Min boks första kapitel

I ett svagt ögonblick så lovade jag att jag skulle lägga upp första kapitlet till min bok här i bloggen när det var klart.

Ni har säkert redan gissat det. Kanske ingen ide att dra ut på det? kanske skulle vänta någon extra dag eller två? Ska inte dra ut på det hela för länge. Kapitlet är fortfarande en arbetskopia och kommer med all säkerhet att ändras till någon del men det kommer inte att bli några drastiska ändringar. Även titeln på själva boken och kapitlet kan komma att ändras med tiden då dessa är arbetstitlar, alltså titlar jag satt upp under arbetets gång. Det jag lägger upp här just nu är alltså en del av en helhet som ska komma ut i bokform när det väl är klart. Naturligtvis så är det jag som har upphovsrätten och copyright på det här. Andra kapitlet är redan påbörjat och jag kommer att fortsätta skriva på det men det kommer inte upp här i bloggen utan resten av boken kommer som sagt ut i bokform.

Om ni hittar någonting som ni tycker inte riktigt stämmer eller om ni tycker att ord upprepas ofta i en mening så så är ni välkomna att säga till så kommer jag att ändra det så gott det går. Det går även kommentera det hela under inlägget, till en början står det inga kommentarer, där kan ni trycka och kommentera. Det kan ända att ni är tvungna att registrera eller liknande och om ni inte vill göra det så kan ni lämna kommentarer till mig på Facebook. Att det taget tid innan kapitlet har blivit färdigt beror mest på det att jag gör all research själv och sådant kan ta tid innan man hittar det man letar efter och efter det så ska man försöka forma den informationen till sin egen bok. Att skriva en sådan här bok är ett jätteprojekt och då jobbar jag samtidigt så det är inte alltid att man har så mycket tid över alla gånger.

Håll till godo och njut så länge ni kan!

Gerhard - Knektskapets Ståthållare
Kapitel 1 - En ovanlig dag

Det är midsommardagen 1881. Även att det var 25 juni och lördag så fanns det ingen anledning att ligga kvar och dra sig för knektsonen Gerhard. Att vara 19 år och ha hjälpt till på torpet i hela sitt liv med dagsverken och sådant innebar ju att han var van vid jobb. Det var ju inte bara pappa Jonas som var tvungen att se till att pengarna räckte till och att de fick det de skulle ha för att klara sig. Det här var ingen vanlig dag för varken pappa Jonas eller sonen Gerhard. Pappa skulle nämligen begära avsked som knekt. Att det hade pratats om det här i familjen var en självklarhet. Pappa Jonas hade trots allt varit knekt i nästan 31 år. 50 var en bra ålder att pensionera sig på när det gällde knektyrket tyckte de flesta. Farfar Sven som hade dött 3 år tidigare fick aldrig vara med om den här dagen. Han hade ändå varit med om krig under sina 37 år som knekt och han var den som hade tjänstgjort flest år, efter vad Gerhard visste om.
Det var just knektyrket som farfar Sven och pappa Jonas hade haft som Gerhard skulle få ta över och testa på nu. Att Gerhard var född och uppvuxen på samma plats som pappa och farfar var naturligtvis en trygghet i sig men den här dagen
var ändå lite nervöst att genomgå. Det var trots allt denna dag som Gerhard skulle visas upp för en General. Pappa Jonas skulle begära avsked och Gerhard skulle visas upp för att förhoppningsvis bli knekt som sin pappa och farfar hade varit.
Nervositeten hade gjort att Gerhard inte sovit så många timmar under natten. Naturligtvis hade han varit ute lite extra länge kvällen innan eftersom att det trots allt hade varit midsommarafton. Man kunde ju alltid hoppas på att det var
någon vacker ung kvinna som hade lagt de 7 blommorna under kudden och drömt om honom just den natten. Även att just det här med att ha en fru när man var knekt hade luckrats upp väldigt mycket genom generationerna så var det trots allt bra att ha någon som tog hand om torpet när man var ute på övningar eller i krig. Mamma Petronella hade redan förberett frukosten och den var nästan klar när Gerhard gick upp. Även att mamma kanske inte hade så mycket att säga till om när det gällde knektyrket så förstod hon hur viktigt det kunde vara för Jonas och Gerhard.

Gerhard hade fått höra många historier både från sin far och farfar om vad de hade gjort som knektar under åren. Farfar hade många gånger berättat hur han och hans kompani hade marscherat till Leipzig för att strida mot Napoleon 1813. Att Gerhard nu själv var på väg att bli Knekt var som sagt nervöst. Vad skulle han få vara med om? Skulle han få vara med om krig som farfar? Skulle han klara sig bra som knekt? Frågorna var naturligtvis många och de skulle säkerligen besvaras under de kommande åren.

Det fanns mycket att göra på torpet om han fick ta över. Pappa Jonas hade lovat att han skulle hjälpa till så mycket han kunde. Trots sina 50 år så var han fortfarande vid god vigör och kunde arbeta som bara en småländsk knekt kunde göra. Gerhard kände till ryktet om de småländska knektarna och han visste att han hade en del att leva upp till, men det skulle nog gå bra tänkte han. Han var ju trots allt van vid hårt arbete på torpet och även runt om i trakten på gårdarna där han hade hjälpt till. Rotebönderna tyckte att han var bra, annars hade de nog valt någon annan för att ta över torpet. De var väl rädda att någon av deras egna söner skulle bli tvungna att ta över annars. Det var väl klart att Gerhard skulle ta över trots allt? Han var ju äldsta sonen och att gå i pappas fotspår var väl det enda han kunde tänka sig göra.

Av resten av familjen så var det bara Ida, som var äldsta systern och äldst i barnaskaran, som inte bodde hemma längre. Hon hade redan hunnit gifta sig i mars. Men så var hon ju tre år äldre än Gerhard också. Johan som var 14 skulle om något år få komma ut och känna på hur det var att jobba som dräng. Tvillingarna Sigfred och Maria var 12, så de hade några år kvar innan det var vettigt folk av dem. Inget ont om tvillingarna, de hjälpte till så gott de kunde på torpet, men de var inte riktigt som vuxna inte. Johan var faktiskt inte den första Johan i familjen. När Gerhard var två år gammal så fick han en bror, som döptes till Johan Anton. Denna Johan dog bara ett par veckor innan den andra Johan Anton föddes, alltså när Gerhard var fem år gammal. Det var den gamla Johan som hade återfötts sade mamma och pappa då. Gerhard kom ihåg att han grät när den förste Johan gick bort. Även att han inte förstod hur så var han glad att han hade återfötts. Det var guds vilja kom han ihåg att de hade sagt. Det var inte roligt att mista en bror. När Gerhard hade blivit lite äldre så fick han reda på att Johan hade dött av halssjukan* (*Halssjuka = Halsfluss, Difteri).

Nu var det dags för lite frukost. Klockan var sex och på bordet stod bröd, gröt, potatis och sill. Gröten stod i hagen som det hette. Att gröten stod i hagen menades att den stod mitt på bordet i en skål som alla åt ifrån. Mammas bröd var godast tyckte Gerhard och idag så hade han blivit lovad att få ta en extra sillabit på brödet för det var ju inte vilken dag som helst varken för honom eller pappa. Gröten de hade var gjord på råg. Rågen hade de odlat själva på torpet så länge Gerhard kunde minnas och det brukade antingen bli gröt eller mjöl av rågen. En gång hade han fått smaka på gröt som var gjort på risgryn när han hade varit hos en bonde och gjort dagsverke. Risgrynsgröten smakade lite annorlunda tyckte han, även att den var god. Det enda han inte var nöjd med var att han inte hade fått kaffe att skölja ner risgrynsgröten med. Han ville inte klaga hos bonden för då kanske han hade fått sig en hörvel och det gällde ju att hålla sig väl med bönderna i trakten. Han var ju trots allt tvungen att göra dagsverken som knekt också och då kunde han inte vara ovän med någon av bönderna även om han tyckte att han behandlades orättvist ibland. Han hade det ganska bra trots allt. När han var liten i slutet av 1860-talet så var det under långa perioder då de inte kunde äta frukost på flera dagar. Det var knappt de hade något alls att äta under vissa perioder under de åren som hade kommit att kallas för nödåren. 1869 var det riktigt illa och det var nästan att de hade fått slakta kvigan de hade. De hade till och med fått nödhjälp i grannsocknen det året. Gerhard var tacksam för att de hade det bättre nu så att de slapp vara allt för hungriga under dagarna. Att jobba hårt tog ju på krafterna och då behövde man äta ordentligt, annars blev man svimfärdig hade han märkt.
Mammas mat var god och Gerhard hoppades på att han en dag skulle finna någon som kunde laga lika god mat som henne, men det kanske var att önska för mycket, tänkte Gerhard. Han skulle ju träffa en General idag för att se om han skulle få ta över torpet och det kunde ju vara lite viktigare så länge mamma kunde stanna kvar och laga mat. Mamma, pappa och syskonen skulle bo i gammeltorpet som de kallade det. Det var i det torpet som de var födda men efter det så hade rotebönderna byggt ett nytt torp åt dem för pappa Jonas hade ju blivit Distinktionskorpral* (*Distinktionskorpral = Furir, Sergeant efter 2009) tre år tidigare och där skulle Gerhard bo som nybliven knekt var det tänkt. Det nya torpet var mycket bättre och bättre konstruerat tyckte de flesta i familjen och det var faktiskt lite större än det gamla torpet. Under frukosten så satt de och samtalade om hur det skulle gå under dagen för både pappa Jonas och Gerhard. Tvillingarna ville inte att han skulle gå iväg, det var ju roligare om både pappa och Gerhard var hemma. Alla barnen hade fått vara med om att pappa hade varit ute på möten på regementets exercished genom åren, speciellt då under somrarna och det var då mor och barn fick ta hand om torpet och skördarna. Det var slitsamt arbete tyckte både mor och barn men de var ju tvungna att göra det för annars hade de ju inte så mycket att äta. Naturligtvis så fick de ju en del från rotebönderna men det räckte ju inte alltid även att det gjorde stor nytta för familjen.

När frukosten var avklarad så var klockan nästan sju och dags för Gerhard att bege sig till Skillingaryd där han skulle träffa pappa Jonas och sedan Generalen för uppvisning.
Han började gå rakt över ner mot Sjöarydet. Det var närmre att gå den vägen än att gå över Svenshult och Håkentorp och förhoppningsvis så slapp han springa på rotebönderna. Det var nästan att man kunde se det gamla torpet i Sjöarydet från Bygget där han bodde med familjen. Utsikten från kullen där soldattorpet låg var väldigt vacker och man kunde se ända ner till Skärvsjön. Han hade badat många gånger i Skärvsjön genom åren och ibland så hade han träffat på barnen som bodde i Sjöarydet men de var några år yngre än Gerhard. De hade flyttat ifrån torpet för mer än 10 år sedan och det hade stått öde sedan dess, vilket Gerhard inte tyckte om för det var ett fint läge och det låg nära sjön. Nu var det inte mycket kvar av torpet iaf och kanske i framtiden så kunde det bli någonting annat däromkring.
Han fortsatte ner mot Skärvhult så att han hade skärvsjön bredvid sig. Han tänkte nämligen ta vägen genom Marieholms bruk och sedan över Mässeberg så att han kom in mot Skillingaryd söder ifrån. Han kunde ha tagit kringelkrokarna mot Östra Ålaryd och det hade varit närmre men det hade tagit längre tid eftersom att då hade han fått gå på stigar ibland och han hittade inte så bra på stigarna där.
Jonas hade under åren drillat in Gerhard i knektyrket och visat hur det gick till allt som oftast. Eftersom att han hade 30 kilometer att gå så var han ute i god tid eftersom att han skulle träffa pappa kvart i tolv och Generalen klockan tolv. Han räknade med att det skulle ta ungefär fyra och en halv timmar att gå till Skillingaryd där han skulle träffa Generalen och kanske Överste Alexander Leuhusen. Det var inte lika nervöst när han visste att pappa skulle vara med när han skulle visas upp. Pappa hade ju blivit befordrad två gånger, första gången 1864 till Korpral och då senast 1878 under just Överste Leuhusens befäl så pappa kände till honom. Pappa Jonas hade faktiskt varit med om tre regementschefer under sin tid som knekt. Enar Nordenfelt och C J Munk var de två första och Överste Leuhusen var den tredje och troligtvis den sista.
Under promenaden så övade Gerhard på marsch. Det var pappa Jonas som hade lärt honom och sagt vad han skulle tänka på när man marscherade. Att marschera var naturligtvis lättare i en större grupp och Gerhard var fortfarande nybörjare på det hela men han var ju inte tvungen att vara någon expert på att marschera redan innan han blev knekt. Jonas hade erfarenhet av att domdera eftersom att han som korpral hade haft befäl över en del soldater. Även som Distinktionskorpral hade han fler under sig. Bland underbefälen så var ju trots allt Distinktionskorpral så högt man kunde komma som underbefäl. Det var skönt att ha en pappa som visste hur det gick till i det militära. Gerhard hade mycket att lära sig som soldat och då kunde pappa Jonas vara till hjälp och han kunde ju även se om det var någonting som Gerhard behövde öva lite extra på.

När Gerhard gick där på landsvägen efter att ha passerat Marieholms Bruk så stötte han på en karl som han kände igen någorlunda väl. - God morgon, Gerhard, Vad gör du ute på vägen så här tidigt? Ska inte du vara hemma och ta hand om torpet med din mor? Undrade han. - Jag är på väg till Skillingaryd. Sade Gerhard. - Jaha, ska du hälsa på far din? undrade mannen. - Ja, sade Gerhard. Han ska ta avsked som knekt och jag ska ta över är det tänkt, fortsatte han. - Oj då, sade mannen, det var inte illa. Vart ska din far ta vägen efter det här då? undrade mannen. - Han ska bo kvar i gammelstugan, sade Gerhard, det blir inhysning där för honom och mor. - Dina syskon då, ska de också bli inhysta i gammelstugan? undrade mannen. - Jo, sade Gerhard, nog blir det väl så, alla förutom Ida då förstås för hon har ju redan flyttat till sin man, fortsatte han. - Jaså, har hon gift sig, undrade mannen, Hon har alltid varit lite granner, fortsatte han. - Gerhard skrattade till, Ja, hon gifte sig i mars med Hansson från Gnosjö.
De pratade en liten stund och till och kom överens om att träffas igen i framtiden. Till slut var det dags för Gerhard att gå vidare för annars kunde han ju bli sen och det ville han inte. Han gick i rask takt för att ta igen tiden han förlorat under konversationen med den gamle kamraten. Gerhard nästan halvsprang vissa bitar och blev lite trötter. Han gick på så gott han kunde. När han var ungefär 5 kilometer från Skillingaryd där han skulle träffa pappa och senare Generalen så slog han av på takten en del. Gerhard var ganska trött vid det här laget och började bli lite orolig för att han inte skulle orka gå hem på eftermiddagen.
Väl i Skillingaryd så var klockan en kvart efter elva och han hade en bra stund att pusta ut på innan mötet med Generalen. Han hade gått fortare än vad han hade räknat med och det var ju bra tyckte han. När han kom till lägervakten så stod pappa Jonas där och väntade på honom. Jonas gav Gerhard lite små råd inför mötet med Generalen som att vara kort i svaren på hans frågor och uppträda som den knektson han trots allt var. Jonas ville ju att det skulle gå bra för Gerhard naturligtvis. Han var inte speciellt orolig för att det skulle gå fel eller någonting sådant men det militära i honom ville gärna gå före än vad faderskänslorna ville göra. De var ju trots allt på ett område som Jonas väl kände till efter hans 31 år som soldat. Var rak i ryggen inför Generalen, sade Jonas, så ska nog allt gå bra.

