Det svåra året 1869
Det var 1869 som blev det verkliga nödåret. Och de följande åren kan också nämnas. Många djur hade fått slaktas och nu gällde det att komma vidare, öka antalet djur till det som de haft förut. Men nu skall vi ta oss an året 1869.
Efter en genomregnad natt har det vita snötäcket försvunnit skrev Jönköpings-Bladet den 7 januari 1869. Temperaturen var mild som på våren. Sjöfarten på Vättern är ännu öppen och ångaren Örn kom hit i tisdags afton på sitt vanliga besök och avgick idag på morgonen till Vadstena och Motala. Väl kunna de fattiga i städerna prisa en sådan vinter men lantmannen som nu har så mycket att göra i skogarna har ingen orsak att lovsjunga de vårliga vindarna.
Smålandsposten skrev den 9 januari 1869 om nöden i Åsheda socken:
Folkmängden här utgjorde 1867 3682 personer. En stor mängd utgöres av torpare, undantagshjon, backstuguhjon och inhyseshjon. För den som möjligen har en skärv att offra till lindrandet av det elände som här råder må nämnas att nödhjälpskommitténs adress är kyrkoherden J W Sjögren, Åsheda.
Snällposten uppmanar den svenska allmänheten, att vara barmhärtig och mildra den nöd som råder inom Korsberga, Lemnhult, Näshult, Stenberga, Skirö och Nye socknar i Östra härad av Jönköpings län. Där skildras den torka som var här förra året då allt förstördes.
Nu står hungern som gäst vad snart sagt varje bord och skickar sina budbärare, bleka svältande barn, fäder och mödrar ut kring bygden för att tigga sig ett knappt livsuppehälle, samt tvingar befolkningen att tillgripa varjehanda nödföda, såsom hassel och ljungknopp, bark, agnar, tranbärsris, mossor och lavar, och obeskrivligt är eländet, varhelst man blickar in i de fattigas hyddor.
Så ser man t.ex. här en hustru som under flera dagar icke äger annan föda åt två minderåriga sjuka barn, än välling, kokt av ljungknopp, salt och vatten, där ett annat hushåll som lever uteslutande av bröd, bakat av renmossa, till dess halsen inflammeras och svullnar så, att de icke förmår nedsvälja något, fler dylika, lika uppskakande exempel att förtiga. En för dessa socknar bildad nödhjälpskommitté har till ordförande löjtnant Carl Liljenstolpe på Nye.
I Linköping var fattigdomen tryckande. Tiggande barn var en vanlig bild på staden. Det framgår av följande citat, hämtat ur Corren den 12 januari 1869.
Kungörelse
Som många barn av den fattigare klassen företar sig att under lättjefullt kringstrykande, i husen och på gatorna besvära allmänheten med bettlande, samt detta för både barnen och samhället i övrigt så menliga oskick, ehuru allmänt överklagat, icke desto mindre uppmuntras och underhålles därigenom att barmhärtigheten med vanlig godtrogenhet och förlåtlig okunnighet om förhållandena, lätt bevekas att lämna den begärda hjälpen, har Fattigvårdsstyrelsen, som sin plikt likmätigt, städse sökt och fortfarande skall söka att bispringa verkligt behövande, ansett sig skyldig och berättigad att, till stävjande av omförmälde betänkliga förhållande, på detta sätt vänligen uppmana den välgörande allmänheten att icke genom omedelbara gåvor eller annorledes understödja och befordra det överhandtagande tiggeriet, utan i stället hänvisa hjälpsökande till Fattigvården. Och får styrelsen därjämte erinra om lagens föreskrift, att bettlande personer över 15 år gamla, ävensom föräldrar, vilka tillåta eller uppmana sina barn att bettla, såsom försvarslöse behandlas, kommande för tillämpning härav alla bettlande att av polismyndigheten anhållas och förhöras.
Brännvinstillverkningen i riket uppgick under 1868 till 10.179.533 kannor. Denna tillverkning gav en inkomst av 7.138.320,70 riksdaler.
Inom Stora Åby församling är under 1868 födde 99, därav 65 mankön och 34 qvinkön. Inflyttade 168, därav 84 mankön och 84 qvinkön. Döde 68, därav 40
mankön och 26 qvinkön. Utflyttade 232, därav 120 man och 112 qvinkön, varav 35 till Amerika. Vid årets slut fanns 3242, därav 1558 man- och 1684 qvinkön.
Inom Ödeshögs församling födde 100, därav 48 man- och 52 qvinkön. Inflyttade 172, därav 84 man- och 88 qvinkön. Döde 64, därav 40 man- och 24 qvinkön. Utflyttade 254, därav 129 man- och 125 qvinkön, varav 102 till Amerika. Folkmängden minskade med 46, därav 37 man- och 9 qvinkön. Vid årets slut fanns 3199, därav 1531 man- och 1668 qvinkön. Hela pastoratets folkmängd utgjorde vid årets slut således 6141 personer.
Vädret har nu börjat bli vinter. Ännu ingen snö, det vore bra om det först blev väl underfruset så att vi sen kan få klingande slädföre.
Corren 19 januari 1869
Torgpriser i Norrköping: Vete 24-26 riksdaler, råg 21-22, ärter 24-25, korn 18-20 riksdaler per tunna. Havre 1:15-1:16 per lispund. Potatis 5:50 per tunna. Lispund var ett viktmått som motsvarade 7-8 kg. Måttet hade upphört att gälla efter 1855, men fanns ändå kvar ibland.
Ångaren Örn avgår från Jönköping till Motala varje tisdag och fredag så länge inte is hindrar. Detta stod att läsa i Jönköpings-bladet den 23 januari 1869.
Från Norrköping berättades i Corren den 23 januari 1869 att teckningen till Östra Stambanans lånefond i tisdags uppgick till 550.000 rdr. Åtskilliga av stadens större affärsmän har tecknat sig för 25- 50- ja ända upp till 100.000 rdr.
Tisdagen den 26 januari 1869
Vintern består av måttlig vinterköld, men någon snö till slädföre har ännu inte kommit.
Konungen, drottningen och prinsessan Lovisa har till de nödlidande i Småland överlämnat en gåva, 1000 kronor.
Vädret är nu blidväder berättade Grännatidningen 30 januari 1869
En modig kvinna, skrivs det från Stockholm i Corren den 30 januari 1869.
På Grev Turegatan skenade ett par hästar i söndags. Ägaren kunde inte behålla tömmarna och allt såg äventyrligt ut för de gående på gatan. Då störtade ett fruntimmer fram, fattade ett kraftigt tag i betslet på ena hästen och hejdade de skenande hästarna, till dess att ägaren kom fram och kunde ta över. Detta raska fruntimmer är i kondition hos handlanden Söderlund vid ovannämnda gata.
I Norrköpings tidningar berättas att teckningen för Östra Stambanans lånefond nu uppgår till 816.800 rdr.
I tidningen är det gott om annonser om auktioner, gäller också alla nummer av tidningen. Torp och gårdar säljs. Förmodligen av sådana som ämnar resa till Amerika.
Vädret är mera höst än vinter, med regn och åtta plusgrader den 2 februari.
Torsdagen den 11 februari 1869 kom följande nödrop i Jönköpings-Bladet:
Nödrop har utgått från flera socknar i Småland. Flera socknar har hitintills avhållit sig från att vädja om hjälp och hoppats att kunna klara ett svårt missväxtårs prövningar. Till dessa socknar hör socknarna i Vrigstads pastorat. De har satt sin förhoppning till den arbetsförtjänst som under vintern brukar erbjudas till dessa bygders invånare. Denna förhoppning har nu försvunnit efter att regn och milt väder omöjliggjort allt skogsarbete. Här, liksom i nästan hela Småland har sädes- och fodergrödan bortvissnat och med förskräckelse ser befolkningen hur dess enda förråd potatisen hastigt försvinner. Det är nöd och elände, särskilt inom Svenarums kommun, där en fattig befolkning blivit om möjligt ännu mera fattig, då bruksrörelsen i brist på vinter och snö avstannat. I barmhärtighetens namn vågar vi därför uppmana landets invånare och särdeles norrlänningarna, som försynen välsignat med en god skörd och som förra året erhöll av vårt nödtorftiga bröd en lindring i er nöd att träda emellan med hjälp.
H M Konungen överlämnade på Carls-dagen, en gåva, 1000 rdr, att utdelas bland huvudstadens fattiga. Samtidigt lämnade H M Drottningen 1000 riksdaler genom allmänna skyddsföreningen och Lotten Wennbergs fond att utdelas bland några behövande familjer i varje församling i huvudstaden.
Mera sådan välgörenhet kan man läsa om här och där i tidningen. Till de nödlidande i Småland har också pengar inkommit.
Onsdagen den 10 februari 1869 fanns flera annonser om resor till Amerika i tidningarna.
Den 13 februari 1869 redovisade Corren priserna från torghandeln i Linköping. Vete 21-25 riksdaler, råg 20-21, ärter 23-24, korn 18-19, blandsäd 12-13 riksdaler, allt per tunna.
Tisdagen den 16 februari 1969 kom ett nytt nödrop i Jönköpings-Bladet och det kom från Byarums församling i Östbo härad.
Konserter och andra tillställningar hölls för att insamla pengar till de nödlidande i Småland.
Lördagen den 20 februari 1869 konstaterade Jönköpings-Bladet att bidrag till nödlidande i Småland strömmar in.
I Jönköping hade vid denna tid vatten blivit indraget i de flesta gårdar i staden. Detta var uppskattat, inte minst av pigorna, eller tjänsteflickorna som de också kallades. En av dessa var Anna Maria. Hon uppmanade i en insändare i tidningen sina medsystrar att inte ta tjänst i hus där inte vattenledning fanns.
Tisdagen den 23 februari 1869 hade vintern kommit tillbaka, med 4-6 minusgrader och högt barometerstånd. Flera nödrop kom, denna gång från Sandsjö, Ödestugu och Malmbäcks socknar med begäran om hjälp. Några dagar senare kom nödrop och begäran om hjälp även från Åkers socken.
Vintern höll sig bara ett par dagar. Blidvädret kom tillbaka. I Gränna inrättades en soppkokning till förmån för stadens fattiga barn. Vintermarknaden i Gränna besöktes inte av många. De flesta bodstånden på torget stod tomma. Tillförseln av lantmannaprodukter var någorlunda riklig, men affärerna gick ganska klent. Men fylleri, slagsmål och stölder hörde till ordningen för dagen. Flera från andra håll kända ficktjuvar hade infunnit sig, men genom polisens åtgärder kunde de inte göra några stora fångster.
Till de nödlidande i Småland har riksdagsmännen från de tre småländska länen inom andra kammaren sammanskjutit ett belopp av 240 riksdaler.
För de nödlidande i Småland och på Öland har generalkonsul S Tottie via Aftonbladet överlämnat 1000 riksdaler.
Från Motala skrevs den 24 februari 1869 att där hållits en bal på Hotell Prins Olof till förmån för de lidande smålänningarna. Den inbringade 200 riksdaler och vid en begravning insamlades 28 rdr.
Onsdagen den 24 februari 1869 hade Grännatidningen en annons som säkerligen lästes av många.
Amerikafarare:
Undertecknad som ämnar vistas här i trakten till mitten av april månad, lämnar undervisning uti engelska språket, fyra timmar dagligen mot ytterst billig avgift, vilken erlägges vid månadens början. / Anna Maria Stenborg.
Antalet fångar här i riket utgjorde vid 1868 års utgång 6 906 och har sedan 1865 ökat med 1874 fångar eller med 36 procent. I vad mån denna ansenliga tillväxt har sin orsak i ändrad lagstiftning eller att brott numera beläggs med straffarbete eller fängelsestraff, eller i den större nöd som under senare åren inom vissa delar av riket varit rådande kräver närmare undersökning.
Kommunstyrelserna i tre socknar i Kronobergs län där brist på utsäde befaras, har i dessa dagar genom allmän kungörelse av Länsstyrelsen uppmanats att ofördröjligen vidtaga nödiga åtgärder för att avhjälpa detta behov, vartill en del medel finns att tillgå i det av länsstyrelsen för kommunernas räkning upptagna undsättningslån 125.000 riksdaler rmt. Samtidigt framkom att det i Landskrona, Ängelholm och Halmstad finns betydliga partier korn och havre i lager, tjänliga till utsäde. Dessa partier var ursprunglig en avsedda för utskeppning men som nu skall säljas inom riket.
Lördagen den 27 februari 1869 hade Corren följande artikel:
Torgpriser i Linköping: Vete 21-25 riksdaler, råg 20-21, ärter 23-24, korn 18-19, blandsäd 12-13 riksdaler.
I Gränna har ordnats en soppkokning för stadens fattiga barn berättade Grännatidningen den 27 februari 1869.
Till de nödlidande i Småland skedde insamlingar över hela landet.
Också i Danmark gjordes insamlingar. I tidningarna redovisades resultaten av insamlingarna.
Onsdagen den 3 mars 1869 skrev Corren att regeringen beslutat medge att ett lån på 150.000 riksdaler utbetalas till Kronobergs läns landsting för att hjälpa de nödlidande i länet. Pengarna tas från Vadstena Krigsmanshus kassa och skall återbetalas med en femtedel årligen.
Till de nödlidande i Småland arrangeras Soaré med dans i Hotellet i Linköping torsdagen den 11 mars. Biljetterna kostar 1:25.
Insamlingarna till de nödlidande i Småland i övrigt fortsätter och pengar kom senast från Piteå, Fjällbacka, Halmstad, Hallandsposten och från Landskrona.
Den 6 mars meddelades att nödhjälpsanslaget till allmänna arbeten i Småland fördelats av regeringen. Kalmar län fick 6000 riksdaler i lån, Kronobergs län 8000 i lån och 2000 i understöd, för Blekinge 40 000 riksdaler i understöd. Till räntefria lån med återbetalning med 1/3 årligen 1871-1873, åt Kronobergs län 5400, Jönköpings län 80 000 riksdaler och Kalmar län 110 000 riksdaler.
Till understöd utan återbetalningsskyldighet Kronobergs län 16.500, Jönköpings län 16.500, Kalmar län 22.000. Dessutom är av äldre befintliga tillgångar anvisade till räntefria lån, åt Kronobergs län 72.600 rdr.
Här har jag bara tagit med smålandslänen. Men flera andra län har fått pengar, Blekinge, Halland, Älvsborg och Värmland.
Nöden var stor på många håll. Tidningen avslutar sina uppgifter med att rent allmänt fråga vad detta kan förslå bland så många som behöver hjälp samt konstaterar att ett tillräckligt rikt fält återstår för den enskilda välgörenheten.
Lördagen den 6 mars 1869
Flera annonser om emigrationsresor till Amerika.
Soppkokning för barn ordnades i Gränna där 30 av stadens mest behövande barn samt kringvandrande gesäller och andra bettlande personer varje dag kan få varm och god mat, med bröd och något sovel.
Samtidigt uppmanades stadens invånare att såvida ändamålet ej skall förfelas, icke utdela några allmosor till kringstrykande och bettlande personer, utan då sådana infinna sig hänvisa dem till Hedbergs salubod där matpolletter utdelas.
Skulle någon känna sig manad att utdela extra bespisning kan matpolletter á 12 öre stycket köpas uti ovannämnda handelsbod.
Smålands enskilda bank har på framställning av Länsstyrelsen anslagit 50,000 riksdaler att mot 6 procents ränta utlämnas som lån till de kommuner inom Jönköpings län som till nödens lindrande kan behöva ett penninglån utöver de belopp som redan erhållits.
Mars månad 1869 fortsatte med lindrig vinterköld. Sjuka hos kreatur har rapporterats och antas bero på foderbrist och torrheten hos fodret.
Till de nödlidande i Småland har insamlats gåvor, från Över-Lule fattiga kommun 800 riksdaler, i Härnösand har insamlats 1300 riksdaler, därav till Jönköpings län 400 och i Dalarna 2064 riksdaler.
I Landskrona hade ett Sällskapsspektakel gett 300 riksdaler. Från Köpenhamn kom 5000 riksdaler.
Nöd är ett begrepp som är lätt utsagt, men svårt att föreställa sig.
Följande berättelse kan anföras: Nöden är otrolig, bettleriet tilltar, många hemmansägare har måst lämna sina gårdar, många som man ej kan förmoda bakar och äter sitt nödbröd i all tysthet, de onaturliga födoämnena har vanställt en stor del personer, dels med svullnad, dels med avtyning, några personer har i dessa dagar dött av svält.
Nödhjälpskommittén har gjort allt vad den kunnat och till och med skuldsatt sig.
En stor del av de behövande är så medtagna att de inte kan uträtta det lättaste arbete. Till råga på allt har foderbristen redan visat sig så stor att halmtaken måste tillgripas för att livnära kreaturen. Inbrottsstölder är inte sällsynta. Detta skrevs i Jönköpings-Bladet den 9 mars 1869.
På torget i Norrköping den 6 mars 1869 kostade vete 21-26 riksdaler, råg 21-21:50, ärter 23-25, korn 18-20 per tunna, havre 1:18 per lispund. Potatis 5:50-6 per tunna.
Nödhjälpskommittén för Jönköpings län höll sitt sammanträde den 10 mars 1869. Det leddes av landshövdingen. Förhandlingarna avsåg i första hand de olika socknarnas klassificering efter deras olika behov. Därefter skall man bestämma fördelningen av tillgängliga understödsmedel. Så mycket framgår att de tillgängliga medlen inte är tillräckliga. Socknarna indelades i fyra olika klasser, som av de influtna enskilda gåvorna, omkring 27 000 riksdaler, skulle erhålla, första klassen 36 öre, andra klassen 27 öre, tredje 18 och fjärde 9 öre per person av hela folkmängden, vilka bidrag varje sockens särskilda nödhjälpskommitté sedan skall fördela bland de behövande.
Till de nödlidande i Småland har ytterligare insamlats, i Oskarshamn på en soaré 976 riksdaler, som dock bara kommer Oskarshamn och Kalmar län till godo.
I Härnösand har ytterligare 1218 riksdaler insamlats, varav Jönköpings län får 400 rdr. En bal i Västerås har inbringat 300 riksdaler. Befäl och manskap på Karlsborgs fästning har insamlat 135:81 riksdaler I Alingsås har insamlats 1224 riksdaler, varav Jönköpings län får 450. I Hälsingborg har insamlats 870 riksdaler. En konsert i Lund inbringade 852:68. I London har herrar Tidén och Nordenfelt insamlat 1000 riksdaler.
Fattigdomen var stor. Det fanns för många munnar att mätta. Vid nödår blev fattigdomen en jättefråga. Svälten ökade, tiggarnas antal ökade. Det var i städerna som problemet blev störst, och ökade snabbast. Men frågan gick sedan vidare och kom till riksdagen. En motion lämnades och ett utskott i första kammaren skall ta sig an frågan och arbeta fram ett förslag till åtgärder. Detta kunde Corren rapportera den 13 mars 1869. I samma tidning fanns också annonser om resor till Amerika.
Februari 1869 var en mild månad har vi sett. Mars blev en vintermånad med minusgrader tidvis.
I mitten av mars kom det danska ångfartyget Danmark till Malmö från London med 4000 tunnor råg från länderna vid Svarta havet. Det var ett handelshus i Malmö som köpt partiet. Kanske kom något av detta upp till de hungriga smålänningarna.
Fattigvårdsfrågan behandlades i första kammaren och i förslaget till ny lagstiftning nämnes i första hand vansinniga och därefter föräldralösa barn som saknar egen försörjning, som skall ges nödtorftig vård. I andra punkten nämns också de som av ålder, vanförhet, sjukdom eller av andra skäl är urståndsatt att försörja sig. De skall också få försörjning eller understöd, när fattigstyrelsen prövar sådant nödigt. Detta var den tidens syn på social trygghet.
Emigrationen rullar vidare. Med tåget från Jönköping till Göteborg avreste den 24 mars 1869 omkring 600 personer, mest ynglingar och unga kvinnor.
Onsdagen den 24 mars 1869 kom i Grännatidningen en intressant annons. Den blev säkert diskuterad i många stugor denna magra vinter i gränsbygderna mellan Östergötland och Småland.
Emigranter: undertecknad, jordägare i Kansas i Amerika, återvänder dit i slutet av april. Personer vilka anser för gott att sluta sig till det stora antal emigranter, som då åtföljer mig, erhålla mitt bistånd under resan samt vid framkomsten vid jords upptagande och köp. Jordbruks- och järnvägsarbeten med hög lön kan påräknas. Vidare upplysningar lämnas av mig, under nedanstående adress personligen eller genom brev. Alla skriftliga förfrågningar bör dock innehålla returpostmärke.
Ernst Scheele, till den 1 april Skolgatan11, Nya Haga, och senare Köpmansgatan 40, Göteborg. OBS. Ingen fri resa kan erhållas genom mig.
I anseende till förestående resa till Amerika kallas samtliga Carl Peterssons i Alviken fordringsägare till sammanträde i Alviken måndagen den 12 april kl. 9 fm. för upplysning om skuldernas storlek och överläggning om och på vad sätt med egendomen skall förfaras. Dunarp den 22 mars 1869. Enligt anmodan. J Svensson
Torsdagen den 1 april 1869 fanns i Jönköpings-Bladet på första siden ett inlägg om nöden i Myresjö, som jag här återger.
Ett brev från Myresjö socken i Jönköpings län: Nöden i hela Småland synes vara större än man i allmänhet föreställt sig och inom denna socken är tillståndet rent av förtvivlat. Av 1000 personer saknar kanske 800 bröd och arbetsförtjänst. När man lider eller ser sina grannar lida hungersnöd är man kanske inte alltid lugn nog att med tillräcklig undergivenhet avbida hjälpen – eller döden. Man skulle vilja slita hjärtat ur bröstet på sig för att kunna hjälpa, om det hjälpte. Man tycker stundom att de gåvor som både staten och enskilda på det hela visserligen i riklig mån anskaffa, dock förslå så litet bland så många, om Herren ej gör underverk, att de ej komma hastigt nog, att de vid fördelningen, även med bästa vilja hos vederbörande icke alltid kunna med guldvikt utportioneras.
Vi tycker sålunda här, att av statsmedlen fick vi bra liten andel och härav har vår socken fått ett belopp motsvarande ungefär 18 öre per behövande person. Och även denna summa, en droppe i havet, har ännu ej anlänt hit, ej heller något av gåvomedel som insamlats på andra orter. Bland den femtedel inom socknen som har något, har man insamlat ett par hundra riksdaler för vilka råämnen inköpas till arbete, men detta förslår ej för 14 dagar. Emellertid svälter man och emotser en än ännu större nöd nästa år, eftersom inga medel till utsäde finns. Sådant är tillståndet här, det jag kan med egna ögon se, och dock vågar vi inte klappa på den allmänna barmhärtighetens dörr eller utsträcka vår bedjande hand mot den alltid storartat givmilda i edert och andra bättre lottade samhällen.
På torget i Linköping den 1 april 1869 kostade vete 25-26 riksdaler, råg 21-23, ärter 23-34, korn 18-20 och blandsäd 12-13 riksdaler per tunna.
En velocipedskola kommer, så snart färdiga skolvelocipeder hunnit förfärdigas, öppnas i huvudstaden av vagnmakaren J W Östberg, å vars verkstäder de båda velocipeder, vilka varit till beskådande i Berns salong, äro tillverkade.
Sjöfarten på Vättern har hela vintern varit öppen och en och annan skuta har setts kryssa mellan de snöhöljda stränderna. Men efter ångaren Örn har man spejat förgäves. Orsaken lär vara att båten ligger i docka i Motala för att repareras.
Om nöden i Kråkemåla hade Grännatidningen en artikel den 7 april 1869.
Resande därifrån beskrev nöden i de mörkaste färger. Sämst är tillståndet hos torpare under ett namngivet gods, där det sedan november avlidit 22 personer. De har dött av sjukdomar orsakade av brist på föda. Folk, för övrigt friska, dignar till marken av hunger, eller av ren matthet. I skogen träffar man personer som samlar in ljung och hasselmjöl (i hanblommor av hasseln) som blandas med något mjöl till nödbröd. En sådan, i skogen sysselsatt man påträffades för någon tid sedan 75 meter från sin bostad, styv och utsträckt på marken. Han blev hemburen och kom sig. Förra söndagen begrovs sex personer. De flesta ligger ovan jord.
Mjöl till två riksdaler per 20 skålpund finns knappast att köpa. En lanthandlare som hämtar sitt lilla förråd från Växjö har svårigheter med att få dessa transporter gjorda, eftersom både körsvenner och dragare är ytterst svaga.
Äldre, trovärdiga personer försäkrar att de aldrig i Kråkemåla sett ett så elände som nu.
Från Askeryd, strax öster om Aneby, kom nästa nödrop. Det var pastor Egnell som skrev Vid kommunalstämma i Askeryds församling den 31 mars utsågs för socknens fattiga en nödhjälpskommitté för att på lämpligaste sätt fördela de gåvor som den frivilliga givmildheten ädelmodigt förärar. För den gåva som tillkommit församlingen, 130 riksdaler har inköpts mjöl att tilldela de arbetslösa fattiga mot förbindelse att utföra arbete på allmän vägförbättring, två dagsverken för varje lispund mjöl (6-8 kg).
Från Marbäcks socken kom också nödrop, lite senare. Marbäck fick inga bidrag och var inte upptagen i någon nödklass, vilket var orsak till deras nödrop. I Marbäcks socken bodde 1002 personer. Där fanns 70 hemmansägare, 223 torpare och 325 backstugusittare. Där fanns 112 fattighjon. 359 personer saknade medel till sitt uppehälle.
Mer än hälften av invånarna hade inte förråd för sitt eget behov, därför att de tvingats sälja för att få pengar till skatter, skulder och arrenden. Marbäcks socken bad om hjälp. Kronofogden i Norra Vedbo härad fick yttra sig. Han uppgav att uppgifterna var riktiga och att kommunen hade ytterst svårt att utan allmänt stöd köpa spannmål till brödföda och utsäde. Men kronofogden tillade att det är nästan samma förhållande i hela hans fögderi. Det fanns socknar som hade det ännu värre. Marbäck fick därför klara sig utan hjälp.
Jag har medtagit detta därför att socknarna Adelöv, Linderås och Säby hamnar då i samma klass, enligt kronofogden.
Vi har nu haft många nödberättelser att läsa. Det går inte att läsa dem utan att påverkas, så här 150 år efteråt. Men hur hade människorna det, de som levde med allt detta, med bristen på mat, svältande barn, bristen på arbete?
Det var då som de började fundera på att flytta till Amerika, lämna far och mor och hembygd.
I Ingefrearp i Gränna socken var det sådana funderingar. Bonden Lars Magnus Johansson och hans hustru Anna Brita Johansdotter hade detta ämne uppe. Det diskuterades ofta, fram och tillbaka. Till slut togs beslutet att sälja hemmet och flytta. Här följer annonsen i Grännatidningen.
Torsdagen och fredagen den 8-9 april kl. 10 fm. försäljes genom auktion hos Lars Jonsson i Ingefrearp, som avflyttar till Amerika, hela lösöreboet av: ett silverfickur, koppar, mässing, järn- och trävaror, plank av ek- och barrträd, bräder, redskapsvirke, 10 famnar björk- och 5 famnar barrved, hägnadsvirke, möbler och husgerådssaker, av: ett amerikanskt väggur, en chiffonier, byråar, dragkistor, sängar, soffor, bord, stolar, skåp och kistor, linne och sängkläder, en vävstol, bruks- och körredskap, däribland en kärra och fyra vagnar, kreatur av: en fölse, ett par oxar om 12 qvarter, fem goda kor, därav fyra kalvfärdiga, nio får, sex bockar och getter, två svinkreatur, berett sul- och garvläder, spannmål av vårvete, korn och vicker m.m. Säkra inropare lämnas kredit till den 1 augusti detta år.
