Nödens år Anno 1868

Det torra året 1868

Det nya året började med dålig ekonomi och med ladorna halvtomma. Detta talesätt med tomma eller halvtomma lador har tydligen gått i arv till dagens politiker. Men åter till allvaret. Svälten var en realitet för många. Tänk dig föräldrar som inte har mat till sina barn. Hur känns det i moderns hjärta?
Fattigdomen i städerna var ett problem. I Nyköping hade den mekaniska verkstaden stängt. Arbetarna tvingades söka arbete på andra orter och hade lämnat sina familjer kvar åt fattigvårdens omvårdnad. Bara till julen hade fattigvården lämnat understöd åt 700 människor. Att komma in i fattighuset var en dröm hos många. Men Nyköping hade sällskap med många andra städer som hade liknande problem. Det gick inte att få ett arbete ens för bara maten.

I Gränna startade den 9 januari 1868 en arbetsinrättning för medellösa kvinnor. Spånad, stickning och vävnadsarbete kan varje helgfri torsdag få mottagas i stadens nya hus vid torget, från kl. 9 till 11 fm, och färdigt arbete avlämnas också där samma dagar och tid. Någon kontant arbetslön
utdelas inte, men i stället kan de till nedsatt pris hos herr handlanden Carl Björkegren köpa mjöl, gryn och ärter m.m.

Den 4 februari hölls marknad i Gränna. Den var ringa besökt. På torget fanns gott om lantmannaprodukter och priserna var höga. På kvällen uppstod ett blodigt slagsmål vid norrtull mellan lärlingar och bonddrängar.

Den 19 februari 1868 hade Grännatidningen följande uppmaning:
Herrar stadsfullmäktige borde se till att i skolan varje dag utlämna ett stycke bröd med ost till fattiga barn. Läraren skulle säkert åta sig att till de verkligt behövande vid frukostrasten utdela dessa födoämnen. Att detta är nödvändigt i dessa svåra tider torde alla inse.
I samma tidning skrevs att utvandrarna till Amerika torde i år öka i antal. Med ångbåten Örn avreste i går från Gränna socken över Jönköping 30 unga män.

Onsdagen den 4 mars 1868 hade Grännatidningen en annons till hugade emigranter.
Fredrik Nelson, Göteborg, Nya Haga No 10, från detta års början i förening med Liverpool – Newyork Philadelphia Kongl. Postångbåtsbolaget, befordrar emigranter från Göteborg till Newyork över Hull och Liverpool, till billigaste pris och på bekvämaste sätt. Varje fredag afton avgår ett Kongl. Engelskt postångfartyg från Göteborg till Hull, därifrån emigranterna befordras på bantåg till Liverpool, varifrån överresan göres till Newyork på 9 till 12 dagar med de stora, bekvämt inredda och snabbgående, ovannämnde linje tillhörande Kongl. Engelska Postångfartygen.
Med dessa ångfartyg, de enda postbåtar som överföra emigranter till Newyork, befordras endast sådana emigranter från Sverige, som avsändas genom Fredrik Nelson, Göteborg.
För hela resan från Göteborg till Newyork är för bolagets emigranter flera nya bekvämligheter ordnade. Emigranterna följs under hela resan från Göteborg till Liverpool av bolagets ledare och tolkar, som även svarar för transport och inlastning av deras bagage, kostnadsfritt logi och förläggning i Hull och i Liverpool. Mathållningen ombord på ångbåtarna anpassas efter svenska vanor och bruk. Vidare meddelas, skriftligen eller muntligen av John Davison, Grenna och Röttle.

Detta var en annons med lokal anknytning. Hur många som kontaktade denne John Davison i Gränna kan vi undra.

Den 7 mars 1867 rapporterades från Umeåtrakten;
Här är som förut, nöd och elände vart man vänder ögat. Att tillståndet inte kan förbättras under vintern är klart, utan eländet måste bli allt större, i synnerhet som mjölportionerna blir allt mindre. Gud vet hur det arma folket skall kunna livnära sig till våren. Här dör mycket folk i hunger-tyfus, vilken tillsammans med kopporna rasat här sedan hösten. I går kom en utsvulten stackare hit från fjällen, och han hade troligen inte sett mat på länge. Han åt så glupskt att han efter några timmar dog av kolik.

Onsdagen den 11 mars 1868 kunde man på torget i Norrköping köpa vete för 32-34-36 riksdaler, råg 26-28, ärter 27-30, korn 18-22, havre 10-11, potatis 9-10 riksdaler tunnan.

Den 7 april var sjöfarten öppnad. Då ankom ångfartyget Bråviken till Skeppsbron i Stockholm. Men sjöfarten in till Linköpings hamn tog ytterligare ett par veckor. Undan för undan kom de olika ångfartygen med sina annonser i tidningarna.

Onsdagen den 8 april 1868 rapporterades från Vadstena att nu är Vadstenaviken fri från is och ångaren Örn kan då även trafikera Vadstena.

I tidningarna blev det fler och fler annonser om auktioner, där människor sålde sina torp, sitt lösöre och sina gårdar och anledningen uppgavs vara att de skulle resa till Amerika. Jag har här tagit med två sådana annonser ur Grännatidningen.

Tisdagen den 14 april 1868 kl. 2 em. försäljes genom auktion i Gransbo på Långlidens ägor i Gränna socken hela lösöreboet hos Johan August Andersson som ämnar resa till Amerika. Koppar, järn och trävaror, ett väggur, en byrå, en dragkista, kistor, skåp, skrin, bord, stolar, dragsängar och soffor, laggkärl, snickareverktyg, en hyvelbänk, en vävstol, kökssaker, glas, porslin, en järnharv, säng- och linkläder, mans- och kvinnsgångkläder, dukar och servetter, diverse sorter garn, sex skålpund svart ull, får- och kalvskinn, tre tunnor potatis, viktualievaror av fläsk.
Kreatur: två kor som står på redden att kalva, tre får med lamm, byggnadstimmer efter en nedtagen ladugård, som får genast avhämtas, inköpt foder av hö och halm som får avhämtas. Köpare erhåller kredit till den 1 augusti, eller ock betala vid anfordran.
Dunarp den 27 mars 1868
J Svensson
Johan August Andersson arrenderade torpet Gransbo på Långlidens ägor och bodde där med hustru och tre barn. Blev det någon auktion, blev det någon resa till Amerika? Ännu 1877  bodde familjen kvar på torpet Gransbo. Det blev troligen ingen resa. De ångrade sig kanske? Jag kan inte finna Johan August i registret över emigranter.

Lördagen den 2 maj kl. 2 em. kommer genom auktion i Norra Kärr, Gränna socken, hos Jonas Eng och Lotta Andersdotter, som ämnar resa till Amerika, att försälja hela lösöreboet bestående av : ett silverfickur, koppar, järn och träsaker, ett väggur, kistor, skåp, skrin, bord, stolar, sängar och soffor, en byrå, två dragkistor, tre vävstolar, laggkärl, snickareverktyg, två hyvelbänkar, en svarvstol, en dragkärra, säng- linne- och fjäderkläder, mans- och kvinnsgångkläder, viktualievaror av fläsk och ister, en ko. Även försäljes en stugubyggnad med besittningsrätt å en torpplan m.m. Köpare erhåller kredit till 1 augusti eller ock betala vid anfordran.
Dunarp den 22 april 1868, enligt anmodan, J Svensson

Jonas Eng var född i Ölmstad 1823. Han gifte sig med Britta Andersdotter från Norra Kärr 1851.  Jonas var först soldat för Kärr i Adelöv innan de blev bönder på en liten gård i Norra Kärr. Men kanske var det svårt att försörja familjen. Den 5 maj 1868 fick han utresebetyg för sig, sin hustru och tre barn. Med dem flyttade också hennes mor. Fadern var död.

Den 5 maj skrev Corren att råg och vete som i höstas såg ganska klena ut har under senare veckorna tagit sig betydligt och lovar i nuvarande stund en blivande god skörd. Den vackra väderleken under april har påskyndat vårsådden. På många ställen är den redan klar.
Våren här skrev Corren den 20 maj. Svenska jordbrukare säger att en vackrare vår än denna har vi inte haft sedan 1827. Körsbär och hägg blommar och för åtta dagar sedan blommade smultronen. Syrenerna knoppas rikligt, om några dagar skall de stå i blom. Vete- och rågfälten liksom ängarna står rika och vackra. Endast där höstsådden skedde allt för sent och i sur jord visar sig den växande grödan sämre. Rågaxen har redan börjat visa sig. Allt bebådar ett välsignelsefullt och gott år.
Några dagar senare skrevs att väderleken i Östergötland är överallt sommarlik. Värmen i skuggan har de senaste dagarna överstigit 20 grader, i förgår till 25, fruktträden blommar, fälten grönskar och frodas. Rågen skjuter ax, göken gal från skogar och höjder. Hur annorlunda mot i fjol.

Den 27 maj berättade Grännatidningen att utvandringen till Amerika har under våren varit stor från våra trakter. Såväl gamla gubbar som unga drängar har dragit åstad.

Den 10 juni 1868 kom Corren med nästa rapport om vädret, tre veckor efter den positiva bilden. Sedan dess har det varit ihållande torka och värme. Trädgårdar, ängar, vårsäd och betesmarker har lidit av torkan. Nu hoppas man på regn. Det behövs.
Tio dagar senare, den 20 juni 1868  kom nästa rapport.
Denna långvariga torka. Från alla håll klagas över att vårsäden börjar tvina bort, att gräset har stannat i växten, att marken spricker av torrhet, att beteshagarna på många ställen är uppbrända av den ständiga soltorkan.
För Östergötland särskilt kan tilläggas att många källor och vattenställen på slättbygden helt och hållet torkat ut. På fyra veckor har här icke regnat. Att fodertillgången i år blir otillräcklig lär väl numera icke kunna hjälpas. Ett rikt regn skulle möjligtvis ännu kunna upphjälpa vårsäden, men då måste det komma ganska snart.
Priset på blodiglar på apoteket i Norrköping är 40 öre stycket. Detta är kanske en egendomlig uppgift, möjligen onödig. Men blodiglar användes för åderlåtning och det ansågs nyttigt på den tiden. Årsbehovet var då ca 800.ooo blodiglar i Sverige.

Den 15 juni 1868 nedbrann en nästan ny ladugård i Sutarp i Adelövs socken. Därvid innebrändes 22 får, en kalv och några höns förutom en mängd kör- och åkerbruksredskap. Allmänna tanken är den att olyckan vållats genom mordbrand, och den misstänkte är förre ägaren av hemmansdelen, Anders Svensson från Ödeshögs socken, vilken nu påstås ha rest till Amerika.
När jag läser kyrkoböckerna finner jag Anders Svensson, född i Sutarp 1822, bonde i Fagerhult 1866 och 1867 i Tyrsabol. Därifrån utskrevs han tillsammans med sin familj till Amerika 29 maj 1868.
I Sutarp har hänt mycket under årens lopp. Det skulle kunna skrivas en bok om enbart Sutarp.

För några veckor sedan nedbrann vid Stora Åby i Östergötland en gammal väderkvarn, som var så bristfällig att den inte kunnat begagnas på ett par år. Hur elden kommit lös har inte kunnat utrönas, men det synes som detta icke vore olikt många andra dylika inkomstbringande handlingar. Den gamla kvarnen var nämligen högt brandförsäkrad. Dessa funderingar hade Grännatidningen.

Den 17 juni skrev Corren att från alla håll av landet utom Norrland hörs klagorop över den skada som den långa torkan gjort på växtligheten. Även om vi snart skulle få regn och ett gynnsamt väder kommer skörden av hö, foderväxter, havre och korn ändå att bli under medelmåttan.
Om genom fortsatt regnbrist fullkomlig missväxt skulle inträffa har vi att motse en vinter vida svårare och olyckligare än den vi genomkämpat. Det är därför vi vilja lägga landets befolkning på hjärtat att under sommaren insamla ämnen till nödbröd, såsom svampar, lavar och dylikt. Varje stuga borde innan den dystra vintern kommer över oss, vara försedd med åtminstone någon kvantitet av ovannämnda surrogat.
Vi kan då möta vintern något lugnare än om vi inte gjort något för att mildra dess lidanden.
Hushållat och tänkt på framtiden har vi inte gjort. När vi haft något har vi njutit så länge det varat, och när allt tagit slut har vi fått svälta. Detta har beklagligen varit folkseden i Sverige.

Den 1 juli 1868 skrev Corren att en allmän missväxt i landet stod för dörren. Till och med rågfälten, som för några veckor sedan lovade så mycket har nu börjat tyna bort. Överallt där nu rågen står liksom mogen och gulnad, kan man vara övertygad om att ingen kärna finns, utan är uppbränd.
På ett och annat ställe ser man mindre delar där rågen redan är avmejad. Återigen, där nu rågarna bara står halvgulnade, är kornen ovanligt små, liksom de antingen saknade förmåga att utveckla sig eller också var på vägen att tyna bort.
Vetet är i allmänhet något jämnare, men även det är klent. Om vårsäden kan man knappast tala. I Västergötland täcker den knappast jorden, i Östergötland har den redan på flera ställen redan gått i ax. Fodertillgången blir avgjort långt under medelmåttan.
Många har börjat höskörden för att skaffa kreaturen beten. Men där man gjort så har omväxlande värme och förkvävt all ytterligare tillväxt, varför man icke uppnått ändamålet.
Bäst tycks vara att inte börja slåttern förrän regn fallit, om man kan hoppas på sådant. Att betena är usla säger sig självt.
Stora bekymmer förmörkar jordbrukarens sinne. Redan förra året var svårt, detta år synes bli ännu värre.

Vi lämnar Corren och tittar i Grännatidningen för den 1 juli 1868 och där läser vi följande om väderleken: Den mest härliga vår som började tidigt och gav bonden förhoppningar om en god skörd har tyvärr förbytts ien ihärdig torka. Inget regn har kommit sedan i maj.
Även om det nu några dagar varit mulet har det ändå inte regnat.
Klövervallarna har lidit av torkan och till en del vissnat. De som har slagits har bara lämnat halv avkastning. Både naturen och människan suckar nu och längtar efter regn.

Onsdagen den 8 juli skrev Grännatidningen om regn. Under förra veckans varma dagar såg det ut som om allt hopp om en vårsädesskörd skulle vara ute. Fälten torkade bort allt mera och allt vissnade. Men i söndags kom ett särdeles ymnigt regn, milt och välgörande, en riktig rotblöta. Detta ger hopp om att vårsäden skall förbättras och ge åtminstone medelmåttig skörd och hjälpa igång gräset på ängar och klövervallar. Även igår föll här ett ganska ymnigt regn.
 (Detta var troligen ett lokalt regn).

Torgpriserna i Norrköping den 11 juli. Vete 33-35 riksdaler, råg 23-24 , ärter 26-27, korn 18-20, havre 11-12 och potatis 12-13 riksdaler per tunna.

Den 22 juli 1868 skrev Corren att höskörden häromkring är avklarad. Foderbristen är given. Rågskörden som på vissa högre belägna fält pågår allmänt, en del av den är redan under tak. Fälten står för övrigt fulla av rökar. Termometern har sjunkit till nära ostadigt. Vinden är västlig och moln täcker himlen. Så uppfriskande och välgörande ett regn skulle vara, kan man dock i betraktande av den mejade rågen önska några dagars uppskov. Rågskörden började i år tidigare än i mannaminne.

Den 22 juli 1868 redovisade Grännatidningen den första årsväxtberättelsen för Jönköpings län rörande 1868. Årsväxten under våren och början av sommaren visade sig lovande och gav förhoppningar om god skörd, men under maj och juni kom torka som fortfarande håller i sig. Stark blåst och hetta skadade höstsäden, gräsväxten och inverkade menligt också på vårsäden. Vid midsommartid kom regn, men detta kom ojämnt och bara på få ställen så mycket som behövdes. På magra jordar har höstrågen vitnat och fått avskäras för att kunna användas som foder. Vårsäden är tunn och ovanligt kortväxt.
Rotfrukterna har lidit mindre av torkan men växer föga. Gräsväxten är skadad av torkan. Halmavkastningen blir mycket ringa och stor foderbrist kan uppkomma.

Brännvinsbränningen ägnades stort intresse i pressen, så även i Grännatidningen. Nu när skördarna slår fel kommer en och annan röst som säger att folket behöver bröd, bättre än brännvin. Men brännvinsbränningen tycks vara en näst intill helig näringsgren, detta tycks vara den allmänna bedömningen.

Den 25 juli 1868 skrev Corren om årsväxten i Östergötland: Under den regniga väderlek som rådde under hösten i fjol skedde sådden av råg och vete ofta i sur och illa tillredd jord. Det ovanligt varma och torra vädret under maj och juni med häftig blåst har försämrat det under våren lovande utseendet. Rågen har på lätt och höglänt jord dels brådmognat och dels vitnat utan kärna. Vetet som bättre motstår torkan har tämligen frodig växt och synes kunna lämna god avkastning.  Vårsäden, korn, havre och blandsäd, har hämmats av torkan och kommer troligen att ge en skörd långt under medelmåttan.
Potatisen har ännu frisk och frodig växt och kan väntas vid god väderlek ge god skörd. Höskörden på ängar och på åkervallar är långt under medelmåttan.
Priset på blodiglar var den 1 augusti 1868  37 öre stycket.

Onsdagen den 5 augusti 1868 i Grännatidningen.
Torsdagen och fredagen den 20-21 dennes kl. 2 em. första dagen och tidigt dagen därpå kommer genom auktion i Hulutorp, Adelövs socken, att försäljas hela lösöret hos hemmansägaren Samuel Samuelsson därstädes, som ämnar resa till Amerika, malm, koppar, tenn, järn- och träsaker, ett väggur med slagverk, tvenne byråar, kläddragare, kistor, skåp, skrin, bord, stolar, dragsängar och soffor, kökssaker, glas, porslin, en vävstol, laggkärl, snickarverktyg, 20 famnar björk- och barrved, kör- och åkerbruksredskap, två kärror, vagnar, kälkar, skrindor, krokar och plogar, järn-, bill- och träpinnharvar. Kreatur: en häst, ett par stutar om 10 qvarter, 5 kor, 3 ungnöt, 16 får. Säng-, linne- och fjäderkläder, mans- och kvinnnsgångkläder. Även försäljes all å hemmanet ½ mantal Hulutorp dels inbärgad och dels växande säd och fodergröda, som skall på stället uppskiftas m.m. Köpare erhåller kredit till den 1 mars 1869, eller att betala vid anfordran. Dunarp den 3 augusti 1868. Enligt anmodan,  J Svensson.

Samuel och hans hustru Anna Maja Månsdotter hade gift sig 1858 och de innehade 1/8 mantal i Hulutorp. De var barnlösa. I Hulutorp fanns ytterligare någon gård samt ett torp. Amerika tycks ha varit ett stort samtalsämne i Hulutorp. Två familjer flyttade från byn till Amerika 1868. Hulutorp låg inte långt från Gyllinge. August såg denna tid många bekanta som flyttade till Amerika.

Den 19 augusti 1868 skrev Corren att fattigvårdsskatten ökar oupphörligt inom städerna. Ett av de tre väsentligaste skälen härtill är det ökade antal av medellösa som från landsorterna söker sig till städerna. Bland sådana förekommer att pigor från landet får tjänst i städerna. Dessa pigor har, vilket visar sig lite senare, ett eller flera barn som också tillkommer på den nya skattskrivningsorten. Det har därför kommit en uppmaning att ingen stadsbo bör städja någon utifrån kommande tjänsteflicka utan att, utöver orlovsedel, kräva pastorsbevis på att hon ej har barn.

Den 26 augusti 1868 skrev Corren om årsväxten i allmänhet.  I Ryssland fruktar man för en vitt utsträckt missväxt. Från Spanien meddelas att den missväxt som där befaras är värre än vad som varit under det senaste halvseklet. I Frankrike synes skörden bliva god. Från England berättas att skörden ser ut att bli tillfredsställande. I Tyskland är utsikterna gynnsamma och sädespriserna är sjunkande.

Samma dag skrev Grännatidningen om årsväxten i Jönköpings län. Där noterades att höstrågen blir medelmåttig men på många ställen sämre, på grund av torkan. Vårsäden blir under medelmåttig, för potatis befaras klen avkastning. Höskörden har blivit långt under medelmåttig.

Brännvinsbränningen ägnas stort intresse i bladen, även i Grännatidningen. Nu när skördarna slår fel kommer också en och annan röst som säger att folket behöver bröd, bättre med bröd än brännvin. Men brännvinsbränningen tycks vara en näst intill helig näringsgren för många.