De gick en bit ned på exercisheden där Jonas hade sina män som han var befäl över. Det var närmare 30 män där gissade Gerhard det som men han kunde ha haft fel, det kunde ha varit både fler och färre. Knektar, röt Jonas, Uppställning! Knektarna ställde upp sig framför Jonas och väntade på order. - Det är dags att gå till Generalbordet för mönstring, röt Jonas. Idag är inte vilken dag som helst, varken för er eller mig, fortsatte han. Knektarna kommer att få en ny Korpral nästa år då jag idag ska begära avsked, röt han. Ynglingen bredvid mig är min son och han ska bli den nya rekryten för min rote och ska visas upp för Generalen idag. Hans namn är Sven Gerhard och han kommer att öva med er och vara en del av er enhet från och med nästa år. Gerhard var inte riktigt van vid att bli uttittad på det viset som han blev nu, det var ju inget som gjordes när han jobbade på torpet eller på något dagsverke. - Rätta in dig i ledet Gerhard så marscherar vi upp till Generalsbordet, framåt marsch, sade Jonas och de började marschera. Efter några minuter så var de uppe vid generalsbordet där både generalen och Översten satt men det var ett par plutoner före dem så de fick vänta ett tag innan det var deras tur.
Vid en halv ett så blev det äntligen deras tur, alltså senare än vad de skulle varit där men det var ju en del att göra för Generalen och Översten en sådan här dag. - Distinktionskorpral Lantz med pluton anmäler sig, sade Jonas när han kom fram till bordet. - Bra, sade Generalen. - Då börjar vi, Distinktionskorpral 123 Lantz, Stig fram, fortsatte han. - Jag ser att Distinktionskorpralen har fyllt sina 50 år. - Ja, General. sade Jonas.- Har Distinktionskorpralen funderat på att dra sig tillbaka efter dessa dryga 30 år som du tjänstgjort? Frågade Generalen. Ja, General, Svarade Jonas. - Jag har bestämt mig för att begära avsked här idag, fortsatte Jonas. - Det låter bra, sade Generalen. Har ni någon ersättare eller ska jag se till att rotebönderna väljer ut en ny knekt för torpet? Frågade Generalen. - Jag har min ersättare här, General. Svarade Jonas. - Visa upp ynglingen, sade Generalen. - Stig fram, Gerhard, sade Jonas. - Gerhard gick fram och försökte vara så rak i ryggen som möjligt. Han kom ihåg några av råden som hans far hade gett honom. - Då sak vi se vad vi har här, sade Generalen. - Hur gammal är ynglingen, frågade Översten. - 19, Överste, svarade Gerhard. - Du ser bra ut, sade Generalen. Ska jag börja skriva, Översten, undrade Generalen. - Gör det, Generalen, sade Översten. - Då skriver jag det här: Distinktionskorpral Jonas Lantz begär afsked vid Generalmönstring, ersatt med, Sven Lantz, Förut kallad Sven Gerhard Jonasson Lantz, född i Åsenhöga Socken af Jönköpings län. Antagen den 25 Juni 1881. Du vill ha underhåll förstår jag Jonas, undrade Generalen. - Ja, General, svarade Jonas. Då skriver vi vidare: Begär och får afsked, anmäles till underhåll genast, tjänt utmärkt väl. Den afskedades son uppvisades och antogs. Då var det klart, sade Generalen. Sven du kommer att få stanna kvar här tills i morgon och du får vara med på vårt Korum (Militär kyrkparad) i morgon och se hur det går till. Jag skickar bud till 123 Håkentorp, till eder maka och mor så att hon vet vart hon har er, fortsatte översten. Den nya rekryten kommer att få sova i samma tält som Distinktionskorpralen i natt och jag vet att det blir lite trångt men det får ni ordna upp, sade översten. Efter det här så fortsatte truppen, en efter en, att ropas upp för mönstring. Efter att alla i Jonas trupp hade varit framme vid mönstringsbordet sade Generalen: - Soldater! Kungliga Majestäts nådiga vilja är, att var man sker rätt. Har någon skäl att klaga eller har någonting annat att framföra, bör anmälan därom ske inför mönsterbordet. En ur truppen skyldrade sitt gevär och tog ett steg framåt. - Ja, jag, General. sade han. - Nå, vad är det 125:an har att tillägga, undrade Generalen? - Jo, jag ville bara passa på att tacka Distinktionskorpralen för de här åren som han har lett oss, både på det här fältet men även på fälten där hemma. Han har varit bra mot oss och det ska vi inte glömma, sade 125:an. - Var det allt, undrade Generalen? - Ja, sade 125:an. - Bra, sade Generalen, då tycker jag att vi bryter för lunch där. Jonas och Sven, jag hoppas att ni äter med oss idag. - Det vore en ära, svarade Jonas! - Bra, svarade Generalen, då bryter vi för lunch.

Att få äta med en General och en Överste var en stor ära för både Jonas och Gerhard. De gånger ett underbefäl, som Jonas, fick äta lunch med Generalen och en Överste var lätträknade. Gerhard hade aldrig ätit med varken en General eller en Överste förr och frågan var om han någonsin skulle få göra det igen. Jonas hade som korpral fått hjälpa Översten med skrivelser och sådant genom åren men just luncherna var ändå uppdelade så att Jonas oftast åt med sina mannar eller med andra underbefäl. Lunchen passerade och maten var god tyckte både Gerhard och Jonas.

Klockan hade nu hunnit att bli två på eftermiddagen och Jonas hade stund kvar innan det var dags för honom att öva med sina mannar. Under tiden så kunde de prata lite om vad som skulle hända men först så skulle Gerhard få se var han skulle få sova under natten. När de gick mot tältet så började Jonas: - Nu när du är antagen som knekt, Gerhard, så måste du först slutföra ditt kontrakt som dräng och det ger dig till 24 oktober att tänka igenom allt och förbereda dig på allt som du ska göra som knekt. De 150 kronor du kommer att få i årslön är inte så mycket som du kanske kan tro men eftersom att du är bra på dagsverken så kan du tjäna några kronor där också, men de kommer att behövas. Du vet hur vi har haft det under din uppväxt och att det har varit snålt med maten ibland. Du måste vara noga med att hålla i pengarna och bara köpa sådant som du behöver. Den fjärde november så kommer du att bli kallad till Kaptenbostället för att avlägga krigsmannaeden och som du vet så kommer jag att hjälpa dig med det innan du kommer så långt. Du har ju fått lära dig en del skytte av mig under årens lopp men nästa sommar så kommer en ny Korpral att öva dig i de första soldatfärdigheterna. Du kan ju redan mycket men du kommer att lära dig mer genom åren. Vem vet, du kanske kommer att gå längre än mig. Du vet ju också om en del av de saker dom du måste göra som knekt, som att stå på kyrkbacken i Åsenhöga om söndagarna vid gudstjänster och sådant. När du är på regementsmöten så blir det som du vet korum och det kommer du ju få vara med på i morgon som Översten sade. Det är lite annat än kyrkan om söndagarna men du får se hur det går till i morgon som sagt. Det är en hel del du kommer få lära dig under dina år som knekt min son och jag kommer att finnas där om du har frågor. Här är förresten tältet där vi ska sova i natt, sade Jonas.
Jonas hade pratat så mycket så Gerhard nästan hade tappat bort sig. Det var många tält runt omkring och alla var vita. Förhoppningsvis så skulle pappa Jonas kunna följa med efter alla övningar så att han inte tog fel tält när de skulle gå och lägga sig. - När kommer jag att få börja övningarna? undrade Gerhard. - Det blir i maj som du och de andra nya rekryterna får börja med rekrytmötet men det är först en bit in i juni som det riktiga regementsmötet börjar och då har du förhoppningsvis redan lärt dig grunderna från rekrytmötet. Det är många möten som du måste göra under nästa sommar och du kommer att bli trött under alla övningar. Ibland så kommer det att kännas som om du inte tyar men det är bara att bita ihop och göra så mycket du kan, du kommer att ha nytta av det långt fram i ditt liv.

Allting som pappa Jonas hade pratat om var nästan lite mycket att ta in på en gång, tyckte Gerhard. Han hade ju precis blivit antagen som knekt och redan så ville pappa att han skulle vara fullfjädrad knekt som honom själv. Gerhard visste att det skulle komma med tiden och att han skulle lära sig, men till en början så skulle det bli mycket för honom, det visste han. Tänk ändå att han nu hade blivit antagen som knekt. Han som hade varit så pass nervös innan under dagen, men nu visste han att det var ju inte så farligt även om Generalen verkade vara väldigt bestämd av sig. Pappa kunde vara väldigt bestämd av sig många gånger men Gerhard tyckte ändå att Generalen var lite värre, men det förstod han ju att det var han tvungen att vara när han hade så många människor under sig som han trots allt hade. Det gick ju inte föra befäl utan att vara bestämd. Gerhard hade ju fått vara bestämd många gånger när han gick där på åkrarna hemma med kon för att få henne att gå rätt så att inte åkrarna blev helt felsådda när den tiden kom. Här var det förstås annorlunda eftersom att det var människor det handlade om och inte några kor. Det hade kanske varit bättre att jämföra militären med en skock får som drevs i olika formeringar över heden, tänkte Gerhard. Alla skulle åt samma håll men det var ändå en och annan som gick lite fel och då röt någon till så att de gick rätt igen. Han förstod lite mer nu varför pappa Jonas var som han var när han tittade ut över regementsheden och så alla knektar och hur de träget övade och försökte göra allting rätt inför korpralerna. Kanske tittade överbefälen också lite nedåt heden emellanåt där de satt vid sina bord. Att bli överbefäl kanske inte hade varit så dumt tänkte Gerhard. Att få domdera över tusentals människor, få dem att lyda varenda ord man sa till dem, och att få folk att se upp till en med respekt. Samtidigt så kanske det inte var så lätt att vara Kapten, General eller till och med Överste. Det var nog mycket jobb bakom det hela och sen var ju frågan hur han skulle hinna med att ta hand om torpet om han var överbefäl. Han visste ju hur ofta pappa hade fått vara borta och han hade ju trots allt bara varit underbefäl. Det kanske inte riktigt passade honom ändå, men ändå så var det lite som lockade. Gerhard kände inte till någon som hade klättrat så högt bland befälen förutom pappa då förstås men han var ju fortfarande bara underbefäl men Gerhard kunde inte låta bli att drömma lite iaf.

Det var nu dags för pappa Jonas att öva med sina mannar och Gerhard skulle få titta på för att se hur det gick till när en Korpral ledde sina mannar. Det var mer folk runt omkring som också tittade på militärerna. Det var nästan som om folk hade gått man ur huse för att titta på just Generalmönstringen. Medan han stod där och tittade så kom han att tänka på en berättelse som hans farfar hade berättat för honom för några år sedan. Det var om när farfar hade marscherat med resten av regementet till Leipzig. Gerhard tyckte att historien farfar berättade var väldigt hemsk men samtidigt intressant för den beskrev i mångt och mycket hur det var att ligga i krig. Farfar hade börjat berätta att det tog flera veckor för dem att gå ner till Leipzig. Till en början hade de gått fem mil om dagen men allt eftersom att många soldater blev sjuka så minskade distansen per dag successivt och efter någon vecka så var de nere på tre mil per dag, men det var inte dåligt ändå tyckte Gerhard. Farfar Sven berättade vidare att en morgon när han och några till gjorde sina morgonbehov så var det en av männen som dog. Mannen hade blodig avföring såg han och det var troligtvis rödsoten som tog mannens liv. Krig var otrevligt men vägen både dit och hem men också under tiden de inte krigade var också hemsk tyckte både farfar Sven och Gerhard. Farfar sade också att det knappt var att prästerna som var med under fälttågen ville besöka de sjuka tack vare stanken som omgärdade sjuktälten. Det brukade stinka av urin och avföring och flugor i massor brukade omgärda tälten men även lopporna trivdes bland de sjuka. Det var inte enbart rödsot de drabbades av utan det var även, tuberkulos, scharlakansfeber, smittkoppor, gulsot och halsfluss. Det var faktiskt fler som dog av sjukdomarna än som dog av själva striderna. Pappa Jonas brukade klaga på historierna som farfar Sven berättade och sa: Skräm inte upp pojken, Det är inte alltid så illa inom det militära. Det kunde inte farfar förneka, det fanns ju både bra och dåliga dagar men det gjorde det ju med allting. Farmor Stina hade sagt att hon var orolig för att farfar Sven kanske aldrig skulle komma tillbaka från kriget men det gjorde han ju som tur var.
Gerhard fortsatte titta på när pappa ledde sina män i marsch på fältet med trumslagaren i spetsen. Det var nästan som om de smög fram i sin formation men ändå var det i helt öppen terräng. Det såg lite konstigt ut tyckte Gerhard men han skulle nog lära sig vad det var de gjorde för någonting till slut. Allt hade pappa Jonas inte lärt honom det märkte han men skulle han vara knekt lika länge som honom så skulle han nog inte ha några problem, tänkte han. Det var ett nytt kapitel i Gerhards liv som nu skulle börja. Om det inte hade varit för att han var tvungen att ta över som knekt för torpet så skulle han nog ha blivit torpare och försökt göra som närmsta grannen Peter som för några år sedan hade lyckats spara ihop så mycket pengar så att han kunde köpa loss sitt torp och skapa ett hemman. Peter hade börjat kalla sitt hemman för Hagen vilket Gerhard tyckte lät lite konstigt. En hage var ju en hage och inget hemman, men Svenstorp som det hette innan hade ju låtit lite konstigt på ett hemman det också, tänkte han. Om Gerhard inte skulle ha blivit hemmansägare så kunde han också tänka sig att bli snickare. Han gillade att skapa saker med sina bara händer och det var många som tyckte han var kreativ när det gällde de saker han snickrat ihop fram tills nu. Även om han fick en väldigt lång karriär inom det militära så kunde han ju trots allt hålla på med både bonderiet och snickeriet på fritiden. Han var ju inte tvungen att vara inom det militära dygnet runt trots allt.

