Brott och straff i skammens namn

Jag har tidigare i förbifarten tagit upp något exempel på hur straffen var förr i tiden. Tänkte nu ta upp fler fall på hur allting gick till när någon begick ett brott.

Trähästen, spanska fiolen eller stocken. Det är lite av uppfinningsrikedomen från förr när man använde skam för att straffa förbrytare och avskräcka allmänheten från att begå brott.
En augustidag 1475 såg stadstjänare Henrik i Stockholm hur Jöns Olssons barn stod och bankade på en bod. De ville in till sin mor som hade låst om sig. Henrik ryckte ut och bröt upp dörren. Därinne låg Jöns hustru Ermgard i bara särken. I sängen låg också en man som kallades lille Anders, med byxorna neddragna.
Otrohetsskandalen slutade i rätten. Anders kunde köpa sig fri genom att erlägga bötesbeloppet, men för Ermgard gick det sämre. Hon hade inga pengar att betala böterna med och hennes man var inte speciellt intresserad av att bidra. Så Ermgard dömdes till att offentligt bära stadens stenar, 26 kilo tunga, i en kedja runt halsen och därefter förvisas från Stockholm. Hade Anders inte kunnat betala sina böter så hade Ermgard fått leda runt honom i ett rep knutet kring hans penis.

Så kunde medeltidens skamstraff se ut. De offentligt verkställda skam och kroppsstraffen var vid sidan om böter länge de enda typerna av påföljder i svensk lag. Oftast dömdes folk till böter, men få kunde betala. Då omvandlades straffet till exempelvis piskning eller att stå i halsjärn vi skampålen.

Vanliga skamstraff

Kyrkoplikt
Prästen talade om för hela församlingen vilken dålig människa den dömde var. Hon eller han fick be om förlåtelse och tvingades under en eller flera söndagar att stå på en så kallad skampall under hela gudstjänsten. Man fick stå längst bak i kyrkan, så att alla i församlingen kunde se en när de kom in. Det hela var mycket plågsamt, då gudstjänsterna pågick i fyra, fem timmar.

Järnbeslagning
Järnband smiddes fast runt den straffades armar, ben, hals och liv. De kunde få sitta kvar tills de rostade sönder. Bland annat straffades tidelag på detta sätt enligt Kristoffers landslag från 1442.

Skampålen

En pelare i trä eller sten som fanns på torget i de flesta städer. Brottslingen bands vid pålen med ett halsjärn. Ofta kombinerades straffet med ett antal piskrapp.

Stadens stenar

Stadens stenar, Stockholm, Utställt på Medeltidsmuseet

Tunga stenar i en kedja som brottslingen bar runt halsen. Oftast var det en otrogen kvinna som dömdes till att bli ledd runt i staden med stenarna på sig. Därefter tvingades kvinnan lämna orten. I Sverige finns stadens stenar bevarade i Stockholm och Örebro.

Det var de världsliga domstolarna som dömde, men ändå var kyrkan ofta involverad i bestraffningen. Exempelvis kunde det hända att en brottsling fick en del av bötesbeloppet omvandlat till att under några timmar stå och skämmas i halsjärn vid skampålen vid rådstugurätten. Resterande del av straffet fick avtjänas genom att sitta i skamstocken vid kyrkan och vara till åtlöje för folket på väg till gudstjänst. Kyrkan och staden kunde alltså dela på bestraffningen.

Vanliga skamstraff

Skamstocken

En kluven stock eller två plankor som hade gångjärn i ena änden och lås i den andra. Fanns ofta utanför kyrkor så att den som dömdes att "sitta i stocken" exponerades för många människor.

Spanska fiolen

Ett straffredskap som ibland även kallades giga. Den dömde fjättrades till hals och händer med det fiolliknande redskapet och ställdes till allmän beskådan på torget. Oftast var det kvinnor som straffades på detta sätt. Det fanns också en dubbelgiga. Om två kvinnor till exempel trätte så kunde man döma dem att stå i dubbelgiga.

Trähästen

Den dömde fick sitta bakbunden på ryggen på en häst i trä och skämmas. Ryggen var så vass och det hörde ofta till att man hängde vikter i benen på "ryttaren".

