Fattighjon och Rotehjon

Barn ur fattighjonen i Grythyttans socken i Västmanland år 1913.

När man i dagens läge pratar om fattiga och rika så är det faktiskt inte samma sak som att prata om fattiga och rika som levde förr i tiden. Det är många som vill tro det att det har varit ungefär lika dant i alla tider men så är faktiskt inte fallet. Dagens fattiga och rika har det bra mycket bättre än vad fattiga och rika hade det på 1800-talet. De flesta har nog hört talas om fattighjon som bodde tillsammans i ett hus genom att ha sett Emil i Lönneberga eller något liknande. Fattigstugan på den här tiden brukade ligga i anslutning till Kyrkan och prästgården. Man brukade säga att det var mittpunkten i socknen även om kyrkan kanske inte alltid låg i mitten men det var iaf den naturliga samlingspunkten på den här tiden då alla var tvungna att gå till kyrkan. Att ha en fattigstuga var mer regel än undantag även att alla socknar inte hade det. De som inte hade en fattigstuga men även de som hade en sådan fick inte alltid plats med alla fattiga i ett och samma hus. Efter nödåren i slutet på 1860-talet så var det många som inte hade råd att bo kvar i sina hus och torp då deras skörder hade slagit fel i flera år och de hade varit tvungna att slakta djuren och inte hade någonting kvar. Fattigstugan och gå och tigga var lite av alternativen de hade eftersom att det inte fanns jobb till alla på den här tiden. Ett alternativ var också att bli rotehjon. Då var man allt för skröplig för att antingen gå och tigga eller hjälpa till på gården. Oftast saknade rotehjonet någon släkt som kunde ta hand om dem. Ett rotehjon fick alltså gå från gård till gård i så kallad rotering. Oftast var det de som tog minst betalt för att ta emot den fattige som fick ha hand om dem för ett tag. Efter att ha haft dem ett litet tag så var den fattige tvungen att bege sig till nästa gård för att stanna där ett litet tag. Det en rotehjon fick under vistelsen var nödvändig kost och logi.

Naturligtvis ville inte folk ha några hjon hos sig över huvud taget, speciellt inte efter att man hade haft det svårt själv då det hade varit svåra tider. Ni som har en familj med flera barn och en av er blir av med jobbet och helt plötsligt måste ta hand om en person till i hushållet för att mätta. Ni skulle nog inte vara så sugna på att göra detta heller, lika lite som de var på 1800-talet. Att ha ett rotehjon som var döende ansågs betyda otur. På grund av detta så kunde hjonet skickas runt oftare även när de låg inför döden. Antalet dagar hjonet var på varje ställe bestämdes av hemmanets storlek. Ett hemman var alltså en gård som var så pass stor att avkastningen av det de kunde skörda kunde försörja en hel familj, vilket inte var helt enkelt alla gånger, speciellt inte under svältåren mellan 1867 och 1869. Även efter svältåren då bönderna var tvungna att bygga upp nya lager av sin skörd och sina djur så var det svårt för dem att ta emot utomstående för de hade helt enkelt inte mat nog som räckte ens till familjen.

Rotekorg.

När ett rotehjon inte längre orkade gå mellan gårdarna fick de bäddas ner i så kallade rotehjonskorg som de sedan bar eller fraktades i mellan gårdarna. Det kallades för fattigskjuts. När de inte längre kunde hålla tätt så fick de flytta ut med sin rotehjonskorg till fähus eller annat uthus och det var inte alls säkert att någon tog ansvar för deras hygien eller tvätt av kläder när de var där. Det fanns också en speciell fattigklubba även kallad tiggarklubba som de var tvungna att bära med sig så att folk såg att de tillhörde rotering enligt militär förebild. Ibland kunde det vara så att de kunde ha med sig klubban och anteckningsbok i vilken det registrerades var de hade varit innan. Under de omständigheter som rådde så kunde en rotehjon vara på en gård i fem dagar innan de skickades vidare. Då de döende rotehjonen inte ansågs som de bästa på något sätt så kallades deras rotegång ofta för dynga och hjonen då för dyngehjon.

1847 så förbjöds rotegång för barn och allt eftersom så ersattes rotesystemet av fattighjonssystemet. Fattigstugorna började ta över mer och mer och det var fattigkassan som fick bekosta det hela. Det var först och främst de arbetsoförmögna eller "Oföra" så som fysiskt eller psykiskt funktionshindrade, obotligt sjuka, gamla samt barn utan anhöriga som kunde ta hand om dem. Till fattighjonen räknades också de utfattiga ("Obemedlade") som fick fattigunderstöd från socknen.
Etymologin: Ett hjon i äldre skandinaviskt språkbruk var en person som ingick i ett hushåll i egenskap av familjemedlem eller tjänstefolk.
Att vara fattig, vara äldre eller sakna släktingar förr var inte roligt förr! Det är inte roligt att vara äldre och fattig nu heller men som ni förhoppningsvis förstår nu så var det så pass mycket värre förr! Både rotegång och auktionering av äldre förbjöds tack och lov 1918.

Är gammal äldst?

Tillverkad av Leiber, troligtvis från 1906.

Synen på ålderdomen har mer eller mindre alltid varit kluven. Förakt för den som är svaga och inte längre är produktiva eller kan vara aktiv och vördnad för de som är friska med stor kunskap och erfarenhet. Hög ålder har mer eller mindre alltid fascinerat. Personer med riktigt hög ålder har länge uppmärksammats i tidningar och övrig media men de riktigt gamla har väldigt sällan haft riktiga maktpositioner. Begreppet "Ålderman" har tolkats som att den äldste fick bli ledare, men åldermän inom yrken och byar var sällan äldst, snarare i övre medelåldern. Genom historien har människan avbildat livsloppet på olika sätt. Under medeltiden visas det ofta som ett hjul. På 1500-talet dyker ålderstrappan upp. Den visar det ideala livsloppet med äktenskap och barn, med ålderdomen kommer mitt i livet. Krafterna avtar och människan blir skröpligare och skröpligare. Ursprungligen skulle motivet påminna om människans dödlighet – liemannen och benknotor var vanliga inslag. Under 1800-talet blir det populärt att ha en ålderstrappa hemma på väggen. Motiven blir mindre tyngda av tankar på döden, och syftar mer till att visa livets ideala gång.

//Daniel