Kvällen började nu närma sig och de högre befälen hade packat ihop och generalmönstringen var slut för den här gången. Både Gerhard och hans far Jonas var nöjda med dagen som hade gått. Jonas ville inte riktigt erkänna det som den soldat han var men han var faktiskt stolt över att Gerhard hade blivit antagen som knekt och nu skulle ta över torpet. Bygget hade ju trots allt gått i arv i flera generationer och Gerhard skulle nu föra traditionen vidare. Det skulle ju också vara ett jobb för Gerhard för många år framöver och han fick ett ställe att bo på under tiden. Det var få förunnat att ha ett eget ställe vid 19 år ålder. De flesta i Gerhards ålder jobbade som drängar eller pigor på olika gårdar och då fick de bo i olika dränghus och då var det bara en säng de fick där och det var oftast flera drängar i samma rum. Det var ju en sak när det var ens familj som bodde i samma rum men i dränghusen var det ju lite annorlunda. Det skulle bli skönt att få råda över sitt eget hem, tyckte Gerhard. Han hade ju sneglat lite på bönderna i trakten och lärt sig en del om jordbruk och sådant och han visste också vad som kunde förbättras på Bygget så han var inte orolig för framtiden direkt, speciellt inte nu när han hade blivit antagen som knekt.

Kvällen den kom och många av knektarna hade munspel med sig och det var även några stycken som hade fioler. Det hördes att det spelades runt om i tältstaden på Västra Lägret och en del drack och skrålade till musiken. Det var inte riktigt så mycket väsen trots allt för de ville ju inte att befälen skulle komma och säga till dem, även att det var lördagskväll. En liten sup ville nog de flesta knektarna ta efter en lång och hård övningsvecka på heden. Jonas bestämde sig för att ta med sig Gerhard på en liten rundvandring bland tälten för att han skulle få se hur stort det trots allt var. Gerhard blev lite förvånad över hur mycket folk det var. Det var 1100 man plus alla befäl och en massa annat folk som gick omkring där. Så mycket folk var han inte van vid att se på en gång. Det skulle knappt få plats så mycket folk hemma vid Bygget, även om man ställde upp dem på åkrarna runt omkring. Det skulle nog skrämma kon de hade också om det var så mycket folk vid Bygget, tänkte Gerhard. Om kon blev skrämd så skulle hon nog inte mjölka på flera månader och det gick ju inte för sig. De var ju tvungna att ha mjölk även att de hade en brunn med vatten, men vattnet var man ju tvungen att ha till annat också än enbart till att dricka och till maten. Brunnen hade även den sinat när nödåren var under slutet av 60-talet men som tur var så fick de tag på vatten på andra ställen. Svensjön fanns det ju vatten i, och där kunde man ju hämta en del ibland om inte annat. Bland tälten var det just nu brännvin som flödade och ju längre kvällen förflöt desto mer skrål blev det.
Vid 9-tiden på kvällen så var det kvällsvard men det var inte alla som var där och åt någonting. Det hade troligtvis kommit lite för mycket brännvin innanför västen på en del, kunde Gerhard tänka sig. Gerhard och Jonas åt trots allt. Det var gott med lite kvällsvard för Gerhard var hungrig efter en lång dag med en tremilamarsch under dagen och sedan vara med om mycket nytt här på fältet i Skillingaryd. Gerhard hade varit här innan ett par gånger och sett en del men han hade inte varit här så pass länge och sett så pass mycket som han hade gjort idag och Jonas såg det på honom att han var trött. - Under morgondagen så kommer det att gå lugnare till, sade Jonas och fortsatte, det kommer att bli en överraskning på morgonen dock, men vad det är får du inte reda på fören dess. Gerhard började genast fundera på vad det kunde vara för överraskning och när på morgonen kunde det vara? Han visste ju att han skulle vara med om Korum och frukost, men vad mer kunde det vara? Under en vanlig söndag så var det ju att gå upp ganska tidigt för att göra sig i ordning för att gå till kyrkan i Åsenhöga. Gerhard tyckte att man skulle få vila upp sig på söndagarna och inte behöva gå upp så tidigt. Det var ju trots allt vilodagen som gud hade skapat och då skulle man ju vila och inte gå upp tidigt som man annars gjorde. Det var ju inte mycket han kunde göra åt det just nu men att han hade allt velat ha lite närmre till kyrkan så att han hade sluppit gå upp så tidigt för att hinna dit. Det var ju trots allt mellan 7 och 8 kilometer mellan Bygget och Åsenhöga kyrka så det tog ju sin lilla tid att gå den vägen. Förra året, alltså 1880 så hade det byggts ett litet missionshus i Sjöaryd vilket var både nära och praktiskt. Det hade startats en insamling redan i slutet av 1870-talet till ett bönehus och det hade alltså blivit byggt 1880. Det hade visst kostat en hel krona per träd till bygget men då blev det ju ditfraktat också. Det värsta var ju att som knekt så var ju Gerhard tvungen att stå vakt utanför Åsenhöga kyrka om söndagarna, men han skulle ju inte vara knekt för all framtid.

Det värsta med att nu ha blivit knekt var att Gerhard inte riktigt visste hur han skulle hinna med allting. Det var nämligen så att som 15 åring så hade han skickats iväg till Gynnås och Mäster Johannes Malm för snickarlära. Han hade hunnit bli klar med utbildningen till 1880 och hade då startat ett litet eget företag hemma på Bygget där han gjorde möbler. Eftersom att han gjorde allting för hand och var tvungen att använda muskelkraft för att flytta sakerna så tog det tid med allting. Sen att han sålde det mesta till Vagn- och Möbelhandlaren J. A. Engström i Åsenhöga och naturligtvis så sålde han ju lite till grannarna också. Förhoppningsvis så skulle han hinna med att göra lite möbler vid sidan av sitt knektskap och skötseln av torpet och alla dagsverken som han skulle vara tvungen att göra. Lite snickeri skulle han nog vara tvungen att göra så att han inte glömde bort allting han hade lärt sig från Mäster Malm. Det kanske kunde bli så att de högre ställda befälen skulle kunna köpa lite möbler av honom också om det ville sig väl. Det var inte enbart bord och stolar han planerade att tillverka utan det var andra möbler också såsom chiffonjéer, sekretärer och andra sorters möbler också. En chiffonjé var ju inte vilken möbel som helst utan det var ju den förnämsta delen av möblemanget och det var väl inte riktigt så att en backstugusittare köpte en sådan möbel och ställde på sitt jordgolv. Han fick klura lite på det hela för att se hur mycket tid han hade när det väl blev så att han började som knekt. Det var ju massivt trä han skulle bygga möblerna i så att de skulle kunna hålla livet ut för de som köpte dem. Han visste också hur han skulle göra lönnfack i de olika möblerna men det var bara på en del som det skulle vara så på medan de andra fick vara utan. Det viktiga var nu att försöka hålla på lite med snickerierna på lediga tider för att hålla det vid liv. Efter det så fick han se vart det kunde bära hän.

Vid halv tio på kvällen så spelades det tapto vilket var en tystnadssignal. Gerhard tyckte att det var lite tidigt trots allt att det skulle vara tyst vid den tiden. Det var ju lördagskväll. Han förstod ändå att knektarna var riktigt trötta efter en veckas slit på övningarna plus att det hade varit Generalmönstring vilket kunde vara extra spänt. Gerhard och Jonas gick ner mot tältet där de skulle sova under natten. De pratade lite smått om lite allt möjligt, båda var trötta efter den långa dagen och det skulle trots den tidiga kvällen, vara skönt att sova. Det var inte en vanlig företeelse för Gerhard att sova i tält och speciellt inte då i ett militärtält. Han skulle få vänja sig vid det också för det var ju för några år framöver som han skulle få sova i tält under övningar i Skillingaryd men även på andra ställen där det skulle bli övningar. Pappa Jonas hade också berättat att han och hans trupp hade fått sova över på någon höskulle en och annan gång genom åren. Naturligtvis så blev både rockar och byxor skitiga under övningarna men det var inte alltid att de kunde tvättas när de var ute i flera dagar. Det viktigaste var att det inte gick sönder någonstans, för om det gjorde det så kunde de få skäll. Det var ju inte vettigt om de förstörde kronans kläder. Det kunde bli så illa att man fick betala för kläderna själv om de var sönder och kronan ansåg att det var ens eget fel att de var just sönder. Pengar brukade det vara ont om ändå så man ville ju inte bli av med mer pengar än nödvändigt.
Gerhard somnade nästan direkt när han hade lagt sig men så hade han ju varit uppe sedan strax innan sex på morgonen och sedan gått över tre mil och varit med på Generalmönstringen och så mycket annat under dagen att det inte var så konstigt om han somnade fort just den här kvällen. Jonas var det lite värre för när det gällde att somna. Han låg och grubblade en del på hur det skulle gå för Gerhard i framtiden. Naturligtvis ville han ju att det skulle gå bra för honom både inom knektskapet, men även inom allting annat. Han visste ju att Gerhard hade fått bra betyg av Mäster Malm i Gynnås och det var ju bra för då hade han någonting att göra när han slutade som knekt men även under tiden, när han inte var på möten och sådant förstås. Det viktigaste var att Gerhard kunde försörja sig och se till att torpet togs om hand. När han träffade någon dam som han skulle gifta sig med så var det ju viktigt att han även kunde försörja henne och barnen som troligtvis skulle komma också efter giftermålet. Jonas visste att han gick lite långt i sina tankar men det var viktiga saker som han hoppades på att Gerhard skulle förstå och kunna. Han visste ju själv hur svårt det kunde var med fru och barn när det var dåliga tider. De hade fått gå igenom många svåra strapatser genom åren både Jonas och Petronella med barnen. De hade klarat det bra trots allt och det var bara ett av barnen som hade dött och det var av halssjukan och det var ju inte dåligt med tanke på att det var många barn som inte överlevde till vuxen ålder. Jonas visste om flera barn som hade dött under nödåren under slutet av 60-talet och då var det både sjukdomar och svält. Han hade försökt hjälpa till så mycket som möjligt under nödåren men det var inte det lättaste och oftast var det alldeles för lite han hade att komma med. Till slut så somnade också Jonas och då var klockan en kvart i elva på kvällen och det var nästan helt tyst i lägret.

Åsenhöga socken eller rättare sagt Åsenhöga Landskommun som det hette från 1863, som de bodde i, hela familjen var väl som vilken Småländsk bygd som helst. Åsenhöga var naturligtvis kyrkbyn, där kyrkan var socknens centrum. I folkmun så kallades man det fortfarande för socken även att de yngre ibland brukade försöka rätta de äldre med att säga att det var Landskommun. Ibland var det svårt att lära de gamla nya namn. Vid kyrkan låg naturligtvis Prästgården och fattigstugan men också sockenstugan där sockenstämman hade sammanträtt. Rakt över gatan från kyrkan sett så låg det nybyggda skolhuset som mer eller mindre var färdigt under 1880. Vagn- och Möbelhandlaren J. A. Engströms låg en liten bit bort och det var dit Gerhard hade sålt lite av möblerna han gjort. Det fanns även en Handelsbod i Åsenhöga, där man kunde köpa en del redskap men även kryddor som kanel, kardemumma och koriander. Lukten av fotogen och terpentin var kanske inte så angenäm när man kom in i handelsboden men de gick upp i en symfoni av väldoft från de andra varorna. Allting i Åsenhöga var inom några minuters gångavstånd men det kändes ändå som man hade kommit till ett större ställe då det tog en stund att gå mellan grannarna annars. Det fanns ju en del hus i Åsenhöga också så det var lite mer liv och rörelse där än det var runtomkring Bygget.
Förutom Håkentorp som var roten som Bygget tillhörde så fanns det en del andra gårdar i socknen. Ingarp var storroten som Håkentorp och Bygget låg under. Ingarp låg norr om Bygget och hade ett soldattorp som hette 125 Ingarp, där hette knekten Peter Frisk, även kallad för Frisken men också Fisken när kompisarna retade honom, medan Bygget var 123 Håkentorp och där hade vi Jonas och Gerhard, 124:an låg under Granstorps rote och där hade vi Berglundan eller Johan Berglund som han egentligen hette. Han var 52 och hade också begärt avsked precis som Jonas. 126:an hade vi i Westra Mo och knekten där hette Carl Svärd men han kallades för Svärdet. Gunnilstorp som var 127:an hade ingen knekt för det var indraget. 128:an i Göshult var Anders Nyman. 129:an i Welebo var Johannes Granath. 130 i Bondarp var Peter Ekman. 131:an i Hyltan var Johan Lax. 132:an i Gynnås var indraget och likaså 133:an i Velebo. 134:an i Törestorp var Sven Thor. Det var alla knektar i Åsenhöga socken. 122:an tillhörde Gnosjö socken och 122:an låg då i Stackebo. 135:an låg i Källerö socken och där låg 135:an i Hjulvhult. Eftersom att det hade varit fredstid i många år så behövdes det inte alltid knektar till torpen och då kunde roten vara indragen, vilket menades att rotens bönder betalade en vakansavgift till kronan och då behövdes ingen knekt tillsättas. Ekhult, Aborrakull, Käringabacka, Hult, Velebo, Hyltan, Pung, Gunnilstorp, Mo, Granstorp, Håkentorp, Göshult, Bondarp, Götarp, Gynnås och Voxtorp var alla gårdar som tillhörde socknen. Alla hade olika smågårdar runt omkring sig där knektarna gjorde dagsverken.
Rent juricidiellt så tillhörde Åsenhöga, Mo Härad och tingsstället låg i Norra Unnaryd. Mo som betyder sand eller barrskog på sandmark betydde alltså ungefär Sandmarkens Härad. Det hade varit på tal om att tingsstället skulle flyttas men om det bara var rykten eller om det fanns någon sanning i det hela återstod att se. Hade man begått något brott så var det iaf Norra Unnaryd som man fick bege sig till för att få sin dom. Det var ju inte enbart om man hade begått ett brott som man kanske behövde bege sig till tinget men det var väl genom brott som många kom dit.

