Fira in det nya året

Nyårsfirande är känt i det sentida svenska bondesamhället liksom i vår tid. Man vakade in det nya året och sköt skott med bössor. Ville man veta hur det kommande året skulle gestalta sig så var detta en bra tid för att förutsäga det.

Fira in det nya året är någonting de flesta gör.
Firandet av tolvslaget är årets första kalenderfest. Nyårsaftonen har sitt namn Sylvester efter påven Silvester, som dog den 31 december år 335. I traditioner utanför Västerlandet och i olika tidpunkter i historien förläggs som bekant det nya året till andra tidpunkter. I Sverige var den 25 december nyårsdag fram till 1500-talet, men firades på vissa håll ända in på 1700-talet.

Precis som julnatten var nyårsnatten laddad med magisk kraft. Då var det lämpligt att förutspå hur det kommande året skulle gestalta sig beträffande skörden, giftermål och eventuella dödsfall. Den unga flickan som ville se in i framtiden skulle niga tre gånger för nymånens skära och läsa upp en vers av nedanstående lydelse:

God dag, nyårsny
Säg mig vems bröd jag ska baka
Vems säng jag ska bädda
Vems barn jag ska föda

(ur "Den stora julboken" av Jan-Öjwind Swahn)

Från Västergötland berättas om flickor som gick ut vid 12-slaget och sopade ett litet stycke ifrån förstutrappen åt gården. Nästa dag skulle den tillkommande komma till gården.

Teknikerna för att spå var många, men spådom i kaffesump eller tenn användes ofta. Från Småland berättas om bonden som tolkade nyårsnyet (nymånen) så att lika många dagar som nyårsnyet doldes av moln, lika många dagar skulle säden ligga i jorden.

Vaka in det nya året

Att vaka in nyåret är en sen tradition och en borgerlig företeelse vilken med tiden spritt sig i alla samhällsklasser. Nyårsringningen, som i vår tid fått så stor roll, spreds via radion från 1920-talet. Dock förekom nyårsringning på Skansen redan 1893, på initiativ av Artur Hazelius.

Under efterkrigstiden har nyårsfirandet växt och alltmer fått lyxbetoning. Förebilden är högreståndsfester från förr. Mat och klädsel spelar stor roll vid nyår. Vi är gärna uppklädda, dricker mousserande vin och äter exklusiv mat. I Västra Vingåkers socken i Södermanland önskade ungdomen varandra gott nytt år efter morgonens kyrkobesök med följande ord:

Ja önska dej ett godt nytt år
Att du en vacker fästmö får
Jag önskar dej ett godt nytt år
Att du en vacker fästman får

Till middag blev det sedan fläskstek med bruna bönor och till efterrätt fruktsoppa. Till kvällsmat fisk och gröt som blivit över från nyårsafton.

Till skillnad från julaftonen är nyårsaftonen en mer offentlig fest. Familjen är inte i centrum så mycket som vänner och våra sociala nätverk. Att fira nyår med smällar och fyrverkerier går tillbaka på seden att skjuta in det nya året med skott. Nyårshälsningar – lyckönskningar – är kända sedan 1400-talets Tyskland.

Vädertydor och lycka

Nyårskort föreställande ett kärlekspar, en man och en kvinna som ömt håller om varandra. De står utomhus i ett vintrigt landskap iklädda eleganta kläder av 1910-talssnitt. En ängel med gloria och rosa fotsid klädnad håller sina händer skyddande ovanför dem. Texten "Godt nytt år" i guldtryck i nedre hörnet.

Nyårsnatten var i likhet med julnatten en tid att ta ut förutsägelser om det kommande året. ”Kära nyårsny! Vems skjorta skall jag sy, vems kaka skall jag baka, vems maka skall jag bli?”, är en ramsa som hjälper de unga flickorna att förutsäga vem som blir den tillkommande. Spelet filipin, där den som först yttrar ”filipin” när man ses efter nyår får önska sig något, kan sägas vara en rest av dessa förutsägelser.


I vår tid avlägger många ett nyårslöfte i samband med tolvslaget. Traditionen kommer från USA, där man talar om New Year’s resolutions. Ordet nyårslöfte började användas på 1940-talet, men företeelsen var känd under andra benämningar redan tidigt på 1900-talet i Sverige. I bondesamhället var seden att avge nyårslöften okänd.

Gott nytt år allihopa!