Utdrag ur ett brev från Amerika, infört i Grännatidningen.
Duncan Mills, Fulton den 18 juli 1868 
Min resa gick ganska bra och vi hade mycket vackert väder under resan över havet. Vi slapp ligga över som andra hade fått. Det gick åt tre veckor från Göteborg till Chicago. Men jag skall tala om att det är just ingen lustresa, ty den är både tråkig och besvärlig, så jag önskade många gånger att jag skulle vara i Sverige. Tänk om det därtill hade varit fult väder. Jag kom till Chicago den 19 juni, men där fanns inget arbete. Jag var där i fyra dagar och jag träffade många Grennabor och många andra bekanta. Men det gick hundratals arbetslösa, svältande och kunde inte komma längre. Vi var 16 svenskar som reste 260 mil från Chicago till Illinois och här har vi arbete vid en järnväg som skall gå till Missisippifloden. Det kan hända att arbetet räcker till julen om det blir vackert och milt väder. Jag har två dollars om dagen, det vill säga 5 riksdaler i svenska pengar. Här är inte just så dyrt att leva, när man varit här så länge att man förstår språket. Detta är mycket svårt att lära, vi är som små barn som ej kan tala. Vår arbetstid är 10 timmar om dagen, men det är så rysligt varmt, och vi får svettas så mycket att vi får gå blöta hela dagen innan vi bli vana vid värmen. Men vi har en beskedlig förman och han tycker mycket om oss svenskar. Men här duger ej att vara om man inte vill arbeta duktigt. Här finns många höga och förnäma som måste taga till spaden, här är den ena inte mer än den andra, alla är du och alla lika goda. Jag har ännu icke längtat hem, annat än på söndagarna, ty här är ingen kyrka och ingen stad att gå till på mindre än åtta mil.  Här håller man nu på med att skörda säden, men det görs med maskin, inga lador finns utan säden stackas ute. Om ni finge se sådana boningshus som här finns, skulle ni tro det vara vanliga skjul, i Sverige finns knappt så dålig ladugård som boningshusen är här på landet, och inga möbler, bara ett par sängar och några stolar. Men maten är riklig och god här. Solen går här upp sju timmar senare än i Sverige, så att då klockan är 12 på middagen här, så är klockan sju på kvällen hos er. 
/Carl Nyström 

Onsdagen den 26 augusti 1868 kom den andra rapporten av årsväxten i Jönköpings län. Något regn hade kommit, men mycket ojämnt. Sedan kom åter stark torka och hetta. Säden mognade snabbt. Till större delen är den nu skördad och inbärgad. Höstrågen blir medelmåttig men på många ställen mycket därunder. Vete blir också medelmåttig men odlas inte mycket. Skörden av vårsäd, korn, blandsäd och havre, antas bli under medelmåttan, både till strå och kärna. För potatis befaras klen avkastning. Höskörden har blivit långt under medelmåttig. Samma gäller för trindsäd, ärter och vicker. Potatisen har på många håll börjat skjuta nya skott i jorden, varför här befaras klen avkastning. Höskörden, som nu är slutad, har utfallit vida under medelmåttan, på vissa ställen helt nära missväxt. Betesmark och klövervallar är svedda av den ovanliga torkan.

Efter de dåliga skördeutsikterna har det i tidningarna börjat komma tips om nödfoder. I Grännatidningen den 25 augusti gäller det lövfoder, främst björk samt sättet att servera detta till korna.

Den 16 september 1868 kunde man på torget i Norrköping köpa vete för 25-28 riksdaler, råg 21-23,  korn 20, havre 9:50-10:50, potatis 6 riksdaler per tunna.
Tisdagen den 8 september var det marknad i Ödeshög. Den var talrikt besökt skrev Corren.
Men kreatursförsäljarna gjorde klena affärer. Bristen på pengar och fruktan för den mindre fodertillgången avhöll många från att köpa kreatur, som här fanns gott om. Men lantmannaprodukter i övrigt hade god avsättning. Men de som gjorde den bästa marknaden var ficktjuvarna, som i stort antal hade infunnit sig.
Många fruntimmer blev av med sina portmonnäer. Kanske vi här kan klandra den förträffliga passfriheten, emedan alla skälmar nu kan fritt och obehindrat vandra land och rike omkring, från den ena marknaden till den andra. På Askersunds marknad några dagar senare lär även en mängd tjuvar ha visat sina talanger, att ta vara på andras egendom. Att dessa skälmar så lätt kan utöva sin verksamhet, därtill torde man även kunna söka orsaken i damernas krinoliner, vilka ger ett ypperligt tillfälle även åt klåpare i ficktjuvyrket att utan svårighet undersöka fruntimrens illa bevakade sidor.
Ursäkta att jag ger mina damer en måttlig varning att icke på marknader begagna dessa dråpliga plagg.

Torget i Ödeshög i början av 1900-talet. Några damer med krinoliner ser vi inte här, men många vagnar, lastade med varor till försäljning. Det höga huset till vänster lär vara Carlströms. Okänt foto.

Från Eksjö skrevs den 30 september 1868 att märkliga saker inträffar. Efter den torra sommarens skörd har det inträffat att roten efter den skördade havren, efter regn, har skjutit en andra skörd, vilken har skördats grön till foder men på något ställe har man inbärgat mogen skörd.

Landstinget i Jönköping har vid sammanträde den 30 september 1868 tagit upp frågan om fattigväsendets ordnande. En tidigare tillsatt kommitté hade föreslagit att länet skulle indelas i sex distrikt med var sin arbets- och försörjningsinrättning. Men på grund av frågans stora vikt och betydelse beslutade mötet att skjuta på frågan till nästa möte.

Från Norrbottens län har kommit rapporter om en god skörd, dubbelt så god som under vanliga goda år.

Frågan om gemensam fattigvårds- och arbetsinrättning har varit uppe i Skåne. Där har fem kommuner slagit sig samman och byggt ett gemensamt fattighus, tvåvåningars stenhus med två flyglar, där alla fattiga i dessa kommuner fått plats. Där finns idag 200 fattig- och arbetshjon, ungefär så många som i dessa fem kommuner behöver fattigunderstöd och som ligger samhället till last. De får där sysselsättas med sådant arbete som de med sin förmåga kan klara. Denna idé kommer från Danmark och har där lett till att skatterna för detta har minskat.

En hel skara utvandrare passerade i onsdags Jönköping på väg till Göteborg och vidare till Amerika. De var dels från Jönköpings län och dels från Kronobergs län och norra Kalmar län. Hur många som på redligt sätt emigrerar är svårt att säga. Från Södra Vedbo härads 12 socknar hade under årets åtta första månader utflyttat 200 män och 157 kvinnor och 151 barn. Av dessa 200 män hade 43, därav 39 från Hässleby, lämnat landet dels för skulder och dels för brott. Dessa utvandrade hade efterlämnat 34 kvinnor och 89 barn, vilka som värnlösa och utfattiga falla socknarna till last och i betänklig grad ökar det förut rådande eländet.

Landstinget i Jönköpings län har till följd av nöden i länet beslutat inrätta en kommitté som på landstingets vägnar skulle ta ett lån på 150 000 kronor att som lån lämna till kommunerna. Vidare skulle man hos Regeringen anhålla om ett räntefritt lån på 300 000 kronor samt ett anslag utan återbetalningsskyldighet. Därutöver skulle också en adress till allmänheten utfärdas med bön om hjälp.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott anmodades också att till olika delar av länet utsända personer för att informera om sättet att bereda nödbröd. 500 riksdaler ställdes till förfogande för detta arbete.

Vid kommunalstämma med Gränna landsförsamling valdes en kommitté av herrar baron Carl von Otter som ordförande och inspektor Esaias Andersson samt Sven Johansson och Johan Johansson i Uppgränna samt August Johansson i Örserum som ledamöter, att utarbeta ett nytt fattigvårdsreglemente för Grenna landsförsamling.
Potatisskörden här i orten har slagit särdeles väl ut, mot vad man trodde i augusti. Beklagligt är dock att se hur en mängd av denna vara, som utgör den bästa och billigaste födan för den fattiga befolkningen, i synnerhet i år då spannmålspriserna är så höga – i stället att användas till sitt av naturen avsedda ändamål – nu i stora partier här i orten uppköpes för att bli brännvin.

Den 7 november 1868 kom tredje årsväxtberättelsen för Östergötland: Sedan torkan och värmen under sommaren fått säden att mogna ovanligt tidigt, och skördades under bra väder. Spannmålsskörden har därför utmärkt beskaffenhet men till en lägre avkastning i korntal. Höstsäden har därför ej varit över medelmåttan och vårsäden har utfallit därunder. Men då skörden varit olika i olika delar av länet, torde den i korntal beräknat, kunna antagas i medeltal av de särskilda sädesslagen givit : Vete 8:e a 9:e kornet,  råg 6:e till 8:e kornet, korn, blandsäd och havre 3:e till 5:e kornet, ärter 4:e och 5:e kornet, lin, hampa, rotfrukter och trädgårdsprodukter har givit klen skörd, och fodertillgången har, därigenom att säden har varit kortväxt, utfallit så att foderbrist måste befaras.

Efter mitten av september har betydande nederbörd erhållits, och givit ett särdeles lovande utseende, och har genom den blida hösten som medgivit kreaturens utfodring på bete längre än vanligt, någon lättnad i de av den knappa fodertillgången förorsakade olägenheten vunnits.
I denna tidning finns också en artikel om husdjurens utfodring med nödfoder, såsom renlav, enbär och enris, granris, ljung, näckrosblad, gulnade löv, aspbark, sågspån, mm.

Under förra vintern fanns en soppkokning för de fattiga i Linköping. Läget för dessa fattiga anses nu inte vara bättre än i fjol. Därför önskas samma soppkokning även nu. Med undantag för köttpriserna, som är lägre nu än i fjol, är priserna på alla övriga livsmedel lika höga som i fjol, mjölken till och med högre. Detta skrev Corren 25 november 1868.

De höga priserna på livsmedel samt minskade tillfällen till arbete ökar de fattigas antal. För en tid sedan talades det om ordnandet av fattigvården i länet. Men förslaget då att skapa en kommitté blev nedröstat. Men frågan kommer upp igen. Detta skrev Corren den 9 december 1868:

Missväxt inom Jönköpings län. Nödhjälpskommittén hade den 1 november sitt första sammanträde och utdelade då som lån till de behövande kommunerna 150 000 kronor. Summan av inkomna ansökningar uppgick till 166 000 kronor. Det har därför gjorts minskningar i flera kommuners belopp. Detta skrev Corren den 12 december 1868.
Anslag till vägarbeten. Till en väganläggning mellan Tranås kvarn och Ramsmåla gästgivargård i Jönköpings län hade anslagits 16 500 kronor

Den 16 december 1868 hölls ett sammanträde i Boxholm rörande Östra Stambanan, med deltagare från både Östergötland och Småland. En kommitté bildades.

Den 19 december 1868 rapporterades att Göta Kanal blivit isbelagd. Trafiken på kanalen är slut för året 1868.

Den 23 december 1868 rapporterades att priset på blodiglar vid apoteket i Ödeshög var 50 öre per styck. Men i Norrköping kostade blodiglarna bara 40 öre styck.

Årsväxten i riket under 1868 var enligt statskontoret följande: Skörd över medelmåttan i Södermanland och Jämtland. Medelmåttig skörd också i två län, Väster-Norrland och Västerbotten.
Nära medelmåttig i sex län, Östergötland, Göteborgs och Bohus län, Örebro, Kopparberg, Gävleborg och Norrbotten.
Under medelmåttig skörd var det i elva län, Uppsala, Stockholms, Gottland, Kalmar, Blekinge, Kristianstad, Malmöhus, Halland, Värmland, Västmanland och Skaraborg.
Nära missväxt var det i två län, Jönköping och Elfsborg.
Missväxt var det i Kronobergs län.

Om ni tror att det är slut där så tar ni fel. Vi har ett år kvar.

//Daniel

Nödens år anno 1867

Kan ni tänka er att inte ha någon mat hemma, inte kunna så eller skörda för att det är för kallt, inte kunna gå till någon affär för att handla det nödvändigaste till familjen? Vad skulle ni själva göra när maten var helt slut och ni inte hade ätit på flera dagar?
Detta var faktiskt verkligheten i Sverige under nödåren i slutet av 1860-talet. Det var missväxt under flera år, i norra Sverige låg snön kvar till midsommar.

I en liten serie av inlägg så ska jag försöka beskriva hur det var under nödåren i slutet av 1860-talet. Jag har koncentrerat mig på norra Småland (Gränna, Jönköping, Adelöv och Tranås (Säby socken) och lite på andra ställen) och Östergötland (Ödeshög, Vadstena, Linköping, Norrköping och en del andra ställen).
Håll i er, för nu bär det av till nödens år anno 1867.

Nödåren 1867 - 1869

Det har gått 150 år sedan dessa nödår. Jag har bläddrat i Grännatidningen, Corren, och Jönköpings-Bladet och en del andra handlingar och böcker.
Grännatidningen kom ut en gång i veckan och kostade fyra riksdaler per år. Corren kom ut två gånger i veckan och kostade åtta riksdaler per år. Jönköpings-Bladet kom också ut två gånger i veckan och kostade sju riksdaler per år. Det tillkom sedan en kostnad för hembärningen, 50 öre för Grennatidningen, per år.
Men jag tror inte att det fanns många prenumeranter i våra bygder. Lantbrevbäringen började inte förrän på 1890-talet. Men kanske att de bönder som åkte till torget i Ödeshög varje tisdag
köpte en tidning ibland, eller läste den på Carlströms i Ödeshög. Vid kaffeborden på Carlströms serverades många nyheter. Eller kanske på torget i Gränna på onsdagarna, med kaffe på Anzons salong. Och sedan gick samtalen vidare i stugorna och när människor träffades.
Nyheterna spreds snabbt.
Nödår vill gärna klumpa ihop sig och komma två eller flera i rad. De nödår som jag nu vill berätta om var tre. Det var 1867, det kalla och blöta året och det var 1868 som var det torra året. 1869 var ett normalt år men det kallades det svåra året, då svälten slog till på allvar efter felslagna skördar. Det var tungt att vänta på den nya skörden. Alla väntade med spänt intresse på hur den skulle bli. Den blev bra. Svälten var över – men det tog tid innan den första brödkakan kom på bordet.

Det kalla och blöta året 1867

År 1866 hade ringts ut och ett nytt år, 1867 hade kommit. 1866 hade varit ett bra år. Skördarna var bra, vete, råg, korn, havre, blandsäd, vicker och ärter, potatis och rovor, ja allt hade gått bra. Skörden blev över medelmåttan. Så var skörderapportens slutkläm för år 1866. Men det gällde här i våra bygder. I Norrland var det annorlunda. Det återkommer jag till.
Östergötland hade ännu inga järnvägar. Östra stambanan via Norrköping och vidare till Nässjö hade diskuterats länge, men inget mera hade blivit gjort. De som från Stockholm ville åka tåg till Malmö fick åka västra stambanan mot Göteborg med byte i Falköping och sedan tåg mot Nässjö över Jönköping och sedan vidare till Malmö. De flesta låg då över natt på järnvägshotellet i Jönköping. Det heter Stora Hotellet idag.
Året 1867 började med stark storm och snöyra. Kyla och snöstormar gjorde att tågen blev stående, där det fanns sådana. I Östergötland fanns ännu inga tåg. Vättern var frusen och snötäcket gjorde slädföret utmärkt, för den som vågade sig ut. I februari kom en period med blidväder och snön försvann. I början av mars kom vinter och kyla tillbaka. Våren blev mycket sen.

Skörden ser fin ut på denna bild. Här syns ingen missväxt. Tre män mejar säd med lie och bakom dem går tre pigor. De har var sin liten krok och tar upp mejen och binder necker eller kärvar. Bakom dem går en tredje man och tar hand om kärvarna och sätter dem i grupper, rökar. Okänt foto. 

I Stockholm hade julhandeln 1866 gått mycket dåligt. Folk hade inga pengar att handla för. Antalet fattiga hade ökat. Nöden var stor bland Stockholms många fattiga, husvilla och hungrande människor. Många kom till fängelserna och ville bli intagna som fångar, bara för att få mat.

Arbetslösheten var stor och det bidrog till människors elände. Insamlingar ordnades runt om i landet till förmån för de fattiga i Stockholm. Men det var inte bara Stockholm som drabbades. Det fanns fattiga överallt, i alla städer och i torp- och backstugor på landet också. Detta blev en fråga för riksdagen. Det diskuterades i alla läger. Sockenmagasin var en del av diskussionerna.

Det fanns många grindar på våra landsvägar, skrev Corren. Några grindar kunde tas bort men många måste vara kvar. Enligt en kunglig kungörelse skulle alla grindar hållas öppna från 1 november till den 15 maj påföljande år. Sommartid däremot fick de hållas stängda. Detta var på hästskjutsarnas tid.

Postdiligensen avgår från Grenna:
Till Jönköping varje måndag, tisdag, torsdag och lördag kl. 7 fm.
Till Skeninge varje tisdag, onsdag, fredag och söndag kl. 4 em. 
Annonsen var införd i Grännatidningen onsdagen den 24 april 1867

Som vi ser i annonsen ovan åkte en postdiligens fyra gånger i veckan i vardera riktningen på vägen mellan Ödeshög och Gränna. Gästgivargården i Holkaberg hade flyttats till Sjöberga utmed den nya vägen 1852. I Sjöberga var det hästbyte. Denna postdiligens kunde också ta med passagerare.

Gästgivargården i Sjöberga. Fotot taget 1903 men huset torde sett ungefär likadant ut vid tiden för nödåren 35 år tidigare. På bilden syns familjen Hedin. De hade flyttat dit år 1900.

Jag tänker på de personer som emigrerade till Amerika från våra bygder. De flesta tog kanske tåget från Jönköping till Göteborg, några kanske tog kanalbåten dit. Men hur tog de sig till Jönköping de som tog tåget därifrån? Tog de postdiligensen, eller tog de ångbåt från Gränna? Hur mycket packning hade de med sig till Amerika?
Dessa frågor återkommer jag till.

Spannmålspriserna kan vara intressant att följa dessa nödår. På torget i Linköping den 3 april 1867 kostade vetet 23-24 riksdaler, ärter 16-17, korn 13-14, blandsäd 8-9 och potatis 5-6 riksdaler, allt räknat per tunna. Vi återkommer till spannmålspriserna.

Vintern blev lång, detta år 1867. Ännu den 13 april var det fint slädföre. Den 2 maj var det snöyra hela dagen. Ångbåtarna ville starta säsongen men isen på Vättern låg kvar.
Från Vadstena rapporterades den 27 april att islossningen på Vättern gick långsamt. Över Vadstenaviken kunde man ännu köra med hästar och oxar.

Sammanfattningsvis konstaterades att året 1867 hade en av de kallaste vintrarna och den kallaste vår som någon kunde erinra sig. Snön låg kvar i södra delen av landet till den 20 maj och i norr till den 3 juli. Sådden blev sen och pågick ända in i juli. 

Vattenståndet var högt berättade Corren. Sjön Roxen hade svämmat över och vattnet stod högt över vägen mellan Linköping och Vreta kloster. Där fick man åka båt.

Det var hög tid för vårbruket. Men vårsådden fick vänta. Jorden var seg och kall och sur och det snöade då och då.
Den första maj firades med storm och snöyra i Jönköping. Den 2 maj kom bönder från landsbygden till stan, åkande på släde. Så långt man kunde se norrut från Jönköping var det is på Vättern.

Från Stockholm rapporterades den 8 maj att sjöfarten där hade startat. Fyra fartyg hade uppenbarat sig på Strömmen. De kom från Göteborg, från Lybeck, Norrköping och ett från England. På Skeppsbron hurrade människorna när den första båten lade till.

Den 9 maj gick Vättern upp och den första ångbåten kunde anlöpa Jönköping. Men kanalbåtarna till och från Stockholm kunde inte börja eftersom vattenståndet var för högt vid Norsholm. Båtarna kunde inte komma in i kanalen. Den 16 maj kunde ångaren Tegnér starta på sin första resa från Jönköping till Stockholm detta år.
Från Norrbotten och Västerbotten kom nödrop. Skördarna hade slagit fel där under flera år. Därtill kom denna stränga vinter, som inte ville ta slut. Det ordnades insamlingar på olika håll. Från Amerika sändes ett helt fartyg med spannmål till de hungrande norrlänningarna.

Onsdagen den 15 maj 1867 hade Grännatidningen en annons för dem som ville emigrera till Amerika.

För utvandrare till Amerika. 
Genom det välkända amerikanska emigrantkompaniet erhåller utvandrare bekvämaste och billigaste överfarten från Göteborg över Hull och Liverpool till Newyork med snabbgående engelska postångfartyg.
Bland många andra fördelar som detta kompani erbjuder emigranter, må nämnas att det har skickliga svenska tolkar i Hull och Liverpool, som ledsagar emigranterna och deras saker kostnadsfritt genom England, samt att den välkände svenske kaptenen G R Jaensson tar emot och hjälper dem med råd och vägledning vid framkomsten till Newyork.
Ångfartyg avgår från Göteborg varje fredag samt från Liverpool varje onsdag och lördag. 
Passageraretaxan från Göteborg till Newyork är följande:
Person över 12 år, rmt riksdaler   150
Barn mellan 1-12 år,                      75
Barn under 1 år,                               9
Fritt bagage: 
Å sjön: 10 kubikfot. Genom England: 100 skålpund(ca 42½ kg). 
Uti dessa priser är god och tillräcklig kost för hela resan, qvarter i Liverpool, samt läkarvård och medikamenter,  ävensom landstigningspengar i Newyork. För att med säkerhet erhålla plats är det nödvändigt att till undertecknad lämna handpenning av 20 riksdaler rmt en månad förrän man önskar resa från Göteborg.     
Råd och upplysningar samt närmare underrättelser meddelar undertecknad. 
Grenna i maj 1867.  Bernh. Hörlin. 

I Corren skrevs den 11 maj att sjöfarten till Linköping nu hade öppnats. Men vad vädret beträffar, skrev tidningen, är det så kallt att det är tillåtet att bära päls. Full snöyra rådde häromdagen. Från Vadstena rapporteras att ångbåtstrafiken på Vättern hade öppnats. Ångaren Örn lyckades ta sig genom isfältet i Vadstenaviken.
Den 18 maj hade ångbåtstrafiken till Stockholm öppnats även via Mälaren. Båtarna gick in i Mälaren genom Södertälje kanal. Men samma dag rapporterades från ångaren Per Brahe som lämnade Stockholm den 17 maj att den efter en och en halv timme stötte på fast is i Mälaren. Ångaren måste backa och gå tillbaka och sedan söka sig närmare södra stranden i Mälaren. Sedan låg leden via Södertälje öppen och nästa dag hade ångaren nått Norsholm i Roxen.
Samma dag rapporterades i Corren att sjöfarten i Vänern hade öppnats, men att den åter stängts på grund av ishinder.  Detta var den 18 maj.
För oss nutida människor i växthuseffektens tidevarv låter dessa rapporter egendomliga. Idag finns det knappast is på Nordpolen.
Den 29 maj rapporterades i Corren om snöyra. Det fortsatte under natten. Nästa dag låg snön 3-4 tum tjockt och på gatorna åkte folk i slädar.

Onsdagen den 5 juni rapporterade Corren att isen i Kvarken ännu var fullt körbar och att några handelsmän från Umeå farit över till Vasa i Finland.
Den 15 juni 1868 rapporterades från Vadstena att pingsten hade avlöpt i all tysthet. Denna gröna vinter lockade inte till utflykter. Den vanliga vallfärden till Omberg på annandagen (Ann-da Hjässe) hade inte många deltagare. Värmen lät vänta på sig. En kyligare och otrevligare väderlek så här långt fram på året kunde ingen erinra sig.

Vintern hade varit kall. Våren och sommaren var också kalla. För många blev detta ett år utan sommar. Man satte potatis men den började aldrig gro. Tjälen låg kvar och potatisen togs upp igen och blev mat.

Den 18 juni hade Corren ett reportage från Jönköping. Det var högt vattenstånd i Vättern, i Munksjön och i Rocksjön. Gator och gårdar i staden låg under vatten. Kanalerna svämmade över och själva torget hade sin egen syndaflod och man fick där gå på stockar och bräder. Hovrättens tjänstemän fick en tid ta sig fram på en bakväg till ämbetshuset. Maderna, stadens trädgårdar, låg under vatten.

Järnspisen introducerades vid mitten av 1800-talet och revolutionerade matlagningen. Förut hade man lagat mat på en brandring i öppna spisen, där man kunde sätta kokkärlen. Den 17 juli annonserade P Björkegren i Grännatidningen om en begagnad, felfri järnspis av Bolinders fabrikat No 3 med reservoir av koppar och en skorsten av valsad järnplåt. Priset angavs inte.

Den 20 juli 1867 var följande annons införd i Corren:
Undertecknad anländer till Linköping i början av augusti med Hydro-elektriska giktkedjor, från 4 till 10 riksdaler stycket. Dessa kedjor är särdeles bra mot gikt, kronisk reumatism, ben- och höftvärk, frossa, lomhördhet, krampdrag, hjärtklappning, blodkongestioner åt huvudet och bröstet samt flera slags ögonsjukdomar. Huvud och tandvärk upphör vanligtvis tio minuter efter kedjans begagnande.
Elektriska öron- och fingerringar.
De förstnämnda kostar 50 öre paret och är ett bra medel mot huvud-, öron- och
tandvärk.     Gust.Brolin
Kanske de också kunde hjälpa mot kalla vintrar och kalla somrar tänkte många av tidningens läsare.

Brännvinstillverkningen under 1866 uppgick i riket till 15.438.467 kannor. Brännvinstillverkningen kom senare under diskussion. Många krävde stopp för brännvinstillverkningen i dessa tider med matbrist. Potatisen borde bli mat till de hungrande i stället för att bli brännvin, Dessutom drevs livsmedelspriserna upp. Men att ändra sådant var omöjligt.

Utvandringen till Amerika är omfattande, skrev Corren den 26 juni 1867. I går avreste 4-500 personer med ångfartyg från Göteborg till England, för vidare resa till Amerika.

Sommaren dominerades av kraftiga regn med översvämningar. Hösten kom tidigt med frostnätter, långt innan skörden var klar. Även höskörden drog ut på tiden, långt fram på hösten, på grund av det regniga vädret.
Till en början såg skördeutsikterna bra ut men ju längre sommaren gick, desto sämre blev prognoserna. Från Norra och Södra Vedbo (Säby, Linderås och Adelöv m.fl. socknar) meddelades att vårsäden skördats men att den bara till en del kunnat inbärgas på grund av ihållande regn.
Apotekaren Kinnman i Linköping var en stor svampälskare. Han höll föreläsningar i ämnet och menade att de fattiga under den svåra tid som väntade kunde få en sund och välsmakande föda genom att torka och insalta svamp.

Den 11 september 1867 skrev Corren att rågen var inbärgad och att höstsådden var nästan klar. Vetet hade börjat mejas och till någon del även kornet.
Den 18 september skrev Corren att nöden i Västerbotten var av hotande beskaffenhet. Länsstyrelsen där hade ansökt om statsbidrag för att köpa spannmål och mjöl.
Regeringen anvisade 180 000 riksdaler, vilket inte skulle räcka. Behoven var stora och hungersnöd stod för dörren. Därför måste den privata hjälpverksamheten komma till, annars kommer tusentals människor att svälta ihjäl. Så var den allmänna bedömningen.

Det fanns dock här och där undantag från den mörka bilden. Från Eksjö skrevs den 28 september att väderleken i Eksjö varit mycket bra hela sommaren. Skörden var den bästa på flera år. Det enda negativa var att frosten för ett par veckor sedan skadade potatisblasten.     

Lördagen den 12 oktober 1867 skrev Corren att hela förra veckan samt hittills i denna vecka hade det regnat utan uppehåll. Det hade också varit frostnätter. Stora fält omkring Linköping samt i södra delen av länet stod ännu fulla med mejad vårsäd. Här och där var den inte ens mejad. Mycket ärter var ännu kvar ute på fälten. Potatisen var här och där under upptagning, men inte allmänt. Jorden var för sur.

Spannmålspriserna sköt i höjden. Den 9 oktober kostade vetet på torget i Linköping 33-34 riksdaler, rågen 23-24, korn 17-18, havren 10, potatis 5-6, kålrötter 4 riksdaler, allt per tunna. Ärter hade ännu inte synts till på torget. Alla matpriser var i stigande.
Den 19 oktober skrev Corren att ett parti spannmål hade kommit till Linköpings hamn, skänkt till nödlidande i Norrland. Ångfartygen Hans Brask och Linköping skulle kostnadsfritt leverera detta till Stockholm för vidare transport.
Till de nödlidande i Norrland har via Länsstyrelsen i Östergötland insamlats 23 846, 99 riksdaler.
I Gränna hade insamlingar till de nödlidande i Norrland den 13 november inom stadsförsamlingen nått upp till 384 riksdaler och inom landsförsamlingen 540 riksdaler samt därutöver ett parti spannmål.

Nödrop kom från många andra håll också, från Jämtland och från Dalarna. Det ordnades insamlingar på många håll. Änkedrottningen skänkte 300 riksdaler till Dalarna.
I tidningarna fanns också goda råd om hur brödet kunde drygas ut, inte bara med bark. Hälften vardera av rovor och rågmjöl blir ett gott bröd, potatis och rågmjöl går också bra.

Särskilt hårt drabbades de fattiga, de obesuttna. De brukade leva på den arbetsförtjänst som de kunde få från bönderna. Men nu fanns inga arbeten att få. Vi kan ana att skillnaden mellan ett bra torp och en liten gård inte var så stor. Det var förmodligen dåliga tider även för många småbönder.
Regeringen skrev och framhöll vikten av att arbeten ordnades för de fattiga samt också att varje kommun skulle beräkna tillgång och behov av spannmål, såväl till brödföda som till utsäde.
Detta ledde till en inventering i varje kommun, som på den tiden var varje socken. Jag kan här redovisa några socknar i vår närhet. I Småland har jag inte funnit sådana redovisningar.
Från Sya meddelades att spannmål fanns till kommunens behov, men bara om spritbränningen genast inställdes, annars kunde de fattiga inte räddas undan hunger och elände. Arbetsförtjänst fanns inte inom kommunen vintertid, då odling och dikesgrävningen inte kan företas. Men man uttalar den önskan att nästa riksmöte måtte bevilja medel till östra stambanans fortsättning.
Från Västra Tollstad meddelades att spannmålstillgången ansågs vara tillräcklig. För att ordna arbetsförtjänst hade beslutats att uppköpa lin till spånad för kvinnor. För män ordnas arbete genom sönderslagning av sten till väggrus.

Stora Åby svarade att spannmål och potatis fanns till socknens behov, med undantag för råg och vårutsäde. Arbetsförtjänst anmodades en och var att bereda åt sina på ägorna boende. Det önskades att statsbidrag skulle ges till järnbanans fortsättning, vilket skulle ge arbetsförtjänst och lindra de fattigas bekymmer.
Svanshals svarade att spannmål finns mer än behovet. Arbetsförtjänst har icke saknats. För dem som önskar arbete finns sådant på Kyleberg och på Omberg.
Trehörna svarade att spannmålstillgången här sällan motsvarat behovet och att detta var ett bekymmer. Kommunalstämman har ansökt om att vid pastorsbostället Pukeryd få avverka 20 tolfter äldre och överflödig barrskog, varav den kontanta behållningen finge användas av kommunen, varigenom arbetsförtjänst kunde beredas. Man menar också att Östra stambanans fortsättning var bästa utsikten till arbetsförtjänst.
Från Ödeshögs socken har jag inte funnit något svar. Jag har då sökt i kommunalstämmans protokoll, och den 10 december 1867 fann jag följande svar på Landshövdingens framställning: yttrade församlingen enhälligt att hur svåra tiderna än är, det icke är skäl att ställa till med några allmänna arbeten, som alltid gå med förlust, utan skall var och en hemmansägare ansvara för att de som bor på hans ägor, om de kan arbeta, få sit nödiga uppehälle. Vill de inte lyda husbondens tillsägelse borde de lagligen efterhållas.
Kommunalnämndens ledamöter skall var och en i sin rote vaka över att detta beslut efterlevs.
Hur det formella svaret skrevs vet vi inte.

Onsdagen den 18 december 1867 kom i Grännatidningen ett upprop om julgåvor till de fattiga. Där anges att de hjälpbehövande är i år långt flera än förut, varför det nu behövdes rikligare gåvor.
Måtte var och en besinna att det är saligare att giva än att taga.
Detta var adresserat till de mer förmögna invånarna.

Vi börjar nu i vår berättelse närma oss slutet av 1867. Ångaren Örn som skötte trafiken i Vättern försökte hålla ut så länge som möjligt. Det gick bra till de hamnar som ännu var isfria, nämligen Hästholmen, Gränna och Jönköping. Det gick bra ända fram till julaftonen. Men då blev det 24 grader kallt och nordanvindar. De sista passagerarna till Jönköping fick landsättas på isen och sedan skyndade sig ångaren tillbaka till sitt vinterkvarter i Hästholmen.
Ångbåtssäsongen var över för detta år. Ångbåtstrafiken till och från Stockholm via Göta kanal avslutades redan den 23 november.

Spannmålspriserna sköt ytterligare i höjden. På torget i Jönköping kunde man den 21 december köpa vete för 34-35 riksdaler, råg 27-28, korn 19-20, ärter för 32, potatis 6 och kålrötter för 5:50 riksdaler per tunna. Detta var en fördubbling av priserna.

Den starka kölden under årets sista vecka blev för mycket. Då frös Vättern. Vid en häftig storm gick den upp igen men dagen därpå lade sig åter Vättern nu definitivt för vintern.

Hur blev skördarna i landet detta år?  Det visade sig att sex län hade fått medelmåttiga skördar, nämligen Uppsala, Östergötland, Kristianstad, Malmöhus, Bohus och Elfsborgs län.
Nära medelmåttan blev skörden i tre län, nämligen Sörmlands, Kronobergs och Örebro län.
Under medelmåttan blev skörden i tio län, i Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Hallands, Stockholms, Gotlands, Västmanlands, Skaraborgs, Kopparbergs och Gävleborgs län.
I Värmland hade det blivit dels under medelmåttan och dels missväxt. Missväxt blev det också i Västerbotten.
Nära missväxt hade det blivit i tre län, Väster-Norrland, Jämtland och Norrbotten.
Om skörden gemensamt för hela riket blev omdömet att den utfallit under medelmåttan. 

Men samtidigt var 1867 ett bra år för svensk spannmålsexport. De stora gårdarna exporterade spannmål, främst havre, till England.
Spårvagnarna i London var hästdrivna och dessa spårvagnshästar fick äta svensk havre. Samtidigt som vi exporterade mer spannmål än nånsin tidigare fick många människor i Sverige svälta.

Innan vi går över till år 1868 vill jag bläddra lite i protokollen från kommunalstämman och kommunalnämnden i Ödeshögs sockenför år 1867.
Det rörde sig mycket om fattigvården. Ett nytt fattighus skulle byggas. Det nuvarande låg nära kyrkan och det ansågs inte vara bra. Det nya skulle ligga i skogsbygden föreslog några ledamöter. Men så blev det inte.
Den tidigare indelningen i rotar upphörde. Fattighjonen skulle vara hela socknens angelägenhet, ingen uppdelning på rotar. En ny uppdelning gjordes. Hel fattigdel erhöll 11 personer, ¾ fattigdel 15 personer, ½ fattigdel 21 personer, ¼ fattigdel 8 personer. Det var således 55 personer, vissa med sina barn, som var fattighjon. Men flera väntade på att få plats i denna grupp av fattiga.
I fattighuset fanns 11 personer intagna. Sköterskan där hette Dina Segerberg. Hon var också fattighjon och erhöll hel fattigdel samt dessutom 50 riksdaler. Då var hon också skyldig att utföra det arbete som förelagts henne.
Elva barn hade genom kommunens försorg utackorderats till högstbjudande. Alla är namngivna i förteckningen.

Detta var på oxarnas tid. Alla bönder hade inte hästar. Men då hade de i stället oxar eller stutar. En oxe var en tjurkalv som kastrerats. Han blev sedan stut och när han var fyra år blev han oxe. Oxarna var sävliga men de var starka. Detta foto har okänt ursprung men här visas tydligt sele och remtyg.

Första året avklarat men ett nytt år kommer.

//Daniel

Fira in det nya året

Nyårsfirande är känt i det sentida svenska bondesamhället liksom i vår tid. Man vakade in det nya året och sköt skott med bössor. Ville man veta hur det kommande året skulle gestalta sig så var detta en bra tid för att förutsäga det.

Fira in det nya året är någonting de flesta gör.
Firandet av tolvslaget är årets första kalenderfest. Nyårsaftonen har sitt namn Sylvester efter påven Silvester, som dog den 31 december år 335. I traditioner utanför Västerlandet och i olika tidpunkter i historien förläggs som bekant det nya året till andra tidpunkter. I Sverige var den 25 december nyårsdag fram till 1500-talet, men firades på vissa håll ända in på 1700-talet.

Precis som julnatten var nyårsnatten laddad med magisk kraft. Då var det lämpligt att förutspå hur det kommande året skulle gestalta sig beträffande skörden, giftermål och eventuella dödsfall. Den unga flickan som ville se in i framtiden skulle niga tre gånger för nymånens skära och läsa upp en vers av nedanstående lydelse:

God dag, nyårsny
Säg mig vems bröd jag ska baka
Vems säng jag ska bädda
Vems barn jag ska föda

(ur "Den stora julboken" av Jan-Öjwind Swahn)

Från Västergötland berättas om flickor som gick ut vid 12-slaget och sopade ett litet stycke ifrån förstutrappen åt gården. Nästa dag skulle den tillkommande komma till gården.

Teknikerna för att spå var många, men spådom i kaffesump eller tenn användes ofta. Från Småland berättas om bonden som tolkade nyårsnyet (nymånen) så att lika många dagar som nyårsnyet doldes av moln, lika många dagar skulle säden ligga i jorden.

Vaka in det nya året

Att vaka in nyåret är en sen tradition och en borgerlig företeelse vilken med tiden spritt sig i alla samhällsklasser. Nyårsringningen, som i vår tid fått så stor roll, spreds via radion från 1920-talet. Dock förekom nyårsringning på Skansen redan 1893, på initiativ av Artur Hazelius.

Under efterkrigstiden har nyårsfirandet växt och alltmer fått lyxbetoning. Förebilden är högreståndsfester från förr. Mat och klädsel spelar stor roll vid nyår. Vi är gärna uppklädda, dricker mousserande vin och äter exklusiv mat. I Västra Vingåkers socken i Södermanland önskade ungdomen varandra gott nytt år efter morgonens kyrkobesök med följande ord:

Ja önska dej ett godt nytt år
Att du en vacker fästmö får
Jag önskar dej ett godt nytt år
Att du en vacker fästman får

Till middag blev det sedan fläskstek med bruna bönor och till efterrätt fruktsoppa. Till kvällsmat fisk och gröt som blivit över från nyårsafton.

Till skillnad från julaftonen är nyårsaftonen en mer offentlig fest. Familjen är inte i centrum så mycket som vänner och våra sociala nätverk. Att fira nyår med smällar och fyrverkerier går tillbaka på seden att skjuta in det nya året med skott. Nyårshälsningar – lyckönskningar – är kända sedan 1400-talets Tyskland.

Vädertydor och lycka

Nyårskort föreställande ett kärlekspar, en man och en kvinna som ömt håller om varandra. De står utomhus i ett vintrigt landskap iklädda eleganta kläder av 1910-talssnitt. En ängel med gloria och rosa fotsid klädnad håller sina händer skyddande ovanför dem. Texten "Godt nytt år" i guldtryck i nedre hörnet.

Nyårsnatten var i likhet med julnatten en tid att ta ut förutsägelser om det kommande året. ”Kära nyårsny! Vems skjorta skall jag sy, vems kaka skall jag baka, vems maka skall jag bli?”, är en ramsa som hjälper de unga flickorna att förutsäga vem som blir den tillkommande. Spelet filipin, där den som först yttrar ”filipin” när man ses efter nyår får önska sig något, kan sägas vara en rest av dessa förutsägelser.


I vår tid avlägger många ett nyårslöfte i samband med tolvslaget. Traditionen kommer från USA, där man talar om New Year’s resolutions. Ordet nyårslöfte började användas på 1940-talet, men företeelsen var känd under andra benämningar redan tidigt på 1900-talet i Sverige. I bondesamhället var seden att avge nyårslöften okänd.

Gott nytt år allihopa!

//Daniel

Julen är här

Många har nog pratat om julen och dess betydelse, men också var de olika traditionerna kommer ifrån. De svenska jultraditionerna är inte alltid så svenska och så gamla som många vill påskina att de är.

Till jul dukade man fram det bästa huset kunde uppbringa, bland annat byttes vardagens hårda tunnbröd ut mot mjukt bröd. "Längtan efter brödet och smöret motsvarade dagens längtan efter julklappar".

Julen var lika efterlängtad förr som nu. Högtiden var en avslutning på fastan och ofta årets enda längre ledighet.

Bilden av den typiska svenska allmogejulen är delvis en skapelse, att influenserna kom från olika delar av världen. "Traditioner föds genom samverkan med andra kulturer och när det kommer till maten så tog man helt enkelt fram det bästa huset hade att erbjuda".

På julafton samlades familjen för en stor festmåltid. En typisk julmiddag i mitten av 1800-talet bestod ofta av lutfisk, färskt fläsk, mjukt bröd och gröt med smöröga. Husets vuxna skålade i hembryggt öl medan de yngre fick svagdricka och enbärsdricka.

December var en månad då mörkret lade sig tätt över gårdarna och den gamla folktrons alla väsen var mer närvarande än annars. Det lilla ljus som fanns kom oftast från elden och tjärvedsstickor. Fanns det talg kvar från höstens slakt gjordes talgljus och hade man det gott ställt kunde man köpa bivax att stöpa ljus av. Stearinljus var dyra och plockades enbart fram vid högtidligare tillfällen.

Något att se fram emot i mörkret och kylan var festligheterna kring jul. På 1700- och 1800-talet bjöd julen ofta på den enda längre sammanhängande ledigheten på hela året.

Julgranen kom till Sverige någon gång under 1700–1800-talet men användes länge bara i de finare kretsarna. Granen skulle vara färggrann och pyntades med bland annat silkespapper, kristyränglar och äpplen.

Julgran och julklappar var ingen allmän tradition på den tiden utan det man i stället längtade efter mer än något annat var maten, som förbereddes veckor i förväg. Den 9 december lades lutfisken i blöt och på luciamorgon – i svinottan som man sade – slaktades den gris som man ofta sparat för att få färskt fläsk och blod.

– Man hade levt sparsamt och på vissa håll fastat, så när julen kom var alla jättesugna på att äta och frossa i mat. När grisen slaktades tog man tillvara på allt, även grishuvud och grisfötter. Av blodet gjordes blodpudding, blodbröd och blodpannkaka, som var en ganska typisk julrätt.

Under bordet låg det rikligt med halm precis som det på den tiden gjorde för att påminna om Jesu födelse, samtidigt som det höll kvar värmen i rummet.

– Det här rummet var vanligtvis igenbommat och öppnades bara upp till fest. Andra dagar åt och umgicks man i husets kök.

Gröten är vår äldsta maträtt vid sidan om brödet. Ofta skickade man runt en grötskål som alla åt ur, den som kom först fram till smöret under julen skulle få lycka och välgång.

På julaftonen tog familjen plats på långbänkar och lät sig väl smaka av lutfisk och julgröt, som man åt gemensamt ur en stor skål. Hade man en julskinka så griljerades den inte utan serverades kokt, ofta i mindre bitar. I Medelpad var det inte så vanligt med fläsk, i stället åt man nöt- och fårkött. Det kunde även ligga en julgädda eller julsik på bordet i stället för julskinkan.

Köttbullar serverades inte så ofta, eftersom tillverkningen var en krävande process där allt kött skulle hackas för hand.

– Att säga att maten på julbordet är en typisk svensk jultradition är en sanning med modifikation. På den här tiden var det ganska fattigt och man tog helt enkelt fram det bästa huset kunde få fram. Samma mat åts även under andra högtider, till exempel påsk. Det kunde vara stora regionala skillnader.

Det mjuka brödet bakades ut i fina former. En tradition som sedan fördes över till lussekatterna.

Viktigt för festliga tillfällen var även det mjuka brödet, som gjordes under ett stort julbak. Brödet garnerades och staplades i högar. Högst hög hade fadern i huset, och sedan blev högarna lägre efter rangordningen i familjen.

– Bröden formades ofta som solkors och andra figurer. Utseendet ärvdes sedan av lussekatterna. Saffran fanns även då men det har alltid varit en dyr krydda och troligen inget som allmogen kunde köpa.

Även förr skapade ljus den rätta stämningen vid jul. Ljusstaken kunde vara flerarmad, men en arm för varje familjemedlem. Här är den nedstoppad i ett block smör.

Smör var en viktig statussymbol. Mycket smör var ett tecken på att man hade många kor och var välbärgad. I smöret kunde man sticka ner ljus för att det skulle synas ordentligt och ofta ställdes det på ett fint svarvat fat på fot.