Det var mest gårdarna runt omkring Bygget som Gerhard skulle göra dagsverken under åren som knekt, men det kunde sträcka sig så långt som till Södra Berg som inte låg så långt från Åsenhöga. De hade både drängar och pigor på den gården, som så många andra gårdar i trakten men det behövdes ändå folk som hjälpte till utöver drängarna och pigorna. Det var mycket han skulle vara hemifrån men det fick gå ändå, han var ju tvungen att få det att gå ihop på ett eller annat sätt och då var det bara att hugga in och jobba. Den enda längre lediga tiden på året som de brukade ha, var vid jul. Det var inte så mycket ledigt för man var ju tvungen att göra allting klart till jul, med baket och städandet och man var ju tvungen att se till att gårdstomten fick det han skulle ha också så att man inte förde otur över torpet. Det var maten som gjorde hela julen runt omkring i husen och stugorna. Det brukade oftast vara lutfisk, färskt kokt fläsk, gröt med smöröga. Gröten var oftast gjord av vetemjöl och om man hade tillräckligt med smör så lade man det på gröten och lät det smälta av grötens värme, det var just det som kallades för smöröga. Något som också hörde julen till var mjukt bröd. Till vardags så brukade man för det mesta äta hårt bröd, det var därför det blev så speciellt med mjukt bröd till julen. De som inte hade sina tänder kvar hade det svårt med det hårda brödet och då kunde det vara bra om man hade någonting att doppa det i så att det blev mjukt så att man slapp tugga. Till julematen brukade de vuxna oftast dricka hembryggt öl som de också skålade med. Barnen de fick antingen svagdricka eller enbärsdricka till maten, vilket var extra festligt för dem. Blodplättarna som gjordes av grisblodet som blivit över vid slakten var också något som de flesta längtade efter vid julen. Det kunde också bli blodbröd av grisblodet. Allt skulle tas tillvara på för det var ju inte så gott ställt alla gånger och julen var precis efter fastan så de flesta var riktigt sugna på att få hugga in på julematen. Nu var det ju trots allt midsommar så julefriden fick vänta på sig. Hade man tur så kunde man få ut tre såddar under året med början under våren och vårsådden. Ibland så kunde det vara så att det inte blev någon höstskörd och då fick man ta den innan man sådde på våren men ibland kunde man få ta in höstens skörd under hösten.

Livet kunde vara hårt runt omkring i den lilla Småländska bygden där Bygget och Åsenhöga låg men det var inte många som klagade. De flesta var vana vid att arbeta hårt och tjäna dåligt. En piga på Södra Berg till exempel kunde tjäna så lite som hälften av vad en dräng gjorde när de utförde samma jobb. En del av betalningen för pigorna delades ut i natura vilket aldrig gjordes för drängarna. Varför skulle pigorna ha samma betalt som drängarna för? De hade väl ändå män som tog hand om dem? Likadant var det ju för de fattiga. De behövde man ju inte betala lika mycket för som de rika för de var ju redan fattiga. Om man anställde en fattig för någonting så behövde man ju bara betala en spottstyver mot vad man annars var tvungen att betala och backstugusittarna och fattighjona var de som man betalade minst för. En fattighjon kanske inte var den första man anställde. De var ju trots allt utstötta och gamlingar för det mesta och kunde inte alltid arbeta speciellt bra. Backstugusittarna kunde arbeta på ganska bra om de ville men man behövde som sagt inte betala speciellt mycket till dem. Torpare var man tvungen att betala lite mer för än backstugusittare men så arbetade de i regel bättre också. En regel brukade vara att man anställde pigor och drängar som bodde i torp men att man även fick knektar som gjorde dagsverken ibland även att knektarna kunde komma och gå under året. Pigorna och drängarna var trots allt anställda per år och då i regel från oktober till september. Under vintern så var det inte så mycket att göra på åkrarna men man behövde ju någon som matade djuren och för det mesta så tog ju pigorna hand om mjölkning och sådant även att man hade hört talas om att även återvändande drängar från Amerika hade börjat mjölka och det minst lika bra som pigorna.

Kaboom... Gerhard flög upp i tältet och hörde hur det ekade runt omkring. Var det en kanon som hade avfyrats? Var det krig? Vad var det som hände egentligen? - Lugn Gerhard, sade Jonas som också hade vaknat av knallen. De skjuter alltid salut vid klockan 6 på söndagsmornarna. De andra i tältet skrattade åt Gerhard då de också hade vaknat av tumultet som hände efter salutskottet. De hade ju varit med om det här tidigare så de visste vad det var som hände. När saluten hade ekat bort så hörde man musikkåren klämma i med reveljen. Musikkåren gick runt som den brukade på söndagsmornarna där de först marscherade till höger förbi 1 bataljonen, vände vid livkompaniets kompanigata och därifrån återvände till lägervakten där de gjorde front mot slätten och avslutade reveljen. Gerhard tyckte att det hade varit bättre om de blivit väckta av musikkåren istället för ett kanonskott. - Det är lugnt än Gerhard, sade Frisken, kriget kan vänta ett tag till. De andra skrattade. Du kan lägga dig en stund till, sade Jonas, Det är ett tag kvar till frukost så vi behöver inte ha bråttom. - Det var tur för dig men synd för oss att du inte gjorde ner dig för då hade du fått städa upp här, sa Eken (Ekman från Bondarp) Gerhard var i alla fall tvungen att göra lite behov så han gick ut ur tältet och det var lugnt och stilla i lägret. Luften var ganska ljum och daggen glänste i den tidiga morgonsolen. Var det såhär det skulle vara på morgonen, att man skulle bli halvt ihjälskrämd innan övningarna? Det kanske var militärernas sätt att försäkra sig om att alla vaknade och inte försov sig. Försova sig ville man ju inte, iaf inte Gerhard. Han var ju tvungen att gå upp tidigt om mornarna hemma också för den delen. När han skulle iväg till någon bonde i trakten så kunde det hända att han var tvungen att gå upp redan klockan 3 om natten. Det gick väl an när det var sommar och nästan ljust vid den tiden men under höst, vinter och vår så var det inte så roligt. Det kunde vara svårt att hitta ibland i mörkret där man gick. Man visste ju inte heller om man skulle stöta på en grävling eller kanske älg. Man ville ju inte stöta på någonting annat otäckt heller för den delen. Gerhard hade sett många olika djur genom åren när han varit ute både tidigt och sent. Älgar var stora och kunde vara farliga, speciellt om de hade kalvar i närheten men även grävlingar kunde vara farliga. Han hade inte blivit biten av någon grävling men han hade fått rådet att han skulle ha tidningspapper i stövlarna eller någonting annat som krasade om grävlingen skulle bita. Vad han hade hört så skulle inte grävlingen släppa fören det krasade och det kunde ju vara farligt om det var benet som krasades sönder när man var mitt ute i skogen. Det kunde ju vara svårt att ta sig hem med ett söndertrasat ben och vore det mitt i vintern och köldgrader så kunde man ju frysa ihjäl på kuppen. Det var bättre att ta det säkra före det osäkra när man stötte på vilda djur.

När Gerhard var på väg tillbaka till tältet så hade det börjat röra på sig lite granna bland de andra tälten. Klockan var bara 6:30 så det var god tid innan frukosten serverades. Väl framme vid tältet så var det lite mer liv där än när han lämnade det. Pappa Jonas försökte få de andra att putsa lite extra på sin utrustning inför kyrkoparaden. Allt skulle vara skinande blankt och inte en fläck fick det finnas någonstans. - Bra att du kom Gerhard, sade Jonas. Vi ska snart ut och titta lite på hur det går till här på söndagsmornarna, fortsatte han. Sagt och gjort, när klockan var en kvart i 7 på morgonen så gick de ut ur tältet för att se sig lite omkring. - Klockan 8 så är det frukost så vi har lite tid innan dess och efter frukosten så dröjer det till 9:45 då det är dags för förgaddring, sade Jonas. Jonas var förresten uppklädd i sin paraduniform och den brukade han ha på sig under söndagarna när det var korum. Han var mer finklädd än vanligt alltså. Efter en liten stund så började dagkorpralerna komma klädda till parad. De var på väg till kompaniexpeditionen med sina rapporter förklarade Jonas för Gerhard. Dagkorpralerna byttes ut varje vecka och då på lördagarna och Jonas hade fått vara dagkorpral många gånger genom åren men slapp det just den här veckan. Ordonnanserna kom klädda i vita handskar och Gerhard märkte att de hade putsat lite extra på sina skor för de var extra fina. De skulle anmäla sig för regementschefen förklarade Jonas. Han förklarade också lite hur det skulle gå till med korumet och visade var de skulle hålla till.
Klockan gick snabbt den här morgonen för klockan hann snart bli 8 och det var dags att sätta sig till bords för att äta frukost. Gerhard fick sitta bredvid Jonas under frukosten men de satt inte vid Generalen och Överstens bord den här gången. Det var en engångsföreteelse vid lunchen under lördagen. De behövde inte riktigt stressa under frukosten utan kunde sitta kvar och småprata med de andra en stund. Vi kvart i nio så gick de ner till tältet igen med de andra. De skulle se till att det var fint i tältet. Grabbarna ville inte få någon direkt anmärkning för att det var stökigt i tälten och hade man då en Distinktionskorpral som Jonas i tältet också så var det extra noggrant. Klockan 9:45 så slogs det förgaddring. Kompanierna ställde upp sig på kompanigatorna, där de visiterades före kyrkparaden. Klockan 10 slogs en virvel varpå kompanierna marscherade ut och hela regementet formade en öppen fyrkant på slätten för kyrkparaden på den vanliga platsen framför lägervakten. När kompanierna intagit sina platser kommenderades "Officerare och Underofficerare framför fronten". När detta var klart så gick bataljonscheferna utmed fronten och tog emot avlämning av styrkan. Detta skedde kompani för kompani så det tog en liten stund. Efter det så avlämnades dessa i sin tur till kompanichefen, alltså Överste Leuhusen och när han hade hälsat på truppen så intog han sin plats i mitten av den öppna fyrkanten, vänd mot järnvägen. Till vänster om Överste Leuhusen stod regementskvartersmästaren. Längst fram och vänd mot regementet stod redan regementspastorn med de tre trummorna som predikstol.

Giv akt! Korum lediga, kommenderade Överste Leuhusen, varpå korumslagen från musikkåren hördes och gudstjänsten tog sin början. Den protestantiska strids- och segersången "Vår gud är oss en väldig borg" ljöd över slätten som fordom vid Lützen och Breitenfelt. Pipor och basuner stämde väldeligen in och det kändes som om hela naturen sjöng med  under det att trummorna mullrade dovt och mäktigt såsom sig närmande, ej fjärran åskor. Runt om regementets öppna fyrkant hade Skillingaryds allmoge samlats och instämde med rörda sinnen i psalmens ord och gripande tonfall. Predikan var kort men kraftfull. Regementspastorn visste väl hur han bäst skulle träffa alla enkla hjärtan. Efter predikan kommenderade Överste Leuhusen "Giv akt"! och utropade "Gud bevare Konungen och Fosterlandet" och det upprepades unisont av truppen. När predikan var slut så marscherade kompanierna under tonerna av en marsch till sina tältgator för att därefter upplösas.
Korum var en äkta gammal svensk sed som inte hade något motsvarande i några andra länders krigsmakter så det var en ganska unik upplevelse att få vara med om det här, inte enbart för militärerna utan också för allmogen som kom dit för att se på. Efter den högtidliga kyrkparaden så hade musikkåren, konsertmusik för allmänheten vid lägervakten. Ibland kunde det också hållas i officersmässens parkanläggning men inte den här gången. Knektarna fick sköta sig själva fram till klockan 5 på eftermiddagen då de hade två timmars exercis.

När de var vid tältet så frågade Jonas om inte Gerhard skulle stanna kvar till efter söndagsmiddagen så att han slapp gå hela vägen hem på tom mage och det ville Gerhard naturligtvis göra. Det här var ett roligt avbrott i vardagen för honom även att det hade varit många nya upplevelser. Först, sade Jonas, så ska vi ner till Lagan och bada. Efter gårdagens långa promenad hemifrån till Skillingaryd och sedan vara på fältet hela dagen med pappa och knektarna i solen och dammet så skulle det bli skönt att ta sig ett dopp tyckte Gerhard. Lagan låg nästintill utanför det militära området så det var inte långt att gå dit. När de började gå mot ån så märkte de att de inte var de enda som hade bestämt sig för att ta ett dopp. Det klara vattnet i Lagan lockade i söndagssolen och det varma vädret. Det var en tradition bland knektarna att ta sig ett söndagsbad i ån när de var på övningarna i Västra Lägret. När de hade badat i ån och låg på stranden så tog Jonas fram en flaska likör. Det var en billig likör han hade med sig och sa till Gerhard, - ta dig en svälj men säg ingen till mor din om att jag bjudit dig idag. Gerhard tog sig en liten svälj och tyckte att den var ganska god. Det brukade kallas för "stenborgare" av någon anledning det här med likören, varför visste inte Gerhard riktigt.
När klockan var 1 så var det dags för lunchen. På söndagarna brukade det serveras en maträtt mer än vad det brukade göras på vardagarna i lägret. Det var också lite extra högtidligt, kanske just för att det var söndag och vilodagen. När de satt där och åt så försökte Gerhard snappa upp så mycket som möjligt. Han skulle ju öva med många av dem under många år framöver så han ville ju lära känna de andra knektarna. Gerhard försökte fråga ut dem så mycket som möjligt om hur de tyckte om livet som knektar och hur de fick tiden att räcka till där hemma. Det var ju sådant som Gerhard var tvungen att få till nu när han själv skulle ta över Bygget. Självklart hade ju pappa Jonas lovat att hjälpa till som sagt men man visste ju inte hur länge han skulle orka med det hårda arbetet med skörden och alla andra sysslor som hörde torpet till. Man kunde ju inte ligga på latsidan själv heller för den delen och försöka få andra att sköta ens eget arbete, det gick ju inte för sig. Många av knektarna sa att när de hade övningar och sådant så var det frugan och barnen som fick ta hand om allt där hemma, men eftersom att Gerhard inte hade någon fru eller några barn så kunde det ju bli lite krångligt till en början. Han hoppades på att Pappa Jonas och mamma Petronella men samtidigt syskonen skulle kunna hjälpa till fram tills dess att han hade funnit sig en fru och kunnat skaffa sig egna barn. De flesta av knektarna hade bra rotebönder även att det kanske inte alltid såg allting till knektarnas bästa eller ville följa kontraktet med militären hela tiden. Man kunde till viss del förstå rotebönderna eftersom att det var deras levebröd som knektarna skulle ha del av och det kunde ju inte vara populärt alla gånger. Man kunde ju tänka sig själv om man var tvungen att ge bort en del av sin säd och samtidigt ge bort en bit av sin åker till någon annan bara för att staten ville det. En del av rotebönderna såg det för vad det var, deras sätt att betala skatt. Även de som såg det som skatt hade börjat klaga en del. Systemet med det eviga knekthållet hade blivit gammalt och tungrott. Det var väl ingen som direkt visste när, eller om knekthållet skulle försvinna helt. För Gerhards del så var knektskapet bara en språngbräda så han kunde få ihop pengar till material för att göra olika möbler. Det kostade ju trots allt en hel del pengar att köpa in allt trä till de olika möblerna. Priset på trä kunde bero på varifrån han fick tag på det.