Fängelse vid vatten och bröd

Detta var ett av de vanligast förekommande straffen och det utdömdes i stort sett dagligen. Straffet kunde utdömas enligt missgärningsbalken i 1734 års lag, enligt flera särskilda författningar samt enligt 1864 års strafflag. Under vissa villkor, och efter vissa grunder, så kunde spö- och risstraff samt böter förvandlas till fängelse på vatten och bröd.
Enligt 1864 års lag så skulle straffets längd vara mellan 14 till 28 dagar. I lagen angavs att brödmängden per dygn skulle vara "det man kunde köpa för 2 marker", men för vatten fanns ingen specifik mängd angiven vilket utnyttjades av skrupelfria fångvaktare till att skärpa, eller mildra fångens lidande allt efter vilka sympatier han hade för den dömde.
På 1800-talet sista hälft så skall det på Malmöhus fängelse, ha funnits en sällsynt rå fångvaktarhustru som fått överta det övergripande ansvaret för alla fångars bespisning. Hon skall enligt samtida källor ha gjort sig en smärre förmögenhet genom att ta hutlöst betalt för maten.

De flesta av skamstraffen var samtidigt också kroppsstraff - fysiskt och psykiskt lidande kombinerades för maximal effekt. Att sitta i halsjärn vid skampålen - en pelare av trä eller sten som fanns på torget i de flesta städer - var fysiskt tufft och dessutom fick man ofta ta emot ett antal piskrapp.
När man hade avtjänat sitt skamstraff var tanken att man skulle välkomnas tillbaka till samhället igen. Men det förekom under medeltiden också straff som aldrig riktigt gick att tvätta av sig. I exempelvis Gutalagen, Gotlands landskapslag, fanns bestämmelser om att en tjuv kunde välja mellan att mista öronen eller brännas med järn, vanligtvis på kinden. Därmed var den straffade dömd till skam som varade livet ut.

I Svenska regemenstsstäder förekom vissa skamstraff som inte användes lika mycket på andra ställen i landet. Ett sådant var gatloppet. Uppemot 150 soldater kunde ställas upp utrustade med spön.
Sedan skulle soldaterna slå så hårt de kunde. Den sömde kunde få springa fram och tillbaks upp till sju gånger. Det är lätt att tänka sig att du var mer eller mindre död efteråt.
Trähästen var även det ett straff som oftast förekom i regementsstäder. Den dömde fick sitta bakbunden på trähästens rugg och skämmas. Men det var inte nog med det. Ryggen var vass och det hörde ofta till att man hängde vikter i benen på "Ryttaren". Det var ett hemskt straff. Den dömde sjönk djupare och djupare ner och det blev fruktansvärda underlivsskador.

Under den andra halvan av 1700-talet började de lagstiftande myndigheterna allt mer reflektera över huruvida skam- och kroppsstraffen var ändamålsenliga. Upplysningens ideal påverkade synen på brott och straff. Frihetsberövande blev allt vanligare som straff, från att tidigare varit något som brottslingar bara utsattes för i väntan på rättegång. På 1840-talet togs beslut om att skam- och kroppsstraffen skulle fasas ut till förmån för cellfängelsestraff och i den nya strafflagen 1864 ströks de förra helt.

I processen som ledde mot cellfängelser var bland andra kronprins Oscar (som senare skulle bli kung Oscar I) och författaren Erik Gustaf Geijer drivande. Det var även under denna period som man för första gången började se vårdande aspekter i behandlingen av brottslingar. Fångvården blev ett begrepp.
Man föreställde sig att varje människa hade ett inre ljus, men att detta hade slocknat hos de moraliskt förfallna. Då tänkte man, att om vi isolerar den här individen dygnet runt och under total tystnad, då kommer individen att vända sig in mot sig själv och bli moraliskt omvänd och förbättrad.
I 1800-talets cellfängelser skulle anonymitet råda. Fångarna hade huvor när de vistades utanför cellen - dels för att de inte skulle kunna ta kontakt med varandra efter frigivning, men också för att de inte skulle bli igenkända hos allmänheten och behöva skämmas längre fram i livet. När fängelsetiden var över skulle brottet vara helt sonat.

