Efternamn genom tiderna

De flesta har nog tänkt på hur just det efternamnet man har fick sin start. Förr hade ju sällan farfadern samma efternamn som barnbarnen som man har nu för tiden. Hur kom det sig att det ändrades och när ändrades det egentligen?

Patronymikon (även fadersnamn) efternamn bildat av genitiv av faderns förnamn, med tillägg av -son, eller -dotter, t.ex. Andersson, Svensson eller Olsson, respektive Andersdotter, Svensdotter eller Olsdotter, dvs. Anders, Svens eller Olofs son respektive dotter. Patronymikon kännetecknas av att de ändras i varje generation. Eftersom det var vanligt att namnge barnen efter far- och morföräldrar uppstod ofta den "klassiska" följden Anders Eriksson - Erik Andersson - Anders Eriksson. Naturligtvis gav man inte alla barn samma namn.

Från början användes patronymikon av alla, och familjenamn fanns inte. "Gustav Vasa" var Gustaf Eriksson med sin samtid, och ville man skilja honom från andra med samma namn kunde man tillägga "av Vasa-släkten" eller något liknande - ungefär som när vi idag talar om någon som arbetar på ett företag ("SASare", "Volvoit") eller är med i en politisk organisation. Mot slutet av 1500-talet började adeln allmänt använda släktnamn, och Riddarhuset, som skapades 1626, krävde att medlemmarna hade ett släktnamn. Under 1600-talet började prästerna och de främsta av borgarna använda personliga efternamn, som ganska snart blev familjenamn. Från början av 1700-talet blev det allmän sed att folk som flyttade in till städerna i annan kapacitet än som tjänare eller arbetare tog ett familjenamn. Fortfarande kunde patronymikon dock användas som en del av namnet, Erik Nilsson Holmström, Anna Johansdotter Lindgren, men bruket var "vacklande" - samma person kunde förekomma i tre varianter, som Erik Nilsson, Erik Holmström och Erik Nilsson Holmström.

Från 1700-talet var patronymikon något som egentligen bara användes av städernas proletariat och av allmogen. Tillsammans utgjorde dessa grupper dock en bra bit över 90 %.

I Sverige avtog bruket av patronymikon från 1860-70-talen då inflyttningen till städerna blev så kraftig att pastorsexpeditionerna i de större städerna inte kunde hålla jämna steg utan patronymikon där började omvandlas till efternamn för att kunna hålla reda på alla. På landet fortsatte man som vanligt. Det bör dock påpekas att man i Norrland var betydligt mera öppen för att överge patronymikon för familjenamn även bland allmogen redan från 1820-30-talen.

Det finns exempel på att patronymikon omvandlades till släktnamn redan under 1700-talet. Det gällde då som regel borgerliga släkter och typiskt var det ofta ett ovanligare patronymikon. Det finns även något exempel inom adeln där ett patronymikon blivit ättens namn.

År 1901 kom så namnförordningen, som egentligen bara var ett tillägg till förordningen om kyrkobokföring. I namnförordningen stadgades hur man skulle gå till väga för att anta ett familjenamn, något som förut varit oreglerat sånär som på ett visst (men inte heltäckande) skydd för adliga namn. Däremot stadgades inte att man var tvungen att anta ett familjenamn. Socialt hade det dock blivit dags att utplåna skillnaderna mellan land och stad, och även på landet började patronymikon omvandlas till den typ av efternamn vi brukar kalla son-namn.

År 1917 kom bestämmelser om barns efternamn och 1921 - i samband med nya äktenskapsbalken - stadgades att kvinnor var tvungna att anta sin mans efternamn.

År 1963 kom Sveriges första Namnlag, där det stadgades att alla svenskar var tvungna att ha ett familjenamn. I vissa landsändar, särskilt där bondekulturen var mycket stark, som t.ex. i Skåne, Dalarna och Hälsingland fanns då ännu en hel del familjer som aldrig antagit familjenamn utan höll kvar vid det gamla skicket med patronymikon och gårdsnamn. Patent- och registreringsverket (PRV) skapade då för första gången sin berömda lista med förslag på familjenamn, och så reste en man från PRV runt i Sverige och förmådde "familjenamnsmotståndarna" att anta familjenamn. En del tog namn från listan, andra tog gårdsnamnet som familjenamn och en del gjorde om sitt patronymikon till familjenamn av typ "son-namn". I 1963 års Namnlag fanns inget utrymme för varianter som gårdsnamn eller patronymikon, men kvinnor kunde få behålla sitt familjenamn när de gifte sig eller skapa dubbelnamn av typen "Lindgren-Holmström".