När de hade ätit lunchen och suttit och pratat en stund så ursäktade sig Jonas och sa att han hade ett litet snabbt ärende att ta upp med Överste Leuhusen. Gerhard såg att pappa diskuterade med Översten om någonting, men de var för långt bort för att han skulle kunna höra dem. Gerhard fortsatte prata med knektarna. Det var ganska skönt att få prata med lite annat folk för omväxlings skull än de man brukade prata med för det mesta. Det kunde ju vara så ibland att ämnena kunde ta slut när man pratade med samma personer hela tiden och man visste vad de hade för åsikter och då kunde det ju vara roligt att få ett lite annat perspektiv från andra. Efter några minuter så kom Jonas tillbaka efter sitt samtal med Översten. - Nu har jag ordnat så att du får skjuts hem Gerhard, sade Jonas. Jag berättade för Översten att rotebönderna inte hade sett till att ordna någon skjuts för dig hit i går. Det var en del av knektarna vid bordet som reagerade på att Gerhard inte hade fått skjuts, utan hade fått gå närmare 3 mil för att komma till lägret. Det var så att rotebönderna skulle ordna skjuts om det var någonting speciellt som skulle hända för knektarna och just när det var byte av knekt på torpet var en sådan situation då de skulle ordna skjuts för den nya knekten. Gerhard tyckte att det var skönt att han nu skulle slippa gå hela vägen hem. Han var ju trots allt tvungen att se till att allt fungerade på torpet plus att han var tvungen att hjälpa en bonde med en del saker under måndagen och då ville han inte vara allt för trött. Det skulle ta en timme till innan skjutsen var ordnad för att ta Gerhard hem till Bygget så under tiden han väntade så umgicks han med knektarna som skulle bli hans nya vänner. Gerhard hade träffat de flesta knektarna som bodde runt omkring Bygget redan innan men han hade inte umgåtts med dem utan det var mest när de hade övningar hemmavid som han träffade dem. Det skulle bli lite annorlunda i fortsättningen helt klart. Gerhard var lite mer säker på att han skulle klara av knektskapet nu efter att ha umgåtts med de andra knektarna. Naturligtvis så skulle det krävas förändringar för hans del men det skulle lösa sig till slut även att hans möbeltillverkning fick hamna lite på efterkälken.

Redan efter 50 minuter så hade hästskjutsen kommit till lägret och det var dags att bege sig hemåt. Gerhard tackade både pappa Jonas och knektarna han hade umgåtts med för den trevliga tiden som de spenderat tillsammans. Det var knappt att Gerhard kunde tro det men han var nu antagen som knekt. Han skulle få en ordnad inkomst och även ett torp där han skulle klara sig själv. Klara sig själv med modifikation tänkte han. Han satte sig i vagnen och vinkade adjö till sin pappa och knektarna. På vägen hemåt så frågade kusken om Gerhard var en högt uppsatt person eftersom att det var så pass bråttom med skjutsen. Gerhard skrattade och sade att han var den viktigaste personen i hela infanteriet. Han var ju trots allt en ny rekryt och sådana var ju viktiga i armen. Han hade aldrig träffat kusken innan och det visade sig att han bodde precis utanför Skillingaryd så det kanske inte var så konstigt att Gerhard inte kände igen honom. De satt och pratade lite smått om det militära och vad som skulle hända med knektarna nu när det ändå var på tal om att det ständiga knekthållet skulle avvecklas. Gerhard ville ju på något sätt kunna behålla torpet och kunna jobba samtidigt. Hur han skulle kunna göra det om de ville ta torpet ifrån honom? Han hoppades ju på att han skulle kunna köpa loss det hela men det fick framtiden utvisa. Skulle han vara knekt lika länge som pappa så hade han ju 30 år på sig. Han skulle vara omkring 50 då och kunde väl hoppas att han var vid god vigör då. Kusken var hemmansägare, sade han men han gjorde även en del saker åt militärerna när det behövdes. Även som hemmansägare så behövdes det ibland lite extrapengar och då kunde det vara bra ibland att göra saker åt militären. Efter en och en halv timme så var de hemma vid Bygget och kusken stannade en liten stund och fick sig lite mat som tack för hjälpen innan han var tvungen att bege sig hemåt igen. Gerhard var ganska trött efter dagarna i fält men det var lite för tidigt att gå och lägga sig än. Klockan var snart 7 på kvällen och lite bestyr var tvungna att göras innan det var dags att sova. Det var skönt att vara hemma igen tyckte han och mamma Petronella var glad för att allting hade gått bra, både för Jonas och Gerhard.


//Daniel

En 400-årig släkthistoria

Stora Binga gård i Hossmo socken utanför Kalmar.

När jag började släktforska för några år sedan så var det för att jag hade sett en artikel om knektar och då ville få reda på lite mer om en knekt i familjen som levde mellan 1760 och 1825. Jag har nämnt lite om honom tidigare och om hur jag startade med släktforskningen. Jag fick faktiskt reda på mer om den här knekten som faktiskt var den första i släkten med efternamnet Lantz än vad jag hade trott att jag skulle få reda på. Många som hör att jag håller på med släktforskning frågar allt som oftast hur långt tillbaka jag har kommit och svaret brukar vara det samma hela tiden att det är 1500-talet. Det är inte riktigt för att komma så långt tillbaka som möjligt som jag släktforskar utan det är för att få reda på så pass mycket jag kan om personerna som jag är släkt med och som på ett eller annat sätt sett till att jag finns till idag. Det finns ju ett födelsedatum för varje person och det finns ett dödsdatum men det intressanta är ju det som hände däremellan. Att ta reda på årtalen är naturligtvis en del av forskningen men att få reda på så mycket som möjligt om en person är faktiskt roligare än att enbart få reda på mellan vilka datum personen levde.

Ni ska nu få hänga med på en historia om min 9:e gammelfarbror som hette Måns Assarsson. Han föddes den 20:e Augusti 1619 i Hemmershult i Fryele Socken som ligger mellan Skillingaryd och Värnamo. Det är idag alltså 400 år sedan han föddes. Han var son till Assar Månsson som var skattebonde i Hemmershult. Redan som 14-åring, alltså 1633 så blev Måns bösseskytt inom flottan. Bösseskytt var en artillerist i flottan som betjänade kanonerna eller tjänstgjorde som muskötskytt. Till bösseskytt valdes vanligtvis båtsmän från inlandet, vilka ansågs vara mindre sjövana än båtsmännen från kustområdena. Bösseskyttarna verkade under en bössemästares befäl vid ett bösseskyttarkompani. Under den här tiden så fanns det ingen standardiserad uniformering i den svenska flottan utan den kom 100-talet år senare. Trots detta kunde det finnas tvärgående galloner på ärmarnas nederdel och dessa uniformsattribut var unika för denna tid. Det kunde alltså vara ganska svårt ibland att veta vilka som tillhörde befälen och vilka som var i ens eget kompani på den här tiden.
Som 17-åring, 1636, så avancerade Måns till konstapel inom flottan, vilket är den näst lägsta underofficersgraden (Arkilmästare var underordnad konstapeln). Konstapeln hade ansvar för alla kanonerna på ett kanondäck och hans överordnade var en artillerilöjtnant. Under ett stopp i Stockholm 1636 så koma han i bråk med en Stockholmsborgare (Borgare avsågs en innehavare av burskap, det vill säga personer med rättighet att bedriva näringsverksamhet, handel och hatverk) och det gick så illa att Måns dräpte Stockholmsborgaren. Efter detta så flydde han utomlands. Till slut så hamnade han i Holland och gick där i örlogstjänst. Under 1644 så fick han lejd och återvände då till Sverige. Samma år så deltog han i bägge sjökrigen mot Danmark. Den 30:e Oktober 1645 så fick Måns ett benådningsbrev för sitt brott 9 år tidigare. Han var alltså nu en fri man enligt lagens mening.

Adelsvapen för Mannerfelt med adelsnummer 775.

Måns fortsatte inom flottan efter nådebrevet och det dröjde bara till den 4:e mars 1650 för att han skulle bli befordrad och då till Underlöjtnant. Efter detta steg han i graderna i rask takt. Han blev chef för Smålands bysseskyttars kompani den 19:e februari 1652 och det var han fram till sin död. Han blev den första april 1653 befordrad till Löjtnant och den 20:e september 1657 blev han befordrad till Artillerikapten. Efter detta så dröjde det till den 13:e december 1664 innan han blev befordrad igen och denna gång till Major. Den 9 oktober 1665 så var det ingen befodring inom flottan som han fick utan det var dagen han blev adlad. Han blev introducerad den 16 juni 1668 under nr 775 och fick efternamnet Mannerfelt. Som om inte allt det här var nog. Den 13:e juli 1668 blev han Tygmästare vid sjöartilleriet och till sist så blev han den 26:e mars 1673 befordrad till Amirallöjtnant i amiralitetet.
Den 24 januari 1674 dog han i Stockholm och begravdes i amiralitetskyrkan (gamla Ladugårdslands kyrka), där hans epitafium uppsattes (nu i Östermalms kyrka).
Under 1658 så deltog han bland annat i stora flottans operationer mot Danmark ombord på skeppet Draken och enligt sköldebrevet så deltog han den 29:e oktober 1658 i sjöstriden i Öresund och då >>erövrade på skeppet Draken det holländska amiralsskeppet Brederode>>.

Måns är ett av de sällsynta exemplen i 1600-talets Sverige på klättring från bonde till adelsstånd under en generation. Han fick även några hemman i Binga i Hossmo 1665 som livstidsförläning och detta blev till slut ett säteri. Naturligtvis så fick Måns barn varav en dotter vid namn Maria blev stammoder till släkten Kuylenstierna men han fick också söner och ännu så lever släkten Mannerfelt kvar in i våra dagar.
Det är just sådana här historier som är roliga att hitta när man släktforskar. Man får reda på väldigt mycket om en person och vad som hänt i hans eller hennes liv. Ibland kan man få tag på saker som hur de såg ut och nästan vilken skostorlek de hade men det är långt ifrån vanligt. När det gäller småbönder i hemman och torpare så kan det vara lite svårare att få tag på de olika sakerna eftersom att det inte skrevs så mycket om dem som om herrefolket även att det ibland kan vara nästan roligare att läsa om dem och deras strävan i vardagen.
När man släktforskar så är det inte enbart kyrkböcker som man tittar i för att få reda på saker och ting utan man läser samtidigt på om historiska händelser för de olika tiderna och då även lokalhistoria i den mån som det finns och på så sätt kan man bättre förstå hur det var att leva i de olika århundradena. Oftast var det inte speciellt lätt för "det vanliga folket" som levde ute i bygderna vilket en del kan ha lite svårt att förstå. Det var inte bättre förr.

//Daniel

Going back in time part 4, 3e gången gillt

Änganäs utanför Hagelstorp.

När jag för första gången planerade en resa för att hitta släktställen så skrev jag upp att jag ville besöka min morfar mors uppväxtplats i Källeryd Socken. Vad jag inte riktigt visste då var exakt var hon hade växt upp och det blev ingen resa till Källeryd Socken heller för den delen det året. När det var dags för resan förra året så blev det andra ställen som betades av men då visste jag lite mer var morfars mor och hennes föräldrar hade bott. Då hade det kommit fram att de var från Hagelstorp i Socknen men det blev ändå inte att vi åkte dit för det var som sagt andra ställen som vi skulle titta på den gången. Under det här årets gång så har det blivit lite mer än föregående år då det blev en resa i slutet av juni till mina föräldras uppväxtplats. Närmare bestämt en av dem. Det som var lite extra det här året var att förutom resan i slutet av juni så hade jag även en liten lista för att titta på gamla släktställen också.
Den 5e juli så bar det av och just den här gången så hade jag tagit reda på exakt var min morfars mor hade vuxit upp. En gång i tiden så fanns det ett ställe som hette Änganäs, som låg en liten bit utanför Hagelstorp och det var i just Änganäs som min morfars mor växte upp. Även att torpet och namnet har försvunnit mer eller mindre och inte är utmärkt på någon modern karta så lyckades jag ändå hitta det på lite gamla kartor och jag hittade på moderna kartor att det fortfarande fanns en liten väg som gick förbi där torpet hade varit. Det här blev alltså året då vi åkte dit.

Den här skylten är nyare än den andra men dock lite svårare att läsa.

Det som var tråkigt för min morfars mor var att några veckor innan hon skulle fylla fem år så dog hennes mamma i barnabörd som det hette. Med barnabörd menas att hon dog innan barnet föddes tack vare komplikationer i graviditeten. Det kan inte ha varit lätt för familjen. Min morfars mor som var yngst i familjen fick klara sig utan sin mamma. Efter att mamman hade dött 1869 så gifte pappa Andreas om sig och 1872 så fick morfars mor Emelia en halvsyster. Enligt de uppgifter jag har om den här halvsysterna så ska hon som 15-åring ha emigrerat till USA men där har jag tappat alla spår efter henne, så jag vet inte vart hon tog vägen. När Emelia var 15 år 1879 så var hon gammal nog för att börja som piga och flyttade då hemifrån och hamnade til slut på en gård i Södra Berg utanför Åsenhöga och det var där hon till slut fann kärleken i Knekten Gerhard Lantz, som kom att bli min morfars far. 1883 när Emelia var 19 år så dog hennes far på Änganäs och med det så var bägge hennes föräldrar döda. Hennes halvsyster bodde där till 1887 och dennes mor bodde kvar där till sin död 1913. De sista som bodde i torpet lämnade det 1936 och nu för tiden så är det bara murstocken som man kan se som är kvar av det hela.

Det som är kvar av murstocken i Änganäs.

Det är någonting speciellt ändå när man går omkring på ett sådant ställe och man vet att personen man har på bild sprang omkring och lekte på just den här platsen som liten och har gått på just den vägen som man själv precis gick. Samtidigt när man vet att personen i fråga är en del i pusslet till varför man själv är här så blir det lite extra mäktigt.

Huset i Stora Bäckshult.

Det var inte Änganäs som var första stoppet på resan utan det första blev Stora Bexhult eller Stora Bäckshult som det stavas idag där min morfars mors morföräldrar bodde. Det är inte stort i dagens mått mätt men sådana namn fanns trots allt ute på landet där två ställen kunde heta samma och då kunde det bli stora och lilla framför namnet på ställerna. I dagens Stora Bäckshult så finns det idag ett gammalt hus där ingen bor och det är nedgånget så det hade behövts ganska mycket pengar för att renovera det. Den gamla ladugården som står där är idag Sigges loge.