//Daniel

Bouppteckningar

Bouppteckning efter Sven Jonasson Lantz 1878 (Åsenhöga)

Ni som har en nära anhörig som avlidit vet hur det är att vara med om en bouppteckning. Hur var det då förr i tiden när det gäller bouppteckningarna? Hur gick de till och vad var det som kom med i dem då?
Som i de flesta fall annars så var det prästen som höll i nedteckningarna i de laga bouppteckningarna och så var det långt in på 1900-talet.
Lagarna som gällde har som allting annat förändrats genom århundraderna. En lag om allmän bouppteckning stiftades 1734 men givetvis så upprättades det bouppteckningar innan dess, särskilt i städerna. En av bouppteckningarnas historiska funktioner var att man utifrån behållningen i boet räknade ut hur mycket av kvarlåtenskapen som skulle tillfalla det allmänna.
Lika arv mellan söner och döttrar infördes 1845 ... På landet. I städer, som hade egen lag, hade det gällt sedan länge.

Bouppteckningens betydelse

Förutom uppgifter om dödsbodelägarna (namn och ibland hemvist), dvs. änkan/änkemannen, barnen eller närmaste anhöriga, så får man en bra bild över hur hemmet såg ut under en viss tid. Här förekommer noga specificerat föremål efter föremål, som t.ex. kläder, redskap, husgeråd av olika slag, vilket ger en levande bild av hur personerna i hushållet levde - om de var fattiga eller välbeställda, om de rökte eller hade bisysslor, kreatur, fastigheter, dvs jordegendomar och byggnader (ibland kan en uppgift om hel- eller delägarskap i fastighet på annan plats skvallra om okänt släktskap eller härkomst), fordringar eller skulder, samt om man betalt sin ålagda fattigprocent (en form av skatt) eller ej. Kort sagt, bouppteckningen är den bästa källan till att komplettera de torra uppgifter om födelse-, vigsel- och dödsdatum, man annars får nöja sig med vad gäller förfädernas liv.

Inte bara vuxna

Det är inte enbart de vuxna som få vara med i bouppteckningar. År 1909 den 9:e mars förättades bouppteckning efter gossebarnet Karl Einar Andrén Bergström från Nissafors Järnvägsstation i Källeryds socken, Mo Härad som afled efter tio timmars lefnad den 27 November 1908.
När man får upp en sådan sida så blir man lätt vemodig.
Man ser också från socknarna Källerö och Åker utöver Åsenhöga att det var några stycken därifrån som dog under bygget av Göta Kanal.

En bouppteckning gjordes inte alltid när någon hade dött. Den kunde göras 20 - 30 år innan de dog men även 100 år efter dödsfallet. Lagen från 1734 som sa att det skulle göras bouppteckning efter varje person som dog hade inget krav på att de skulle lämnas in till häradsrätten vilket inte heller alltid gjordes och därför är inte heller alla bouppteckningar bevarade.
En bouppteckning är kanske inte så rolig att sitta med på, men om hundra år så kanske det sitter en släktforskare som jag och tittar efter släktingar och då kan det var roligt att få se vad personerna ägde.

//Daniel

Många förfäder

Släktträd.

När man tänker på sina förfäder så tänker man ofta i ett rakt led. Man tänker oftast att det är mammas eller pappas släktled.
Är det verkligen så rakt som man tänker?

Vi ska nu börja räkna lite på förfäderna.
Man har ju två föräldrar, en mamma och en pappa. Dessa föräldrar har ju också en mamma och en pappa. Det blir ju ens mor och farföräldrar. Redan där är vi uppe i sex (6) personer. Varje mor och farförälder har varsin mamma och pappa och där har du alltså åtta (8) personer till.

Ni förstår säkert att det blir väldigt många personer väldigt snabbt. Räkneexemplet ovan så hade vi redan 14 personer, 15 med dig själv och då har vi inte räknat med syskon eller någonting sådant.
Börjar man ta med syskon från alla förfäder vi tog upp ovan och då får med kusiner, sysslingar, bryllingar och pysslingar (ja det heter faktiskt så och räknas så i ledet) så blir det oftast väldigt många personer på bara några få generationer.

De som inte släktforskar eller kanske precis börjat tänker inte alltid på detta. Som ni kanske kan förstå, tar det därför lång tid med släktforskning och man kan hålla på i väldigt många år för att få ihop de tusentals personer man är släkt med på ett eller annat sätt.
Man måste gå igenom väldigt många kyrkböcker, generalmönseterrullor och andra arkiv för att få fram vilka personer man verkligen är släkt med.

Samtidigt som det blir väldigt många personer i släktträdet och många böcker att gå igenom så är det intressant och man lär sig väldigt mycket på vägen.

//Daniel