– Det kunde vara en hel månads mjölkproduktion som gick åt kring jul.

Det hände att julbordet stod dukat flera dygn. Parallellt med religionen hade man den gamla folktron, som hade starkt inflytande vid de större högtiderna.

– Julaftonen ansågs precis som lucia vara en kraftfull natt. Man trodde att de döda kom tillbaka på natten, och därför lät man maten stå framdukad så att de kunde ta för sig. Man lämnade också plats i sängarna och sov på halmen på golvet, i fall andarna ville ha någonstans att sova.

Halmkorset skulle skydda julmat och julöl från troll och andra varelser.

Göra andarna upprörda ville man inte, samtidigt som man gjorde sitt bästa för att stänga dem ute.

– Man tog faktiskt in barrträd för att avvärja ondska. Gran- eller enris kunde läggas över hela golvet för att de döda skulle sticka sig på dem och skrämmas på flykten.

Likaså skulle ett halmkors skydda julbord och julöl från troll och andra varelser.

Sedvänjan att endast bada två gånger per år förekom på sina håll så sent som i början av 1900-talet. På den tiden ansågs smutsen skydda kroppen från sjukdom och kyla och man tvättade sig inte gärna. Men på julafton var det dags. Då drogs en stor plåtbalja fram till elden och hela familjen fick skrubba kroppen ren i tur och ordning. Sedan bytte man om till finkläderna.

– I Medelpad kunde julføla – troligen en utklädd familjemedlem – komma in i rummet och sedan försvinna med de smutsiga kläderna.

Ölen hade en central roll under festligheterna.

– Det ansågs nästan viktigare att ha en kvinna som bryggde god öl än en som var vacker. I dag skulle vi förmodligen inte tycka om ölen, den svenska ölen var känd för att vara grumlig och ganska illasmakande.

Julen var ett bra tillfälle för folk att vara sociala. Såväl barn som vuxna testade sina färdigheter i lekar som rövkrok och fingerkrok.

En jultradition var att klappa på en grannes dörr och slänga in ett vedträ, utan att bli upptäckt. Det är troligen därifrån ordet "julklapp" kommer.

Presenter gavs sällan till jul, men det förekom i de övre skikten i samhället. Bakgrunden till det som vi numera kallar julklapp är en gammal tradition där man på julen klappade på någons dörr och kastade in ett vedträ, för att sedan smita därifrån utan att bli sedd. Fast runt vedträt satt en dikt, inte sällan med småelakt innehåll.

På julafton togs julevangeliet fram.

Själva julaftonskvällen firades emellertid ofta under lugna former. Efter att festmåltiden intagits läste man julevangeliet och sedan var det dags att gå till sängs. Dagen därpå väntade julottan och hade man lång väg till kyrkan kunde färden med häst och vagn starta redan på natten.

På juldagen rådde det julfrid i stugorna. Den elake stalltomten – den enda tomte som figurerade då – hade fått sin julgröt med smöröga som tack för arbetsåret som gått, och var förhoppningsvis nöjd och belåten. Hade dessutom andarna hållit sig borta var det nu man kunde slappna av och njuta av ledigheten.

På annandagen, då Staffan har namnsdag, och dagarna därefter gick det desto vildare till. Under den så kallade Staffansgången – eller Staffansritten om man red till häst – klädde folk ut sig till exempelvis stjärngossar och vise män och gick runt bland gårdarna och tiggde och härjade. Det var så grunden lades för några av de luciatraditioner som vi har i dag.

Vi svenskar väldigt konservativa när det gäller julen och det som vi betraktar som gamla allmogetraditioner. Men det vi ser som en typisk svensk jul har faktiskt inslag hämtade från hela världen.

Ordet jul fanns redan på vikingatiden, men exakt vad det hade för betydelse har man inte kunnat få fram. Kanske härstammar det från vinters Midvinterblotfest då nordborna firade solens återkomst, åt och skålade för Tor, Oden och Frej.

– Kanske var seden så djupt rotad att man när vi blev kristna helt enkelt bytte ut föremålet för skålandet till Jungfru Maria och Jesus. Det här är också ett exempel på hur vi gör om traditioner så att de passar oss, för troligen föddes ju inte Jesus på vintern utan på sommaren.

Eftersom att det ändå är jul så kan ju en liten dikt vara på sin plats som avslutning på inlägget.

Midvintergatans sten är hård
stjärnorna gnistra och brinna
kan ingen stoppa en råttgrå Ford
innan den hinner försvinna?
månen vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fru och barn
snön lyser vit på maken
endast tomten är haken
(Claes Ericsson, Galenskaparna)

//Daniel

Efternamn genom tiderna

De flesta har nog tänkt på hur just det efternamnet man har fick sin start. Förr hade ju sällan farfadern samma efternamn som barnbarnen som man har nu för tiden. Hur kom det sig att det ändrades och när ändrades det egentligen?

Patronymikon (även fadersnamn) efternamn bildat av genitiv av faderns förnamn, med tillägg av -son, eller -dotter, t.ex. Andersson, Svensson eller Olsson, respektive Andersdotter, Svensdotter eller Olsdotter, dvs. Anders, Svens eller Olofs son respektive dotter. Patronymikon kännetecknas av att de ändras i varje generation. Eftersom det var vanligt att namnge barnen efter far- och morföräldrar uppstod ofta den "klassiska" följden Anders Eriksson - Erik Andersson - Anders Eriksson. Naturligtvis gav man inte alla barn samma namn.

Från början användes patronymikon av alla, och familjenamn fanns inte. "Gustav Vasa" var Gustaf Eriksson med sin samtid, och ville man skilja honom från andra med samma namn kunde man tillägga "av Vasa-släkten" eller något liknande - ungefär som när vi idag talar om någon som arbetar på ett företag ("SASare", "Volvoit") eller är med i en politisk organisation. Mot slutet av 1500-talet började adeln allmänt använda släktnamn, och Riddarhuset, som skapades 1626, krävde att medlemmarna hade ett släktnamn. Under 1600-talet började prästerna och de främsta av borgarna använda personliga efternamn, som ganska snart blev familjenamn. Från början av 1700-talet blev det allmän sed att folk som flyttade in till städerna i annan kapacitet än som tjänare eller arbetare tog ett familjenamn. Fortfarande kunde patronymikon dock användas som en del av namnet, Erik Nilsson Holmström, Anna Johansdotter Lindgren, men bruket var "vacklande" - samma person kunde förekomma i tre varianter, som Erik Nilsson, Erik Holmström och Erik Nilsson Holmström.

Från 1700-talet var patronymikon något som egentligen bara användes av städernas proletariat och av allmogen. Tillsammans utgjorde dessa grupper dock en bra bit över 90 %.

I Sverige avtog bruket av patronymikon från 1860-70-talen då inflyttningen till städerna blev så kraftig att pastorsexpeditionerna i de större städerna inte kunde hålla jämna steg utan patronymikon där började omvandlas till efternamn för att kunna hålla reda på alla. På landet fortsatte man som vanligt. Det bör dock påpekas att man i Norrland var betydligt mera öppen för att överge patronymikon för familjenamn även bland allmogen redan från 1820-30-talen.

Det finns exempel på att patronymikon omvandlades till släktnamn redan under 1700-talet. Det gällde då som regel borgerliga släkter och typiskt var det ofta ett ovanligare patronymikon. Det finns även något exempel inom adeln där ett patronymikon blivit ättens namn.

År 1901 kom så namnförordningen, som egentligen bara var ett tillägg till förordningen om kyrkobokföring. I namnförordningen stadgades hur man skulle gå till väga för att anta ett familjenamn, något som förut varit oreglerat sånär som på ett visst (men inte heltäckande) skydd för adliga namn. Däremot stadgades inte att man var tvungen att anta ett familjenamn. Socialt hade det dock blivit dags att utplåna skillnaderna mellan land och stad, och även på landet började patronymikon omvandlas till den typ av efternamn vi brukar kalla son-namn.

År 1917 kom bestämmelser om barns efternamn och 1921 - i samband med nya äktenskapsbalken - stadgades att kvinnor var tvungna att anta sin mans efternamn.

År 1963 kom Sveriges första Namnlag, där det stadgades att alla svenskar var tvungna att ha ett familjenamn. I vissa landsändar, särskilt där bondekulturen var mycket stark, som t.ex. i Skåne, Dalarna och Hälsingland fanns då ännu en hel del familjer som aldrig antagit familjenamn utan höll kvar vid det gamla skicket med patronymikon och gårdsnamn. Patent- och registreringsverket (PRV) skapade då för första gången sin berömda lista med förslag på familjenamn, och så reste en man från PRV runt i Sverige och förmådde "familjenamnsmotståndarna" att anta familjenamn. En del tog namn från listan, andra tog gårdsnamnet som familjenamn och en del gjorde om sitt patronymikon till familjenamn av typ "son-namn". I 1963 års Namnlag fanns inget utrymme för varianter som gårdsnamn eller patronymikon, men kvinnor kunde få behålla sitt familjenamn när de gifte sig eller skapa dubbelnamn av typen "Lindgren-Holmström".

När det gällde knektar så fanns det lite andra regler som kunde göra att ett knektnamn kunde gå från generation till generation men inte till alla barnen. Knektarnas namn var oftast knutna till en rote och ett specifikt torp med ett rullande schema. Om en knekt dog i fält eller under tjänst på något sätt så fick knektens familj flytta ut och en ny knekt tillsattes i torpet och fick då ett nytt knektnamn efter det rullande schemat. Var det så att en son till knekten tog över torpet efter att knekten hade tjänat sin tid i det militära så kunde sonen få samma knektnamn som fadern. De andra barnen i familjen fick dock hålla sig till den patronymikon som gällde. Många söner kunde gå i faderns fotspår och bli knektar på andra ställen vilket kunde resultera i att hos fem söner så kunde det finnas fem olika efternman. Efter att knekten hade tjänat kronan så fick han välja om han ville ha kvar knektnamnet eller om han ville ta tillbaka sitt gamla efternamn. En del kunde också välja bägge namnen så att det kunde bli,  Andersson-Rask, Svensson-Bok, Carlsson-Sköld och så vidare. Detta var dock inte så vanligtmen det förekom.

Det fanns flera typer av soldatnamn. Det kunde vara adjektiv som uttryckte en egenskap som ansågs fördelaktig för en soldat såsom (Rask, Villig, Frisk) eller substantiv med militäranknytning såsom (Dolk, Lantz, Sköld) eller naturanknytning såsom (Björk, Ask, Berg, Grahn). Vanligt var också att namnet kunde härledas ur namnet på den rote som soldaten var anställd av, till exempel Bönfält (från Bön), Skotte (från Skottelund), Fjällman (från Fjäll) och Bäck (från Marbäck). Ibland gav samma rote upphov till flera namn. Norman, Norberg, Norström, Nordgren och Norrby var alla namn vid rote 150 Norby (Helga Trefaldighets församling) som tillhörde Upplands regemente. På samma sätt har roten Sundby i Dunker, vilken hörde till Södermanlands regemente, haft soldaterna Sund, Sundqvist, Sundström, Sundin m. fl. Ganska ofta är också de äldsta soldatnamnen officersnamn från soldatens regemente.