Sörgården i Hagelstorp.

Efter att vi hade varit där så var det dags att åka in till Hagelstorp. Sörgården var en gång i tiden bebodd av förfäder till min morfars mor och naturligtvis så var vi tvugna att titta lite där också. Många i just den delen av släkten kommer från just Hagelstorp eller runt omkring i byggden. Eftersom att det inte var någon direkt som visste någonting om den här delen av släkten så var det inte bara att få vara där i Hagelstorp som var rolig utan det var också roligt att få ta reda på vad det var för folk av var de kom ifrån. Så mycket får man kanske inte reda på vad det var för folk när man går igenom kyrkböckerna men man förstår lite mer vad de var tvugna att gå igenom. Att gå från att inte veta någonting alls till att få veta en del om dem är en resa i sig som man inte kna bortse ifrån.
För er som tycker er känna igen namnet Hagelstorp så kan ni faktiskt ha rätt. Strax söder om Sörgården i just Hagelstorp så föddes faktiskt Uno Svenningsson, så även små ställen kan producera kändisar.
Det var efter det här som vi åkte till Änganäs, eller rättare sagt åkte en bit och gick sista biten. Det är inte alltid som man kan åka hela vägen till alla ställen man ska besöka utan man kan få gå ibland också. Ibland kan man få gå ett par kilometer och ibland så är det bara några hundra meter för att komma fram till stället man ska besöka.

Åstorp i utanför Forsheda.

Efter besöket i Hagelstorp så var det dags att åka vidare. På vägen stannade vi till för att fika lite. Det går ju inte åka omkring en hel dag utan att äta någonting. Vi hittade en liten plats där vi kunde stanna till och när vi ätit klart var det bara att åka vidare genom Värnamo och mot Forsheda. Utanför Forsheda ligger det ett litet ställe som heter Åstorp. Jag har kontakt med en släkting i USA och vi är släkt på min farmors sida. Hans farfars far hette Anders och just denna Anders föddes i Åstorp 1858. Anders emigrerade 1882 till Iowa i USA och där bor hans ättlingar kvar. Mannen jag har kontakt med (släktingen) hade ingen aning om att jag hade hittat stället där hans farfars far föddes så det kom som en överraskning för honom när jag kunde visa bilder från platsen, då han inte visste exakt var hans farfars far hade fötts. Det är roligt att kunna göra en sådan sak ibland när man ändå är ute och ska till andra ställen som ligger på vägen.

Kylebo utanför Reftele.

När vi hade varit i Åstorp så fortsatte vi till sista stället för dagen och det var Kylebo utanför Reftele. Det var just i Kylebo som min farmor och hennes syskon föddes. Det lilla huset stod kvar och där fanns en ladugård och en del andra hus också. Långt fram på 1900-talet så var folk ganska trångbodda och barnen hade oftast inte egna rum, om de inte hade väldigt rika föräldrar förstås. Som jag har skrivit innan här i bloggen så så var torpen oftast små och så även rummen och barnen fick oftast sova tillsammans i samma rum. när det gällde större hemman eller herrgårdar så var det vanligare att barnen hade egna rum, men detta var ju långt ifrån vad en vanlig Svensson hade.

Huset och ladugården i Kylebo.

Eftersom att Kylebo var sista stoppet för den här gången så var det efter det här dags att åka den långa vägen hem igen. Alla ställen som jag hade skrivit upp på listan som jag ville besöka under dagen hade hittats. Självklart så blev det lite småmissar ibland då vi höll på att åka fel men de rättades snabbt till och det blev inga större missöden någon gång. På vägen hem så stannade vi till vid Grännaberget för att äta det sista i den medhavda matsäcken. Att få njuta av utsikten från Grännaberget är faktiskt ett ganska bra avslut på en lång dag med släktställen och släkthistoria.

//Daniel

Vandringen

Husen i Bondarp där mina föräldrar växte upp.

Det var ett bra tag sedan jag skrev någonting här i bloggen, men den som väntar på något gott... ! Tiden har inte riktigt räckt till för mig och jag har hade lite svårt att komma igång med skrivandet under en period plus att ämnena inte riktigt har kommit fram som de gjort innan. Det var ett tag som jag inte skrev på boken heller men den kom igång igen och samtidigt så har ju forskandet kommit att spela en helt annan roll till boken. När allting ska vara korrekt från början till slut så tar det ofta lång tid att få fram allting.
Sommaren är ju här och då har det ju skett en del planeringar för den också för att hitta nya ställen att titta på där släktingar en gång bott. En sak som jag suttit och tittat på under våren har varit småvägar och stigar som mina föräldrar gick i sin ungdom. Den 29:e juni så blev det av att jag, min mor, en faster med son, farbror med fru och en som hade bott granne med dem i deras ungdom tog oss en bit från Bondarp där de hade bott, in på småvägarna till platser där de hade varit under sin ungdom. Den vandringen avslutades vid Töllstorpssjön. När man är ute i naturen så är man ju van vid att där finns en massa insekter och så även här! Mygg och knott är man ju van vid att de attackerar i tid och otid. Getingar och humlor flyger ofta omkring för att leta efter blommor och någon gång kan man se en och annan orm. Något som jag blev attackerad av flera gånger när vi var ute och gick var blindknagg (Småländska). För er som inte vet vad blindknagg är för någonting så kallas de också för blinningar, så det är alltså bromsar jag pratar om. Det var längesen jag blev attackerad av någon sådan men under lördagen blev jag attackerad flera gånger men det var bara en gång som det blev blodvite.

Hässelåsen där torpet en gång låg. De sista flyttade här ifrån 1927.

Ett av ställena som vi besökte var Hässelåsen. Härvid så tillverkade en man bland annat bjällror till kor och får. Han jobbade även åt bonden två dagar i veckan i så kallade dagsverken.

En skorsten som finns kvar efter en byggnad i Hässelåsen.

Hässelåsen låg ganska högt upp, så en gång i tiden så kan det ha varit ganska fin utsikt härifrån.

De som var med. Jag är inte med på kortet då jag tog det.

Totalt var vi sju stycken som gick runt i skogen där de flesta var släkt med varandra. Det var roligt att få träffa på lite släkt igen, då det inte är så ofta man träffar varandra. Det kan gå några år mellan gångerna men så blir det ju roligare när man väl träffas och när det är för någonting sånt här så kommer det ju alltid fram olika historier som de varit med om under ungdomen och sådant är alltid roligt att höra. Ni släktingar som läser det här får gärna skriva ner historier som ni varit med om i er ungdom och skicka dem till mig så ska jag försöka se till att bevara dem för framtida generationer.

En jordkällare tillhörande själva gården.

Till det här torpet så fanns det en ladugård och där fanns det tre kor, vilket var ganska ovanligt på den här tiden. De flesta torpare hade en ko och kanske några höns som kunde värpa ägg. Naturligtvis så fanns det jordkällare och sådant här också, som de hade på den här tiden. Det fanns ju inga kylskåp eller liknande på 1800-talet och då var man ju tvungen att kunna förvara maten på något sätt.

På väg mot Töllstorps sjön.

Efter att vi hade varit i Hässelåsen så var det dags att bege sig till Töllstorpssjön. Det var varmt den här dagen men som tur var så blåste det en del så det kändes inte riktigt så varmt som 28 grader. Töllstorpssjön är en liten sjö där det inte finns många stugor men det är fint där med en stråk runt sjön där man kan gå.

Alla samlade för en fika vid Töllestorpssjön.

Finns det någonting bättre än att sätta sig och fika vid en sjö mitt ute i skogen när man har varit ute ett tag och gått i terräng där det inte riktigt finns några vägar? Hela gänget satte sig vid Töllstorpssjön och njöt av både fikat, sjön och sällskapet. Vattnet var ljummet och vinden fläktade även här.
Efter att vi hade varit vid sjön så splittrades vi och en del åkte hem och fyra av oss fortsatte till nästa ställe. Efter att ha stannat till i Gnosjö så fortsatte vi fyra till Bygget, som ligger några kilometer därifrån.

Bygget och huset som min morfars far byggde.

Det var på Bygget som min släkt på min mors sida bodde under flera generationer och vi var där för att försöka leta efter lite stigar som min mor hade gått som liten, mellan Bygget och Svenshult. Det var lite för igenväxt för att man skulle kunna hitta någon stig vid Bygget så efter en stund så gav vi upp. Efter detta så åkte vi hem till min faster och kusin för att vila upp oss efter dagens strapatser.

Knekttorpet vid västra lägret i Skillingaryd.

Ett av husen vid knekttorpet. i Skillingaryd.

Ladan vid torpet i Skillingaryd.

Alla husen med knekttorpet i mitten.

När jag och min mor åkte hemåt på söndagen så stannade vi till vid Västra Lägret i Skillingaryd för att titta på knekttorpet som de har ställt upp där. I dagens läge så tycker man att det ser idylliskt ut med det lilla röda torpet och de små husen runt omkring men att bo där på 1800-talet var inte riktigt så idylliskt. Ni kan ju själva tänka er när det bor två vuxna och 11 barn i ett sådant litet torp, då inser man ganska snabbt att man har det ganska bra i dagens läge.

Efter stoppet i Skillingaryd så tittade vi till ett hus i Vaggeryd som min mormor hade bott i fram tills för 35 år sedan. Jag kommer fortfarande ihåg att vi brukade besöka henne där och när vi ändå var i Vaggeryd så åkte vi förbi en kusin till min mor som inte verkade vara hemma.

Efter allt detta så var det dags att åka hem efter en händelserik helg med många saker sedda. Kan ju erkänna att man var lite trött efter helgen.

//Daniel

Julhelgen är här

Jag tänkte passa på att önska alla släktingar och vänner som läser min släktblogg en riktigt god jul och ett riktigt underbart nytt år.
Jag har varit lite dålig på att skriva här de senaste månaderna men det har sina förklaringar med jobb och research för boken jag håller på med och en massa annat. Allting tar trots allt sin lilla tid.

Ni kan ju passa på nu när det är långledigt att läsa gamla inlägg här i bloggen och kanske göra en liten tävling av det hela för att se hur mycket ni kan om historia. Kanske man kan ta lite om hur julen firades förr? Då kanske det kan vara bra att läsa på lite om det i inlägget Julen är här eller kanske läsa lite om nyår och hur det firandet har förändrats i inlägget Fira in det nya året!
Om man inte vill göra en tävling om jul och nyår så kanske Brott och straff i skammens namn vore någonting för er? Det finns ju också den möjligheten för er att tävla om vem det är som vet mest om de gamla släktingarna och var de har bott genom tiderna och då finns det ju flera inlägg här i bloggen som ni kan läsa om och om igen.

Historia och släkt är ju något jag skriver om här i bloggen och det var ju tack vare de historiska reformerna som gjordes på 1500 och 1600-talen som har gjort att man idag kan sitta och släktforska som man gör med kyrkböcker och militära handlingar. Det är ju jag tacksam för.

Jag lämnar er här nu med en gammal klassiker som publicerades första gången i tidningen Ny Illustrerad Tidning, 1881. Det är Viktor Rydbergs Tomten som jag pratar om naturligtvis.

Mycket nöje:

//Daniel

Farfars släkt Södra Hestra och Långaryd

När jag började släktforska för ett par år sedan så var det som lockade mig, morfars släkt. Jag hade redan en liten del där som jag skrivit om tidigare i bloggen. Allt eftersom tiden har gått så har jag utökat släktträdet en del. nu har jag inte längre bara min morfars sida, utan jag har även min mormors, farmors och min biologiska farfars sida. Det är just den sistnämnda jag tänkte skriva om en del i detta inlägg.

När jag skriver min biologiska farfar så var det nämligen som så att han lämnade min farmor när min pappa var väldigt liten, bara några år gammal. Jag träffade aldrig den farfar utan växte upp med en annan "farfar". Arvid, som  min biologiska farfar hette, föddes i Södra Hestra Socken i Jönköpings Län 1918. Han var den yngste av 3 syskon, men de skulle egentligen ha varit fyra. Det var nämligen så att när Arvid föddes så kom det ytterligare ett barn, alltså Arvids tvilling. Detta tvillingbarnet var tyvärr dödfött. Jag har under åren inte vetat speciellt mycket om den här delen av släkten men har under de senaste 5 åren börjat få reda på lite mer och genom släktforskningen gått tillbaka i tiden och är för tillfället på 1680-talet där första är född. Jag gräver naturligtvis vidare där så troligtvis så kommer årtalen förändras med tiden.

Södra Hestra socken var boplatsen för människorna på fädernas sida och de kom dit på 1810-talet. Innan dess så så kom de från Långaryds socken. Om den här släkten från Långaryd tillhör den största kartlagda släkten som funnits med i Guinness rekordbok vet jag ännu inte eftersom jag inte har kommit riktigt så långt än men jag lär väl komma tillbaka om det om det nu skulle vara så.
Även om jag bara har börjat lite smått med den här delen av min släkt så är det lite intressant att få reda på varifrån de kommer. Med tiden så kommer jag säkerligen att få reda på mer om vad det var för personer. Jag vet att några var torpare men vad de andra var är ett av de uppdrag jag har framför mig att ta reda på.

Som jag skrivit någon gång tidigare här i bloggen så tar släktforskning tid. De här två åren som har gått för min del är ingenting mot hur länge en del andra har släktforskat. 40 år har jag hört att en del har hållit på och även de säger att man aldrig blir klar. När man har tusentals personer i släktträden så tar det enorm tid att hitta allting om varenda individ. Det är ju inte direkt så att man kan googla fram personerna eller saker om dem. Det hade varit trevligt om det hade varit så lätt men tyvärr så har man inte sådan tur. Naturligtvis så datorernas intåg i släktforskningen gjort allting lättare men man måste ändå sitta och leta väldigt mycket i olika gamla dokument från de olika tidsepokerna. Att läsa dokumenten är ju också en sådan sak som man kan ha lite svårt för ibland då allting var skrivit för hand förr i tiden och alla hade inte så bra handstilar. Detta har jag också skrivit om tidigare här i bloggen.

Att släktforska är både roligt och spännande och det kan vara frustrerande ibland när man inte hittar det man letar efter men med tiden så hittar man det mesta.
Lär dig av historien, lev i nuet och blicka mot framtiden.

//Daniel

2 år i släktforskningens tjänst

Det har nu blivit två år i släktforskningens namn för min del. Tiden den går fort och man hinner knappt förstå vart den tar vägen ibland. Jag är fullt medveten om att jag inte har skrivit någonting i bloggen på några månader men det beror inte på tappat intresse eller att jag slutat med släktforskningen. Snarare tvärt om faktiskt. Under sommaren så började jag faktiskt att skriva lite på en bok. Boken kommer att handla om min morfars far, Gerhard Lantz och en del av hans liv med start den dagen han blev antagen som knekt 1881. Det går långsamt då jag jobbar på dagarna och försöker få fram så mycket information som möjligt till boken på kvällar och helgerna. Kyrkböcker och militära böcker som Generalmönsterrullarna ger inte all information som man kanske vill ha utan ofta får man försöka läsa lite mellan raderna plus läsa på 100 andra ställen för att få reda på hur allting egentligen gick till. Är man intresserad av historia som jag är, så gör det inget att man får läsa på många olika ställen för att få reda på saker för det kan göra att man får fler infallsvinklar på allting. Det må ta sin tid med boken men då jag inte har någon deadline så får det ta den tid det tar.

Vad har egentligen hänt det senaste året inom min släktforskning kanske ni undrar? En del har jag redan skrivit om här i bloggen. Efter två år som släktforskare så har jag och min mor gjort två resor tillbaka i tiden för att hitta ställen där släkt en gång bott. Kanske bättre att säga att det var jag som hittade ställena innan vi åkte och sedan gav direktioner vart vi skulle åka. Som jag skrev i maj i mitt inlägg, Planläggning så är det en del man måste göra för att hitta de olika ställena. Det är inte bara att gissa var det låg, för då hamnar man fel direkt. Ibland kan man få svar från hembygdsföreningar var olika ställen har legat, ibland hittar man det på Riksantikvarieämbetet och ibland så hittar man ställen genom lokala släktforskarföreningar. Det kan även vara så att man kanske inte hittar ställen alls. Att inte hitta ett ställe har faktiskt hänt mig. Det var inför resan i somras då jag letade efter ett ställe som på 1500-talet hette Stackarp. Hur mycket jag än sökte på olika ställen och hur mycket jag än frågade runt så kunde jag inte hitta var just den här platsen hade legat! Jag har fortfarande inte hittat den.
Som jag skrev i blogginlägget Going Back in Time Part 3 Second Coming så var det inte enbart jag och min mor som gjorde resan tillbaka i tiden det här året. Med på resan var en faster och en kusin till mig, vilket gjorde resan ännu mer speciell. En person kommenterade det hela med att nästa gång kanske det behövs en hel buss för att få plats med alla släktingar som vill följa med. Naturligtvis så får alla släktingar som vill följa med.

Den kontakt som jag fick förra året på min morfars sida pratar jag fortfarande med och vi utbyter fortfarande saker om de olika delarna i familjerna och det är faktiskt trevligt att ha en kontakt "across the pond" som man är släkt med. Hon bor fortfarande kvar i samma lilla stad i Iowa dit hennes morfars far emigrerade till 1887. Hennes morfars far är bror till min morfars far Gerhard.
Under Oktober så dök det faktiskt upp en ny kontakt och den här gången så var det på min farmors sida. Fick kontakt med en man i 70-års åldern som med hjälp av sin brorson släktforskade en del. Det visade sig att en släkting från Forsheda hade emigrerat 1882 till en liten stad i Iowa, ett par mil från staden där släktingen på min morfars sida bor. De känner inte varandra och det gjorde troligtvis inte släkterna på 1800-talet heller. Det är trots allt lite roligt att man får kontakt med olika släktingar sådär som bor så pass nära varandra där familjerna kommer från ungefär samma områden i Sverige. Det är också roligt att få höra deras syn på släkten och sådant.

Jag tycker fortfarande att det är roligt med släktforskning och kommer att hålla på med det i några år till. I början så var det mycket att leta fram släktingar men nu har det mer blivit att jag börjat gå in på djupet för att få reda lite mer om personerna som en gång levt. Allting med släktforskning tar sin tid och ibland så kan det ta väldigt lång tid innan man hittar det man är ute efter och som jag skrivit innan så är det en del personer som kan vara inlindade i gåtor, där man kanske inte riktigt vet var de kommer ifrån från början eller vet vilka deras föräldrar var. Mycket av det man kan hitta är lätt även om många kanske har svårt att läsa prästernas handstilar många gånger men man lär sig efter ett tag och det har även jag gjort och många gånger läser jag texter från 1700-talet med någorlunda lätthet.
Även att jag nu har hållit på i två år med släktforskningen så känns det som om jag bara har börjat och knappt skrapat på ytan. Givetvis vet jag bra mycket mer om släkten nu än vad jag gjorde för två år sedan men det finns mycket kvar att lära sig. som jag nämnde så är det fortfarande en del gåtor som inte har blivit lösta än, men samtidigt så vet man att släktforskning inte är någonting som man blir riktigt klar med, utan det finns alltid någonting som man kan hitta och göra. Släktforskning är en hobby som man håller hela livet ut.

//Daniel

Törestorpssläkten

Törestorps Mellangård som det ser ut idag.

Efter att ha varit i Törestorp och tittat på gården där plus att pratat lite med folket som bodde där nu så tänkte jag att det kanske kunde vara roligt att skriva lite mer om den delen av släkten som en gång bott där. Min farmors släkt bodde trots allt i Törestorp omkring 150 år, mellan tidigt 1600-tal fram till mitten av 1700-talet.

Eftersom att jag redan skrivit om den förste i släkten på Törestorps mellangård i mitt förra inlägg så tänkte jag att jag fortsätter därifrån:

Lars Assarsson äger och brukar halva skattehemmanet Stackebo, Gnosjö. Gården köper han av sin far Assar Arvidsson 1619.

Bruket i gården tycks ha varit relativt omfattande och av boskapslängderna 1638 framgår att man hade 2 oxar, 10 kor, 4 kvigor, 6 gamla får samt 12 unga får, 1 risbit, 6 gamla getter samt 14 unga getter och 1 gammalt svin. Utsädet utgjordes av 5 tunnor.

År 1634 säljer Lars Assarson och brodern Filip Assarsson en systerlott i Törestorp Mellangård till systern Elin Assarsdotter för 58 daler "gott gängse mynt". Troligtvis har dock Lars Assarsson kvar en och en halv systerlott i Törestorp Mellangård.

Lars Assarsson är ibland nämndeman vid så kallade fjärdingsting. Lars förekommer också som undertecknare av mantalslängden, vilket innebär att han sannolikt varit kyrkans sexman.

Vid höstetinget 1664 begär Lars Assarsson tillsammans med kyrkoherden Bergerus Colliander i Åsenhöga att hejderidaren eller skogvaktaren och några nämndeman skall besiktiga några "skadliga" ekar i deras åker.

Ladugården till Törestorps Mellangård hur den ser ut i dagens läge.

Jöns Larsson, Ungefär 1610 - 1677, Hemmansägare i Törestorp Mellangård, Glasmästare, nämndeman, riksdagsman.
1656
Enligt domboken (Västbo renoverad dombok (9b), VT1656) köper Jöns [Larsson] glasmästare i Törestorp följande delar i Mellangården:
- 1 systerlott av Lars Filipsson, Kallset, Jöns Filipsson, Målskog och Marit Filipsdotter, Högshult, som utgör 1/9 del av hela gården.
- 1 systerlott av Jöns Larsson och Lars Jönsson, Bränneshylte, för 16 rdr
- 1 systerlott av Karin Arvidsdotter i Gynnås (genom mannen Per Jonsson), för 15 rdr
- 1 lott av Ingrid Arvidsdotter, för 15 rdr
- 1 del av Arvid Arvidsson i Hästhult, för 30 dlr. Köpet har klandrat av Arvid vid föregående ting men förlikning har skett där Arvid får ytterligare 4 rdr.

Assars son är Lars Assarsson i Stackebo och dennes son är ovannämnde Jöns Larsson i Törestorp vilket explicit framgår vid höstetinget 1665 (Västbo AI:4) "...Nämdeman Jöns Larsson i Thörstorp berättar effter sin fader nu döder at hans faderfader fordom Captein Assar Arfuidsson i Thörestorp, sände sin son Lars Assarsson som finns i wittnes skrifften förnembligast infördt män nu döder..."

Se: Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Jönköpings län EVIIAAAC:10 (1659-1665) Bild 810 (AID: v190286.b810, NAD: SE/VALA/0382503)

Assar Jönsson 1640 - 1724, Glasmästare, sexman. Blev högst 84 år.

Olof Assarsson, 1678 - 1762, dör på Törestorps Östergård

Det är här som släktens regim i Törestorp dör ut. Under den här tiden så har alltså inte bara mellangården varit i släktens besittning utan även öster och västergårdarna.

Att kunna följa flera genearationer på en och samma plats kan ofta vara väldigt roligt, även om det också är roligt att se dem sprida ut sig i de olika delarna av landskapet. Vad jag har sett så är de olika släkterna oftast koncentrerade inom en viss region. Givetvis kom det in personer från andra områden som jag skrivit om i tidigare inlägg och som jag säkerligen kommer att skriva om i framtiden också.

Ni som tillhör de olika släkterna får givetvis kontakta mig om ni har historier som ni hört om olika släktingar så att de kan bli bevarade för framtida generationer. De skulle säkert gärna kunna läsa om släkten även då.

//Daniel

Going Back in Time Part 3 Second Coming

Då har man varit iväg på en liten resa tillbaka i tiden igen. Som jag skrev i inlägget Planläggning så var det dags för lite andra ställen och lite andra delar av släkten den här gången.

Västra Lägret

Utställning av ett soldattorp på Miliseum

Det första stället man hamnade på efter en liten fika hos en släkting på morgonen var Västra Lägret i Skillingaryd. Från 1680 talet och frammåt så har det varit en militär övningsplats. Flera generationer av knektar och militärer i släkten har övat på just denna plats när de inte var ute i fält och krigade förstås. Det används fortfarande ibland som övningsplats för militärer även att det kanske inte är på samma sätt som förr. Där ligger nu också ett militärhistoriskt museum som de har förkortat till Miliseum.
Min morfars farfars farfar Jonas var 203 cm lång och jag är knappt 169 cm lång och jag fick böja mig för att komma in i torpet!

Insidan av ett knekttorp.

Förutom övningsfältet finns där även en del byggnader från svunnen tid. Baracker, mässhall, torp och andra byggnader finns idag inom området och många av byggnaderna uppfördes under 1800-talets andra hälft. Från början så fick knektarna sova i tält på området innan barackerna byggdes och de åt ute i det fria. Det är lite speciellt att gå där ens förfäder en gång har gått.

Eftersom att vi hade stannat till hos en kusin till min mor innan vi skulle till Västra Lägret så blev vi sena och vi åkte vi direkt till en faster till mig från Miliseum för att äta lunch vilket också var väldigt trevligt.
Efter lunchen hos min faster fortsatte resan.

Törestorps Mellangård

Huset som det ser ut idag i Törestorp.

Törestorps mellangård tillhörde släkten på min farmors sida en gång i tiden.
Den förste i släkten som bodde här var en man vid namn Assar Arvidsson och han var född 1555 i Stackebo utanför Gnosjö. Det är inte riktigt klart när han flyttade hit första gången men det kan ha varit under tidigt 1600-tal så hans son verkar vara född just här 1610. Familjen bor 1613 i Törestorp Mellangård, Kulltorp, men finns 1614 och 1615 i Målskog, Kulltorp, för att 1616 åter bo i Törestorp Mellangård. Familjen äger också Stackebo, Gnosjö. Just Stackebo återkommer jag till.
Just hur de kom att äga Mellangården är en lång historia men jag ska försöka sammanfatta den här:
I egenskap av knekthövitsman är Assar Arvidsson befälhavare för en fänika. Fänikan är under hela 1500-talet den högsta enheten av fotfolk och består av uppemot 500 personer. I början av 1600-talet blir fänikorna mindre och få då benämningen kompani.

Assar Arvidsson deltar i krigen i Ingermanland och Livland. Han deltar troligen också i slaget vid Stångebro år 1598.

Under en vistelse i Livland anklagas Assar Arvidsson för att ha slagit ihjäl en Peter Götarsson. Han befriar sig från denna anklagelse genom en tolvmannaed, som avläggs vid ett ting i Brödrahalla 1604-10-12 (Västbo 6, Laga ting 1604-10-12).

Iståndsättandet av slottet i Jönköping är något Karl IX visar stort intresse, då detta är en viktig del i försvaret mot Danmark. År 1610 beordras hövitsmännen Assar Arvidsson och Håkan Assmundsson av kungen att med sina knektar delta i att "fullfölja med byggningen vid Jönköpings slott". Båda hövitsmännen tillsägs att vara på plats, för att säkerställa att knektarna utför arbetet "med flit" och att de "icke någon försumlighet företager".

År 1611 får Assar Arvidsson avsked från tjänsten som hövitsman av Karl IX. Det uppges att Assar "för ålder och långelig tjänst" inte längre kan utföra sitt "ämbete". Villkor för avsked är dock att han i den "påbegynta fejdetiden" mot danskarna, om det behövs, samlar ihop allmogen i Västbo och intilliggande härader och "det mesta honom möjligt är" hindrar danskarna.

I samband med avskedet får Assar Arvidsson "för hans långlige och trogne tjänst" under sin livstid frihet från alla årliga utlagor "vissa och ovissa" för sin gård. I det kungliga brevet förbjuds uttryckligen "fogde eller skrivare därsammanstädes som nu är eller framdeles komma kan att göra honom härpå hinder eller fång".

Under kriget anfaller danskarna Jönköping men tvingas 1612 att dra sig tillbaka längs Nissastigen under mycket svåra härjningar för befolkningen. Mer än 200 gårdar bränns. Försvaret i Västbo organiseras troligen av Assar Arvidsson.

I ett kungligt brev utfärdat av Karl IX och daterat i Värnamo 1613-01-17 förlänas han Törestorp Mellangård, Kulltorp, genom ett brev. Detta är sannolikt en bekräftelse på den rättighet han får redan vid avskedet 1611.

År 1619 säljer han Stackebo, Gnosjö, till sonen Lars Assarsson.

1613 Assar Arvidsson får kungligt förläningsbrev på Törestorp Mellangården.

För att gå framåt i tiden i det här släktledet så är det först på 1700-talet som historien om Törestorps Mellangård tar slut för släkten. Det är på 1740-talet som den siste dör i det här släktledet som bor just på Mellangården, men det är inte slutet för släkten i Törestorp. På 1760-talet så dör de sista i just Törestorp men då är det inte i Mellangården utan då är det på Östergården. Även Västergården i Törestorp var i släktens ägo under en tid.
På den här tiden så hade släkten hunnit sprida ut sig en del, bland annat till Christergården i Kärda, Södra Unnaryd och Kvarnabo. För en kusin till mig så är det säkert roligt att höra att just Kvarnabo har tillhört släkten en gång i tiden då hon bor just där nu med hennes man. Den 21 December 1723 föddes Anna Olofsdotter i Törestorps Östergård. Jag vet inte vid skrivandets stund om hon gifte sig eller om hon skaffade barn eller någonting sådant men jag vet att hon dog den 7:e Maj 1798 i Kvarnabo. En sak som är rolig i historien är att min kusins mans farfar är född just i Kvarnabo!

