Brott och straff i skammens namn

Jag har tidigare i förbifarten tagit upp något exempel på hur straffen var förr i tiden. Tänkte nu ta upp fler fall på hur allting gick till när någon begick ett brott.

Trähästen, spanska fiolen eller stocken. Det är lite av uppfinningsrikedomen från förr när man använde skam för att straffa förbrytare och avskräcka allmänheten från att begå brott.
En augustidag 1475 såg stadstjänare Henrik i Stockholm hur Jöns Olssons barn stod och bankade på en bod. De ville in till sin mor som hade låst om sig. Henrik ryckte ut och bröt upp dörren. Därinne låg Jöns hustru Ermgard i bara särken. I sängen låg också en man som kallades lille Anders, med byxorna neddragna.
Otrohetsskandalen slutade i rätten. Anders kunde köpa sig fri genom att erlägga bötesbeloppet, men för Ermgard gick det sämre. Hon hade inga pengar att betala böterna med och hennes man var inte speciellt intresserad av att bidra. Så Ermgard dömdes till att offentligt bära stadens stenar, 26 kilo tunga, i en kedja runt halsen och därefter förvisas från Stockholm. Hade Anders inte kunnat betala sina böter så hade Ermgard fått leda runt honom i ett rep knutet kring hans penis.

Så kunde medeltidens skamstraff se ut. De offentligt verkställda skam och kroppsstraffen var vid sidan om böter länge de enda typerna av påföljder i svensk lag. Oftast dömdes folk till böter, men få kunde betala. Då omvandlades straffet till exempelvis piskning eller att stå i halsjärn vi skampålen.

Vanliga skamstraff

Kyrkoplikt
Prästen talade om för hela församlingen vilken dålig människa den dömde var. Hon eller han fick be om förlåtelse och tvingades under en eller flera söndagar att stå på en så kallad skampall under hela gudstjänsten. Man fick stå längst bak i kyrkan, så att alla i församlingen kunde se en när de kom in. Det hela var mycket plågsamt, då gudstjänsterna pågick i fyra, fem timmar.

Järnbeslagning
Järnband smiddes fast runt den straffades armar, ben, hals och liv. De kunde få sitta kvar tills de rostade sönder. Bland annat straffades tidelag på detta sätt enligt Kristoffers landslag från 1442.

Skampålen

En pelare i trä eller sten som fanns på torget i de flesta städer. Brottslingen bands vid pålen med ett halsjärn. Ofta kombinerades straffet med ett antal piskrapp.

Stadens stenar

Stadens stenar, Stockholm, Utställt på Medeltidsmuseet

Tunga stenar i en kedja som brottslingen bar runt halsen. Oftast var det en otrogen kvinna som dömdes till att bli ledd runt i staden med stenarna på sig. Därefter tvingades kvinnan lämna orten. I Sverige finns stadens stenar bevarade i Stockholm och Örebro.

Det var de världsliga domstolarna som dömde, men ändå var kyrkan ofta involverad i bestraffningen. Exempelvis kunde det hända att en brottsling fick en del av bötesbeloppet omvandlat till att under några timmar stå och skämmas i halsjärn vid skampålen vid rådstugurätten. Resterande del av straffet fick avtjänas genom att sitta i skamstocken vid kyrkan och vara till åtlöje för folket på väg till gudstjänst. Kyrkan och staden kunde alltså dela på bestraffningen.

Vanliga skamstraff

Skamstocken

En kluven stock eller två plankor som hade gångjärn i ena änden och lås i den andra. Fanns ofta utanför kyrkor så att den som dömdes att "sitta i stocken" exponerades för många människor.

Spanska fiolen

Ett straffredskap som ibland även kallades giga. Den dömde fjättrades till hals och händer med det fiolliknande redskapet och ställdes till allmän beskådan på torget. Oftast var det kvinnor som straffades på detta sätt. Det fanns också en dubbelgiga. Om två kvinnor till exempel trätte så kunde man döma dem att stå i dubbelgiga.

Trähästen

Den dömde fick sitta bakbunden på ryggen på en häst i trä och skämmas. Ryggen var så vass och det hörde ofta till att man hängde vikter i benen på "ryttaren".