Reaby den 22 mars 1869, enligt anmodan, Joh. Fr. Hård
Ingefrearp låg på andra sidan Gyllingesjön.
Men hur gick det sedan? Denna familj i Ingefrearp flyttade i oktober 1869 men inte till Amerika utan till Stora Mårtenstorp i Gränna landsförsamling. Där arrenderade Lars en ladugård står det i husförhörsboken. Tydligen såldes hemmet och gården i Ingefrearp men i sista stund stannade familjen kvar i Sverige.
Skomakaren Johannes Fredriksson i Örserum har auktion den 8 april och säljer sitt lösöre, innan han sedan reser till Amerika.
I Skymmelsås i Gränna landsförsamling är det auktion den 15-16 april då Carl Petersson säljer av för att flytta till Amerika.
Utvandringen fortsätter i stor skala skrev Jönköpings-Bladet den 8 april 1869. Under de senaste dagarna har en mängd emigranter med sin packning passerat genom staden på väg till Göteborg för att därifrån med ett ångfartyg som avgår på fredag resa till Amerika.
Den 13 april konstaterades att sjöfarten på Vättern börjat. Men lite sjöfart hade det varit hela vintern, eftersom Vättern denna vinter inte lagt sig. Men nu började trafiken på riktigt igen, för i år. I förra veckan kom ångaren Fraser från Motala till Jönköping lastad med järnvägsskenor. Omkring 15 april kommer ångaren Linnea hit från Göteborg. Ångaren Örn avgår från Jönköping lördagen den 17 april.
Detta var vårtecken som människorna väntade på.
Insamlingar till de nödlidande fortsatte på olika håll. I Tjärstads kyrka hade Norra Kinda Sångförening haft en föreställning någon av de första dagarna i april 1869. Där samlades in 160 kronor. Hjälpsamheten var stor.
I Gränna hade särskilda insamlingar skett till de nödlidande i Småland. Tillsammans hade stads- och landsförsamlingen samlat i 398:42. Hälften skulle gå till Jönköpings län och resten till Kronobergs och Kalmar län.
Ångbåtstrafiken mellan Jönköping och Stockholm kommer även under 1869 att ombesörjas av ångarna Per Brahe, Esaias Tegnér och Oscar. Första resan från Jönköping sker med Oskar den 19 april.
Detta är året 1869. Det var kanske första året där ordet velociped dök upp i tidningarna. I Stockholm hade på Berns Salonger en velociped uppvisats. Nu skulle den också provas. Två åkare skulle visa detta på var sin velociped. Tre vittnen följde efter i hyrvagn. Starten gick vid Kungsholms Tull. Färden gick till Drottningholm och tillbaka. Det gick på en tid av 59 minuter. Färden gick tydligen bra och velocipeder skulle komma att då och då dyka upp i annonserna.
Velocipeden, eller cykeln skulle medföra nästan något av en revolution i vårt samhälle. Men det skulle dröja in på nästa sekel.
Tänk om Anders Magnus Johansson på sitt torp på Börstabols ägor haft en cykel. Han fick arbete med att bygga muren vid Ödeshögs kyrkogård. Jag förmodar att detta var ett beredskapsarbete.
Jag vet inte vilket år detta var, men kanske var det på 1860-talet. Han gick hemifrån sitt torp klockan fyra varje morgon och gick till Ödeshög. Där arbetade han hela dagen med stenmuren och på kvällen gick han hem igen till sitt torp. Jag vill härmed i tanken överlämna en medalj till honom, och en cykel. Han var morfar till Gunnar Hård i Stava.
Corren skrev den 17 april 1869 att nu helt plötsligt har vi fått fullkomligt vårväder med ett för årsväxten välgörande regn. Sedan i torsdags har termometern stigit till 16 grader. Då fick vi också ett rejält åskväder.
Jordbruksredskap, berättat av en bonde på slätten.
I min ungdom fanns inte andra redskap än vår vanliga krok, harv, bult och sladd, och vad vi fick träla för att få jorden bra. Både människor och kreatur fick slita hund, i synnerhet på styvare jord, och sällan lyckades det oss att få ordentligt bruk på våra åkrar. Det gör ännu ont i mina armar när jag tänker på hur vi under långa tider måste gå på åkern och slå sönder de torra, hårda lerkakorna och ändå få se våra förhoppningar år efter år slå fel. Våra dragare var under vårarna så utsvultna efter vinterns magra halmfodring att de ofta stupade i fårorna. Det gjorde mig ont in i själen att se detta. Sådant var förhållandet på slättlandet i allmänhet.
I skogstrakterna gick jordbruket bättre, där på den lättare jordmånen kunde man bättre reda sig med de ofullkomliga redskapen. Och än idag nyttjar man i dessa trakter inga andra redskap. Under min första tid som egen jordbrukare kom plogen igång. Den var likväl – fastän vida bättre än kroken – till en början ett mycket ofullkomligt redskap. Det var den s.k. stångplogen med skiva av trä, vilken senare utbyttes mot tunn järnplåt. Men den raka stången och den ofullkomliga konstruktionen i allmänhet gjorde den mindre lämplig till användning på stenig eller kuperad mark. På senare tider utbytes den raka stången mot s.k. länk och detta var en väsentlig förbättring. Numera har vi plogar helt och hållet av järn, och så väl ställda att de går i vilken jord som helst, vore den än aldrig så hård eller stenig.
Vad harvar beträffar har vi nu s.k. rullharvar, klösharvar mm, allt redskap som är förträffliga och ändamålsenliga, var och en på sitt sätt, så att både tid och arbete besparas. Det enda man kan anmärka mot dessa är att de är något dyra och kan därför sällan köpas av den mindre bemedlade jordbrukaren.
Vi har nu dessutom en mängd maskiner i jordbruket, såsom såningsmaskiner, skördemaskiner m.m. men de flesta av dem, med undantag av frösåningsmaskiner, höra enligt min tanke, till jordbrukets lur, och användes mig veterligt icke av de egentliga bönderna av det skäl att de icke anses medföra varken besparing eller annan nytta, men är däremot orimligt dyra. Ett förut okänt instrument som är mycket ändamålsenligt på slättlandet och som varje slöjdkunnig själv kan förfärdiga med mycket ringa kostnad och som nästan varje bonde nu har, är hästräfsan.
Vid talet om redskap får man inte glömma tröskverket. Det fanns i min ungdom bara vid stora herrgårdar, och ansågs av oss bönder som riktiga underverk. Nu finns sådana överallt, även vid mindre lantbruk, och är av stor nytta. De välsignas av de fattigas armar, men förbannas av deras magar, ty genom dem är mången brödkaka frånräknad dessa under de långa, ofta arbetslösa vintrarna.
Tänker jag tillbaka till min första tid som jordbrukare kan jag ej annat än erkänna att jordbruket i detta avseende gått framåt med jättesteg. Måtte tiden alltjämt så fortgå, ty ännu återstår mycket att förbättra.
Så berättade denne gamle slättbonde år 1869 om utvecklingen inom jordbruket.
Senaste nödhjälpslånet på en halv miljon riksdaler har nu fördelats. Kalmar och Kronobergs län får 150 000 riksdaler vardera, Jönköpings län får 95 000, Elfsborg får 75 000 och Blekinge 30 000 riksdaler. Låntagande kommuner skall återbetala med 1/3 vardera av åren 1872, 73 och 74. Detta läste jag i Jönköpings-Bladet från den 22 april 1869.
Gåvor till de nödlidande i Småland från olika håll fortsatte samtidigt att strömma in.
En skara emigranter, ca 300 personer, alla från Södra Vi socken reste söndag morgon den 25 april 1869 med tåg till Göteborg. De beledsagades av en värvare, som enligt emigranterna gett dem vackra skildringar av Amerika, och på så sätt bidragit till deras emigration, samtidigt som han tjänat pengar på dem.
Den 28 april 1868 emigrerade också Karl Oskar Johansson från Gyllinge, broder till min farfars far. Karl Oskar var då 20 år gammal. Han var inte ensam. Det året, 1868, emigrerade 106 personer från Ödeshögs socken.
Alla människor följde med stort intresse väderleken med tanke på skörden. Hur skulle detta år bli? Skulle det bli ett svältår igen, eller skulle det nu bli ett gott år? Den 29 april 1869 började vädret inge bekymmer, särskilt när man tänkte på torkan förra året. Var kanske ny torka på gång, eller var detta en vanlig aprilsommar. Efter sådan brukade det komma majrusk. Så gick tankarna i Jönköpings-Bladet.
Gåvor till de nödlidande strömmar ännu in, enligt tidningen.
Den 1 maj 1869 konstaterades nordlig storm under flera dagar, temperaturen sjönk, men torkan fortsatte.
Corren rapporterade att Blå Porten finns inte mer. Detta gamla anrika värdshus på Djurgården i Stockholm hade lagts i aska vid en eldsvåda.
I våra bygder, utmed Vättern har vi också en plats som heter Blå Port. Hur har det namnet tillkommit? Kan det vara så att den hamn eller ankringsplats som fanns där i gamla tider gett namnet?
För de nödlidande i Småland har en försäljning hållits i en lokal vid Brunkebergstorg i Stockholm. Där såldes skänkta arbeten och andra artiklar. Försäljningen gick bra. Den gav 13 350 kronor som kommer att fördelas på de tre smålandslänen.
Från Blekinge kommer nödrop, särskilt från de norra delarna av Blekinge. Två års dåliga skördar har slagit hårt mot den fattiga befolkningen.
Då och då kom det båtar från Ryssland med rysk råg. De kom till hamnar på östkusten. Det var lång väg dit. Med utsvultna oxar tog det lång tid. Men utan ryssmjöl hade vi aldrig klarat oss kunde någon påstå.
Men det kostade pengar, och pengar saknades. Det var kanske där som hjälpen kunde göra nytta, både den statliga hjälpen och all privat hjälpverksamhet.
Den 11 maj 1869 kunde tidningarna berätta om regn, lyckligtvis. De följande dagarna blev vädret det bästa tänkbara, ömsom sol och ömsom regn.
Samtidigt kunde nya gåvor till de nödlidande noteras. Från Härnösand kom 180 riksdaler, av vilka 100 riksdaler skulle gå till Myresjö kommun.
Antalet emigranter på väg via Jönköping mot Göteborg har varit lägre någon tid. Det beror på att det i Liverpool har blivit en stockning. Där står 17 000 emigranter och väntar på båtplats. Ändå går dagligen därifrån stora fartyg överfyllda med emigranter, över till det lovprisade Amerika.
Men i år börjar en direkt ångbåtstrafik mellan Köpenhamn och Amerika. Flera stora ångbåtar har redan börjat denna trafik. I söndags avgick ett fartyg med 1285 utvandrare, därav mer än 1000 från Sverige.
Men under april och maj månader avreste via Jönköping och Göteborg 14865 emigranter och på tidningarnas annonssidor finns stora annonser om resor till Amerika. Gåvor till de nödlidande strömmar in. Från Norge har kommit 1890 kronor.
Den växande grödan ser vacker ut. Vädret är stadigt och bra. Regn har kommit. Det är växtväder.
På källarmästare Anzons salong i Gränna uppvisas mot en avgift av 25 öre en trehjulig velociped. Den är tillverkad av kopparslagaremästaren Holmgren i Gränna. Han har nedlagt många timmar på att tillverka detta nymodiga fortskaffningsmedel. Han torde förtjäna någon uppmuntran för sin möda. Tag därför velocipeden i närmare skärskådande, uppmanade Grännatidningen sina läsare den 2 juni 1869.
I Linköping kommer att anordnas en simskola för fruntimmer, om tillräckligt antal elever anmäler sig. Avgiften för sex veckors undervisning är 10 riksdaler. Anteckningslista finns i Sahlströms bokhandel.
Sveriges folkmängd utgjorde vid senaste årsskiftet 4 173 080 personer. Vid jämförelse med föregående årsskifte 67/68 hade folkmängden minskats med 22 601 personer. I år lär minskningen bli ännu större.
På torget i Linköping den 30 juni 1869 kostade vete 30-31 riksdaler, råg 27-28, ärter 25-26, korn 20-21, blandsäd 11-12, havre 10-11 och potatis 7-8 riksdaler per tunna.
Torsdagen den 8 juli 1869
Det har nu hållits ett militärmöte på Ränneslätt vid Eksjö. På denna mötesplats har dagligen vimlat av uthungrade och nästan nakna barn från socknar nära och fjärran från Eksjö. Om nätterna har barnen hållit till i stallarna, som vällvilligt blivit öppnade för dem. Ofta har såväl befäl som manskap bespisat dessa barn, som snabbt tar upp varje smula mat som faller till marken. Under två dagar bespisades där 40-50 barn. Det var rörande att se dessa uthungrade barn och se deras glädje när de fick mat. Nöden och eländet ute i socknarna kan härav lätt anas, skrev Jönköpings-Bladetden 8 juli 1869.
Det sociala skyddsnätet var inte uppfunnet vid denna tid. Ett människoliv hade inte samma värde då, som det har idag. Men hjälpsamhet och omtanke fanns. Människor hjälpte varandra, det har vi läst om tidigare i denna berättelse. Här följer en kort berättelse om hur det trots allt kunde gå, om man var sjuk och inte hade några vänner till hands.
En arbetskarl vid namn Lindberg kom en dag till Gränna, stadd på vandring till sin hemort Karlshamn. Han var sjuk i någon smittosam sjukdom och blev hänvisad till länslasarettet i Jönköping.
Han vandrade därför vidare, mot Jönköping. Vid Lyckås var hans krafter slut. Han fick då skjuts därifrån till länslasarettet i Jönköping. Men där tog man inte emot honom, eftersom man där inte fick ta emot någon med smittosam sjukdom. Han måste därför återföras till Lyckås, där skjutsen började. Där dog mannen.
