Från början användes patronymikon av alla, och familjenamn fanns inte. "Gustav Vasa" var Gustaf Eriksson med sin samtid, och ville man skilja honom från andra med samma namn kunde man tillägga "av Vasa-släkten" eller något liknande - ungefär som när vi idag talar om någon som arbetar på ett företag ("SASare", "Volvoit") eller är med i en politisk organisation. Mot slutet av 1500-talet började adeln allmänt använda släktnamn, och Riddarhuset, som skapades 1626, krävde att medlemmarna hade ett släktnamn. Under 1600-talet började prästerna och de främsta av borgarna använda personliga efternamn, som ganska snart blev familjenamn. Från början av 1700-talet blev det allmän sed att folk som flyttade in till städerna i annan kapacitet än som tjänare eller arbetare tog ett familjenamn. Fortfarande kunde patronymikon dock användas som en del av namnet, Erik Nilsson Holmström, Anna Johansdotter Lindgren, men bruket var "vacklande" - samma person kunde förekomma i tre varianter, som Erik Nilsson, Erik Holmström och Erik Nilsson Holmström.
Från 1700-talet var patronymikon något som egentligen bara användes av städernas proletariat och av allmogen. Tillsammans utgjorde dessa grupper dock en bra bit över 90 %.
I Sverige avtog bruket av patronymikon från 1860-70-talen då inflyttningen till städerna blev så kraftig att pastorsexpeditionerna i de större städerna inte kunde hålla jämna steg utan patronymikon där började omvandlas till efternamn för att kunna hålla reda på alla. På landet fortsatte man som vanligt. Det bör dock påpekas att man i Norrland var betydligt mera öppen för att överge patronymikon för familjenamn även bland allmogen redan från 1820-30-talen.
Det finns exempel på att patronymikon omvandlades till släktnamn redan under 1700-talet. Det gällde då som regel borgerliga släkter och typiskt var det ofta ett ovanligare patronymikon. Det finns även något exempel inom adeln där ett patronymikon blivit ättens namn.
År 1901 kom så namnförordningen, som egentligen bara var ett tillägg till förordningen om kyrkobokföring. I namnförordningen stadgades hur man skulle gå till väga för att anta ett familjenamn, något som förut varit oreglerat sånär som på ett visst (men inte heltäckande) skydd för adliga namn. Däremot stadgades inte att man var tvungen att anta ett familjenamn. Socialt hade det dock blivit dags att utplåna skillnaderna mellan land och stad, och även på landet började patronymikon omvandlas till den typ av efternamn vi brukar kalla son-namn.
År 1917 kom bestämmelser om barns efternamn och 1921 - i samband med nya äktenskapsbalken - stadgades att kvinnor var tvungna att anta sin mans efternamn.
År 1963 kom Sveriges första Namnlag, där det stadgades att alla svenskar var tvungna att ha ett familjenamn. I vissa landsändar, särskilt där bondekulturen var mycket stark, som t.ex. i Skåne, Dalarna och Hälsingland fanns då ännu en hel del familjer som aldrig antagit familjenamn utan höll kvar vid det gamla skicket med patronymikon och gårdsnamn. Patent- och registreringsverket (PRV) skapade då för första gången sin berömda lista med förslag på familjenamn, och så reste en man från PRV runt i Sverige och förmådde "familjenamnsmotståndarna" att anta familjenamn. En del tog namn från listan, andra tog gårdsnamnet som familjenamn och en del gjorde om sitt patronymikon till familjenamn av typ "son-namn". I 1963 års Namnlag fanns inget utrymme för varianter som gårdsnamn eller patronymikon, men kvinnor kunde få behålla sitt familjenamn när de gifte sig eller skapa dubbelnamn av typen "Lindgren-Holmström".
När det gällde knektar så fanns det lite andra regler som kunde göra att ett knektnamn kunde gå från generation till generation men inte till alla barnen. Knektarnas namn var oftast knutna till en rote och ett specifikt torp med ett rullande schema. Om en knekt dog i fält eller under tjänst på något sätt så fick knektens familj flytta ut och en ny knekt tillsattes i torpet och fick då ett nytt knektnamn efter det rullande schemat. Var det så att en son till knekten tog över torpet efter att knekten hade tjänat sin tid i det militära så kunde sonen få samma knektnamn som fadern. De andra barnen i familjen fick dock hålla sig till den patronymikon som gällde. Många söner kunde gå i faderns fotspår och bli knektar på andra ställen vilket kunde resultera i att hos fem söner så kunde det finnas fem olika efternman. Efter att knekten hade tjänat kronan så fick han välja om han ville ha kvar knektnamnet eller om han ville ta tillbaka sitt gamla efternamn. En del kunde också välja bägge namnen så att det kunde bli, Andersson-Rask, Svensson-Bok, Carlsson-Sköld och så vidare. Detta var dock inte så vanligtmen det förekom.
Det fanns flera typer av soldatnamn. Det kunde vara adjektiv som uttryckte en egenskap som ansågs fördelaktig för en soldat såsom (Rask, Villig, Frisk) eller substantiv med militäranknytning såsom (Dolk, Lantz, Sköld) eller naturanknytning såsom (Björk, Ask, Berg, Grahn). Vanligt var också att namnet kunde härledas ur namnet på den rote som soldaten var anställd av, till exempel Bönfält (från Bön), Skotte (från Skottelund), Fjällman (från Fjäll) och Bäck (från Marbäck). Ibland gav samma rote upphov till flera namn. Norman, Norberg, Norström, Nordgren och Norrby var alla namn vid rote 150 Norby (Helga Trefaldighets församling) som tillhörde Upplands regemente. På samma sätt har roten Sundby i Dunker, vilken hörde till Södermanlands regemente, haft soldaterna Sund, Sundqvist, Sundström, Sundin m. fl. Ganska ofta är också de äldsta soldatnamnen officersnamn från soldatens regemente.
Även om soldatnamn oftast var av den typ som beskrivs ovan förekom även mer komplicerade varianter. Det var heller inte helt sällsynt att efterled som idag mest associeras med adliga efternamn användes, exempelvis -hjelm, -sköld och -swärd.
Det är först i slutet av 1800-talet, då användningen av släktnamn börjar sprida sig över Sverige, som det börjar bli vanligt att soldatnamnen går i arv, en tendens som underlättas av indelningsverkets avveckling.
//Daniel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar