade erbjudit övertygande indicier och anekdotiska bevis för att de var släkt med honom, uteslöt DNA-analysen alla kandidater och hans identitet är, trots alla undersökningar, fortfarande ett mysterium.

2017 beslutades det att göra en familjär DNA-undersökning, men tekniska problem med DNA undgick analys tills en adekvat sekvens utvecklades av Othram Inc. 2021. Ytterligare undersökningar av Othram har identifierat några av hans förfäder som bodde i de svenska städerna Hånger , Kävsjö och Kulltorp och inkluderar Gustaf Magnusson (1776–1853) och Britta Svensdotter (1781–1846). Ytterligare DNA-prover och familjehistoria söks för närvarande från möjliga ättlingar för att föra utredningen vidare och det är här vi är just nu.

90 år utan riktig identitet

Skylt vid Aklavik.

Det har alltså gått 90 år sedan "Albert Johnson" dök upp i Aklavik i nordvästra Kanada och hans identitet är fortfarande okänd, även att man kan vara den på spåren. Det man kan reflektera över är att han kan knappt ha varit galen eller någonting sådan då han var smart nog att både undkomma polisen och spårare i över 40 dagar. Han list för att överleva i arktiskt klimat med omkring 40 minusgrader på dagarna och med tillfälliga egengjorda skydd och ännu kallare nätter. Att kunna jaga för att få mat utan att använda sig av vapen för att minska uppmärksamheten och tillaga den utan att varken eld eller rök förde spårarna närmare och bränna runt 42 MJ (10,000 kcal) per dag var också en bedrift i sig. Tänk er själva att ni har ryggvärk, hur svårt är det inte för er att utföra många vardagliga uppgifter. Tänk er nu hur det var för Johnson när han med sin kroniska smärta i ryggen och fötter som var olika långa. Att ta sig genom svår terräng mitt i vintern i snö och kyla över berg och med packningen som han var tvungen att ha med sig, det kan inte ha varit speciellt lätt. Tidningarna både i Kanada och USA skrev om jakten på honom och för en del så blev han lite av en hjälte i depressionens spår som det trots allt var.

Det har också skrivits låtar om honom och har släppts filmer som är byggda på hans historia, bland annat Death Hunt från 1981 med Charles Bronson. Fakta i dessa låtar och filmer är kanske inte riktigt klara utan det är mycket påhittat i dem.

Att jag började intressera mig av "den galne jägaren" beror på att jag läste lite snabbt i en tidning (som vanligt) och såg att lösningen på gåtan hade kommit lite närmare plus det att jag själv har en del gamla släktingar i just de områden där Johnsons förfäder kom ifrån och sådant brukar ju trigga en gammal släktforskares fantasi. Som det ser ut för tillfället så finns det ingen släktkoppling mellan mig och Johnson men man vet aldrig, en vacker dag kanske det dyker upp något som gör att man får skriva in honom i släkten också. Alla förtjänar väl en identitet, eller hur!?

//Daniel