Genom tidningarna gick i början av juli 1869 en berättelse om en dräng Moback från trakten av Oskarshamn som dött i Amerika. Han hade testamenterat 36000 riksdaler till gottgörelse åt dem som han bedragit i Sverige. Uppgifterna bekräftades. Det hade kommit 6000 dollars i guld, omkring 23000 riksdaler. Grosshandlare Meurling i Kalmar anmodades att sköta likviden. Efter att skulderna betalats har den dödes son, Moback i Mörlunda, erhållit 150 000 riksdaler efter sin fader.
I början av september stod det helt klart. Skörden var bra i hela landet. Det var gott väder under växttiden och ett gott skördeväder. Det mesta hade redan skördats och införts i ladorna. Med några få undantag var årets gröda den bästa som någonsin kunnat inbärgas. Svälten var över för denna gång.
Hur var nödåren i Holaveden?
I Tidningarna kom nödropen tätt. Det närmaste var från Askeryd och Marbäck strax öster om Aneby.
Detta betyder inte att vi i våra bygder klarade oss undan nödåren. Men vi klarade oss sannolikt bättre än socknarna längre söderut. Södra Småland hade det mycket värre.
Vista socken med Gränna, Visingsö, Ölmstad och Skärstad klarade sig ganska bra. Så gjorde också de norra socknarna i Norra Vedbo härad med Adelöv, Linderås och Säby, Vireda och Haurida. Men Lommaryd, Marbäck, Askeryd, Bälaryd och Frinnaryd och flera andra socknar hade det svårare och fick hjälp.
Från Frinnaryds socken finns några uppgifter om tiggande personer. Under några månader hade där 500 personer kommit och gått, kringstrykande gesäller och bettlande personer. En trovärdig person hade under tiden 10 december till den 10 maj räknat 423 tiggare.
I boken Det gamla Säby har Aron Andersson, född 1869, bonde i Varvestorp i Säby, berättat om att det under nödåren, särskilt det torra året 1868 kom hundratals unga flickor och pojkar söderifrån för att skaffa sig mat och arbete. Många av dem hade gått i veckotal och var alldeles slut och uthungrade. De sökte plats för bara maten. De kom från södra delen av Småland. Här i norra Småland var inte torkan så hård. Många fick plats här i trakten och stannade sedan kvar i socknen och kallades länge för sörboar. Men andra fortsatte till Östergötland.
Det finns ingen statistik över hur många hungriga det fanns i vårabygder denna tid. Inte heller finns det någon uppgift om hur många i våra bygder som tvingades dryga ut mjölet med hasselknoppar, hasselnötter, lavar, enbär och andra bär, ekollon, nässlor, halm m.m.
Det finns berättelser från den tiden om att halm maldes och blandades i mjölet. Många fick förstoppning och kunde dö av det. Andra blev sjuka på annat sätt. Man åt nästan allt som växte. På vårarna tappade man björkar och lönnar på saven. Den tyckte alla om.
Från Lommaryd finns en berättelse om barn som inte tålde nödbrödet och därför blev klena och orkeslösa. Detta var inte någon unik situation. Det var många som inte tålde nödbrödet. Man kunde också få svindel har någon berättat.
Mjölet bestod mest av havre, vilket kallades fattigmans råg. Sedan blandades detta havremjöl med hasselborrar, agnar, lavar, ljungfrö, ekollon och vad man i övrigt kunde hitta på.
Den dåliga fodertillgången gjorde att korna slutade mjölka. Om det fanns mjölk någonstans var det bara för eget behov. Hösten 1868 fick djuren gå ute fram emot jultiden och våren 1869 fick de gå ut så tidigt som möjligt. Getter och får klarade sig bäst. De fick gå ute även på vintern.
Under den torra sommaren 1868 sinade många brunnar. Vatten till djuren blev ett stort problem. Det berättades från Lommaryd och Vireda om vagnar med bykeså och baljor för vattentransporter till djuren. Det förkom kanske här i Holaveden också. Det var en svår tillvaro att vara både hungrig och törstig! Både människor och djur blev orkeslösa. Det hände att korna inte orkade resa sig.
En bonde berättade en gång att hans kor var så svältfödda att de inte kunde resa sig. Någon tid senare fick han en fråga hur hans kor hade det. Han svarade då att Jo nu kan de sitta uppe. Men bakbenen bar ännu inte, som jag tolkar berättelsen.
På grund av foderbristen måste många djur säljas. Marknaden blev övermättad, ingen ville köpa. Då måste man själv slakta och salta ned. Det uppges att julgrisen slaktades extra tidigt denna höst 1868 för att den inte skulle svälta ihjäl.
Hästen var ett djur som aldrig åts eller slaktades för köttets skull, men under nödåren gjorde man det på en del håll. Det var i vanliga
fall ett rackaregöra att slakta och flå hästar. Ingen hederlig person ville ta del i sådant. (häradsbosen eller avdragaren kallades ibland rackare. Jag har i min berättelse om dråpet i Gyllinge 1855 berättat om häradsbosen Kumling).
Det var inte bara matbrist, det var foderbrist också. Från Norra Vedbo berättas att man åkte till Östergötland och köpte halm, så länge det fanns halm att köpa. När foderbristen fortsatte förekom det att takhalmen blev foder och att ladugårdar på våren 1869 stod taklösa. Detta har uppgivits från Vireda och Lommaryds socknar, inte långt från Holaveden. Men innan man började ta från takhalmen hade man också hämtat starr och vass och slagit ljung.
I våra bygder finns det muntlig tradition om att man under torra år med foderbrist åkte till Tåkern och hämtade vass.
Det året blev det ingen sommar
Jag har genom tidningsartiklar berättat om det kalla året 1867. Men det finns de som genom muntlig tradition minns 1867 som det året då vi inte hade någon sommar. Sommaren kom inte, och inte heller skörden.
Rune Karlsson i Gammalsby i Stora Åby socken har berättat att man i vanlig ordning satte potatis på åkrarna i Gammalsby. Men vintern ville inte ge sig och till slut grävdes potatisen upp igen. Vinter och kyla hade slagit till. Tjälen hade inte gått ur jorden. Det blev ingen sommar detta år i Gammalsby.
Men i folkminnet finns också att det kom rysk råg som såldes på torget i Ödeshög. Kanske det var den som hjälpte många människor att överleva.
Kalle i Dalen har berättat om vintrarna 1867 och 1868. Det var sträng köld och det var missväxt. Det var torra brunnar. Kräken måste med stora besvär drivas till åar och sjöar.
Bygdeberättaren Carl Blom har berättat mycket om gamla tider. Han påminde sig också nödåren och berättade följande:
År 1868 var det dåligt med mjölet och då fick vi mjöl från Ryssland. Det var kapten Rosén på Alvastra, som åkte till Norrköping och hämtade flera lass mjöl från skutor, som kommit från Ryssland. Han kom körande till Ödeshög med mjölet i bastsäckar säkert lastade på en stor stegvagn. Mjölet låg i finare säckar som i sin tur låg i bastmattor, och det lär ha kommit så från Ryssland. Rosén stannade på torget och det spred sig som en löpeld att det fanns mjöl till salu och gummorna kom skenande med sina påsar – man fick ha en säck eller påse med sig när man köpte mjöl på den tiden – och Roséns inspektor vägde upp. Mor köpte ett pund för 2 riksdaler. Snart var lasset slutsålt och alla hade inte fått köpa. Det blev tandagnissel, men kapten Rosén – en herre som kunde ryta och svära – gjorde detta också nu och talade på sitt sätt om att drängen skulle få åka efter ett lass till. Han gjorde detta och sålde slut på mjölet som var fint och gav lättbakat och gott bröd.
