Nödens år anno 1867

Kan ni tänka er att inte ha någon mat hemma, inte kunna så eller skörda för att det är för kallt, inte kunna gå till någon affär för att handla det nödvändigaste till familjen? Vad skulle ni själva göra när maten var helt slut och ni inte hade ätit på flera dagar?
Detta var faktiskt verkligheten i Sverige under nödåren i slutet av 1860-talet. Det var missväxt under flera år, i norra Sverige låg snön kvar till midsommar.

I en liten serie av inlägg så ska jag försöka beskriva hur det var under nödåren i slutet av 1860-talet. Jag har koncentrerat mig på norra Småland (Gränna, Jönköping, Adelöv och Tranås (Säby socken) och lite på andra ställen) och Östergötland (Ödeshög, Vadstena, Linköping, Norrköping och en del andra ställen).
Håll i er, för nu bär det av till nödens år anno 1867.

Nödåren 1867 - 1869

Det har gått 150 år sedan dessa nödår. Jag har bläddrat i Grännatidningen, Corren, och Jönköpings-Bladet och en del andra handlingar och böcker.
Grännatidningen kom ut en gång i veckan och kostade fyra riksdaler per år. Corren kom ut två gånger i veckan och kostade åtta riksdaler per år. Jönköpings-Bladet kom också ut två gånger i veckan och kostade sju riksdaler per år. Det tillkom sedan en kostnad för hembärningen, 50 öre för Grennatidningen, per år.
Men jag tror inte att det fanns många prenumeranter i våra bygder. Lantbrevbäringen började inte förrän på 1890-talet. Men kanske att de bönder som åkte till torget i Ödeshög varje tisdag
köpte en tidning ibland, eller läste den på Carlströms i Ödeshög. Vid kaffeborden på Carlströms serverades många nyheter. Eller kanske på torget i Gränna på onsdagarna, med kaffe på Anzons salong. Och sedan gick samtalen vidare i stugorna och när människor träffades.
Nyheterna spreds snabbt.
Nödår vill gärna klumpa ihop sig och komma två eller flera i rad. De nödår som jag nu vill berätta om var tre. Det var 1867, det kalla och blöta året och det var 1868 som var det torra året. 1869 var ett normalt år men det kallades det svåra året, då svälten slog till på allvar efter felslagna skördar. Det var tungt att vänta på den nya skörden. Alla väntade med spänt intresse på hur den skulle bli. Den blev bra. Svälten var över – men det tog tid innan den första brödkakan kom på bordet.

Det kalla och blöta året 1867

År 1866 hade ringts ut och ett nytt år, 1867 hade kommit. 1866 hade varit ett bra år. Skördarna var bra, vete, råg, korn, havre, blandsäd, vicker och ärter, potatis och rovor, ja allt hade gått bra. Skörden blev över medelmåttan. Så var skörderapportens slutkläm för år 1866. Men det gällde här i våra bygder. I Norrland var det annorlunda. Det återkommer jag till.
Östergötland hade ännu inga järnvägar. Östra stambanan via Norrköping och vidare till Nässjö hade diskuterats länge, men inget mera hade blivit gjort. De som från Stockholm ville åka tåg till Malmö fick åka västra stambanan mot Göteborg med byte i Falköping och sedan tåg mot Nässjö över Jönköping och sedan vidare till Malmö. De flesta låg då över natt på järnvägshotellet i Jönköping. Det heter Stora Hotellet idag.
Året 1867 började med stark storm och snöyra. Kyla och snöstormar gjorde att tågen blev stående, där det fanns sådana. I Östergötland fanns ännu inga tåg. Vättern var frusen och snötäcket gjorde slädföret utmärkt, för den som vågade sig ut. I februari kom en period med blidväder och snön försvann. I början av mars kom vinter och kyla tillbaka. Våren blev mycket sen.

Skörden ser fin ut på denna bild. Här syns ingen missväxt. Tre män mejar säd med lie och bakom dem går tre pigor. De har var sin liten krok och tar upp mejen och binder necker eller kärvar. Bakom dem går en tredje man och tar hand om kärvarna och sätter dem i grupper, rökar. Okänt foto. 

I Stockholm hade julhandeln 1866 gått mycket dåligt. Folk hade inga pengar att handla för. Antalet fattiga hade ökat. Nöden var stor bland Stockholms många fattiga, husvilla och hungrande människor. Många kom till fängelserna och ville bli intagna som fångar, bara för att få mat.

Arbetslösheten var stor och det bidrog till människors elände. Insamlingar ordnades runt om i landet till förmån för de fattiga i Stockholm. Men det var inte bara Stockholm som drabbades. Det fanns fattiga överallt, i alla städer och i torp- och backstugor på landet också. Detta blev en fråga för riksdagen. Det diskuterades i alla läger. Sockenmagasin var en del av diskussionerna.

Det fanns många grindar på våra landsvägar, skrev Corren. Några grindar kunde tas bort men många måste vara kvar. Enligt en kunglig kungörelse skulle alla grindar hållas öppna från 1 november till den 15 maj påföljande år. Sommartid däremot fick de hållas stängda. Detta var på hästskjutsarnas tid.

Postdiligensen avgår från Grenna:
Till Jönköping varje måndag, tisdag, torsdag och lördag kl. 7 fm.
Till Skeninge varje tisdag, onsdag, fredag och söndag kl. 4 em. 
Annonsen var införd i Grännatidningen onsdagen den 24 april 1867

Som vi ser i annonsen ovan åkte en postdiligens fyra gånger i veckan i vardera riktningen på vägen mellan Ödeshög och Gränna. Gästgivargården i Holkaberg hade flyttats till Sjöberga utmed den nya vägen 1852. I Sjöberga var det hästbyte. Denna postdiligens kunde också ta med passagerare.

Gästgivargården i Sjöberga. Fotot taget 1903 men huset torde sett ungefär likadant ut vid tiden för nödåren 35 år tidigare. På bilden syns familjen Hedin. De hade flyttat dit år 1900.

Jag tänker på de personer som emigrerade till Amerika från våra bygder. De flesta tog kanske tåget från Jönköping till Göteborg, några kanske tog kanalbåten dit. Men hur tog de sig till Jönköping de som tog tåget därifrån? Tog de postdiligensen, eller tog de ångbåt från Gränna? Hur mycket packning hade de med sig till Amerika?
Dessa frågor återkommer jag till.

Spannmålspriserna kan vara intressant att följa dessa nödår. På torget i Linköping den 3 april 1867 kostade vetet 23-24 riksdaler, ärter 16-17, korn 13-14, blandsäd 8-9 och potatis 5-6 riksdaler, allt räknat per tunna. Vi återkommer till spannmålspriserna.

Vintern blev lång, detta år 1867. Ännu den 13 april var det fint slädföre. Den 2 maj var det snöyra hela dagen. Ångbåtarna ville starta säsongen men isen på Vättern låg kvar.
Från Vadstena rapporterades den 27 april att islossningen på Vättern gick långsamt. Över Vadstenaviken kunde man ännu köra med hästar och oxar.

Sammanfattningsvis konstaterades att året 1867 hade en av de kallaste vintrarna och den kallaste vår som någon kunde erinra sig. Snön låg kvar i södra delen av landet till den 20 maj och i norr till den 3 juli. Sådden blev sen och pågick ända in i juli. 

Vattenståndet var högt berättade Corren. Sjön Roxen hade svämmat över och vattnet stod högt över vägen mellan Linköping och Vreta kloster. Där fick man åka båt.

Det var hög tid för vårbruket. Men vårsådden fick vänta. Jorden var seg och kall och sur och det snöade då och då.
Den första maj firades med storm och snöyra i Jönköping. Den 2 maj kom bönder från landsbygden till stan, åkande på släde. Så långt man kunde se norrut från Jönköping var det is på Vättern.

Från Stockholm rapporterades den 8 maj att sjöfarten där hade startat. Fyra fartyg hade uppenbarat sig på Strömmen. De kom från Göteborg, från Lybeck, Norrköping och ett från England. På Skeppsbron hurrade människorna när den första båten lade till.

Den 9 maj gick Vättern upp och den första ångbåten kunde anlöpa Jönköping. Men kanalbåtarna till och från Stockholm kunde inte börja eftersom vattenståndet var för högt vid Norsholm. Båtarna kunde inte komma in i kanalen. Den 16 maj kunde ångaren Tegnér starta på sin första resa från Jönköping till Stockholm detta år.
Från Norrbotten och Västerbotten kom nödrop. Skördarna hade slagit fel där under flera år. Därtill kom denna stränga vinter, som inte ville ta slut. Det ordnades insamlingar på olika håll. Från Amerika sändes ett helt fartyg med spannmål till de hungrande norrlänningarna.

Onsdagen den 15 maj 1867 hade Grännatidningen en annons för dem som ville emigrera till Amerika.

För utvandrare till Amerika. 
Genom det välkända amerikanska emigrantkompaniet erhåller utvandrare bekvämaste och billigaste överfarten från Göteborg över Hull och Liverpool till Newyork med snabbgående engelska postångfartyg.
Bland många andra fördelar som detta kompani erbjuder emigranter, må nämnas att det har skickliga svenska tolkar i Hull och Liverpool, som ledsagar emigranterna och deras saker kostnadsfritt genom England, samt att den välkände svenske kaptenen G R Jaensson tar emot och hjälper dem med råd och vägledning vid framkomsten till Newyork.
Ångfartyg avgår från Göteborg varje fredag samt från Liverpool varje onsdag och lördag. 
Passageraretaxan från Göteborg till Newyork är följande:
Person över 12 år, rmt riksdaler   150
Barn mellan 1-12 år,                      75
Barn under 1 år,                               9
Fritt bagage: 
Å sjön: 10 kubikfot. Genom England: 100 skålpund(ca 42½ kg). 
Uti dessa priser är god och tillräcklig kost för hela resan, qvarter i Liverpool, samt läkarvård och medikamenter,  ävensom landstigningspengar i Newyork. För att med säkerhet erhålla plats är det nödvändigt att till undertecknad lämna handpenning av 20 riksdaler rmt en månad förrän man önskar resa från Göteborg.     
Råd och upplysningar samt närmare underrättelser meddelar undertecknad. 
Grenna i maj 1867.  Bernh. Hörlin. 

I Corren skrevs den 11 maj att sjöfarten till Linköping nu hade öppnats. Men vad vädret beträffar, skrev tidningen, är det så kallt att det är tillåtet att bära päls. Full snöyra rådde häromdagen. Från Vadstena rapporteras att ångbåtstrafiken på Vättern hade öppnats. Ångaren Örn lyckades ta sig genom isfältet i Vadstenaviken.
Den 18 maj hade ångbåtstrafiken till Stockholm öppnats även via Mälaren. Båtarna gick in i Mälaren genom Södertälje kanal. Men samma dag rapporterades från ångaren Per Brahe som lämnade Stockholm den 17 maj att den efter en och en halv timme stötte på fast is i Mälaren. Ångaren måste backa och gå tillbaka och sedan söka sig närmare södra stranden i Mälaren. Sedan låg leden via Södertälje öppen och nästa dag hade ångaren nått Norsholm i Roxen.
Samma dag rapporterades i Corren att sjöfarten i Vänern hade öppnats, men att den åter stängts på grund av ishinder.  Detta var den 18 maj.
För oss nutida människor i växthuseffektens tidevarv låter dessa rapporter egendomliga. Idag finns det knappast is på Nordpolen.
Den 29 maj rapporterades i Corren om snöyra. Det fortsatte under natten. Nästa dag låg snön 3-4 tum tjockt och på gatorna åkte folk i slädar.

Onsdagen den 5 juni rapporterade Corren att isen i Kvarken ännu var fullt körbar och att några handelsmän från Umeå farit över till Vasa i Finland.
Den 15 juni 1868 rapporterades från Vadstena att pingsten hade avlöpt i all tysthet. Denna gröna vinter lockade inte till utflykter. Den vanliga vallfärden till Omberg på annandagen (Ann-da Hjässe) hade inte många deltagare. Värmen lät vänta på sig. En kyligare och otrevligare väderlek så här långt fram på året kunde ingen erinra sig.

Vintern hade varit kall. Våren och sommaren var också kalla. För många blev detta ett år utan sommar. Man satte potatis men den började aldrig gro. Tjälen låg kvar och potatisen togs upp igen och blev mat.

Den 18 juni hade Corren ett reportage från Jönköping. Det var högt vattenstånd i Vättern, i Munksjön och i Rocksjön. Gator och gårdar i staden låg under vatten. Kanalerna svämmade över och själva torget hade sin egen syndaflod och man fick där gå på stockar och bräder. Hovrättens tjänstemän fick en tid ta sig fram på en bakväg till ämbetshuset. Maderna, stadens trädgårdar, låg under vatten.

Järnspisen introducerades vid mitten av 1800-talet och revolutionerade matlagningen. Förut hade man lagat mat på en brandring i öppna spisen, där man kunde sätta kokkärlen. Den 17 juli annonserade P Björkegren i Grännatidningen om en begagnad, felfri järnspis av Bolinders fabrikat No 3 med reservoir av koppar och en skorsten av valsad järnplåt. Priset angavs inte.

Den 20 juli 1867 var följande annons införd i Corren:
Undertecknad anländer till Linköping i början av augusti med Hydro-elektriska giktkedjor, från 4 till 10 riksdaler stycket. Dessa kedjor är särdeles bra mot gikt, kronisk reumatism, ben- och höftvärk, frossa, lomhördhet, krampdrag, hjärtklappning, blodkongestioner åt huvudet och bröstet samt flera slags ögonsjukdomar. Huvud och tandvärk upphör vanligtvis tio minuter efter kedjans begagnande.
Elektriska öron- och fingerringar.
De förstnämnda kostar 50 öre paret och är ett bra medel mot huvud-, öron- och
tandvärk.     Gust.Brolin
Kanske de också kunde hjälpa mot kalla vintrar och kalla somrar tänkte många av tidningens läsare.

Brännvinstillverkningen under 1866 uppgick i riket till 15.438.467 kannor. Brännvinstillverkningen kom senare under diskussion. Många krävde stopp för brännvinstillverkningen i dessa tider med matbrist. Potatisen borde bli mat till de hungrande i stället för att bli brännvin, Dessutom drevs livsmedelspriserna upp. Men att ändra sådant var omöjligt.

Utvandringen till Amerika är omfattande, skrev Corren den 26 juni 1867. I går avreste 4-500 personer med ångfartyg från Göteborg till England, för vidare resa till Amerika.

Sommaren dominerades av kraftiga regn med översvämningar. Hösten kom tidigt med frostnätter, långt innan skörden var klar. Även höskörden drog ut på tiden, långt fram på hösten, på grund av det regniga vädret.
Till en början såg skördeutsikterna bra ut men ju längre sommaren gick, desto sämre blev prognoserna. Från Norra och Södra Vedbo (Säby, Linderås och Adelöv m.fl. socknar) meddelades att vårsäden skördats men att den bara till en del kunnat inbärgas på grund av ihållande regn.
Apotekaren Kinnman i Linköping var en stor svampälskare. Han höll föreläsningar i ämnet och menade att de fattiga under den svåra tid som väntade kunde få en sund och välsmakande föda genom att torka och insalta svamp.

Den 11 september 1867 skrev Corren att rågen var inbärgad och att höstsådden var nästan klar. Vetet hade börjat mejas och till någon del även kornet.
Den 18 september skrev Corren att nöden i Västerbotten var av hotande beskaffenhet. Länsstyrelsen där hade ansökt om statsbidrag för att köpa spannmål och mjöl.
Regeringen anvisade 180 000 riksdaler, vilket inte skulle räcka. Behoven var stora och hungersnöd stod för dörren. Därför måste den privata hjälpverksamheten komma till, annars kommer tusentals människor att svälta ihjäl. Så var den allmänna bedömningen.

Det fanns dock här och där undantag från den mörka bilden. Från Eksjö skrevs den 28 september att väderleken i Eksjö varit mycket bra hela sommaren. Skörden var den bästa på flera år. Det enda negativa var att frosten för ett par veckor sedan skadade potatisblasten.     

Lördagen den 12 oktober 1867 skrev Corren att hela förra veckan samt hittills i denna vecka hade det regnat utan uppehåll. Det hade också varit frostnätter. Stora fält omkring Linköping samt i södra delen av länet stod ännu fulla med mejad vårsäd. Här och där var den inte ens mejad. Mycket ärter var ännu kvar ute på fälten. Potatisen var här och där under upptagning, men inte allmänt. Jorden var för sur.

Spannmålspriserna sköt i höjden. Den 9 oktober kostade vetet på torget i Linköping 33-34 riksdaler, rågen 23-24, korn 17-18, havren 10, potatis 5-6, kålrötter 4 riksdaler, allt per tunna. Ärter hade ännu inte synts till på torget. Alla matpriser var i stigande.
Den 19 oktober skrev Corren att ett parti spannmål hade kommit till Linköpings hamn, skänkt till nödlidande i Norrland. Ångfartygen Hans Brask och Linköping skulle kostnadsfritt leverera detta till Stockholm för vidare transport.
Till de nödlidande i Norrland har via Länsstyrelsen i Östergötland insamlats 23 846, 99 riksdaler.
I Gränna hade insamlingar till de nödlidande i Norrland den 13 november inom stadsförsamlingen nått upp till 384 riksdaler och inom landsförsamlingen 540 riksdaler samt därutöver ett parti spannmål.

Nödrop kom från många andra håll också, från Jämtland och från Dalarna. Det ordnades insamlingar på många håll. Änkedrottningen skänkte 300 riksdaler till Dalarna.
I tidningarna fanns också goda råd om hur brödet kunde drygas ut, inte bara med bark. Hälften vardera av rovor och rågmjöl blir ett gott bröd, potatis och rågmjöl går också bra.

Särskilt hårt drabbades de fattiga, de obesuttna. De brukade leva på den arbetsförtjänst som de kunde få från bönderna. Men nu fanns inga arbeten att få. Vi kan ana att skillnaden mellan ett bra torp och en liten gård inte var så stor. Det var förmodligen dåliga tider även för många småbönder.
Regeringen skrev och framhöll vikten av att arbeten ordnades för de fattiga samt också att varje kommun skulle beräkna tillgång och behov av spannmål, såväl till brödföda som till utsäde.
Detta ledde till en inventering i varje kommun, som på den tiden var varje socken. Jag kan här redovisa några socknar i vår närhet. I Småland har jag inte funnit sådana redovisningar.
Från Sya meddelades att spannmål fanns till kommunens behov, men bara om spritbränningen genast inställdes, annars kunde de fattiga inte räddas undan hunger och elände. Arbetsförtjänst fanns inte inom kommunen vintertid, då odling och dikesgrävningen inte kan företas. Men man uttalar den önskan att nästa riksmöte måtte bevilja medel till östra stambanans fortsättning.
Från Västra Tollstad meddelades att spannmålstillgången ansågs vara tillräcklig. För att ordna arbetsförtjänst hade beslutats att uppköpa lin till spånad för kvinnor. För män ordnas arbete genom sönderslagning av sten till väggrus.

Stora Åby svarade att spannmål och potatis fanns till socknens behov, med undantag för råg och vårutsäde. Arbetsförtjänst anmodades en och var att bereda åt sina på ägorna boende. Det önskades att statsbidrag skulle ges till järnbanans fortsättning, vilket skulle ge arbetsförtjänst och lindra de fattigas bekymmer.
Svanshals svarade att spannmål finns mer än behovet. Arbetsförtjänst har icke saknats. För dem som önskar arbete finns sådant på Kyleberg och på Omberg.
Trehörna svarade att spannmålstillgången här sällan motsvarat behovet och att detta var ett bekymmer. Kommunalstämman har ansökt om att vid pastorsbostället Pukeryd få avverka 20 tolfter äldre och överflödig barrskog, varav den kontanta behållningen finge användas av kommunen, varigenom arbetsförtjänst kunde beredas. Man menar också att Östra stambanans fortsättning var bästa utsikten till arbetsförtjänst.
Från Ödeshögs socken har jag inte funnit något svar. Jag har då sökt i kommunalstämmans protokoll, och den 10 december 1867 fann jag följande svar på Landshövdingens framställning: yttrade församlingen enhälligt att hur svåra tiderna än är, det icke är skäl att ställa till med några allmänna arbeten, som alltid gå med förlust, utan skall var och en hemmansägare ansvara för att de som bor på hans ägor, om de kan arbeta, få sit nödiga uppehälle. Vill de inte lyda husbondens tillsägelse borde de lagligen efterhållas.
Kommunalnämndens ledamöter skall var och en i sin rote vaka över att detta beslut efterlevs.
Hur det formella svaret skrevs vet vi inte.