//Daniel

Julen är här

Många har nog pratat om julen och dess betydelse, men också var de olika traditionerna kommer ifrån. De svenska jultraditionerna är inte alltid så svenska och så gamla som många vill påskina att de är.

Till jul dukade man fram det bästa huset kunde uppbringa, bland annat byttes vardagens hårda tunnbröd ut mot mjukt bröd. "Längtan efter brödet och smöret motsvarade dagens längtan efter julklappar".

Julen var lika efterlängtad förr som nu. Högtiden var en avslutning på fastan och ofta årets enda längre ledighet.

Bilden av den typiska svenska allmogejulen är delvis en skapelse, att influenserna kom från olika delar av världen. "Traditioner föds genom samverkan med andra kulturer och när det kommer till maten så tog man helt enkelt fram det bästa huset hade att erbjuda".

På julafton samlades familjen för en stor festmåltid. En typisk julmiddag i mitten av 1800-talet bestod ofta av lutfisk, färskt fläsk, mjukt bröd och gröt med smöröga. Husets vuxna skålade i hembryggt öl medan de yngre fick svagdricka och enbärsdricka.

December var en månad då mörkret lade sig tätt över gårdarna och den gamla folktrons alla väsen var mer närvarande än annars. Det lilla ljus som fanns kom oftast från elden och tjärvedsstickor. Fanns det talg kvar från höstens slakt gjordes talgljus och hade man det gott ställt kunde man köpa bivax att stöpa ljus av. Stearinljus var dyra och plockades enbart fram vid högtidligare tillfällen.

Något att se fram emot i mörkret och kylan var festligheterna kring jul. På 1700- och 1800-talet bjöd julen ofta på den enda längre sammanhängande ledigheten på hela året.

Julgranen kom till Sverige någon gång under 1700–1800-talet men användes länge bara i de finare kretsarna. Granen skulle vara färggrann och pyntades med bland annat silkespapper, kristyränglar och äpplen.

Julgran och julklappar var ingen allmän tradition på den tiden utan det man i stället längtade efter mer än något annat var maten, som förbereddes veckor i förväg. Den 9 december lades lutfisken i blöt och på luciamorgon – i svinottan som man sade – slaktades den gris som man ofta sparat för att få färskt fläsk och blod.

– Man hade levt sparsamt och på vissa håll fastat, så när julen kom var alla jättesugna på att äta och frossa i mat. När grisen slaktades tog man tillvara på allt, även grishuvud och grisfötter. Av blodet gjordes blodpudding, blodbröd och blodpannkaka, som var en ganska typisk julrätt.

Under bordet låg det rikligt med halm precis som det på den tiden gjorde för att påminna om Jesu födelse, samtidigt som det höll kvar värmen i rummet.

– Det här rummet var vanligtvis igenbommat och öppnades bara upp till fest. Andra dagar åt och umgicks man i husets kök.

Gröten är vår äldsta maträtt vid sidan om brödet. Ofta skickade man runt en grötskål som alla åt ur, den som kom först fram till smöret under julen skulle få lycka och välgång.

På julaftonen tog familjen plats på långbänkar och lät sig väl smaka av lutfisk och julgröt, som man åt gemensamt ur en stor skål. Hade man en julskinka så griljerades den inte utan serverades kokt, ofta i mindre bitar. I Medelpad var det inte så vanligt med fläsk, i stället åt man nöt- och fårkött. Det kunde även ligga en julgädda eller julsik på bordet i stället för julskinkan.

Köttbullar serverades inte så ofta, eftersom tillverkningen var en krävande process där allt kött skulle hackas för hand.

– Att säga att maten på julbordet är en typisk svensk jultradition är en sanning med modifikation. På den här tiden var det ganska fattigt och man tog helt enkelt fram det bästa huset kunde få fram. Samma mat åts även under andra högtider, till exempel påsk. Det kunde vara stora regionala skillnader.

Det mjuka brödet bakades ut i fina former. En tradition som sedan fördes över till lussekatterna.

Viktigt för festliga tillfällen var även det mjuka brödet, som gjordes under ett stort julbak. Brödet garnerades och staplades i högar. Högst hög hade fadern i huset, och sedan blev högarna lägre efter rangordningen i familjen.

– Bröden formades ofta som solkors och andra figurer. Utseendet ärvdes sedan av lussekatterna. Saffran fanns även då men det har alltid varit en dyr krydda och troligen inget som allmogen kunde köpa.