I Östgöta-Bladet från den 8 september 1950 finns en berättelse av Johan Karlsson från Heda socken. Han bodde då på Rosenlunds ålderdomshem i Ödeshög. Han berättade följande:
Han föddes i Svanshals socken 1861. Fadern dog när Johan bara var sex år gammal och det blev mors lott att ensam dra försorg om sex barn, ingen lätt uppgift. Barnen fick hjälpa till så fort det var möjligt. Johan fick försöka med det när han var sju år gammal, det lilla som var möjligt. Det gällde jordbruk och det fortsatte han med så länge krafterna stod bi.
Ända sedan han var ett år gammal har han bott i Heda socken, förutom under fyra år då han tjänade hos en präst i Rök. 1889 gifte han sig med en flicka från Hogstad. I 40 år levde de tillsammans tills hustrun dog 1929. De bodde i ett eget ställe i Tjugby, men när hustrun gick bort blev han tvungen att sälja.
Sedan hyrde han hos en bonde i 15 år och sysslade med trädskötning och lite av varje.
Första sommaren han var ute och tjänade fick han 30 kronor men sedan steg lönen till 70 kronor andra året och som ladugårdskarl kom han upp i 110 riksdaler. År 1877 gick lönerna ner och det var ont om arbete ett tag, man fick ta den plats man kunde få.
Så minns han året 1868 hur ont om mat det var då. En gång gick mor till en grannfru och ville köpa fyra kappar säd till bröd, men det blev nej till det köpet. Då grät mor ty vi hade inget att äta, men när det gått några timmar skickade grannfrun sin piga med bud att vi kunde få lite grålinser, vicker. Av det mjölet blev brödet grönt.
En kapten skickade efter ryssmjöl som sedan såldes på torget i Ödeshög. Pengar fanns det kanske under nödåren men inget att köpa.
Detta var Johan Karlssons berättelse från nödåren. Han hade klara minnen av matbrist.
Ur kyrkoböckerna
Har kyrkoböckerna något att berätta om nödåren? Rimligen borde matbristen ha bidragit till sämre hälsa, kanske till undernäring och därmed till ökade dödstal.
När jag studerade död- och begravningsböckerna kunde jag se att dödstalen ökade något under nödåren.
När jag studerar dödstalen i församlingar som varit mera utsatta kan jag mera säkert konstatera ökade dödstal.
Slutsatsen blir att våra bygder klarade nödåren någorlunda bra.
Det förekom matbrist, det fanns hungrande barn och vuxna och det förekom bristsjukdomar, men ändå kom vi undan de värsta plågorna. Kanske var det ryssmjölet, kanske var det hjälpande grannar och vänner som hjälpte många att klara sig. Kärlek och omtanke har alltid slagit broar mellan människorna.
Jag vill nu se lite på utflyttningen. Torp och backstugor tömdes.
De som hade pengar till en amerikabiljett valde detta alternativ. De andra fick välja något inom Sverige. De lämnade sina hem och gick ut i påtvingad hemlöshet.
Många människor från våra bygder har under årens lopp lämnat hembygden. Många har hamnat i hemlöshet och ännu större fattigdom. Mina tankar gick till Lars Håkansson från Lakarp som efter många problem flyttade till Stockholm för att söka lyckan där. Han dog 1849 på Adolf Fredriks fattigförsörjning. Jag kan således inte räkna in honom i nödårens antal. Men ändå vill jag nämna honom.
Under 1860-talets nödår förekom säkerligen många liknande mänskliga katastrofer, där människor dog i tysthet, i hunger och fattigdom, bortglömda.
Emigrationen
Det var svårt att få allt att gå ihop i dessa nödårstider, inte minst ekonomiskt. Vid dåliga skördar fanns inte mat åt alla, särskilt inte åt backstugusittare och torpare, och i nästa steg stod småbönderna.
Det var inte bara att få mat till sin överlevnad, det gällde också att få ihop till skatter och arrenden. Under dessa år av dåliga skördar ökade konkurserna många gånger om.
Det var då som Amerika blev den enda utvägen. Tänk på alla resonemang, på alla tårar runt köksborden när detta diskuterades. Kanske var det männen som drev ämnet hårdast. Hustrur ville gärna tänka på sina föräldrar och vänner. Så gick resonemangen vid köksborden.
Att emigrera till Amerika var inget nytt vid mitten av 1860-talet.
Vem som var den förste från våra bygder vet vi inte. Från Gränna stad och socken reste ett 40-tal till Amerika redan på 1840-talet, bl.a. från Lappatorpet. Från Ödeshögs socken började emigrationen på 1850-talet.
Från Stockseryd flyttade tre syskon 1850. Från 1852 och några år framåt ökade emigrationen och då berördes nästan alla byarna i vår bygd, Holkaberg, Stavreberg, Kushult, Kulhult, Tällekullen, Rossholmen och Bodebol. Åren runt 1860 minskade flyttningarna men år 1866 tog de fart igen för att år 1869 nå den högsta siffran, 106 personer från Ödeshögs socken.
Utvandringen till Amerika hade en klar koppling till nödåren. Det var kampen för överlevnad som drev de flesta till Amerika. Men det fanns också andra orsaker. Detta var i väckelserörelsens tidevarv och religiösa skäl kunde också ingå.
Till det stora landet i väster, där ingen kung finns och inga präster. Så löd ett talspråk.
I Stava byggdes 1866 ett missionshus. Det hade planerats under lång tid och 1866 stod det klart. Det blev en samlingspunkt för bygden. Ända från Bodebol fanns medlemmar i den förening som bildades.
Det var alla sorters människor, inhyses, backstugusittare, torpare och bönder som emigrerade. Där fanns nyfödda barn och där fanns gamla människor.
Den äldsta som jag funnit bland emigranterna 1868 var en kvinna, 84 år gammal, från våra bygder.
Men de allra flesta var unga män och kvinnor som konstaterat att Sverige inte längre hade plats för dem, ingen rimlig möjlighet att överleva.
Efter nödåren 1867-69 minskade emigrationen några år, men sedan tog den ny fart igen under 70- och 80-talen.
Slutord
Det var lite om nödåren på 1860-talet. Den är inte uttömmande. Här finns inte alla svar, här finns bara sådant som jag velat berätta.
Det är en berättelse om den tidens problem, om den sociala nöd som då fanns här i våra bygder.
Men den sociala nöden tog inte slut när människorna flyttade till städerna. Den finns nu i annan form, i förorternas betongkolosser.
Ett stort antal förorter är idag svåra problemområden. Vi kanske där kan hitta många människor med rötter i våra bygder?
Var tid har nog av sin plåga.
Vi lämnar nu dessa sorgtyngda tankar bakom oss.
Den gamla goda tiden var inte god. Det var inte bättre förr. Idag har vi det bättre.
//Daniel