Onsdagen den 18 december 1867 kom i Grännatidningen ett upprop om julgåvor till de fattiga. Där anges att de hjälpbehövande är i år långt flera än förut, varför det nu behövdes rikligare gåvor.
Måtte var och en besinna att det är saligare att giva än att taga.
Detta var adresserat till de mer förmögna invånarna.

Vi börjar nu i vår berättelse närma oss slutet av 1867. Ångaren Örn som skötte trafiken i Vättern försökte hålla ut så länge som möjligt. Det gick bra till de hamnar som ännu var isfria, nämligen Hästholmen, Gränna och Jönköping. Det gick bra ända fram till julaftonen. Men då blev det 24 grader kallt och nordanvindar. De sista passagerarna till Jönköping fick landsättas på isen och sedan skyndade sig ångaren tillbaka till sitt vinterkvarter i Hästholmen.
Ångbåtssäsongen var över för detta år. Ångbåtstrafiken till och från Stockholm via Göta kanal avslutades redan den 23 november.

Spannmålspriserna sköt ytterligare i höjden. På torget i Jönköping kunde man den 21 december köpa vete för 34-35 riksdaler, råg 27-28, korn 19-20, ärter för 32, potatis 6 och kålrötter för 5:50 riksdaler per tunna. Detta var en fördubbling av priserna.

Den starka kölden under årets sista vecka blev för mycket. Då frös Vättern. Vid en häftig storm gick den upp igen men dagen därpå lade sig åter Vättern nu definitivt för vintern.

Hur blev skördarna i landet detta år?  Det visade sig att sex län hade fått medelmåttiga skördar, nämligen Uppsala, Östergötland, Kristianstad, Malmöhus, Bohus och Elfsborgs län.
Nära medelmåttan blev skörden i tre län, nämligen Sörmlands, Kronobergs och Örebro län.
Under medelmåttan blev skörden i tio län, i Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Hallands, Stockholms, Gotlands, Västmanlands, Skaraborgs, Kopparbergs och Gävleborgs län.
I Värmland hade det blivit dels under medelmåttan och dels missväxt. Missväxt blev det också i Västerbotten.
Nära missväxt hade det blivit i tre län, Väster-Norrland, Jämtland och Norrbotten.
Om skörden gemensamt för hela riket blev omdömet att den utfallit under medelmåttan. 

Men samtidigt var 1867 ett bra år för svensk spannmålsexport. De stora gårdarna exporterade spannmål, främst havre, till England.
Spårvagnarna i London var hästdrivna och dessa spårvagnshästar fick äta svensk havre. Samtidigt som vi exporterade mer spannmål än nånsin tidigare fick många människor i Sverige svälta.

Innan vi går över till år 1868 vill jag bläddra lite i protokollen från kommunalstämman och kommunalnämnden i Ödeshögs sockenför år 1867.
Det rörde sig mycket om fattigvården. Ett nytt fattighus skulle byggas. Det nuvarande låg nära kyrkan och det ansågs inte vara bra. Det nya skulle ligga i skogsbygden föreslog några ledamöter. Men så blev det inte.
Den tidigare indelningen i rotar upphörde. Fattighjonen skulle vara hela socknens angelägenhet, ingen uppdelning på rotar. En ny uppdelning gjordes. Hel fattigdel erhöll 11 personer, ¾ fattigdel 15 personer, ½ fattigdel 21 personer, ¼ fattigdel 8 personer. Det var således 55 personer, vissa med sina barn, som var fattighjon. Men flera väntade på att få plats i denna grupp av fattiga.
I fattighuset fanns 11 personer intagna. Sköterskan där hette Dina Segerberg. Hon var också fattighjon och erhöll hel fattigdel samt dessutom 50 riksdaler. Då var hon också skyldig att utföra det arbete som förelagts henne.
Elva barn hade genom kommunens försorg utackorderats till högstbjudande. Alla är namngivna i förteckningen.

Detta var på oxarnas tid. Alla bönder hade inte hästar. Men då hade de i stället oxar eller stutar. En oxe var en tjurkalv som kastrerats. Han blev sedan stut och när han var fyra år blev han oxe. Oxarna var sävliga men de var starka. Detta foto har okänt ursprung men här visas tydligt sele och remtyg.

Första året avklarat men ett nytt år kommer.

//Daniel