När det gällde knektar så fanns det lite andra regler som kunde göra att ett knektnamn kunde gå från generation till generation men inte till alla barnen. Knektarnas namn var oftast knutna till en rote och ett specifikt torp med ett rullande schema. Om en knekt dog i fält eller under tjänst på något sätt så fick knektens familj flytta ut och en ny knekt tillsattes i torpet och fick då ett nytt knektnamn efter det rullande schemat. Var det så att en son till knekten tog över torpet efter att knekten hade tjänat sin tid i det militära så kunde sonen få samma knektnamn som fadern. De andra barnen i familjen fick dock hålla sig till den patronymikon som gällde. Många söner kunde gå i faderns fotspår och bli knektar på andra ställen vilket kunde resultera i att hos fem söner så kunde det finnas fem olika efternman. Efter att knekten hade tjänat kronan så fick han välja om han ville ha kvar knektnamnet eller om han ville ta tillbaka sitt gamla efternamn. En del kunde också välja bägge namnen så att det kunde bli,  Andersson-Rask, Svensson-Bok, Carlsson-Sköld och så vidare. Detta var dock inte så vanligtmen det förekom.

Det fanns flera typer av soldatnamn. Det kunde vara adjektiv som uttryckte en egenskap som ansågs fördelaktig för en soldat såsom (Rask, Villig, Frisk) eller substantiv med militäranknytning såsom (Dolk, Lantz, Sköld) eller naturanknytning såsom (Björk, Ask, Berg, Grahn). Vanligt var också att namnet kunde härledas ur namnet på den rote som soldaten var anställd av, till exempel Bönfält (från Bön), Skotte (från Skottelund), Fjällman (från Fjäll) och Bäck (från Marbäck). Ibland gav samma rote upphov till flera namn. Norman, Norberg, Norström, Nordgren och Norrby var alla namn vid rote 150 Norby (Helga Trefaldighets församling) som tillhörde Upplands regemente. På samma sätt har roten Sundby i Dunker, vilken hörde till Södermanlands regemente, haft soldaterna Sund, Sundqvist, Sundström, Sundin m. fl. Ganska ofta är också de äldsta soldatnamnen officersnamn från soldatens regemente.

Även om soldatnamn oftast var av den typ som beskrivs ovan förekom även mer komplicerade varianter. Det var heller inte helt sällsynt att efterled som idag mest associeras med adliga efternamn användes, exempelvis -hjelm, -sköld och -swärd.


Det är först i slutet av 1800-talet, då användningen av släktnamn börjar sprida sig över Sverige, som det börjar bli vanligt att soldatnamnen går i arv, en tendens som underlättas av indelningsverkets avveckling.

//Daniel

En första kontakt med släktingar

Morfars farbror med familj i USA

Som släktforskare så är ju en del av forskandet att ta reda på personer som lever idag och som man är släkt med, som man kanske inte har haft kontakt med tidigare.
För min del så har jag faktiskt fått kontakt med en släkting från USA som jag aldrig haft kontakt med tidigare, där min morfars far och hans bror är de gemensamma nämnarna. Morfars farbror åkte under 1887 över till USA för att söka "lyckan" där. Det var också i USA som han mötte kärleken och gifte sig med en kvinna som kom från grannsocknen här i Sverige. Deras barnbarns barn fick jag kontakt med för några månader sedan pch har pratat med henne sedan dess.
Ibland kan man ha viss kontakt med andra som man flera månader senare får lite uppgifter om och det visar sig att de är släkt på längre håll och på en sida där man inte hade forskat tidigare.

Att få den där kontakten med en släkting är faktiskt både rolig och intressant. Om det är en någorlunda nära släkting som man får kontakt med så kan man få lite information från dem om personer som man forskar om och kanske till och med en del bilder. En bild kan säga väldigt mycket, inte bara hur en person såg ut, utan ibland även hur de bodde, vad de hade för vänner och mycket annat.
För er som har följt min blogg vet att jag lagt upp en del bilder på gamla släktingar, men det är bara en bråkdel av de bilder som jag idag har som jag lägger upp här. Dels är det svårt att få in alla bilder i inläggen och samtidigt ha en sammanhängande text som förklarar vilka det är. Det kanske kan komma fler bilder i framtiden när jag skriver nya inlägg.

