En fattig bonddräng

Drängarna

Drängen Alfred i Emil i Lönneberga.

En del kommer nog att tänka på Alfred i Emil i Lönneberga eller Robert Nilsson i Mobergs Utvandrarserie när de hör ordet dräng. Naturligtvis är bilden av Alfred och Robert Nilsson som drängar lite förskönad men det finns stora drag av hur drängen hade det på den tiden i dessa bägge serier.
Dräng, tjänstehjon eller legohjon som det också kallades hade villkor som reglerades av legohjonsstadgan mellan 1664 och 1926 (med vissa förändringar under århundradena) vilken i praktiken innebar en generell plikt att söka och finna en husbonde som ville anställa. Det fanns naturligtvis några få undantag för de välbärgade, för ungdomar upp till 21, ifall deras arbete behövdes på föräldrarnas gård och för personer som saknade arbetsförmåga. En anställning som dräng hos en bonde gällde (efter 1833) mellan 1:a november och 24 oktober med ömsesidig uppsägesrätt den 24:e augusti. Tjänstgöring som dräng (liksom som piga), var den yrkesutbildning som stod till buds för dem som inte lärde ett hantverk som lärling.
I legostadgan från 1877 ur Sveriges rikes lag står det bl.a.

10 § Tjänstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, husbonde skäligen föresätter. Är tjänstehjon försumligt, gensträvigt, eller oordentligt och låter det sig ej rättas, eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten, må det därifrån skiljas med förlust av hela lönen, samt erhålle sådant betyg det förtjänar; ersätte ock husbondens skada, där han därom vid domstol utförer.
52 § Aviker tjänstehjon ut tjänst förr, än tjänstetid ute eller det redo för sig gjort, have husbonde våld att hämta det åter, och blive tjänstehjon i tjänsten till flyttningsdag, samt miste halva lönen och gälde skadan.

I dagens läge så hade det varit arbetsgivaren som hade blivit åtalad om han hade hämtat en arbetare med våld.
Kanske ska reda ut begreppen lite också?

Tjänstehjon (eller legohjon) i jordbruket kallades dräng respektive piga. Legostadgan reglerade tjänstehjonens skyldigheter och rättigheter gentemot husbonden i Sverige.

Inhyseshjon var arbetsoföra och obemedlade människor, oftast äldre eller personer med funktionsnedsättning, som socknens fattigvård placerat, "inhyst", hos en familj mot ersättning. Det var en lösning på orter där det inte fanns fattigstugor eller andra offentliga inrättningar för de obemedlade. Inhyseshjonet placerades hos den familj som krävde lägst betalt för att hysa hjonet.

Rotehjon (eller fattighjon) var de sämst lottade, de fick inte vara kvar som fattighjon i någon familj utan blev hänvisade till rotegång inom hela socknen. Under kortare perioder fick de vistas på varje ställe, där de fick nödvändig kost, logi och vård. Rotehjon fick inte ens ro och vila när de låg på dödsbädden. Det ansågs betyda otur att ha ett döende rotehjon i hemmet, därför blev de runtskickade mellan olika hem när de låg för döden.

Min morfars farfar hade en inhysningshjon under 1880-talet och även min morfars far hade ett par stycken en bit in på 1900-talets början. Hur gick det till kanske ni undrar? De var ju trots allt knektar och de hade många barn. Någon gång under andra hälften av 1800-talet (troligtvis under 1870-talet) så byggdes det ett nytt soldattorp åt Lantz-knektarna på 123 Håkentorp (det torp som idag står i Götarps Brunn), men det gamla soldattorpet revs inte direkt utan fick stå kvar. För en knekt som inte alltid hade det så gott ställt så var det ju bra om de kunde få in lite extra pengar för att inhysa ett hjon.

Fanns det då några drängar i släkten? Ja, det fanns några stycken faktiskt. Allt var inte så romantiskt som många får för sig idag utan det var ett slit från morgon till kväll för drängarna.

Pigorna

Drängen Alfred och pigan Lina från Emil i Lönneberga.

För många kvinnor så fanns det inte något större val än att bli piga.
Pigor som arbetade i lantbruk tillhörde gårdens tjänstehjon och var den kvinnliga motsvarigheten till gårdens manliga bonddrängar. På små gårdar utförde pigan ofta både hushållsarbete och lantarbete, men på större gårdar, främst de södra delarna av Sverige, kunde det finnas ett flertal pigor som enbart utförde lantarbete, till exempel mjölkning, medan särskilda tjänsteflickor utförde hushållsarbete.

Pigor som arbetade som tjänsteflickor i hemmen, kallades även jungfru eller tjänarinna, var antingen underställda en anställd husföreståndarinna, husmor eller husfru, eller också direkt underställda familjen, då ofta under hustruns direktiv. Ordet "piga" fick låg status. För hushållsarbetande flickor i städerna kom ordet att ersättas av hembiträde kring 1919 medan barnpiga alltmer blev barnflicka.

På adliga herrgårdar var det vedertagen sedvänja att både pigor och jungfrur fick sina bröllop påkostade av arbetsgivarna, som också höll dem i herrgårdens festrum, en sed som återspeglades i att en adelsdam som var hovfröken också fick sitt bröllop bekostat av sin kungliga arbetsgivare och bröllopet hållet på kungliga slottet. Döttrarna klädde då bruden, och arbetsgivarfamiljen deltog ofta i festligheterna. Detta ingick i den informella välgörenhet som adeln ansågs behöva visa gentemot sitt tjänstefolk och motsvarade det ekonomiska ansvar som kunde tas för åldriga "trotjänare", och fick igen i de övriga fester som en adelsfamilj traditionsenligt brukade hålla för sitt tjänstefolk under olika högtider som midsommar, då de själva deltog i dansen för att illustrera en form av familjärt förhållande inom hushållet.

En piga tjänade inte mycket i kontanter eftersom det mesta betalades i natura. I genomsnitt tjänade en piga på landsbygden hälften eller två tredjedelar av vad en dräng tjänade. Man ansåg inte att kvinnor behövde pengar i lika stor utsträckning som männen. I städerna tjänade pigorna mer vilket var en av anledningarna till att pigorna flyttade till städerna.

Precis som drängarna så löd pigorna under Legostadgan. Den var skriven på arbetsgivarens villkor. Han förfogade över tjänstefolkets tid. Den så kallade piglördagen då pigan skulle vara ledig fick hon förhandla till sig med husbonden, och under en vecka på hösten kring Mikaelsmäss i slutet av september hade tjänstefolket en vecka på sig att leta efter en ny och kanske bättre tjänsteplats.

När man tittar närmare på hur de levde förr i tiden så ha vi idag svårt att förstå hur de kunde stå ut med de förhållandena som föregick på den tiden. Man har svårt att sätta sig in i deras vardag. Man brukar prata om humana saker men kanske inte alltid förstår att det man anser vara humant idag kanske inte är humant om hundra år eller att det kanske var otänkbart för hundra år sedan. Samhället förändras och många gånger till det bättre.

//Daniel