Även förr skapade ljus den rätta stämningen vid jul. Ljusstaken kunde vara flerarmad, men en arm för varje familjemedlem. Här är den nedstoppad i ett block smör.

Smör var en viktig statussymbol. Mycket smör var ett tecken på att man hade många kor och var välbärgad. I smöret kunde man sticka ner ljus för att det skulle synas ordentligt och ofta ställdes det på ett fint svarvat fat på fot.

– Det kunde vara en hel månads mjölkproduktion som gick åt kring jul.

Det hände att julbordet stod dukat flera dygn. Parallellt med religionen hade man den gamla folktron, som hade starkt inflytande vid de större högtiderna.

– Julaftonen ansågs precis som lucia vara en kraftfull natt. Man trodde att de döda kom tillbaka på natten, och därför lät man maten stå framdukad så att de kunde ta för sig. Man lämnade också plats i sängarna och sov på halmen på golvet, i fall andarna ville ha någonstans att sova.

Halmkorset skulle skydda julmat och julöl från troll och andra varelser.

Göra andarna upprörda ville man inte, samtidigt som man gjorde sitt bästa för att stänga dem ute.

– Man tog faktiskt in barrträd för att avvärja ondska. Gran- eller enris kunde läggas över hela golvet för att de döda skulle sticka sig på dem och skrämmas på flykten.

Likaså skulle ett halmkors skydda julbord och julöl från troll och andra varelser.

Sedvänjan att endast bada två gånger per år förekom på sina håll så sent som i början av 1900-talet. På den tiden ansågs smutsen skydda kroppen från sjukdom och kyla och man tvättade sig inte gärna. Men på julafton var det dags. Då drogs en stor plåtbalja fram till elden och hela familjen fick skrubba kroppen ren i tur och ordning. Sedan bytte man om till finkläderna.

– I Medelpad kunde julføla – troligen en utklädd familjemedlem – komma in i rummet och sedan försvinna med de smutsiga kläderna.

Ölen hade en central roll under festligheterna.

– Det ansågs nästan viktigare att ha en kvinna som bryggde god öl än en som var vacker. I dag skulle vi förmodligen inte tycka om ölen, den svenska ölen var känd för att vara grumlig och ganska illasmakande.

Julen var ett bra tillfälle för folk att vara sociala. Såväl barn som vuxna testade sina färdigheter i lekar som rövkrok och fingerkrok.

En jultradition var att klappa på en grannes dörr och slänga in ett vedträ, utan att bli upptäckt. Det är troligen därifrån ordet "julklapp" kommer.

Presenter gavs sällan till jul, men det förekom i de övre skikten i samhället. Bakgrunden till det som vi numera kallar julklapp är en gammal tradition där man på julen klappade på någons dörr och kastade in ett vedträ, för att sedan smita därifrån utan att bli sedd. Fast runt vedträt satt en dikt, inte sällan med småelakt innehåll.

På julafton togs julevangeliet fram.

Själva julaftonskvällen firades emellertid ofta under lugna former. Efter att festmåltiden intagits läste man julevangeliet och sedan var det dags att gå till sängs. Dagen därpå väntade julottan och hade man lång väg till kyrkan kunde färden med häst och vagn starta redan på natten.

På juldagen rådde det julfrid i stugorna. Den elake stalltomten – den enda tomte som figurerade då – hade fått sin julgröt med smöröga som tack för arbetsåret som gått, och var förhoppningsvis nöjd och belåten. Hade dessutom andarna hållit sig borta var det nu man kunde slappna av och njuta av ledigheten.

På annandagen, då Staffan har namnsdag, och dagarna därefter gick det desto vildare till. Under den så kallade Staffansgången – eller Staffansritten om man red till häst – klädde folk ut sig till exempelvis stjärngossar och vise män och gick runt bland gårdarna och tiggde och härjade. Det var så grunden lades för några av de luciatraditioner som vi har i dag.

Vi svenskar väldigt konservativa när det gäller julen och det som vi betraktar som gamla allmogetraditioner. Men det vi ser som en typisk svensk jul har faktiskt inslag hämtade från hela världen.

Ordet jul fanns redan på vikingatiden, men exakt vad det hade för betydelse har man inte kunnat få fram. Kanske härstammar det från vinters Midvinterblotfest då nordborna firade solens återkomst, åt och skålade för Tor, Oden och Frej.

– Kanske var seden så djupt rotad att man när vi blev kristna helt enkelt bytte ut föremålet för skålandet till Jungfru Maria och Jesus. Det här är också ett exempel på hur vi gör om traditioner så att de passar oss, för troligen föddes ju inte Jesus på vintern utan på sommaren.

Eftersom att det ändå är jul så kan ju en liten dikt vara på sin plats som avslutning på inlägget.

Midvintergatans sten är hård
stjärnorna gnistra och brinna
kan ingen stoppa en råttgrå Ford
innan den hinner försvinna?
månen vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fru och barn
snön lyser vit på maken
endast tomten är haken
(Claes Ericsson, Galenskaparna)

//Daniel

Efternamn genom tiderna

De flesta har nog tänkt på hur just det efternamnet man har fick sin start. Förr hade ju sällan farfadern samma efternamn som barnbarnen som man har nu för tiden. Hur kom det sig att det ändrades och när ändrades det egentligen?

Patronymikon (även fadersnamn) efternamn bildat av genitiv av faderns förnamn, med tillägg av -son, eller -dotter, t.ex. Andersson, Svensson eller Olsson, respektive Andersdotter, Svensdotter eller Olsdotter, dvs. Anders, Svens eller Olofs son respektive dotter. Patronymikon kännetecknas av att de ändras i varje generation. Eftersom det var vanligt att namnge barnen efter far- och morföräldrar uppstod ofta den "klassiska" följden Anders Eriksson - Erik Andersson - Anders Eriksson. Naturligtvis gav man inte alla barn samma namn.

Från början användes patronymikon av alla, och familjenamn fanns inte. "Gustav Vasa" var Gustaf Eriksson med sin samtid, och ville man skilja honom från andra med samma namn kunde man tillägga "av Vasa-släkten" eller något liknande - ungefär som när vi idag talar om någon som arbetar på ett företag ("SASare", "Volvoit") eller är med i en politisk organisation. Mot slutet av 1500-talet började adeln allmänt använda släktnamn, och Riddarhuset, som skapades 1626, krävde att medlemmarna hade ett släktnamn. Under 1600-talet började prästerna och de främsta av borgarna använda personliga efternamn, som ganska snart blev familjenamn. Från början av 1700-talet blev det allmän sed att folk som flyttade in till städerna i annan kapacitet än som tjänare eller arbetare tog ett familjenamn. Fortfarande kunde patronymikon dock användas som en del av namnet, Erik Nilsson Holmström, Anna Johansdotter Lindgren, men bruket var "vacklande" - samma person kunde förekomma i tre varianter, som Erik Nilsson, Erik Holmström och Erik Nilsson Holmström.

Från 1700-talet var patronymikon något som egentligen bara användes av städernas proletariat och av allmogen. Tillsammans utgjorde dessa grupper dock en bra bit över 90 %.

I Sverige avtog bruket av patronymikon från 1860-70-talen då inflyttningen till städerna blev så kraftig att pastorsexpeditionerna i de större städerna inte kunde hålla jämna steg utan patronymikon där började omvandlas till efternamn för att kunna hålla reda på alla. På landet fortsatte man som vanligt. Det bör dock påpekas att man i Norrland var betydligt mera öppen för att överge patronymikon för familjenamn även bland allmogen redan från 1820-30-talen.

Det finns exempel på att patronymikon omvandlades till släktnamn redan under 1700-talet. Det gällde då som regel borgerliga släkter och typiskt var det ofta ett ovanligare patronymikon. Det finns även något exempel inom adeln där ett patronymikon blivit ättens namn.

År 1901 kom så namnförordningen, som egentligen bara var ett tillägg till förordningen om kyrkobokföring. I namnförordningen stadgades hur man skulle gå till väga för att anta ett familjenamn, något som förut varit oreglerat sånär som på ett visst (men inte heltäckande) skydd för adliga namn. Däremot stadgades inte att man var tvungen att anta ett familjenamn. Socialt hade det dock blivit dags att utplåna skillnaderna mellan land och stad, och även på landet började patronymikon omvandlas till den typ av efternamn vi brukar kalla son-namn.

År 1917 kom bestämmelser om barns efternamn och 1921 - i samband med nya äktenskapsbalken - stadgades att kvinnor var tvungna att anta sin mans efternamn.