Även om soldatnamn oftast var av den typ som beskrivs ovan förekom även mer komplicerade varianter. Det var heller inte helt sällsynt att efterled som idag mest associeras med adliga efternamn användes, exempelvis -hjelm, -sköld och -swärd.


Det är först i slutet av 1800-talet, då användningen av släktnamn börjar sprida sig över Sverige, som det börjar bli vanligt att soldatnamnen går i arv, en tendens som underlättas av indelningsverkets avveckling.

//Daniel

En första kontakt med släktingar

Morfars farbror med familj i USA

Som släktforskare så är ju en del av forskandet att ta reda på personer som lever idag och som man är släkt med, som man kanske inte har haft kontakt med tidigare.
För min del så har jag faktiskt fått kontakt med en släkting från USA som jag aldrig haft kontakt med tidigare, där min morfars far och hans bror är de gemensamma nämnarna. Morfars farbror åkte under 1887 över till USA för att söka "lyckan" där. Det var också i USA som han mötte kärleken och gifte sig med en kvinna som kom från grannsocknen här i Sverige. Deras barnbarns barn fick jag kontakt med för några månader sedan pch har pratat med henne sedan dess.
Ibland kan man ha viss kontakt med andra som man flera månader senare får lite uppgifter om och det visar sig att de är släkt på längre håll och på en sida där man inte hade forskat tidigare.

Att få den där kontakten med en släkting är faktiskt både rolig och intressant. Om det är en någorlunda nära släkting som man får kontakt med så kan man få lite information från dem om personer som man forskar om och kanske till och med en del bilder. En bild kan säga väldigt mycket, inte bara hur en person såg ut, utan ibland även hur de bodde, vad de hade för vänner och mycket annat.
För er som har följt min blogg vet att jag lagt upp en del bilder på gamla släktingar, men det är bara en bråkdel av de bilder som jag idag har som jag lägger upp här. Dels är det svårt att få in alla bilder i inläggen och samtidigt ha en sammanhängande text som förklarar vilka det är. Det kanske kan komma fler bilder i framtiden när jag skriver nya inlägg.

Som jag skrivit i tidigare inlägg här i bloggen så kan ju varken kyrkböcker eller andra källor ge all information om en person och då är det ju alltid roligt när man får kontakt med släktingar som kanske har hört historier berättas om de generationer som har försvunnit. Naturligtvis så är det ju inte bara släktingar som kan har historierna men det är ju de som har haft en helt annan kontakt med familjerna och träffat en del av de äldre generationerna.

Internet har ju gjort släktforskningen lättare genom åren men det har ju även kontakterna med släktingar blivit med all mail, facebook och sådant som gör att man kan få en helt annan kontakt än vad man kunde för till exempel 30 år sedan.
När man för kontakt med en släkting som också håller på med släktforskning så blir det lättare att få första kontakten eftersom man har ett gemensamt intresse att starta konversationen med. Det kan ju vara så att man kan se att man har en gemensam släkting och då fråga vilken relation man har till just den personen.

Det lär nog bli en del kontakter genom åren som man får med nya släktingar men vilka det blir, det får framtiden utvisa.

//Daniel

DNA och genetik

Någonting som blir allt populärare inom släktforskningen, både här i Sverige och utomlands är att göra ett DNA test. Hur kan man släktforska med ett DNA test kanske ni undrar? Det ska ni få reda på här.

Ett DNA test inom släktforskningen är ganska enkelt. Man får helt enkelt skicka in sitt saliv till ett labb och sedan vänta i ett par månader på att labbet ska bli klara. När de är klara i labbet så kommer det ett släktträd i mailen... nja, kanske inte riktigt.

När man får resultatet så säger det inte mycket mer än vilka områden i världen man kan hitta släkt genom generationerna, om man inte har börjat på ett släktträd förstås. Man kan naturligtvis få reda på andra som man är släkt med och som också har gjort DNA test men man kan inte riktigt se vilka som binder ihop personerna.
Man måste alltså bygga upp ett eget släktträd för att få se vilka som binder ihop vilka i släkten och det är först då man får se vilken gemensam släkting man har.
Varför ta ett DNA test om man inte får ett släktträd på köpet? Om man kanske fastnar på en person som kanske är oäkta som det brukar stå i kyrkoböckerna så kan det med hjälp av DNA vara som så att en annan ättling till den fadern som inte står i födelseboken har gjort ett test och på så sätt kan man då få reda på vem fadern till det oäkta barnet är. Detta är naturligtvis beroende på om andra har gjort ett DNA test också.

Ett DNA test kan hjälpa till när det gäller släktforskningen och det kan vara i en del fall avgörande för att man ska kunna komma vidare och hitta släkten, både bakåt och framåt i tiden.
Jag har själv gjort ett DNA test och vet på så sätt vilka områden där mina förfäder kommer ifrån. Till största delen (91%) så är mina förfäder Skandinaver (Sverige, Norge, Danmark) men det finns även förfäder i Irland, Skottland, Wales, Storbritannien, Östeuropa, Finland/Nordvästryssland och Iberiska halvön (Spanien, Portugal). Sånt här ger en fingervisning var man kan leta för någonstans om man fastnar någon gång.
Som sagt så ersätter inte DNA tester det gamla sättet med att bygga släktträd men kan hjälpa till. För min del så har inte mitt test gett mig den hjälp som jag kanske hoppades på men hoppas att fler kommer testa sig för att hjälpa till i framtiden.

För er som kanske funderar på att göra ett test så är det inte krångligt och det gör inte ont på något sätt. Desto fler som testar sig, desto fler släktingar hittar man genom DNA.

Hur fungerar DNA?

DNA finns i allt levande på jorden och DNA-koden är ritningen till hur varje varelse ser ut och fungerar. Ett barn ärver sitt DNA från sina föräldrar och därigenom från sina anfäder. Det är detta som är så användbart för oss släktforskare.

Ur släktforskarsynvinkel består människans DNA av tre delar, nämligen Y-kromosom (kallas Y-DNA), mitokondrie-DNA (kallas mtDNA) och autosomalt DNA (kallas atDNA):

Y-DNA

Y-kromosom finns bara hos män och den ärver mannen i sin helhet från sin far utan inblandning av moderns DNA.

Varje nu levande mans Y-kromosom har alltså ärvts från far till son genom 1000-tals generationer.

mtDNA

Mitokondrie-DNA finns hos alla människor oavsett kön. Denna del av DNA ärvs i sin helhet från mor till barn utan inblandning av faderns DNA. Även män ärver alltså mtDNA från sin mor, men män kan inte föra detta DNA vidare till sina barn, det kan bara kvinnor göra.

Varje nu levande människas mtDNA har alltså ärvts oförändrat från mor till dotter genom 1000-tals generationer.

Autosomalt DNA

Autosomalt DNA är den allra största delen (mer än 99%) av vårt DNA. Detta DNA ärver vi från både mor och far, ungefär 50% från varje förälder. Vilka delar av DNA:t vi ärver från varje förälder är helt slumpmässigt. Varje förälder har en likadan blandning av sina föräldrars DNA, som i sin tur har en blandning av sina föräldrars DNA, o s v. Därför är ditt autosomala DNA en salig blandning av små DNA-bitar från dina anfäder på alla släktgrenar.


Eftersom detta DNA blandas 50/50 för varje generation, blir det efter ca 10-12 generationer så uppblandat att det inte går att urskilja de enskilda delarna.

//Daniel

Ettårsjubileum

Det har nu gått ett år sedan jag började släktforska på riktigt. Det har varit ett år med många frågor, en hel del svar men även många nya frågor som dykt upp.
Jag ångrar faktiskt inte att jag började med forskningen för det har varit väldigt intressant och jag har lärt mig mycket som jag inte hade lärt mig annars. Jag hade inte heller startat den här bloggen om det inte varit för släktforskningen.
Det är även en hel del frågor man kan få från folk som har hört att man släktforskar och den vanligaste frågan brukar vara hur långt tillbaka man har kommit. Fram tills för ett tag sedan så hade jag svarat 1580 och en skattebonde i Fryele Socken i Jönköpings län. Detta är på min morfars sida.
Jag fick ett litet uppdrag från en kusin att titta på min farmors sida för ett tag sedan och i ett av leden där, har jag hittat en person som föddes 1529.
För min del efter att ha forskat i ett år är kanske inte alltid hur långt tillbaka jag har kommit utan det är mycket annat också som jag själv tycker är roligt. När man får tag på berättelser om personerna man hittat är ofta väldigt roligt för då får man en helt annan bild av vilka personer man har i släkten. Historia är en annan del som man lär sig mycket om då iaf jag läser på ganska mycket om tiden runt omkring personerna jag hittar. En del av det har ni fått se här i bloggen.

Att släktforska är roligt, ibland krångligt, spännande och tidskrävande. Det är också ett detektivarbete många gånger för att man ska hitta olika personer, speciellt om de flyttat ofta men även om man letar efter specifika saker som inte ligger i de vanligaste böckerna, typ, födelse-, vigsel- och dödeböckerna eller bland husförhörslängderna.
Man vill ju ofta få reda på så mycket som möjligt om de flesta personerna och hur de levde. Då kan både bouppteckningar och skattelängder ge en del svar.
Många gånger så får man faktiskt inte de svar man vill ha från alla kyrkböcker och sådant utan man får ta till andra metoder men det är inte alltid att man kan få svar ändå. Många gånger har jag märkt att andra har kört fast på "oäkta" barn och att det inte alltid hittar fadern och det är bara ibland man kan hitta rätt och komma vidare i sådana fall. Jag har själv fastnat på ett oäkta barn men inte lyckats hitta vem fadern är. Kanske kommer det i framtiden, kanske inte.

Hur framtiden kommer att se ut inom släktforskningen? Naturligtvis kommer jag att fortsätta och kommer säkert att få kontakter genom åren som kommer och man får se vart allting kommer att leda. De senaste 20 åren så har släktforskningen förändrats tack vare att datorernas intåg i hemmen och utvecklingen av släktforkning på internet. Man behöver ju inte längre sitta med en mikrofilm med dåliga bilder av gamla böcker utan man har mycket bättre bilder nu för tiden och det kommer säkert att bli mer sökbart de närmsta åren.
Eftersom att det är populärt just nu med släktforskningen så kan man ofta få hjälp och man hittar andra som har släktingar i samma trakter samtidigt som man har ett gemensamt intresse. Det är många som blir intresserade när man säger att man håller på med just släktforskning och många blir inspirerade av de olika historierna de får höra. Det är ett par stycken som har börjat efter att de har pratat med mig och jag har fått frågor om hur man hittar olika personer och hur man söker sig framåt. Det är inte alltid lätt i början men man lär sig ganska snabbt om man är intresserad.

För de personer jag redan har hittat i de olika släktgrenarna så har jag bara skrapat lite på ytan så jag har mycket kvar av letande i olika böcker och många kontakter kvar att ta innan jag kan säga att jag har kommit långt.

Klar med släktforskningen det blir man nog aldrig.

//Daniel