Som jag skrivit i tidigare inlägg här i bloggen så kan ju varken kyrkböcker eller andra källor ge all information om en person och då är det ju alltid roligt när man får kontakt med släktingar som kanske har hört historier berättas om de generationer som har försvunnit. Naturligtvis så är det ju inte bara släktingar som kan har historierna men det är ju de som har haft en helt annan kontakt med familjerna och träffat en del av de äldre generationerna.

Internet har ju gjort släktforskningen lättare genom åren men det har ju även kontakterna med släktingar blivit med all mail, facebook och sådant som gör att man kan få en helt annan kontakt än vad man kunde för till exempel 30 år sedan.
När man för kontakt med en släkting som också håller på med släktforskning så blir det lättare att få första kontakten eftersom man har ett gemensamt intresse att starta konversationen med. Det kan ju vara så att man kan se att man har en gemensam släkting och då fråga vilken relation man har till just den personen.

Det lär nog bli en del kontakter genom åren som man får med nya släktingar men vilka det blir, det får framtiden utvisa.

//Daniel

DNA och genetik

Någonting som blir allt populärare inom släktforskningen, både här i Sverige och utomlands är att göra ett DNA test. Hur kan man släktforska med ett DNA test kanske ni undrar? Det ska ni få reda på här.

Ett DNA test inom släktforskningen är ganska enkelt. Man får helt enkelt skicka in sitt saliv till ett labb och sedan vänta i ett par månader på att labbet ska bli klara. När de är klara i labbet så kommer det ett släktträd i mailen... nja, kanske inte riktigt.

När man får resultatet så säger det inte mycket mer än vilka områden i världen man kan hitta släkt genom generationerna, om man inte har börjat på ett släktträd förstås. Man kan naturligtvis få reda på andra som man är släkt med och som också har gjort DNA test men man kan inte riktigt se vilka som binder ihop personerna.
Man måste alltså bygga upp ett eget släktträd för att få se vilka som binder ihop vilka i släkten och det är först då man får se vilken gemensam släkting man har.
Varför ta ett DNA test om man inte får ett släktträd på köpet? Om man kanske fastnar på en person som kanske är oäkta som det brukar stå i kyrkoböckerna så kan det med hjälp av DNA vara som så att en annan ättling till den fadern som inte står i födelseboken har gjort ett test och på så sätt kan man då få reda på vem fadern till det oäkta barnet är. Detta är naturligtvis beroende på om andra har gjort ett DNA test också.

Ett DNA test kan hjälpa till när det gäller släktforskningen och det kan vara i en del fall avgörande för att man ska kunna komma vidare och hitta släkten, både bakåt och framåt i tiden.
Jag har själv gjort ett DNA test och vet på så sätt vilka områden där mina förfäder kommer ifrån. Till största delen (91%) så är mina förfäder Skandinaver (Sverige, Norge, Danmark) men det finns även förfäder i Irland, Skottland, Wales, Storbritannien, Östeuropa, Finland/Nordvästryssland och Iberiska halvön (Spanien, Portugal). Sånt här ger en fingervisning var man kan leta för någonstans om man fastnar någon gång.
Som sagt så ersätter inte DNA tester det gamla sättet med att bygga släktträd men kan hjälpa till. För min del så har inte mitt test gett mig den hjälp som jag kanske hoppades på men hoppas att fler kommer testa sig för att hjälpa till i framtiden.

För er som kanske funderar på att göra ett test så är det inte krångligt och det gör inte ont på något sätt. Desto fler som testar sig, desto fler släktingar hittar man genom DNA.

Hur fungerar DNA?

DNA finns i allt levande på jorden och DNA-koden är ritningen till hur varje varelse ser ut och fungerar. Ett barn ärver sitt DNA från sina föräldrar och därigenom från sina anfäder. Det är detta som är så användbart för oss släktforskare.

Ur släktforskarsynvinkel består människans DNA av tre delar, nämligen Y-kromosom (kallas Y-DNA), mitokondrie-DNA (kallas mtDNA) och autosomalt DNA (kallas atDNA):

Y-DNA

Y-kromosom finns bara hos män och den ärver mannen i sin helhet från sin far utan inblandning av moderns DNA.

Varje nu levande mans Y-kromosom har alltså ärvts från far till son genom 1000-tals generationer.

mtDNA

Mitokondrie-DNA finns hos alla människor oavsett kön. Denna del av DNA ärvs i sin helhet från mor till barn utan inblandning av faderns DNA. Även män ärver alltså mtDNA från sin mor, men män kan inte föra detta DNA vidare till sina barn, det kan bara kvinnor göra.

