Fem år i tjänsten

De flesta har nog hört historien om hur det kommer sig att jag började släktforska, att det var tack vare att jag hade läst en artikel om indelta soldater och att jag fortsatte därifrån. Någon kanske också kommer ihåg att jag redan innan hade en del papper med ett litet släktträd som min mor hade fått av en kusin till henne och som jag hade skrivit av. Jag var alltså intresserad av släktforskning omkring 25 år innan jag började med det hela och naturligtvis så var jag också intresserad av historia så allting passade ju mig.

Det har nu gått 5 år sedan jag blev intresserad av att titta lite på släkten och seriöst börja med släktforskning. Vad här hänt under dessa år? Har jag hittat någonting roligt? Har jag hittat någonting tråkigt? Har jag hittat någonting konstigt? Den här bloggen har redan svarat på dessa frågor och det var lite anledningen till att jag startade den också. Genom åren har man fått en del frågor om släkten och sådant som man har försökt svara på och det blev till slut den här bloggen bara för att det ska bli lättare för alla att sätta sig ner och kunna slappna av när man går igenom det hela. För lite drygt ett år sedan startade jag faktiskt en engelsk version av den här bloggen för de Amerikanska släktingarna så att även de kunde få se hur det stod till med allting här i Sverige på den tiden som förfäderna fortfarande bodde här. Genom åren så har man fått hjälpa dem en del med forskningen här i Sverige då det är långt ifrån alla som kan så pass mycket svenska så att de förstår vad som är skrivet i alla papper de hittar. Det är ju roligt för mig också naturligtvis då jag får lära mig mer om vilka som emigrerade till USA och vad som hände dem och allting sådant. Man lär känna mycket folk också som man aldrig hade lärt känna annars och som då naturligtvis har gemensamma intressen genom släktforskningen.

Även att det har gått fem år sedan starten av min släktresa genom tiderna så har det faktiskt inte avtagit på det sättet som man kan tro, utan det blir ofta någonting släktforskningsrelaterat man gör under veckorna och man tänker inte direkt på att det är just släktforskningen man håller på med. Det kanske låter lite konstigt men när man har gjort det ett bra tag så tänker man inte riktigt på det på det sättet man gjorde i början.

En sak som kommer med åren är det att man lär sig en hel del om olika saker. För den oinvigde så kan prästernas handskrift ibland se ut som rena grekiskan medan för en annans del så är det fullt läsbart. Naturligtvis kan det vara svårt ibland för min del fortfarande eftersom att alla präster inte skrev speciellt bra. Sådant har jag ju skrivit om innan här i bloggen.

Även om jag fortfarande bara har skrapat lite på ytan i det stora hela så är det ändå en del historier som har kommit fram som jag inte visste någonting om innan och det är ju alltid trevligt. Det finns många historier kvar om släkten för mig att gräva fram men det lär nog ta många år än och helt färdig lär jag nog aldrig riktigt bli!

//Daniel

Den galna jägaren eller The Mad Trapper

Att man stöter på en del mysterium när man släktforskar är ingenting nytt. Antingen så kan det vara en fader som är okänd eller så är det någonting annat som gäckar. Det tillhör själva släktforskandet att det dyker upp något litet mysterium som oftast tar lite längre tid att lösa än något annat.

För de av er som är lite känsligare kanske detta inlägg inte är det bästa och detta är bara ett litet varningstecken så att ni ska veta att det finns saker i texten och bilder som kan vara lite känsliga för en del.

Aklavik

Karta över Kanada med Aklavik utmarkerat.

Vi ska nu tillbaka till sommaren 1931 och till Nordvästra territoriet i Kanada då en man dök upp från ingenstans på floden Peel och den lilla byn Aklavik. Byn ligger mitt i ödemarken i den nordvästra delen av territoriet. Han skulle handla förnödenheter och verkade ha gott om pengar.

Edgar Millen som tillhörde RCMP (Royal Canadian Mounted Police), som brukade hålla koll på folk i bygden, speciellt nykomlingar, träffade på mannen och började ställa frågor om hans aktiviteter där men fick väldigt få svar från mannen som på något sätt fick (lite felaktigt) namnet Albert Johnson och det namnet fastnade därefter. Johnson var renrakad, hade ljusblå ögon och Millen tyckte att Johnson verkade ha en Skandinavisk accent. Eftersom att det kom väldigt lite information från Johnson så sa Millen att han tyckte att Johnson skulle skaffa en jaktlicens för att få snara djur. Albert Johnson stannade kvar i några dagar i Aklavik (kan ha varit upp till två veckor då uppgifterna varierar). Under tiden han var där så höll han sig för sig själv och pratade inte med någon. Johnson vågade sig ut på vattenvägarna i Mackenzie River Delta och hamnade till slut på en strand vid Rat River där han byggde en liten stuga på 2,4 x 3 meter. Johnson hade inte skaffat sig någon licens som Millen hade rått honom till vilket var lite udda för någon som bodde ute i bushen. Under den här tiden så var många av de här områdena invaderade av utomstående som hade begett sig dit tack vare den stora depressionen för att de ville försöka överleva på något sätt.

Rat River

Albert Johnsons förstörda stuga.

Under December 1931 så klagade lokala First Nations Trappers till den ridna polisen att Johnson hade mixtrat med deras snaror och bland annat hängt upp snarorna i träd. Detta ledde till att konstapeln Alfred King och specialkonstapeln Joe Bernard gick de 97 kilometrarna från Aklavik till Johnsons stuga vid Rat River den 26:e December för att prata med honom om anklagelserna. Bägge konstaplarna hade stor erfarenhet av vildmarken. När de närmade sig stugan så såg de att det kom rök ur skorstenen så de gick till den för att prata men Johnson vägrade, och verkade inte ens märka dem. King tittade in genom fönstret på stugan och då täckte Johnson för det med en säck. Till slut så bestämde sig de två konstaplarna att ge sig tillbaka till Aklavik för att skaffa en husrannsakningsorder.

King och Bernard återvände fem dagar senare med två andra män. Johnson vägrade fortfarande att prata och till slut så bestämde sig King för att försöka få upp dörren med våld. Så snart han började så sköt Johnson honom genom trädörren. En kort eldstrid bröt ut och teamet lyckades få tillbaka King till Aklavik där han till slut återhämtade sig från skottskadan han hade fått. Johnson hade alltså gått från att ha varit misstänkt för att ha förstört snaror för andra jägare till mordförsök.

Ett uppbåd formades bestående av 9 män, 42 hundar och 9,1 kilo dynamit som de skulle använda för att spränga ut Johnson om det så behövdes. Efter att ha omringat stugan så började de tända dynamitstavarna men det ville sig inte riktigt för det var för kallt. De började då försöka tina dynamiten innanför rockarna och till slut så slängde de all dynamit som hamnade på stugtaket vilket fick stugan att kollapsa av smällen. Efter smällen så började de rusa mot stugan. Johnson öppnade då eld från ett 1,5 meters hål som han hade grävt under stugan. Ingen träffades av skotten från Johnson och efter en 15 timmars standoff (vid 4 tiden på morgonen) i 40 minusgrader så bestämde sig uppbådet för att dra sig tillbaka till Aklavik för att få ytterligare assistans. Rapporten från RCMP motsäger lite att stugan skulle ha kollapsat efter dynamiten utan den skulle knappt ha blivit skadad och att det var senare som den vart förstörd med flit för att hindra Johnson att komma tillbaka.

Några av de poliser som var inblandade i att jaga "The Mad Trapper". Från vänster till höger: Konstapel A.W. King (sårades), Mr Hutchinson, Korporal Hall, okänd, Mr Mellville, Korporal R. S. Wild, Konstapel E. "Newt" Millen (dödades), okänd.

Jakten

Förnödenheter lastas i "Wop" May's flygplan i Aklavik.

Vid det här laget så hade nyheten kommit ut till resten av världen via radio och tidningarna började kalla honom för den galne jägaren vid Rat River (The Mad trapper of Rat River). Efter att ha blvit försenade tack vare en snöstorm så återkom det förstärkta uppbådet till Johnsons stuga den 14:e januari bara för att finna att Johnson hade gett sig av. Uppbådet gav sig utt för att försöka hitta honom och 16 dagar senare alltså den 30:e januari så kom de ifatt honom och lyckades omringa Johnson som gömde sig i en träddunge. Under eldstriden som utbröt så lyckades Johnson att skjuta konstapeln Edgar Millen genom hjärtat. Här hördes ett skratt från Johnson som annars inte hade yttrat någonting under de möten han haft med förföljarna. Millen var den enda som hade pratat med Johnson under deras första möte i Aklavik ett halvår tidigare. Millen skulle få en biflod till Rat River uppkallad efter sig, kallad Millen Creek. Ett minnesmärke finns i det området. Än en gång så drog sig uppbådet tillbaka även att de trodde att de hade honom men Johnson lyckades i skydd av mörkret klättra upp för en nästan vertikal klippa. Uppbådet fortsatte att växa med lokala Inuiter och Gwich'in som var bättre lämpade för att röra sig i de marker som de var. Det var klart att Johnson skulle lämna Yokon men RCMP hade blockerat bägge passen vid Richardson bergen, men detta stoppade inte Johnson som klättrade uppför en 2100 meters bergstopp och återigen försvann.

Wilfrid "Wop" May.

I ren desperation så hyrde RCMP in en flygare vid namn Wilfrid "Wop" May från Canadian Airways. "Wop" May hade varit flygare under första världskriget och den sista som jagades av Röde Baronen innan denne sköts ner. "Wop" anlände i det nya skidutrustade Bellanca-monoplanet den 5:e februari. Den utdragna jakten på Johnson gjorde att förnödenheterna tröt hela tiden och de behövde ett par örnögon från luften som kunde assistera dem. "Wop" May upptäckte att Johnson hade korsat Richardson kedjan och såg fotspår på andra sidan bergskedjan. Nio dagar senare, alltså den 14:e februari så kom han på taktiken som Johnson använde sig av. Han upptäckte fotspår som gick från mitten av den frusna isen på Eagle River mot flodbanken. Johnson hade följt spåren av renar i mitten av älven där renarna hade bättre sikt för att upptäcka rovdjur och liknande. Att gå i deras hovspår hade gömt hans egna och låtit honom att gå fortare i den redan nedtrampade snön utan att behöva använda sig av snöskor. Det var enbart när han för natten skulle vila som han gick till flodbanken för skydd och det var dessa spår som "Wop" upptäckte. May använde radion för att meddela RCMP sin upptäckt och de tog upp jakten igen. Under nästkommande två dagar så fick "Wop" May hålla sig på marken på grund av dimma. Den 17:e februari så hade de kommit rätt och var ifatt Johnson. När de kom ur en böj på floden så upptäckte de Johnson mitt på isen av älven bara ett par hundra meter framför dem. Johnson försökte springa till flodbanken men hade inte sina snöskor på sig och klarade inte av det i den djupa snön.

En sista eldstrid

Flygfoto av RCMP och Albert Johnson under jakt, Northwest Territories. Johnson, "The Mad Trapper," är på isen i mitten medan hans förföljare är på stranden nära träden till höger.

Nu när det hade hittat Johnson igen så började ytterligare en eldstrid. Eftersom att Johnson inte kunde springa till flodbanken så slängde han sig ner i snön och gömde sig bakom ryggsäcken och började skjuta. Eames som ledd de 11 männen, inklusive Gardlund, Sittichinli, Riddell och Hersey, kom in från höger på Eagle River och Johnson var själv mitt på isen. Eames ropade till Johnson att han skulle ge upp men detta struntade Johnson i och lyckades skjuta Hersey men det var inget dödligt skott. Via signaler från "Wop" May spred sig uppbådet ut och fångade Johnson i en korseld. Johnson träffades flera gånger. Den kulan som var dödlig för Johnson tror man var en som gick genom bäckenet och som skar av ryggraden så att Johnson föll ihop. När de väl insåg att Johnson var död och började reflektera över jakten på honom så hade 53 dagar gått från första besöket vid stugan till det att Johnson blev skjuten och han hade gått omkring 140 km från sin lilla stuga vid Rat River och det hade gått 33 dagar sedan de upptäckte att han hade lämnat stugan.

Eftermälet och identiteten

"Albert Johnson, The Mad Trapper" när de undersökte och tog kort på hans kropp.

Efter att Johnsons kropp hade förts tillbaka till Aklavik så började man undersöka kroppen för att få reda på vem mannen egentligen var. Det fanns ingenting som kunde identifiera honom över huvud taget och de hade inte hittat någonting i hans stuga heller. Med sig, förutom kläderna han hade på kroppen så hade Johnson 2410 Kanadensiska dollar och 10 i Amerikanska dollar, fem pärlor av lågt värde och en liten mängd guld inkluderat tandläkargjorda tänder. Man hittade även fickkompass, en rakhyvel, en kniv, fiskkrokar, naglar, en död ekorre, en död fågel, en stor mängd Beechams piller. Vapnen han hade var ett .22 Winchester gevär, ett .30-30 Savage Model 99F och ett avsågat 16-gauge Iver Johnson Champion hagelgevär. De tog även hans fingeravtryck men varken den Kanadensiska eller den Amerikanska polisen hade några filer som matchade Johnsons. Hans riktiga identitet var alltså ett mysterium i sig. Sjuttiofem år senare, 2007, fann rättsmedicinska team att hans svansben inte var symmetrisk, vilket fick ryggraden att svänga åt vänster och höger något. Dessutom var en fot längre än den andra.

En fantombild av "Johnson" från jakten av hans identitet.

Albert Johnson som han alltså kallades var ett alias det insåg man och efter en tid så hade man fått ner antalet personer till fyra misstänkta.

Den första personen av de misstänkta var en obskyr man vid namn Arthur Nelson. Denna man hade tagit sig från Dease Lake i British Columbia och upp till Yukon någon gång under tidsperioden 1927 till 1931. Han hade liknande vapen som Albert Johnson. De äldre i Kaska Dena och andra kom ihåg honom under hans alias "Mickey Nelson" när han jagade i Ross River regionen

Författaren Dick Norths bok "Trackdown" från 1989 tog fram en teori om att Albert Johnson, Arthur Nelson och förbrytaren John Johnson var en och samma person. John Johnson hade suttit i fängelse flera gånger, bland annat i San Quentin och Folsom Prison och hans fysiska attribut är väldokumenterade och liknande dem med "den galne jägaren". North hade följt John Johnsons identitet tillbaka till Norge. "johnny Johnson" föddes som Johan Konrad Jonsen (1898) i Bardu i norra Norge (norr om polcirkeln). Hur som helst "den galna jägarens" dyra tänder var sannolikt inte tillhörande den kriminella Johnson. DNA test på John Johnsons brors sonson Ole Getz motbevisar också att John och "den galne jägaren" var samma person.

Familjen Johnston från Pictou i Nova Scotia trodde länge att Albert Johnson skulle ha varit Owen Albert Johnston, en släkting till dem, som hade lämnat Pictou i början av den stora depressionen för att försöka hitta jobb i USA. Ett sista brev från honom publicerades från Revelstoke, British Colombia, tidigt 1931 men de hörde aldrig någonting ifrån honom igen. Enligt radiointervjun anordnade en släkting ett DNA-test.

De tidigare teorierna utmanades med släppet av Mark Fremmelids bok "What became of Sigvald anyway?". Han föreslog att det fanns för många omständigheter som hade ignorerats och att det skulle kunna vara Sigvard Pedersen Haaskjold från Norge som var Albert Johnson. Sigvard var känd som en självförsörjande  man av hög klass och var 32 år 1927, alltså 4½ år innan jakten och skjutningen av Albert Johnson, som var vad man trodde mellan 35 och 40 år. Sigvald hade blivit besatt av att han trodde att myndigheterna fortfarande var ute efter honom. Denna författare pekar på omständighetsbevis för detta fall.

Ny teknik och DNA

Under utgrävningen av Johnsons grav.

Under 2007 så bestämde sig en grupp för att på nytt undersöka den "Galna jägaren", Albert Johnson och hans identitet. Det hade alltså gått 75 år och ingen hade lyckats knäcka gåtan om Johnsons riktiga identitet eller var han kom ifrån. Ett forensiskt team samlade och de grävde upp kvarlevorna nära kyrkogården i Aklavik och allting dokumenterades i dokumentären "The Hunt for the Mad trapper".

Bland det som teamet fann var bland annat från isotopisk analys av tänderna att han kan ha vuxit upp i Skandinavien men mest troligt i den Amerikanska mellanvästern. Han hade skolios vilket måste ha lett till kronisk ryggsmärta, han var omkring 35 år gammal, han hade blivit skjuten flera gånger i den sista eldstriden inklusive hans ben, bröstkorg och ett försvagande skott bakifrån genom bäckenet. En spiralfraktur på hans lårben stödjer anekdoten om att en kula hade träffat och exploderat en ammunitionspåse på hans höft. Hans tandarbete var av mycket hög kvalitet för tiden, vilket tyder på att han hade råd med dyra toppmoderna arbeten i någon större stad som Chicago eller New York. Även DNA-prov togs för jämförelsearbete.

Efter undersökningen så fördes hans kvarlevor tillbaka och begravdes med fullständiga religiösa riter av både den lokala prästen och de infödda äldste, något som han inte hade fått vid hans ursprungliga begravning.

Medan många människor hade erbjudit övertygande indicier och anekdotiska bevis för att de var släkt med honom, uteslöt DNA-analysen alla kandidater och hans identitet är, trots alla undersökningar, fortfarande ett mysterium.

2017 beslutades det att göra en familjär DNA-undersökning, men tekniska problem med DNA undgick analys tills en adekvat sekvens utvecklades av Othram Inc. 2021. Ytterligare undersökningar av Othram har identifierat några av hans förfäder som bodde i de svenska städerna Hånger , Kävsjö och Kulltorp och inkluderar Gustaf Magnusson (1776–1853) och Britta Svensdotter (1781–1846). Ytterligare DNA-prover och familjehistoria söks för närvarande från möjliga ättlingar för att föra utredningen vidare och det är här vi är just nu.

90 år utan riktig identitet

Skylt vid Aklavik.

Det har alltså gått 90 år sedan "Albert Johnson" dök upp i Aklavik i nordvästra Kanada och hans identitet är fortfarande okänd, även att man kan vara den på spåren. Det man kan reflektera över är att han kan knappt ha varit galen eller någonting sådan då han var smart nog att både undkomma polisen och spårare i över 40 dagar. Han list för att överleva i arktiskt klimat med omkring 40 minusgrader på dagarna och med tillfälliga egengjorda skydd och ännu kallare nätter. Att kunna jaga för att få mat utan att använda sig av vapen för att minska uppmärksamheten och tillaga den utan att varken eld eller rök förde spårarna närmare och bränna runt 42 MJ (10,000 kcal) per dag var också en bedrift i sig. Tänk er själva att ni har ryggvärk, hur svårt är det inte för er att utföra många vardagliga uppgifter. Tänk er nu hur det var för Johnson när han med sin kroniska smärta i ryggen och fötter som var olika långa. Att ta sig genom svår terräng mitt i vintern i snö och kyla över berg och med packningen som han var tvungen att ha med sig, det kan inte ha varit speciellt lätt. Tidningarna både i Kanada och USA skrev om jakten på honom och för en del så blev han lite av en hjälte i depressionens spår som det trots allt var.

Det har också skrivits låtar om honom och har släppts filmer som är byggda på hans historia, bland annat Death Hunt från 1981 med Charles Bronson. Fakta i dessa låtar och filmer är kanske inte riktigt klara utan det är mycket påhittat i dem.

Att jag började intressera mig av "den galne jägaren" beror på att jag läste lite snabbt i en tidning (som vanligt) och såg att lösningen på gåtan hade kommit lite närmare plus det att jag själv har en del gamla släktingar i just de områden där Johnsons förfäder kom ifrån och sådant brukar ju trigga en gammal släktforskares fantasi. Som det ser ut för tillfället så finns det ingen släktkoppling mellan mig och Johnson men man vet aldrig, en vacker dag kanske det dyker upp något som gör att man får skriva in honom i släkten också. Alla förtjänar väl en identitet, eller hur!?

//Daniel

Letandets värld

Karta över Jönköpings län

Som vanlingt är det ett tag sedan jag skrev här i bloggen och många gånger så beror det på att jag inte har någonting direkt intressant att skriva eller kommer på någonting som är intressant både för er som läser bloggen och för mig som skriver den. Många gånger när man följer en person i släktforskningen så är det inte mycket som sticker ut då det mest är bönder, drängar och pigor i den stora delen av släkten och det kanske inte är speciellt roligt att läsa om att de bor kvar på samma ställen och odlar samma mark hela livet eller som piga eller dräng flyttar runt vart eller vart annat år för att jobba för olika bönder. Om man är speciellt intresserad av en person i släkten som mor och farföräldrarna och var de bodde och gjorde genom åren så kan det ju vara en sak men att följa varje person i släkten som levt på ett liknande sätt är kanske mindre intressant på lång sikt. Trots detta så är det faktiskt så en släktforskare jobbar. Jag har ju många gånger skrivit här i bloggen om olika personer och olika led i släkten då det kan vara intressant i ett större sammanhang plus att det kan vara roligt att veta varifrån de olika släktleden kommer ifrån.

Jag har hjälpt en del Amerikanska släktingar genom åren med deras släktforskning om deras svenska förfäder och har då fått gå igenom en del drängar och pigor som flyttat runt en del mellan olika gårdar för att de har haft ettårs kontrakt och ett sådant par (en dräng och en piga) som började på två olika ställen men som genom kontrakten till slut hamnade på samma ställe följde jag förra året åt några Amerikanska släktingar. När pigan och drängen till slut hade träffats så dröjde det inte länge innan de hade gift sig och till slut fick barn. Dessa två emigrerade till slut till USA och bosatte sig där. Om man själv forskar och inte riktigt behärskar språket så kan det vara ovärderligt när man får hjälpen av någon som kan förklara och översätta vad det handlar om för man förstår helheten på ett helt annat sätt efter det. Samtidigt som de får en helt annan bild av deras linje så får ju jag en större överblick av de olika släktingarna och de olika grenarna, så på det sättet är det gynsamt för både mig och de jag hjälper. När man följer personer som såhär så tar det naturligtvis också tid. Det är en del olika böcker man måste titta på och försöka hitta rätt ställen och personer. Ibland står det någon referens till en annan bok där man då måste gå till och titta i för att på så sätt följa personernas färd genom livet.

Sida ur husförhörslängden från Åsenhöga Socken 1850 - 1855

Nu är det ju inte så att varenda person man följer i släktträdet har levt ett liv där det inte har hänt något speciellt som är utöver det vanliga utan ibland kan man hitta intressanta saker som står ut i vardagen. Jag har ju skrivit en del om sådana saker här innan och det är sådant folk oftast vill höra någonting om då det bryter lite mot det vanliga som jobb och flytt. Naturligtvis så kan det ju vara intressant att få reda på vad en person jobbade med och var de bodde men när man har hundra personer som kanske gjort ungefär samma saker och bott på ungefär samma ställen så vill man ibland ha någonting som sticker ut på något sätt.

Det som brukar vara mest tidskrävande i letandet i alla böcker är husförhörslängderna. Det är bara när det gäller en del av dessa längder som det finns ett litet register över gårdarna och om det inte finns något sådant register så får man helt enkelt gå igenom sida för sida tills man hittar det man söker efter. I de fall då det finns ett register så blir det genast mycket enklare men det finns faktiskt undantagsfall. Ibland står inte de mindre torpen med i själva registret och då måste man veta vilken går de tillhörde och så vidare. Det är inte alltid som en person föds och dör i samma socken och då behövs husförhören som hjälp utöver flyttlängderna för att man över huvud taget ska veta vart de tar vägen när de flyttar.

Naturligtvis så har jag inte glömt bort bloggen på något sätt utan jag letar mer efter roliga och intressanta saker att skriva om som inte redan är skrivet här. Det kommer säkert fler infallsvinklar på olika saker också för den delen i framtiden men när det kommer låter jag vara osagt. Om ni vill att jag ska skriva om någonting speciellt så får ni naturligtvis skriva det i kommentarerna här nedan eller kontakta mig på facebook eller någonting sådant. Det är alltid roligt att få veta vad ni är intresserade av och vill veta mer om, så hör gärna av er.

//Daniel

Påskens kärringar

Det var ett tag sedan jag skrev här i bloggen och tänkte att det var dags igen. Jag har tidigare skrivit en del om julen och dess traditioner men även om midsommar och dess traditioner. Då det precis har varit påsk så tänkte jag att det kunde vara lite kul att ta reda på lite om en av påskens traditioner som har med häxor att göra. Häng med i historiens gång och få reda på var påskkärringarna kommer ifrån.

Påskkärringar 2008 och 1958. (Foto: Holger.Ellgaard, eget fotomontage - self-made (2008), familjearkivet (1958))

Påskkärringstraditioner

Vi klädde ut oss till påskkärringar som barn, våra barn och barnbarn klär ut sig till påskkärringar och det är jätteroligt – men var kommer traditionen ifrån? Varför klär vi ut oss? När började denna sed?

Påskkärringar, påskakärring eller påskhäxa, är enligt gammal svensk folktro en häxa som flyger på sin kvast till ett ställe som kallas Blåkulla, på skärtorsdagen eller natten mellan dymmelonsdagen och skärtorsdagen. På påskdagen ska häxorna återvända till sina hem.

Själva ordet Blåkulla, tror man är en försvenskning av det tyska ordet Blocksberg som är en hemvist för Satan enligt sägnen. Förr betydde blå även svart och Blåkulla betydde då även Svarta Kullen.

Historia

Det är osäkert hur Idén med påskkärringar började men man anser att det kommer från 1600-talets häxanklagade. På 1660- och 1670-talen pågick häxprocesser i Sverige och hundratals kvinnor avrättades efter att de anklagats för att ha åkt till satans gästabud. Gästabudet skulle ha hållits i en praktfull gård på en plats som ofta kallades för Blåkulla. ”Häxorna” som flög dit på sina kvastar trodde att det serverades massor av läckerheter, men vad de egentligen fick var grodor, ormar och paddor.

Man trodde att häxorna for till Blåkulla på en kvast eller något slags vardagligt redskap, eller ibland på ett husdjur. Det antogs att häxorna kunde ta sig igenom väggar för att kunna fara till Blåkulla och de kunde öppna ett hål i vilken vägg som helst med hjälp av en nål, tillräckligt stort för att ta sig ut på andra sidan.

Häxan tog ibland med sig ett barn som skulle värvas till att tjäna Satan. En berättelse från ett barn om att de blivit bortrövade till Blåkullla räckte för att en häxa skulle fällas i häxprocesserna och brännas som straff.

När häxorna tillbringade tiden på Blåkulla kunde omgivningen inte märka att de var borta, utan det var som att de fortfarande befann sig på sin vanliga plats.

Fullt utrustad inför färden mot Blåkulla är damen med kvasten redo inför påsken. 

Folk ville skrämma iväg häxorna och för att göra det tände man eldar och sköt med gevär. Idag finns detta kvar i form av valborgsmässobål, majbrasor, påsksmällare och raketer. Man gömde även alla kvastar och sopborstar i husen så att häxorna inte skulle ta dem och använda som färdmedel till Blåkulla.

Men påskkärringar är inte alls samma som häxorna man trodde på under 1600-talet. Påskkärringar bygger mer på folktro. Till exempel så hade häxor tillbehör som kaffepanna, en svart katt och kvast och dessa har ingen direkt koppling till den tidens häxor.  På 1600-talet drack man inte kaffe i Sverige och svarta katter finns inte omnämnda någonstans från den tidens dokument.

Vid dåtida forskning om ämnet påskkärringar har flera personer som är födda mellan 1840 och 1870 berättat att traditionen med påskkärringar är ”gammal” eller ”före min tid” och att det var väldigt ”vanlig på mina föräldrars tid”.

Traditionen

Man vet inte säkert när traditionen att klä ut sig till påskkärringar började i Sverige. I mitten av 1800-talet fanns seden redan i västsvenska städer, så de första påskkärringarna är antagligen från början av 1800-talet eller till och med tidigare. Påskkärringar, som i början var vuxna och ungdomar, som smorde in sina ansikten med sot och gick runt från hus till hus under påskaftonskvällen. Detta började i Bohuslän, Dalsland och Värmland

Senare spred sig traditionen och det blev också någonting som barn gjorde och hade roligt med, och mindre och mindre vuxna och ungdomar klädde ut sig.

Barn uppklädda.

Både pojkar och flickor klädde ut sig och gör det än idag, ibland klär de ut sig till påskgubbar med mustasch och hatt eller kanske påskhare eller kyckling.

De går runt bland husen och knackar på dörrarna, önskar en glad påsk och överlämnar ibland små gåvor som till exempel påskkort som de har gjort själva.

Barns påskkort

I Finland ger barnen bort videkvistar då man i östra Finland trodde att dessa kvistar jagade bort onda andar och att de dessutom gav välsignelse och hälsa.

De som får dessa små-gåvor av barnen ger i gengäld en tackgåva som består av godis eller småpengar och som barnen samlar i en korg eller kaffepanna.

Lokala traditioner

I Visby hålls ett offentligt påskevenemang varje år, där även vuxna klär ut sig till påskkärringar och delar ut påskägg.

I Värmland och Dalsland går man till sina bekanta, öppnar deras dörr och ropar Glad Påsk samtidigt som man slänger in påskkort och smågodis in i hemmet.

På vissa orter i Sverige tillverkade man en halmdocka som såg ut som en påskkärring som man sedan brände upp på påskaftonskvällen.

Några platser som kallats eller kallas för Blåkulla

• Man tror att ön Blå Jungfrun (ibland kallad bara Jungfrun), mellan norra Öland och Oskarshamn, var denna plats som kallades Blåkulla.
• Blåkullen eller Blåkulla på Brattön i Marstrand är också en plats som man trodde att häxorna for till.
• De blå miljonprogramshusen i Hagalund i Solna kommun kallas även för Blåkulla.
• Västra Laholms bostadskomun heter Blåkulla.
• Visbys polishus har kallats för Blåkulla.
• Blåkulla gård är en ridskola och gård i Västerhaninge söder om Stockholm.

Berätta gärna om dina påsktraditioner! Har du bilder från när du klädde ut dig som barn? Dela gärna med dig!

//Daniel

Från Lerbacken till Bygget, från gård till torp

Det har hänt att jag skrivit en del om Bygget här i bloggen i olika sammanhang. Nu tänkte jag skriva lite mer ingående om Bygget och dess historia men också om de släktingar som en gång i tiden har bott och verkat på stället.

Vad säger ni? Vi börjar väl från början?

Fram till slutet av 1670-talet så Bygget en mantalsatt gård men det hette inte Bygget på den här tiden utan det hette faktiskt Lerbacken. Varifrån namnet Lerbacken kommer är det ingen som riktigt vet idag. Spekulationer finns naturligtvis men inget som med säkerhet kan påstås vara korrekt. Under slutet av 1670-talet så tog myndigheterna bort Lerbacken som gård då den inte ansågs vara bärkraftig, man fick alltså inte in någon skatt. Under början av 1680-talet så kom det stora förändringar inom Indelningsverket och det ständiga knekthållet bildades. Man kan säga att det gamla Indelningsverket var för gammalt och man behövde ett säkert sätt att få tag på soldater och med det så bildades det yngre indelningsverket där varje knekt skulle ha ett torp att bo i och en liten plätt där han kunde så lite grödor. Utöver åkerlappen så skulle det också finnas en liten hage där djuren kunde beta. vad det var för djur som knekten hade var olika mellan socknarna och länen men oftast var det antingen en ko, en get eller en gris. Några höns kunde det också finnas.

Småländskt soldattorp.

När det yngre indelningsverket var på gång så letade man efter ett ställe i Åsenhöga Socken som var lämplig för ett soldattorp och då bildades Håkentorps soldatrote. Lerbacken var ett naturligt ställe att ha ett torp på då det redan var en uppodlad plats. Under resten av 1600-talet så kallas stället fortfarande för Lerbacken men sedan kom den första förändringen i namnet och det blev Nybygget, troligtvis för att de byggde nytt på platsen. Nybygget förkortades lite senare helt enkelt till Bygget.

Vilka var det då som bosatte sig på Lerkullen/Bygget efter att det blivit ett soldattorp? Från det att det yngre indelningsverket fastslogs 1682 så dröjde det till 1686 innan en knekt blev tillsatt på Lerbacken. Det var en Måns Persson som var knekt mellan 1686 och 1692.

Den andra knekten blev Pähr Jönsson. Om Pährs liv har jag fått reda på ganska mycket.

Han föddes troligen i Hestra ca.1668 (vet ej om det var norra eller södra). Den 6/11 1692 gifter han sig i Åsenhöga Socken med Ingrid Andersdotter från Valebo. Samma år har han blivit indelt soldat för nr.123 Håkentorp. 1694-11-03 föds första sonen Nils och 1697-06-29 föds sonen Anders. Samma år, 1697, följer han med sitt kompani, Överstelöjtnantens kompani, till garnisonen i Wismar. Jönköpings regemente finns sedan som ett av trupperna i Wismar. 1700 görs kompanierna om och Pähr flyttas över till Gustaf Ernst Rothliebs kompani och benämns där som nr. 44 Pär från Håkentorp. Fram till juni 1702 finns arkiv från trupperna i Wismar och Per tjänstgör fortfarande. Det har nu gått 5 år sedan han for hemifrån.  

Under sommaren 1700 deltog regementet i fälttåget i Holstein. Därefter fanns de i garnison i Wismar. Mellan juli och augusti 1702 marscherade regementet från Pommern till västra Polen där de förenades med den svenska huvudarmén under Karl XII ledning. Regementet deltog bl.a. i belägringen av Thorn under maj till oktober 1703. Under vintern 1703/04 låg de i vinterkvarter i Preussen. Under sommaren 1704 ingick de åter i huvudarmén. Från 1707 och fram till Poltava ingick de hela tiden i huvudarmén. De bevistade striden vid Malatize den 31 augusti 1708 då regementet blev anfallen av två ryska dragonregementen medan de höll på att slå upp sitt läger. De försvarade sig tappert och lyckades hålla ut tills förstärkning kom till hjälp. Regementet förlorade dock mycket folk i denna strid. Även i slaget vid Wiprek den 7 januari 1709 förlorade regementet många soldater. I slaget vid Poltava den 28 juni 1709 var regementet enbart formerad på en bataljon om cirka 300 man. Slaget blev slutet på regementet, två tredjedelar av manskapet, inklusive alla officerare utom en, sårades eller dödades. Pähr var en av de soldater som överlevde alla slag och så även Poltava och gick i fångenskap 1709.  

Efter freden 1721 kom han hem den 16 april 1722. Han står som den 8:e soldaten i rullan över hemvändande krigsfångar. Den lilla gruppen hemvändande soldater bestod endast av fyra man. Mellan februari 1722 till januari 1725 kom endast 49 fångar tillhörande Jönköpings regemente hem från fångenskapen. Om jag inte minns fel bestod regementet från början av 1200 man. Om Pähr står det i krigsfångerullan: kväst i högra benet, avsked med underhåll, 54 år, 30 tjänsteår. Kväst är att han är skadad i högra benet och har alltså haltat från fångenskapen till båten som tog dem till Stockholm där de landsteg i land som det står i rullan. Jag har ännu inte funnit några tecken på att han togs sig tillbaka till Åsenhöga socken och återsåg Ingrid Andersdotter eller någon av sina söner. 1724-09-03 får äldste sonen Nils sitt första barn Märit och 1726-12-22 föds sonen Anders. Pähr står inte med som fadder. Pährs barnbarn Anders blir senare även han soldat med namnet Kullman. Minst halva Åsenhöga kan räkna Pär som sin stamfader.

1709-1713 Anders Andersson

Deltog i slaget vid Helsingborg, försvann troligen, möjligen krigsfånge i Tyskland 1713 eller 14

1716 -1718 Nils Larsson, död under återtåget från Norge 1718.

Dessa båda var ogifta och Pär Jönssons hustru Ingrid Andersdotter bodde kvar där. Ingrid Andersdotter på Lerbacken nämns i kyrkoräkenskaperna just 1718.

1719-23 Tore Persson Moberg 40 år, därefter är roten vakant.

1730-39 Johan Torsson

1740-42 Lars Moberg. Gift. Kommenderad på galären Dyker 1741-42, död i Finland, troligen rödsot 8/10 1742.

Efter att Lars Moberg hade dött så kom en man vid namn Assar Zachrisson och tog över. Han blev värvad den 17:e Januari 1743 och även han fick namnet Moberg men var inte släkt med Lars. Assar var född i Åkers Socken, närmare bestämt i Soldattorp 102 Sneppabo under Grytås rote den 29:e Augusti 1722. Det är här vi kommer in på min släkt. Assar Zachrisson Moberg var min morfars farfars farmors far. Enligt Generalmönsterrullan så var Assar 170 cm lång. Det dröjde inte länge efter att han hade blivit värvad som han fick bege sig ut i strid. Den 20:e Maj 1743 var han med i slaget vid Korpoström i vad som idag är Finland och de slogs mot Ryssarna i vad som har kommit att kallas för Hattarnas ryska krig (Hattarna var ett Svenskt regeringsparti som styrde Sverige på den här tiden). Slaget var över på bara några timmar och det var Ryssarna som hade vunnit.

1750 står det att hemorten var Bygget efter att ha varit Lerbacken innan men det finns lite olika beskrivningar i olika kyrkböcker om när namnet ändrades.

1751 är det fredskommendering i Kristianstad i Skåne och så även året därpå, 1752.

1756 så startades det så kallade sjuårskriget mellan stormakterna Preussen och Storbrittanien-Hannover på ena sidan och Österrike, Frankrike och Ryssland på andra sidan. Danmark och Sverige stod inledningsvis utanför kriget. Det var på Danskt initiativ som svenska riksdagen drivit igenom en nordisk neutralitetsakt, som var avsedd att hålla både Danmark och Sverige utanför kriget. De två dominerande riksdagspartierna, Hattpartiet och Mösspartiet, hade enats om att freden skulle hållas. Genom att en 108-årig klausul åberopades som skrivits efter det 30-åriga kriget 1648, av den Österrikiska kejsarinnan Maria Teresia så drogs till slut Sverige in i kriget och den 13:e September 1757 så drog 20.000 man från Sverige (däribland Assar Moberg) mot Pommern.

Den Svenska armen var vid den här tiden inte speciellt bra då de flesta knektarna saknade träning och stridserfarenhet. Den 6:e februari 1759 var Assar i Stralsund i Pommern och den 17:e November samma år så var han i Wolgast i Pommern. Den 20:e November 1761 hade han kommit till Grebox i Pommern. Han bevistade hela det Pommerska kriget som tog slut i Maj 1762.

1766 så blir det fredskommendering i Kristianstad igen och 1774 ytterligare fredskommendering och då genom ett läger i Skåne.

Den andra November 1785 så avförs från tjänsten. Han begär och får avsked och tilläggs underhåll. Assar är då 63 år gammal och har tjänstgjort i 42 år.

Assar fick flera barn precis som så många andra knektar men de söner han fick dog tidigt så det fanns ingen att lämna över knektskapet och torpet till. Inte just då åtminstone. Det var så att hans yngsta dotter Walborg var gravid men hon var inte gift, vilket inte såg med blida ögon på den här tiden. Fadern till barnet hette Jonas Svensson och han tog sitt ansvar och gifte sig med Walborg den 4:e December 1785. Exakt varifrån Jonas kommer ifrån har inte framkommit från några källor. Det står endast i Generalmönster rullorna att han är "Smålänning". Många har sökt men ingen har ännu hittat honom någonstans innan han dyker upp och gifter sig med Walborg. Jonas som var 203 cm lång skulle bli den nya knekten på Bygget. Den 8:e December 1785, alltså 4 dagar efter att han hade gift sig med Walborg, blev han antagen som knekt och hans knektnamn blir Lantz. Under ryska kriget (1788 - 1790) så skadar han sig och hamnar 1789 på Kristinestad sjukhus i Finland. Jonas fortsätter som knekt trots skadan.

Generalmönsterrulla från 1807 med Jonas Lantz.

Efter att Jonas hade bevistat Ryska kriget så får han vara i Stralsund där hans svärfar Assar hade krigat på 1750 och 1760-talen. Under en generalmönstring i Stralsund 1807 så blir han befodrad till Vice Korporal. Det är alltså under brinnande krig som han blir befordrad. Det här kriget som utspelar sig har en del olika namn, Pommerska kriget som pågår mellan 1805 och 1807 men också Svensk-Franska kriget som pågår mellan 1805 och 1810. Det kallas också första Napoleonkriget och Tyska kriget. Kriget mot Frankrike rasar fram till den 6:e Januari 1810 då freden i Paris inträffade och Frankrike utsågs som vinnarna.

Jonas avgår som knekt den 19:e December 1812. Han dör den 14:e Februari 1825.

Sonen som Walborg var gravid med när hon gifte sig med Jonas föddes den 28 Mars 1786 och han fick namnet Johannes. Johannes blev något kortare än sin far, som var 203 cm, och han blev "enbart" 184 cm eller 5 fot 11 1/2 tum som man skrev på den här tiden. Även att Johannes var äldste sonen så tog han inte över Bygget efter sin far då Jonas fortfarande var knekt när Johannes antogs den 20:e Januari 1806. Johannes fick istället ta över torp 125 Ingarp som inte ligger mer än några kilometer från Bygget.Han var också med om en del under sin tid som knekt. Han var i Skåne 1808 och 1809, på Gotland och i Västerbotten (Ratan) 1809, arbetskommendering i Malmö 1807 och 1810, på garnison i Karlshamn 1811-12, därvid 1811 "fått bråck i vänstra ljumsken under handräckning med persedlars transport från ett fartyg"; i Tyskland och Norge 1813-14, arbetskommendering vid

Göta kanal 1816, 1820, 1828 och 1832, på Vanäs fästning 1825; avsked med anmälan till underhåll vid General Mönstringen 1834, tjänt utmärkt väl, krigsmeriter och erhållen skada har motiverat underhåll före uppnådda 30 tjänsteår, 48 år, 28 tjänsteår.

Lite kuriosa som kan vara lite intressant är vad han gjorde efter sin tjänst som soldat. Två torp har hört till gårdarna i Trollsebo. Under Västergården, Trollenäs, även kallat Laxabo. Med säkerhet har här inte bott mer än en familj. På 1830-talet kom från soldattorpet i Ingarp, Johannes Lax med hustru Stina. Lax Hade efter välförrättad soldattjänst, bl.a. hade han varit med i Frankrike mot Napoleon, begärt och fått avsked. På Trollenäs uppbyggde han stuga och ladugård, samt uppodlade åkrar på en stenig och eländig mark. Det berättas att Lax brukade inbjuda traktens ungdom för att hjälpa honom med odlingen. Som betalning erhöll ungdomarna mat och brännvin och kan man förmoda, historier från Lax:s Soldattid. År 1844 synade socknens "äldste" den odling som Lax åstadkommit från tillträdet av torpet tills nu. För sin odlargärning erhöll han 241 riksdaler och ett omnämnande i sockenprotokollet. Lax var född 1786 och avled 1876. När han begravdes på Åsenhöga kyrkogård, bildade socknens soldater häck och sköt salut vid graven. Änkan bodde kvar till 1893.

Eftersom att Johannes fick ett eget torp och annat knektnamn så är ju frågan vem det var som tog över Bygget efter Jonas Svensson Lantz? Svaret på den frågan är Sven Jonasson, alltså Jonas och Walborgs femte barn. Sven som föddes 27:e Oktober 1796 (10 år yngre än sin bror Johannes) var bara 16 och ett halft när han blir antagen den 3:e Mars 1813. Han får knektnamnet Lantz som sin far. Sven Lantz tillhörde de som var med dåvarande kronprins Karl Johan (Bernadotte) under slaget vid Leipzig 1813. Därefter fick man marschera ner till Brussell innan det vardags att knalla hemåt. Innan det var dags att gå hem fick man göra en promenad upp till Oslo för att övertala norrmännen att åtminstone till hälften bli svenskar. En av Lantz grupp kamrater hette Lars Fhyr, han bytte senare efternamn till Löv. Han tjänstgjorde för 131 Hyltan. Han var född på torpet Björkekullen, som låg inte långt från Bygget. De lär ha känt varandra under barn och ungdomsåren.

Han får arbetskommendering vid Göta kanal 1815, 1816, 1820, 1828, 1832, vid Trollhätte kanal 1840, på Vanäs fästning 1826 som idag heter Karlsborgs fästning, avsked med anmälan till underhåll vid General Mönstringen 1850, tjänt utmärkt väl, 54 år, 38 tjänsteår. Sven är alltså den som tjänat längst på Bygget efter sin morfar Assar Moberg som tjänstgjorde i 42 år. Sven var 5 ft 9½ t eller 176 cm.

Nu var det dags för ett nytt byte av knekt på Bygget. Äldste sonen som hette Johannes precis som sin farbror hade redan den 13:e november 1841 blivit knekt på 134:an i Törestorp. Själva stället där torpet låg hette Flinkabo efter en knekt som bott där på 1700-talet. Johannes var inte så kort utan var 6ft 1t lång eller ungefär 185 cm. Han blev kommenderad på stadsgarnision i Malmö 1844, i Skåne 1848, i Schleswig 1850 (Tyskland, nära gränsen till Danmark), på Gotland 1854, på Karlstens fästning 1858, på läger i Skåne 1860, död 17 dec 1871, 51 år, 30 tjänsteår. Utöver soldat så hade han varit skräddare. På 1850-talet så fanns det varg i Åsenhöga Socken och det sägs att under en skallgång så var det Johannes som sköt den "sista" vargen.

Vem var det då som tog över Bygget då äldste sonen hade ett annat torp och knektnamnet Ros? Jo det var faktiskt den yngste sonen och 8:e i barnaskaran som bestod av 9 barn. Han hette Jonas, precis som sin farfar och även Jonas fick ha knektnamnet Lantz, precis som sin far och farfar hade haft före honom. Jonas var något kortare än sin bror Johannes och var bara 180 cm. 1854 så var han kommenderad på Gotland precis som sin bror. 10 år senare, alltså 1864, närmare bestämt den 14 maj så blir Jonas förordnad till Korpral och den fjärde juli 1878 så blir han förordnad till Distinktionskorpral, vilket var det högsta underbefälet på den här tiden och kan jämföras med Furir (Sergant efter 2009). Distinktionskorpral var från början en hedersgrad men med tiden så kom det att ändras och blev till slut en egen grad. Jonas var skräddare precis som sin bror Johannes.

Att vara korpral var då som nu ett gruppbefäl. En korpral på 1800-talet var gruppbefäl för en socken ungefär där det var omkring 10 - 12 knektar. En av uppgifterna var att lära knektarna att skjuta vilket gjorde att Bygget ett tag var samlingsplats för Socknens knektar. Jonas var en av de knektar som sköt salut vid Johannes Lax grav (Johannes var Jonas farfars bror). Den 25 Juni 1881 (en lördag och midsommardagen) så begärde Jonas avsked och fick den med anmälan till underhåll. Han hade tjänt utmärkt väl under sina 31 år som knekt. Han var då 50 år.

Bygget som det såg ut på tidigt 1920-tal.

Det var nu dags att lämna över till nästa man och som vi blivit vana vid att det var någon av de yngre förmågorna i familjen som tog över innan hände inte den här gången. Det var den äldste sonen (inte äldst i barnaskaran dock, utan andra i ordningen), Sven Gerhard som fick äran att ta över. Han var inte fyllda 20 (född 24:e September 1861). Han var med på Generalmönstringen på Västra Lägret i Skillingaryd när hans far begärde avsked och samtidigt så antogs också Gerhard. Inom det militära så blev han kallad för Sven Lantz som sin farfar men till vardags så var det Gerhard som han kallades. Av Gerhards bröder så var det ingen annan som blev knekt. Tre av hans syskon emigrerade till USA i slutet av 1880-talet och början av 1890-talet. Gerhard var inte skräddare till yrket som sin far utan han hade skolats till snickare hos Mäster Malm i Törestorp där han började som 15-åring.

Bygget under 1930-talet. Nisse till vänster och brodern Oskar (Leonard) till höger.

Gerhard skulle bli den sista knekten på Bygget och epoken med knektarna skulle ta slut. 1901 var sista året då indelningsverket fanns och allmän värnplikt infördes men det fanns faktiskt några knektar kvar efter indelningsverkets slut men inte på Bygget. Den 7:e april 1896 så fick Gerhard avsked på grund av sjuklighet. Epoken var därmed över och det hade funnits knektar på Lerbacken/Bygget i 210 år. Vad det var för sjukdom som Gerhard hade vid den här tiden framkommer inte av dokumenten. Det var många gamla knektar som fick chansen att köpa loss de torp som de hade haft under sin tid som soldater och sex år efter att Gerhard hade fått avsked så skrevs kontraktet och torpet var därmed hans och hans fru Emelie's. Det skedde förändringar på Bygget efter det här. 1907 så byggde Gerhard sig en egen verkstad så att han kunde arbeta lite bättre med sina möbler. 1910 så var det ladugårdens tur så att den blev lite större än den som hade varit där när han var knekt. Efter detta så skedde inga större förändringar fören 1927, då revs det torpet som Gerhard hade varit knekt i under de 15 åren och nu byggdes ett tvåvåningshus lite bakom där torpet hade stått. När huset fick el är inte vid skrivandes stund klarlagt men 1931 så drogs det in el i verkstaden. Gerhard var nu 70 år och det uppmärksammades i lokalpressen. Han jobbade fortfarande som snickare men det skulle ta slut 1934 när han var 73 år. Det var den yngste sonen Nils "Nisse" Lantz som skulle ta över nu och fortsätta bedriva verksamhet på Bygget som snickare och han gjorde så långt in på 1970-talet. Nisse dog 1983, 80 år gammal.

Bygget 2018.

Under sent 1990-tal så såldes Bygget av de sista Lantz-ättlingarna som bott på Bygget och då hade en och samma släkt bott här i över 250 år och det hade funnits olika verksamheter här under århundradena. Det är många som brukar försöka följa ett hus historia för att se vilka det är som har bott i det och för att se hur det har förändrats genom tiderna. Det första minnet jag har från Bygget var när jag var sex år gammal. Det var min morfars bror Oskar eller Leonard som en del kände honom som när han fyllde 90 år och det var 1980. Ni som har läst den här bloggen innan vet att jag på senare år har besökt Bygget några gånger och naturligtvis så har det förändrats sedan början av 80-talet även om huset ser likadant ut och att det är samma färg som då så är det runt omkring som det har förändrats.

Det har faktiskt varit roligt att få reda på lite vilka som bott på ett och samma ställe genom århundradena och få reda på vad de har gjort. Man förstår ju platsens historia på ett helt annat sätt och man får reda på en del runt omkring vad det gäller den Svenska historien och mycket annat. Givetvis finns det mycket kvar att lära om platserna men det får bli vid ett senare tillfälle och kanske ett nytt inlägg här i bloggen om det.

//Daniel

Midsommar förr och nu

Midsommar, höjdpunkten i den svenska sommaren för många svenskar. Färskpotatis och sill med snaps är väl det svenskaste man kan ha på midsommarbordet? Hur är det egentligen med det? Har vi alltid haft sill och färskpotatis på midsommarbordet eller kan det vara så att det funnits någonting annat också? Det ska vi försöka reda ut.

Midsommar är Sveriges stora sommar­fest. Värmen har kommit och nätterna är långa och ljusa. Midsommarstången kläs och reses, vi binder kransar och äter jordgubbar. Det är en traditionstyngd högtid, då vi gärna vill värna om urgamla seder.

Men traditioner är luriga; de förändras ständigt och är inte alltid vad de vid första anblicken synes vara. Det är ofta svårt att säga var och när de uppkommit, varför de förändras eller ibland försvinner helt.

Midsommar är en sammansmältning av gamla och nya traditioner, en lång historia vars början är höljd i dunkel.

Rituell öldrickning

En utbredd uppfattning är att dansen kring stången är rester av en forntida fruktbarhetsfest till sommarsolståndets ära och att stången ursprungligen var en fallossymbol. Men vi vet faktiskt väldigt lite om forntidens midsommarfirande.

Det är sannolikt att man på något sätt firade sommarsolståndet, och att gissa att högtiden hade med fruktbarhet att göra ligger nära till hands. Där­emot vet vi inget om hur festen gick till, bortsett från en enstaka antydning i medeltida källor om rituell öldrickning och blot under vikingatiden.
Midsommarstång från Tyskland

Midsommarstången kom troligen till Sverige från Tysk­land någon gång under medeltiden och finns belagd i avbildningar från 1600-talet. Den kallas ibland för majstång, eftersom den i Tyskland och på övriga kontinenten reses i sam­band med förstamajfirandet.

I Sverige flyttades traditionen till midsommar, helt enkelt för att klimatet är kyligare här och att löven till smyckning inte har hunnit slå ut i maj. Överhuvudtaget kan man se att traditionerna kring midsommar och vårens andra fester går in i varandra och skjuts fram och tillbaka mellan högtiderna – ett exempel på traditioners flexibilitet.

Dansbanan lövades

Från slutet av 1800-talet finns svenskt folkminnesmaterial som berättar om hur midsommarfirandet gick till i dåtidens bondemiljö. Till att börja med skulle huset städas. Golven sopades rena och skurades. Alla textilier skulle vädras. Spisen skulle strykas och gårdsplanen gjordes fin.

Sedan smyckade man både inomhus och utomhus med blommor och löv från björk eller andra träd. Golven kunde strös med löv som både var vackra att se på och doftade gott. Utanför dörren ställdes lövruskor; sådana sattes sedan gammalt även ut i åkern.

Festplatserna lövades förstås också, liksom de vagnar eller båtar i vilka man skulle färdas dit. I städerna hölls lövmarknader strax före midsommar, där bönderna från landsbygden sålde lövruskor till stadsborna.

Maten

Maten som serverades vid midsommar skulle vara extra festlig. Valet av förtäring varierade beroende på var i landet man bodde och tillgången på olika livsmedel. I Nordiska museets uppteckningar nämns ofta fisk, men även kött och fläsk. Vitgröt och filbunke hörde också till kalasmaten enligt dessa uppgifter.

Vitgröt var ett namn för den finare gröt som man ofta åt vid festligheter. Den kokades på mjölk, istället för vatten, och med vetemjöl eller korngryn och i senare tid risgryn.

Någonting som idag starkt förknippas med julen men som förr i tiden var vår- och sommarmat är den rimmade skinkan. I det gamla bondesamhället så slaktades grisarna i oktober och december för att sedan saltas in så att det skulle räcka till nästa slakt. En eller ett par grisar sparades dock till lucia då de slaktades för att man skulle få färskt kött till julfirandet. Man skulle kunna tro att julskinkan är en rest från detta, men som Ebbe Schön skrev i sin bok: "Svenska traditioner" från 1998: Julskinkan har dock inte så värst gamla anor. I regel åt man andra delar av grisen. Julskinkan brukade man salta ner och spara till våren. Fastan som var tradition förr i tiden före påsk där man inte fick äta fläsk eller ägg så var det vanligt med rimmad (saltad) skinka på påskbordet utöver äggen.

I dag äter vi sill, färskpotatis och jordgubbar med grädde samt dricker öl och brännvin, en standardmeny som har vuxit fram under 1900-talet.

På många ställen i bondesamhället reste man midsommarstången tillsammans och roade sig med dans och lekar om­kring densamma. Dess utseende skiftade; det har funnits många varianter av form, storlek, utsmyckning och hur kransar­na skulle hängas. Löv hörde till de vanligaste dekorationerna men även exempelvis pappersband och färgade äggskal förekom.

"Små grodorna" från 1900-talet

Sång- och ringlekar och långdans var vanliga nöjen, då liksom nu. Däremot lekte man inte den lek som har kommit att bli nationalsymbol för svenskt midsommarfirande, ”Små grodorna”. Den finns inte med i uppteckningar om folkliga lekar från 1800-talet.

Troligen skapades leken på Nääs kursgård utanför Göteborg, där man för att bevara bondesamhällets kultur lärde ut både slöjd och lekar i början av 1900-talet. Där skapades också nya lekar avsedda att användas i pedagogisk verksamhet. Till dessa hör alltså ”Små grodorna”, som trycktes första gången i Sånglekar från Nääs 1922.

Lekbröllop och kransgillen

På vissa ställen i Sverige hölls lekbröllop som ett upptåg av ung­domarna vid vårens fester. I midsommartid kunde man välja en midsommarbrud och en brudgum till henne. Bruden kläddes fin och så drog man runt bland gårdarna och visade upp henne för att tigga ihop förnödenheter till kalaset som hölls efteråt.

Kransgillen var ett liknande upptåg, som också kunde kopplas till midsommar. Då valde man ett par, som ifördes kransar och dansade tillsammans. Flickorna kunde också binda kransar till pojkarna, som ett tecken på att de hörde samman.

Midsommarnatten var förknippad med kärlek och erotik. Den hörde främst ungdomarna till – då skulle man dansa tills solen gick upp.

Kyrkan och prästerskapet riktade i perioder hård kritik mot festligheterna eftersom de ansågs föra med sig osedligt uppförande. Detta tvingade ibland fram förändringar i traditionerna, men man lyckades aldrig utplåna dem helt.

Dansplatserna har varierat. Om man inte hade rest någon stång, eller ville dra sig undan från firandet vid denna, kunde dansen hållas på en annan plats som var plan nog att svänga om på, kanske vid en källa, på en loge eller i en vägkorsning.

Midsommarbål lever i grannländerna

Att tända midsommarbål och dansa kring eldarna är troligen en av de tidigaste midsommarsederna. Detta bruk beskrivs av Olaus Magnus under senmedeltid och är kanske ännu äldre än så.

I Danmark och Norge firar man Sankt Hansaften den 23 juni med att tända bål. Även i Sverige finns berättelser om midsommareldar fram till sent 1800-tal, främst från de landskap som gränsar till grann­länderna, men även från andra delar av landet.

I dag tänder man på många ställen i Sverige bål vid påsk eller valborg, men det är förstås inte omöjligt att det fortfarande brinner en eller annan midsommareld även här.

En magisk natt

I bondesamhällets folktro var midsommarnatten en av årets mest magiska nätter, då naturen flödade av krafter. Gränsen mellan människornas värld och det övernaturligas rike troddes vara tunnare än vanligt och det finns många berättelser om fantastiska saker som kunde hända denna natt.

Läkeväxter sades vara extra kraftfulla och samlades därför under midsommarnatten. Midsommardaggen var också eftertraktad; gick man barfota i den skulle man hålla sig stark och frisk under året. Daggen samlades också för att bota sjukdomar och för att få bröd och öl att jäsa ordentligt under året. På en del ställen besökte man även speciella midsommarkällor och drack av vattnet i dem för att få hälsa och kraft.

Midsommar var också en lämplig tid för skattsökare. Det sades att förtrollade skatter då steg upp ur jorden och blev synliga för människor. Om man lyckades vara tyst kunde man få tag i dem – bröt man tystnaden försvann de däremot för alltid.

Spådomar och varsel var vanliga i bonde­samhället. De stora hög­tiderna under året ansågs lämpa sig särskilt väl för att förutsäga framtiden. Midsommar var ju kärlekens högtid och ville man veta vem man skulle leva med var detta rätt tidpunkt.

Blommor under kudden

Kärleksspådomar var säkert mestadels lekfulla sysselsättningar, men det fanns ändå ett uns av allvar i dem. En form av midsommarmagi finns fortfarande kvar i dag: att plocka blommor att lägga under kudden för att drömma om den man ska gifta sig med.

Blommorna skulle enligt traditionen plockas under tystnad – bröts den var även magin bruten. Just tyst­nad är ett vanligt inslag i bondesamhällets magiska tänkande, en markering av att det är en rit som utförs.

Antalet blommor som plockades varierar, men de vanligaste antalen är sju eller nio. Ojämna tal uppfattas som magiska i många kulturer, kanske för att människor ser jämna tal som mer harmoniska och därmed mer »normala».

Ibland säger också traditionen att den som spår ska klättra över lika många gärdsgårdar som hon plockar blommor. Detta kan ses som en symbolisk gränsöverskridning mellan den vanliga världen och det övernaturliga.

Drömgröt gav svar

En annan spådomsmetod var att äta något väldigt salt – exempelvis saltad sill/strömming eller så kallad drömgröt, kokad på mjöl, vatten och salt. Sedan skulle man gå och lägga sig utan att dricka.

Den blivande maken (eller makan) skulle då uppenbara sig i drömmen och erbjuda den sovande något att släcka törsten med. Drycken kunde också säga något om huruvida det gemensamma livet skulle bli rikt eller fattigt.

För att i vaket tillstånd få varsel om framtiden kunde den nyfikne under tystnad vaka vid en korsväg eller på en jordfast sten. Om sådana vaknätter finns berättelser, som inte sällan varnar för att leka med spådomar.

Från Hacksås socken i Jämtland finns en uppteckning (en nedtecknad muntlig tradition) om tre flickor som vakade vid en korsväg under midsommarnatten. Den första flickan hörde slammer från en smedja, den andra hörde fiolmusik och den tredje hörde ringande kyrkklockor.

Den första blev gift med en smed, den andra med en speleman men den tredje flickan dog innan året var slut – det var klockorna från sin egen begravning som hon hört.

Det finns ju många olika sillsorter idag men hur länge har de funnits? Här har ni några exempel:

Jag hoppas att ni får en bra midsommar även att den i år inte är som de midsommrar ni är vana vid. Kanske det kommer nya traditioner för framtiden från den här midsommaren.

Glad midsommar

//Daniel

Planering inför sommaren

Gammal karta över Håkentorp i Åsenhöga Socken utanför Gnosjö.

När man som jag har gjort om somrarna och åkt omkring och tittat på olika ställen där släkt en gång har bott så krävs det en hel del planering. Det är inte bara att ge sig iväg och tro att man ska hitta ställerna utan man måste titta efter på många ställen för att se var det var mer exakt det var de bodde. Jag skrev om det här i mitten av Maj 2018 då jag planerade det årets rundresa och hade då problem med att hitta ett ställe från 1500-talet. Jag kan ju säga att jag inte hittade det och har fortfarande inte hittat det. Det kan väl inte vara så svårt att hitta ett ställe kanske ni tänker. Nej, det är inte så svårt. Det är bra mycket svårare än vad ni kan tro! Jag testade en Amerikansk släkting för att se om han skulle kunna hitta ett ställe som jag själv hade hittat med någorlunda lätthet och som jag besökte förra året. Jag gav honom en vecka att hitta stället. Efter fem dagar så kom han tillbaka med ett ställe som han hade hittat med samma namn, men det visade sig att det stället han hade hittat låg ungefär 10 mil ifrån det ställe som han skulle ha hittat. Att titta på en modern karta och tro att man ska kunna hitta ett ställe är som att gå till ett slakteri och tro att man där ska kunna hitta morötter. Självklart kan man ha tur och hitta en del ställen på en modern karta men ofta så behöver man titta på andra kartor för att verkligen kunna hitta det man söker efter. Jag tänkte försöka förklara lite hur man letar efter ställen i det här inlägget.

Hur gör man nu då? Om inte en vanlig modern karta kan hjälpa en att hitta till det stället man vill så finns det väl inte något annat att titta på? Jo då, det finns flera olika alternativ. Jag kan försöka förklara hur det gick till när jag hittade Änganäs, där min morfars mor växte upp.
Det först man gör är naturligtvis att välja ut en person som man tycker är intressant på ett eller annat sätt. Efter detta så är det dags att gå igenom födelseböcker, husförhörslängder och sådant, både för personen man är intresserad av men även för föräldrarna. Ibland kan det ju vara så att även föräldrarna var födda på det stället. Så är inte alltid fallet och då kan det kanske vara roligt att se hur långt innan det var de flyttade dit. All denna förberedelse skapar ju en liten historia om vad det var som hände innan de kom dit eller om de hade bott där länge. När man vet vad stället hette där de bodde så är det dags att ta reda på om det finns med på en modern karta eller inte. I husförhören stod det att stället skulle heta Änganäs och det låg i Näs rote en bit från Hagelstorp i Källeryds Socken. När man tittar på en modern karta så kan man hitta både Hagelstorp och Näs i området men man kan inte hitta något Änganäs. Det är här som många går bet för de vet inte hur man ska hitta det efter detta. Eftersom att det inte går att hitta på en modern karta så kan man anta att huset/torpet inte finns kvar och då måste man ta till en annan karttjänst som finns på nätet. Det är nämligen så att Riksantikvarieämbetet (raa.se) har en karttjänst som de kallar för fornsök. Fornsök fungerar som så att Raä har tagit moderna kartor och lagt dit ställen som har funnits eller som har med histora att göra. Man kan hitta allt från torp till järnåldersbosättningar och gravar i fornsök. Om man nu tittar i fornsök för Källeryds socken så hittar man snart både Hagelstorp och Näs och inte långt ifrån Näs så står det ett namn, nämligen Änganäs. Där finns det en liten plupp på kartan och när man trycker på den så kan man få lite knapphändig information om vad som har funnits där. Idag finns inte torpet Änganäs kvar utan man kan bara erinra sig om att det har funnits någonting där och den sista som bodde i torpet var därifrån 1936.
Det var väl inte så svårt eller hur? Nu kan man ju hitta alla gamla ställen som inte finns kvar genom fornsök!? Svar: Nej!

För det här året så har jag sökt efter nya ställen att besöka. Ett av dessa ställen låg utanför Ödestugu, som ligger ungefär 20 minuters bilfärd söder om Jönköping. Stället som jag letade efter var ett gammalt soldattorp som hade nr 24. Jag började naturligtvis med en modern karta men kunde inte riktigt hitta det där och gick över till fornsök. Kunde inte hitta någonting där heller så det fanns inga större tecken på var det kunde ha legat ett soldattorp. Jag hittade däremot ett ställe som stavades lite annorlunda mot vad jag hade fått fram i husförhör och sådant men det fanns inga tecken på att det skulle ha legat någonting där eller att det skulle ha funnits några efterlämningar av något torp där. Stället låg också flera kilometer från den gård det skulle ha tillhört. På fornsök fanns det ingenting som sade någonting om att det skulle ha legat något där som människor hade bott i eller liknande. Hur gör man då? Jag gick den vägen och tog kontakt med en person i Hembyggdsföreningen för Ödestugu och det visade sig att den här personen hade varit bonde på just den gården som var själva roten till soldattorpet. Han kunde berätta att det stället jag hade tittat på var just det stället där torpet hade varit och att det idag fanns en skylt där. Ibland har man tur!
Ett annat soldattorp som jag också har letat efter låg i Åsenhöga Socken utanför Gnosjö och det fanns inte heller med på fornsök. Nu är det som så att Lantmäteriet också har en kartfunktion som de kallar historiska kartor och det är precis vad det är också. De har många olika kartor från olika århundranden och där tittade jag på en karta från 1850-talet och kunde på så sätt lokalisera ett ställe där det på den tiden låg ett soldattorp, men det stod inte vilket nummer som just det torpet skulle ha haft. Varje soldattorp hade ett nummer där varje kompani hade ett visst antal torp och hela regementet kunde ha uppemot 1200 sådana torp och nummer. Eftersom att jag hade hittat ett ställe där det legat ett soldattorp så tog jag kontakt med en person i Åsenhöga som jag visste hade koll på olika torp och sådant och det visade sig att jag hade hittat rätt där också. Det visade sig att just det soldattorpet faktiskt fanns kvar och var välbehållet.

Som ni kanske förstår nu så är det inte alltid så lätt att hitta rätt ställen som man är ute efter. Man kan få titta på många olika kartor och ta kontakt med en del personer för att över huvud taget hitta rätt. Både fornsök och Historiska Kartor är väldigt bra hjälpmedel när man letar efter gamla ställen men som sagt så kan det ändå ibland vara svårt att hitta rätt. Under just historiska kartor kan man också hitta olika skiften efter bouppteckningar och sådant men även köpekontrakt där folk har köpt torp, mark och liknande. Jag hittade där bland annat ett köpekontrakt från 1902 där min morfars far köpte loss torpet där han hade varit knekt och bott i hela sitt liv. Man kan hitta mycket som sagt och det är roligt även att det är ett riktigt detektivarbete många gånger för att hitta rätt. Många gånger så kan just det här detektivarbetet vara det som är roligt med just släktforskning även att det är roligt att få fram informationen om släktingarna som en gång levt och även läsa på lite historia om de olika århundraderna. Det är inte enbart den vanliga populärhistorian som man läser på utan det blir samtidigt en hel del lokalhistoria runt omkring de platser där släkten en gång i tiden bodde. Ett av ställena som ska besökas i år fick faktiskt sitt namn efter två knektar som hade bott där på 1700-talet. Knektarna hette Flink i efternamn och platsen fick namnet Flinkabo. Där bodde också en som sägs ha skjutit den senaste vargen i Socknen på 1850-talet. Som ni kanske förstår så blir det mer än bara namn och årtal på de personer man letar efter.

Det ska bli roligt att komma ut och se de gamla ställena i år igen för att gå på de ställena där ens förfäder en gång har gått. Det är en speciell känsla som man får när man kommer till ett ställe där kanske ens mormors mor, farmors far, eller någon annan släkting en gång gått. Finns stället kvar dessutom så blir det ännu roligare. Samtidigt så lär man sig lite mer om personerna som en gång bodde där dit man åker eftersom att man tittar i många olika arkiv och kyrkböcker för att få fram information. En del gånger så kan man faktiskt få tag på en del häften eller liknande där någon släkting är med på något sätt. Detta hände mig så sent som för 3 veckor sedan när jag fick tag på ett gammalt häfte från 1928 om en utställning i Jönköping. Häftet var naturligtvis digitaliserat så det var inte själva häftet jag fick tag på men ändå roligt att få tag på eftersom att min morfars far var med i själva utställningen som utställare och stod med i häftet. Det finns många ställen utöver kyrkböckerna som man kan få tag på information om släkten som sagt och sådant tar också tid att hitta men det får jag spara till något annat inlägg här i bloggen.

//Daniel

Fattighjon och Rotehjon

Barn ur fattighjonen i Grythyttans socken i Västmanland år 1913.

När man i dagens läge pratar om fattiga och rika så är det faktiskt inte samma sak som att prata om fattiga och rika som levde förr i tiden. Det är många som vill tro det att det har varit ungefär lika dant i alla tider men så är faktiskt inte fallet. Dagens fattiga och rika har det bra mycket bättre än vad fattiga och rika hade det på 1800-talet. De flesta har nog hört talas om fattighjon som bodde tillsammans i ett hus genom att ha sett Emil i Lönneberga eller något liknande. Fattigstugan på den här tiden brukade ligga i anslutning till Kyrkan och prästgården. Man brukade säga att det var mittpunkten i socknen även om kyrkan kanske inte alltid låg i mitten men det var iaf den naturliga samlingspunkten på den här tiden då alla var tvungna att gå till kyrkan. Att ha en fattigstuga var mer regel än undantag även att alla socknar inte hade det. De som inte hade en fattigstuga men även de som hade en sådan fick inte alltid plats med alla fattiga i ett och samma hus. Efter nödåren i slutet på 1860-talet så var det många som inte hade råd att bo kvar i sina hus och torp då deras skörder hade slagit fel i flera år och de hade varit tvungna att slakta djuren och inte hade någonting kvar. Fattigstugan och gå och tigga var lite av alternativen de hade eftersom att det inte fanns jobb till alla på den här tiden. Ett alternativ var också att bli rotehjon. Då var man allt för skröplig för att antingen gå och tigga eller hjälpa till på gården. Oftast saknade rotehjonet någon släkt som kunde ta hand om dem. Ett rotehjon fick alltså gå från gård till gård i så kallad rotering. Oftast var det de som tog minst betalt för att ta emot den fattige som fick ha hand om dem för ett tag. Efter att ha haft dem ett litet tag så var den fattige tvungen att bege sig till nästa gård för att stanna där ett litet tag. Det en rotehjon fick under vistelsen var nödvändig kost och logi.

Naturligtvis ville inte folk ha några hjon hos sig över huvud taget, speciellt inte efter att man hade haft det svårt själv då det hade varit svåra tider. Ni som har en familj med flera barn och en av er blir av med jobbet och helt plötsligt måste ta hand om en person till i hushållet för att mätta. Ni skulle nog inte vara så sugna på att göra detta heller, lika lite som de var på 1800-talet. Att ha ett rotehjon som var döende ansågs betyda otur. På grund av detta så kunde hjonet skickas runt oftare även när de låg inför döden. Antalet dagar hjonet var på varje ställe bestämdes av hemmanets storlek. Ett hemman var alltså en gård som var så pass stor att avkastningen av det de kunde skörda kunde försörja en hel familj, vilket inte var helt enkelt alla gånger, speciellt inte under svältåren mellan 1867 och 1869. Även efter svältåren då bönderna var tvungna att bygga upp nya lager av sin skörd och sina djur så var det svårt för dem att ta emot utomstående för de hade helt enkelt inte mat nog som räckte ens till familjen.

Rotekorg.

När ett rotehjon inte längre orkade gå mellan gårdarna fick de bäddas ner i så kallade rotehjonskorg som de sedan bar eller fraktades i mellan gårdarna. Det kallades för fattigskjuts. När de inte längre kunde hålla tätt så fick de flytta ut med sin rotehjonskorg till fähus eller annat uthus och det var inte alls säkert att någon tog ansvar för deras hygien eller tvätt av kläder när de var där. Det fanns också en speciell fattigklubba även kallad tiggarklubba som de var tvungna att bära med sig så att folk såg att de tillhörde rotering enligt militär förebild. Ibland kunde det vara så att de kunde ha med sig klubban och anteckningsbok i vilken det registrerades var de hade varit innan. Under de omständigheter som rådde så kunde en rotehjon vara på en gård i fem dagar innan de skickades vidare. Då de döende rotehjonen inte ansågs som de bästa på något sätt så kallades deras rotegång ofta för dynga och hjonen då för dyngehjon.

1847 så förbjöds rotegång för barn och allt eftersom så ersattes rotesystemet av fattighjonssystemet. Fattigstugorna började ta över mer och mer och det var fattigkassan som fick bekosta det hela. Det var först och främst de arbetsoförmögna eller "Oföra" så som fysiskt eller psykiskt funktionshindrade, obotligt sjuka, gamla samt barn utan anhöriga som kunde ta hand om dem. Till fattighjonen räknades också de utfattiga ("Obemedlade") som fick fattigunderstöd från socknen.
Etymologin: Ett hjon i äldre skandinaviskt språkbruk var en person som ingick i ett hushåll i egenskap av familjemedlem eller tjänstefolk.
Att vara fattig, vara äldre eller sakna släktingar förr var inte roligt förr! Det är inte roligt att vara äldre och fattig nu heller men som ni förhoppningsvis förstår nu så var det så pass mycket värre förr! Både rotegång och auktionering av äldre förbjöds tack och lov 1918.

Är gammal äldst?

Tillverkad av Leiber, troligtvis från 1906.

Synen på ålderdomen har mer eller mindre alltid varit kluven. Förakt för den som är svaga och inte längre är produktiva eller kan vara aktiv och vördnad för de som är friska med stor kunskap och erfarenhet. Hög ålder har mer eller mindre alltid fascinerat. Personer med riktigt hög ålder har länge uppmärksammats i tidningar och övrig media men de riktigt gamla har väldigt sällan haft riktiga maktpositioner. Begreppet "Ålderman" har tolkats som att den äldste fick bli ledare, men åldermän inom yrken och byar var sällan äldst, snarare i övre medelåldern. Genom historien har människan avbildat livsloppet på olika sätt. Under medeltiden visas det ofta som ett hjul. På 1500-talet dyker ålderstrappan upp. Den visar det ideala livsloppet med äktenskap och barn, med ålderdomen kommer mitt i livet. Krafterna avtar och människan blir skröpligare och skröpligare. Ursprungligen skulle motivet påminna om människans dödlighet – liemannen och benknotor var vanliga inslag. Under 1800-talet blir det populärt att ha en ålderstrappa hemma på väggen. Motiven blir mindre tyngda av tankar på döden, och syftar mer till att visa livets ideala gång.

//Daniel