Fängelse vid vatten och bröd

Detta var ett av de vanligast förekommande straffen och det utdömdes i stort sett dagligen. Straffet kunde utdömas enligt missgärningsbalken i 1734 års lag, enligt flera särskilda författningar samt enligt 1864 års strafflag. Under vissa villkor, och efter vissa grunder, så kunde spö- och risstraff samt böter förvandlas till fängelse på vatten och bröd.
Enligt 1864 års lag så skulle straffets längd vara mellan 14 till 28 dagar. I lagen angavs att brödmängden per dygn skulle vara "det man kunde köpa för 2 marker", men för vatten fanns ingen specifik mängd angiven vilket utnyttjades av skrupelfria fångvaktare till att skärpa, eller mildra fångens lidande allt efter vilka sympatier han hade för den dömde.
På 1800-talet sista hälft så skall det på Malmöhus fängelse, ha funnits en sällsynt rå fångvaktarhustru som fått överta det övergripande ansvaret för alla fångars bespisning. Hon skall enligt samtida källor ha gjort sig en smärre förmögenhet genom att ta hutlöst betalt för maten.

De flesta av skamstraffen var samtidigt också kroppsstraff - fysiskt och psykiskt lidande kombinerades för maximal effekt. Att sitta i halsjärn vid skampålen - en pelare av trä eller sten som fanns på torget i de flesta städer - var fysiskt tufft och dessutom fick man ofta ta emot ett antal piskrapp.
När man hade avtjänat sitt skamstraff var tanken att man skulle välkomnas tillbaka till samhället igen. Men det förekom under medeltiden också straff som aldrig riktigt gick att tvätta av sig. I exempelvis Gutalagen, Gotlands landskapslag, fanns bestämmelser om att en tjuv kunde välja mellan att mista öronen eller brännas med järn, vanligtvis på kinden. Därmed var den straffade dömd till skam som varade livet ut.

I Svenska regemenstsstäder förekom vissa skamstraff som inte användes lika mycket på andra ställen i landet. Ett sådant var gatloppet. Uppemot 150 soldater kunde ställas upp utrustade med spön.
Sedan skulle soldaterna slå så hårt de kunde. Den sömde kunde få springa fram och tillbaks upp till sju gånger. Det är lätt att tänka sig att du var mer eller mindre död efteråt.
Trähästen var även det ett straff som oftast förekom i regementsstäder. Den dömde fick sitta bakbunden på trähästens rugg och skämmas. Men det var inte nog med det. Ryggen var vass och det hörde ofta till att man hängde vikter i benen på "Ryttaren". Det var ett hemskt straff. Den dömde sjönk djupare och djupare ner och det blev fruktansvärda underlivsskador.

Under den andra halvan av 1700-talet började de lagstiftande myndigheterna allt mer reflektera över huruvida skam- och kroppsstraffen var ändamålsenliga. Upplysningens ideal påverkade synen på brott och straff. Frihetsberövande blev allt vanligare som straff, från att tidigare varit något som brottslingar bara utsattes för i väntan på rättegång. På 1840-talet togs beslut om att skam- och kroppsstraffen skulle fasas ut till förmån för cellfängelsestraff och i den nya strafflagen 1864 ströks de förra helt.

I processen som ledde mot cellfängelser var bland andra kronprins Oscar (som senare skulle bli kung Oscar I) och författaren Erik Gustaf Geijer drivande. Det var även under denna period som man för första gången började se vårdande aspekter i behandlingen av brottslingar. Fångvården blev ett begrepp.
Man föreställde sig att varje människa hade ett inre ljus, men att detta hade slocknat hos de moraliskt förfallna. Då tänkte man, att om vi isolerar den här individen dygnet runt och under total tystnad, då kommer individen att vända sig in mot sig själv och bli moraliskt omvänd och förbättrad.
I 1800-talets cellfängelser skulle anonymitet råda. Fångarna hade huvor när de vistades utanför cellen - dels för att de inte skulle kunna ta kontakt med varandra efter frigivning, men också för att de inte skulle bli igenkända hos allmänheten och behöva skämmas längre fram i livet. När fängelsetiden var över skulle brottet vara helt sonat.

//Daniel