Stackarp och Stackebo
Nu ska vi längre tillbaka i tiden än släkten i Törestorp. Vi ska till den tidigast födde i släkten på min farmors sida och den tidigaste födde som jag hittat i något släktled. De första indikationerna jag fick om den här mannen så skulle han ha varit född 1529, alltså 6 år efter att Gustav Vasa blev kung över Sverige. Hans namn var Arvid. Vid den här tiden så var inte dokumentationen av födda, döda, gifta och sådant speciellt utvecklat här i Sverige men det skulle utvecklas mer och mer under 160 år till 1680-talet då det blev fastställt att prästerna skulle dokumentera de som bodde i socknarna, men på en del ställen så kunde det dröja en bit in på 1700-talet innan allt var igång på allvar.
Arvid är född och uppvuxen i Stackarp som låg "näst intill" Tyngels by i Kulltorp. År 1619 uppges han minnas mer än 90 år tillbaka i tiden, vilket pekar på att han är född i mitten på 1520-talet. En annan tolkning är att han kanske kunde vara 90 år men detta är diskutabelt.

Arvid är nämndeman i Västbo häradsrätt i över 40 år och är belagd som sådan åtminstone 1589.

Arvid eller hans hustru har arv i Beckhult, Källeryd, och möjligen också i Österskog, Kulltorp.

År 1619 förekommer en tvist där fru Brita i Aggarp och Erik Månsson till Herrestad låtit bygga ett torpställe, Lövön, under Herrestad trots att Lövön av hävd, uppges tillhöra Västbo. I samband med denna tvist vittnar Arvid:

"... att den tid han var vallgosse och en dräng som bodde i Tyngel skulle hava hans syster då följde han med dem i Tyngel in på Lövön, och flådde bast, och det skedde med allas deras samtligas lov, som i Tyngels by boendes voro, item att han aldrig annat av sina gamla föräldrar, hört eller förnummit haver än Lövön av heden hög och urminnes tid, haver lytt och legat till Tyngels by, der uppå han gjorde sin salighetsed på lagboken". ( Västbo:6, ST1619, Nr 8)

Att flå bast är att ta barken från träd och liknande som man kunde sälja och tjäna pengar på under den här tiden.

Arvid är också riksdagsman.

Jag letade efter stackarp i en och en halv månad men lyckades inte hitta det även att jag frågade runt i hembygdsföreningar, facebookgrupper och kollade på andra ställen. Det kan var väldigt svårt ibland att hitta ställen som är 500 år gamla men det är aldrig omöjligt. Det kommer bara ta lite längre tid att hitta det helt enkelt!

Utsikt från Stackebo

Efter att han hade bott utanför Tyngel så flyttade Arvid till Stackebo utanför Gnosjö och det var här han blev riksdagsman.
Exakt när Arvid flyttar till Stackebo utanför Gnosjö vet jag inte men en gissning är att han flyttar dit under tidigt 1550-tal.

Bårebo

Under en tid så bodde min mormors föräldrar i just Bårebo. De hade gift sig den 30:e December 1905 i Byarum och bodde först tillsammans i Svenshult i Åsenhöga Socken innan de flyttade till just Bårebo en bit från Gnosjö den första Augusti 1906. Den 30:e Augusti samma år föddes deras äldsta barn och första dotter Alva. Efter att i flera år haft anställning hos fabrikör Boreus i Gnosjö, inköpte han Svenshult i Åsenhöga, dit han med familjen flyttade 1914. Nu hade de även sonen Herbert med sig som föddes 3:e Mars 1910. Den 11:e Maj 1917 så föddes deras tredje och sista barn och denna gång var det i Svenshult barnet föddes. Namnet på dottern blev Kerstin Pettersson och just den här personen blev till slut min mormor.

Svenshult idag.

Svenshult

Just Svenshult var inte i släkten så länge som de andra ställerna men det är trots allt värt att nämna och vara där eftersom att min mormor föddes där och även min mor bodde där ett tag.
Johan och Axia som min mormors föräldrar hette hade det inte lätt, speciellt inte min mormors mor.
Johan var med om en olycka där han fick en kraftig smäll mot huvudet och blev efter detta som ett litet barn i sättet.
Året var 1922 och Johan skulle till kvarnen i Gnosjö för att mala då hästen skenade och körde då på ett träd och spräckte skallen och blev som ett barn efter detta. Den 12-årige sonen Herbert tog därefter över sysslorna på gården.

Hagen

Huset i Hagen som det ser ut idag. Innan 1875 hette det Svenstorp och var bara ett torp istället för ett Hemman.

Från början så hette det faktiskt inte "Hagen" utan det hett faktiskt Svenstorp. I flera generationer så bodde min mormors fars släkt just på den här platsen då det hette Svenstorp och det hette så även när min mormors far, Johan föddes 1872. 1875 så köpte Johans far Peter en bit mark runt torpet som de hade och skapade då ett hemman. På den här tiden så nämndes hemmanet som Hagen bara ett par gånger i kyrkböckerna för att sedan gå över till Svenshult. Nu för tiden så står det Hagen när man tittar på kartor och sådant. Exakt när den delen av släkten kom till Svenstorp/Hagen vet jag inte men som det ser ut som så bodde de där redan på 1760-talet vilket gör att de har bott grannar med min morfars farfars farmors far, alltså den förste knekten på bygget som tillhörde min släkt.

Torpet Sjöaryd

Skylten för torpet Sjöaryd med utsikt mot Skärvsjö.

Den första knekten på Bygget i Åsenhöga Socken, även kallat soldattorpet 123 Håkentorp, eftersom att det tillhörde Håkentorps rote, som tillhörde den släkten jag kommer ifrån dog 2:a Juli 1790 av Bröstfeber. Bröstfeber var lunginflamation. På den här tiden så beskrev man mer symptomen av sjukdomen än själva sjukdomen. Torpet Sjöaryd fick senare ge namn åt Missionsförsamlingen. Den sista som bodde på det här topet lämnade det 1870 och missionsförsamlingen startade 1884. Assar Zachrisson Moberg som dog här 1790, föddes 1722 i Knekttorpet 102 Sneppabo.

På den här tiden så bodde de sällan kvar på platsen efter de hade pensionerats som knektar utan de fick flytta någon annanstans. Det var först under andra hälften av 1800-talet som de kunde bo kvar på platsen men endast om det fanns ett extra hus där de kunde hysas in. Då kallades de inhysningsmän och kvinnor. Inhysningsfolket var de som inte fick plats i fattigstugan eller om det inte fanns någon fattigstuga i närheten. Även att knektarna fick pengar efter att de hade pensionerat sig efter 30 år i tjänst så hamnade de ofta i backstugor eller fattigstugorna efter avtjänad tjänstgöring inom det militära. Ofta kunde de få ett torp där de kunde försörja sig men det var oftast för litet så de knappt klarade sig. De var helt enkelt tvugna att gära dagsverken under resten av sina liv för att få allting att gå ihop.

Soldattorp 102 Sneppabo

Sneppabo. På den här åkern låg Knekttorpet 102 Sneppabo. En bit mellan stenen och skogsbrynet låg torpet.

Sista stoppet för dagen blev en åker. En gång i tiden låg det här faktiskt ett soldattorp vid namn Sneppabo. Det låg enligt kyrkböckerna i Åkers Socken även att det låg nära Skillingaryd. När jag satt med planeringen för var vi skulle stanna till och tittade på olika kartor från olika tidsperioder så fann jag här flera olika stavningar. Utöver Sneppabo så fanns även stavningen Snäppabo men även Snippabo. Man kan ju undra om den sistnämnda stavningen kan ha haft en lite annan betydelse än vad den har idag!?
Det var här som den första Knekten i släkten på Bygget, föddes. Bygget hette inte Bygget från början som jag skrivit i något annat inlägg utan det hette faktiskt Lerbacken från början. Historien bakom detta är att det från början låg en gård på den här platsen, men eftersom att den inte gick med vinst så lade regeringen ner den på 1670-talet. När de startade indelningsverket 1680 så tänkte de att detta kunde vara en bra plats att placera ett knekttorp på eftersom att det redan fanns mark som hade odlats där. Tror att jag redan skrivit om det här innan här i bloggen.
Assar Zachrisson hette han från början när han föddes här 29:e Augusti 1722 men fick knektnamnet Moberg när han började som knekt.
Jag har tidigare skrivit om Hemmershult i Fryele och här finns själva kopplingen. Assars pappa som hette Zachris Assarsson och fick senare det militära namnet Hagman. 1717 - 1743Fo 1698, i Norge 1718 - 1719, bär vid GM 1741 namnet Hagman, men är sjuk vid galarkomenderingen s å, kommenderad i galären Düker 1742, korpral vid nr 93 Mjölhult 23 Febr 1743.

Vid Snäppabo tog det hela slut för den här gången. Eftersom att vi åkte med min faster från Rösberga så åkte vi dit för att byta bil så att vi kom hem igen. Det blev en resa på totalt mellan 40 och 45 mil med stopp hos lite släktingar som alltid är trevligt att träffa!
Ni släktingar som vi har träffat den här gången och som har fått lite extra att prata om genom den här resan som jag och min mor har gjort i år får inte glömma att det här är bara en liten del av det som finns i släkten. Vi kommer tillbaka igen med mer information och fler ställen man kan titta på.

Ingen nämnd, ingen glömd!

Mvh
//Daniel

Hagelstorpssläkten

Gerhard och Emili Lantz (född Andreasdotter) på trappan till Bygget i Åsenhöga socken. Bilden är troligen tagen någon gång under tidigt 1920-tal.

Hagelstorp i Källeryd socken, eller Källerö som det också kallades var och är en liten by med några få gårdar runt omkring.
Vad har denna lilla by med min släkt att göra? Det ska jag försöka förklara.
Min morfars mor, Emelia Charlotte Andreasdotter föddes i just Hagelstorp. Det var ju lätt. Behövdes ju inte mer än så! Eller? Kanske kan skriva lite mer än så! Emelia eller Emili som det står i födelseboken föddes den 27 april 1864 som yngsta dotter till Andreas Magnusson och Sara Ericsdotter. De var också födda i Hagelstorp.
Den tidigaste födde i just den släktgrenen som jag i skrivandes stund hittat föddes 1654 i Sörgården just i Hagelstorp. Med tiden så kan jag säkert hitta tidigare födda i släkten just omkring Hagelstorp men det är en senare fråga det.

Emili's faster, Anna Christina Magnusdotter, född 1825, gifte sig på 1850-talet med en Svenning Alexandersson och de fick 1859 sitt första barn, en dotter och fram till 1867 så fick de 3 barn till, 2 döttrar och en son. Sonen fick namnet Malkolm Sveningsson och där startades en Sveningsson-gren i just Hagelstorp. Det finns personer vid namn Svenningsson i Hagelstorp som bor där idag men om dessa tillhör samma släkt vet jag inte ännu.

Det är nog nu en del som undrar hur det kommer sig att Emili kom till grannsocknen? När hon var blott 15 år gammal, 1879 så flyttade hon och började som piga. Från 21 Oktober 1879 fram till 20 Oktober 1882, står det inte var hon bodde men just just 20 Oktober 1882 så flyttar hon iaf in till Södra Berg i Åsenhöga Socken och gården ligger mellan byn Åsenhöga och Bygget. Med största sannolikhet så var det här hon mötte kärleken.
Den 25 Juni 1881 så tog sonen till Jonas Lantz, nämligen Sven Gerhard, över Bygget och blev den siste knekten i ledet. Som knekt var man tvungen att göra dagsverken på olika gårdar som behövde lite hjälp utöver det som drängarna och pigorna gjorde. Det brukade för det mesta vara gårdarna runtomkring torpet där knekten bodde som fick hjälp och en av gårdarna som låg ganska nära Bygget där Gerhard var knekt, var Södra Berg. Sannolikt var det just där han mötte kärleken i Emili Andreasdotter någon gång efter 20 Oktober 1882.
Den 27 Mars 1886 alltså en månad innan Emili fyllde 22 så blev det lysning mellan henne och Gerhard Lantz som skulle fylla 25 några månader senare, och den 24 April samma år så gifte de sig.

Det var lite om just Hagelstorp-släkten där min morfars mor kommer ifrån.

Vigselålder

När fick man egentligen gifta sig genom århundraderna och hur har lagen ändrats? Ska försöka förklara det här.

Gällande lag i början av 1600-talet. Vigselåldern var ej inskriven i lagen, men troligen var den i praktiken 15 år för män och 13 år för kvinnor.

1734-års lag började gälla 1/9-1736. Vigselålder skrivs in i lagen för första gången. Kvinnan ska vara minst 15 år och mannen minst 21 år, yngre fick gå till  kungs.

1745. Sänkning av ålder till 17 år för "lappdrängar" med nödtorftiga insikter i kristendomskunskap.

1758. Sänkning av ålder till 18 år för alla allmogens söner om de kunde försörja en familj.

1840-talet. Nu skulle kvinnan vara minst 15 år och mannen minst 21 år. Kungen beviljade dispens till ynglingar över 18 år som hade sina föräldrars tillåtelse och kunde försörja en familj. "Lappdrängar" behövde dock bara vara 17 år om de hade nödtorftiga kristendomskunskaper.

1892. Höjning av kvinnors ålder till 17 år utom för "lappkvinnor". "Lappdrängar behövde ej länge ha försvarliga kristendomskunskaper för att få gifta sig vid 17 års ålder.

1915-års äktenskaps lagstiftning. Höjning av kvinnors ålder till 18 år. Undantagen för "lappfolket" avskaffades.

1968 började gälla 1/7-1969. Nu blev 18 år lägsta åldern för både män och kvinnor men de måste ha sina föräldrars tillstånd om de var under 20 år och inte varit gifta förut. Den som ville gifta sig före 18 års ålder fick söka tillstånd hos länsstyrelsen.

1973 började gälla 1/1-1974. Lagen ändrades så att inget tillstånd från föräldrarna behövdes för de som fyllt 18 år.

Det brukar bli många bud om olika saker, inklusive giftermåls-ålder, genom tiderna och då kan det vara bra att ta reda på vad som verkligen stämmer.

//Daniel