År 1963 kom Sveriges första Namnlag, där det stadgades att alla svenskar var tvungna att ha ett familjenamn. I vissa landsändar, särskilt där bondekulturen var mycket stark, som t.ex. i Skåne, Dalarna och Hälsingland fanns då ännu en hel del familjer som aldrig antagit familjenamn utan höll kvar vid det gamla skicket med patronymikon och gårdsnamn. Patent- och registreringsverket (PRV) skapade då för första gången sin berömda lista med förslag på familjenamn, och så reste en man från PRV runt i Sverige och förmådde "familjenamnsmotståndarna" att anta familjenamn. En del tog namn från listan, andra tog gårdsnamnet som familjenamn och en del gjorde om sitt patronymikon till familjenamn av typ "son-namn". I 1963 års Namnlag fanns inget utrymme för varianter som gårdsnamn eller patronymikon, men kvinnor kunde få behålla sitt familjenamn när de gifte sig eller skapa dubbelnamn av typen "Lindgren-Holmström".

När det gällde knektar så fanns det lite andra regler som kunde göra att ett knektnamn kunde gå från generation till generation men inte till alla barnen. Knektarnas namn var oftast knutna till en rote och ett specifikt torp med ett rullande schema. Om en knekt dog i fält eller under tjänst på något sätt så fick knektens familj flytta ut och en ny knekt tillsattes i torpet och fick då ett nytt knektnamn efter det rullande schemat. Var det så att en son till knekten tog över torpet efter att knekten hade tjänat sin tid i det militära så kunde sonen få samma knektnamn som fadern. De andra barnen i familjen fick dock hålla sig till den patronymikon som gällde. Många söner kunde gå i faderns fotspår och bli knektar på andra ställen vilket kunde resultera i att hos fem söner så kunde det finnas fem olika efternman. Efter att knekten hade tjänat kronan så fick han välja om han ville ha kvar knektnamnet eller om han ville ta tillbaka sitt gamla efternamn. En del kunde också välja bägge namnen så att det kunde bli,  Andersson-Rask, Svensson-Bok, Carlsson-Sköld och så vidare. Detta var dock inte så vanligtmen det förekom.

Det fanns flera typer av soldatnamn. Det kunde vara adjektiv som uttryckte en egenskap som ansågs fördelaktig för en soldat såsom (Rask, Villig, Frisk) eller substantiv med militäranknytning såsom (Dolk, Lantz, Sköld) eller naturanknytning såsom (Björk, Ask, Berg, Grahn). Vanligt var också att namnet kunde härledas ur namnet på den rote som soldaten var anställd av, till exempel Bönfält (från Bön), Skotte (från Skottelund), Fjällman (från Fjäll) och Bäck (från Marbäck). Ibland gav samma rote upphov till flera namn. Norman, Norberg, Norström, Nordgren och Norrby var alla namn vid rote 150 Norby (Helga Trefaldighets församling) som tillhörde Upplands regemente. På samma sätt har roten Sundby i Dunker, vilken hörde till Södermanlands regemente, haft soldaterna Sund, Sundqvist, Sundström, Sundin m. fl. Ganska ofta är också de äldsta soldatnamnen officersnamn från soldatens regemente.

Även om soldatnamn oftast var av den typ som beskrivs ovan förekom även mer komplicerade varianter. Det var heller inte helt sällsynt att efterled som idag mest associeras med adliga efternamn användes, exempelvis -hjelm, -sköld och -swärd.


Det är först i slutet av 1800-talet, då användningen av släktnamn börjar sprida sig över Sverige, som det börjar bli vanligt att soldatnamnen går i arv, en tendens som underlättas av indelningsverkets avveckling.

//Daniel

En första kontakt med släktingar

Morfars farbror med familj i USA

Som släktforskare så är ju en del av forskandet att ta reda på personer som lever idag och som man är släkt med, som man kanske inte har haft kontakt med tidigare.
För min del så har jag faktiskt fått kontakt med en släkting från USA som jag aldrig haft kontakt med tidigare, där min morfars far och hans bror är de gemensamma nämnarna. Morfars farbror åkte under 1887 över till USA för att söka "lyckan" där. Det var också i USA som han mötte kärleken och gifte sig med en kvinna som kom från grannsocknen här i Sverige. Deras barnbarns barn fick jag kontakt med för några månader sedan pch har pratat med henne sedan dess.
Ibland kan man ha viss kontakt med andra som man flera månader senare får lite uppgifter om och det visar sig att de är släkt på längre håll och på en sida där man inte hade forskat tidigare.