Varje nu levande människas mtDNA har alltså ärvts oförändrat från mor till dotter genom 1000-tals generationer.

Autosomalt DNA

Autosomalt DNA är den allra största delen (mer än 99%) av vårt DNA. Detta DNA ärver vi från både mor och far, ungefär 50% från varje förälder. Vilka delar av DNA:t vi ärver från varje förälder är helt slumpmässigt. Varje förälder har en likadan blandning av sina föräldrars DNA, som i sin tur har en blandning av sina föräldrars DNA, o s v. Därför är ditt autosomala DNA en salig blandning av små DNA-bitar från dina anfäder på alla släktgrenar.


Eftersom detta DNA blandas 50/50 för varje generation, blir det efter ca 10-12 generationer så uppblandat att det inte går att urskilja de enskilda delarna.

//Daniel

Ettårsjubileum

Det har nu gått ett år sedan jag började släktforska på riktigt. Det har varit ett år med många frågor, en hel del svar men även många nya frågor som dykt upp.
Jag ångrar faktiskt inte att jag började med forskningen för det har varit väldigt intressant och jag har lärt mig mycket som jag inte hade lärt mig annars. Jag hade inte heller startat den här bloggen om det inte varit för släktforskningen.
Det är även en hel del frågor man kan få från folk som har hört att man släktforskar och den vanligaste frågan brukar vara hur långt tillbaka man har kommit. Fram tills för ett tag sedan så hade jag svarat 1580 och en skattebonde i Fryele Socken i Jönköpings län. Detta är på min morfars sida.
Jag fick ett litet uppdrag från en kusin att titta på min farmors sida för ett tag sedan och i ett av leden där, har jag hittat en person som föddes 1529.
För min del efter att ha forskat i ett år är kanske inte alltid hur långt tillbaka jag har kommit utan det är mycket annat också som jag själv tycker är roligt. När man får tag på berättelser om personerna man hittat är ofta väldigt roligt för då får man en helt annan bild av vilka personer man har i släkten. Historia är en annan del som man lär sig mycket om då iaf jag läser på ganska mycket om tiden runt omkring personerna jag hittar. En del av det har ni fått se här i bloggen.

Att släktforska är roligt, ibland krångligt, spännande och tidskrävande. Det är också ett detektivarbete många gånger för att man ska hitta olika personer, speciellt om de flyttat ofta men även om man letar efter specifika saker som inte ligger i de vanligaste böckerna, typ, födelse-, vigsel- och dödeböckerna eller bland husförhörslängderna.
Man vill ju ofta få reda på så mycket som möjligt om de flesta personerna och hur de levde. Då kan både bouppteckningar och skattelängder ge en del svar.
Många gånger så får man faktiskt inte de svar man vill ha från alla kyrkböcker och sådant utan man får ta till andra metoder men det är inte alltid att man kan få svar ändå. Många gånger har jag märkt att andra har kört fast på "oäkta" barn och att det inte alltid hittar fadern och det är bara ibland man kan hitta rätt och komma vidare i sådana fall. Jag har själv fastnat på ett oäkta barn men inte lyckats hitta vem fadern är. Kanske kommer det i framtiden, kanske inte.

Hur framtiden kommer att se ut inom släktforskningen? Naturligtvis kommer jag att fortsätta och kommer säkert att få kontakter genom åren som kommer och man får se vart allting kommer att leda. De senaste 20 åren så har släktforskningen förändrats tack vare att datorernas intåg i hemmen och utvecklingen av släktforkning på internet. Man behöver ju inte längre sitta med en mikrofilm med dåliga bilder av gamla böcker utan man har mycket bättre bilder nu för tiden och det kommer säkert att bli mer sökbart de närmsta åren.
Eftersom att det är populärt just nu med släktforskningen så kan man ofta få hjälp och man hittar andra som har släktingar i samma trakter samtidigt som man har ett gemensamt intresse. Det är många som blir intresserade när man säger att man håller på med just släktforskning och många blir inspirerade av de olika historierna de får höra. Det är ett par stycken som har börjat efter att de har pratat med mig och jag har fått frågor om hur man hittar olika personer och hur man söker sig framåt. Det är inte alltid lätt i början men man lär sig ganska snabbt om man är intresserad.

För de personer jag redan har hittat i de olika släktgrenarna så har jag bara skrapat lite på ytan så jag har mycket kvar av letande i olika böcker och många kontakter kvar att ta innan jag kan säga att jag har kommit långt.

Klar med släktforskningen det blir man nog aldrig.

//Daniel