Att få den där kontakten med en släkting är faktiskt både rolig och intressant. Om det är en någorlunda nära släkting som man får kontakt med så kan man få lite information från dem om personer som man forskar om och kanske till och med en del bilder. En bild kan säga väldigt mycket, inte bara hur en person såg ut, utan ibland även hur de bodde, vad de hade för vänner och mycket annat.
För er som har följt min blogg vet att jag lagt upp en del bilder på gamla släktingar, men det är bara en bråkdel av de bilder som jag idag har som jag lägger upp här. Dels är det svårt att få in alla bilder i inläggen och samtidigt ha en sammanhängande text som förklarar vilka det är. Det kanske kan komma fler bilder i framtiden när jag skriver nya inlägg.

Som jag skrivit i tidigare inlägg här i bloggen så kan ju varken kyrkböcker eller andra källor ge all information om en person och då är det ju alltid roligt när man får kontakt med släktingar som kanske har hört historier berättas om de generationer som har försvunnit. Naturligtvis så är det ju inte bara släktingar som kan har historierna men det är ju de som har haft en helt annan kontakt med familjerna och träffat en del av de äldre generationerna.

Internet har ju gjort släktforskningen lättare genom åren men det har ju även kontakterna med släktingar blivit med all mail, facebook och sådant som gör att man kan få en helt annan kontakt än vad man kunde för till exempel 30 år sedan.
När man för kontakt med en släkting som också håller på med släktforskning så blir det lättare att få första kontakten eftersom man har ett gemensamt intresse att starta konversationen med. Det kan ju vara så att man kan se att man har en gemensam släkting och då fråga vilken relation man har till just den personen.

Det lär nog bli en del kontakter genom åren som man får med nya släktingar men vilka det blir, det får framtiden utvisa.

//Daniel

DNA och genetik

Någonting som blir allt populärare inom släktforskningen, både här i Sverige och utomlands är att göra ett DNA test. Hur kan man släktforska med ett DNA test kanske ni undrar? Det ska ni få reda på här.

Ett DNA test inom släktforskningen är ganska enkelt. Man får helt enkelt skicka in sitt saliv till ett labb och sedan vänta i ett par månader på att labbet ska bli klara. När de är klara i labbet så kommer det ett släktträd i mailen... nja, kanske inte riktigt.

När man får resultatet så säger det inte mycket mer än vilka områden i världen man kan hitta släkt genom generationerna, om man inte har börjat på ett släktträd förstås. Man kan naturligtvis få reda på andra som man är släkt med och som också har gjort DNA test men man kan inte riktigt se vilka som binder ihop personerna.
Man måste alltså bygga upp ett eget släktträd för att få se vilka som binder ihop vilka i släkten och det är först då man får se vilken gemensam släkting man har.
Varför ta ett DNA test om man inte får ett släktträd på köpet? Om man kanske fastnar på en person som kanske är oäkta som det brukar stå i kyrkoböckerna så kan det med hjälp av DNA vara som så att en annan ättling till den fadern som inte står i födelseboken har gjort ett test och på så sätt kan man då få reda på vem fadern till det oäkta barnet är. Detta är naturligtvis beroende på om andra har gjort ett DNA test också.

Ett DNA test kan hjälpa till när det gäller släktforskningen och det kan vara i en del fall avgörande för att man ska kunna komma vidare och hitta släkten, både bakåt och framåt i tiden.
Jag har själv gjort ett DNA test och vet på så sätt vilka områden där mina förfäder kommer ifrån. Till största delen (91%) så är mina förfäder Skandinaver (Sverige, Norge, Danmark) men det finns även förfäder i Irland, Skottland, Wales, Storbritannien, Östeuropa, Finland/Nordvästryssland och Iberiska halvön (Spanien, Portugal). Sånt här ger en fingervisning var man kan leta för någonstans om man fastnar någon gång.
Som sagt så ersätter inte DNA tester det gamla sättet med att bygga släktträd men kan hjälpa till. För min del så har inte mitt test gett mig den hjälp som jag kanske hoppades på men hoppas att fler kommer testa sig för att hjälpa till i framtiden.

För er som kanske funderar på att göra ett test så är det inte krångligt och det gör inte ont på något sätt. Desto fler som testar sig, desto fler släktingar hittar man genom DNA.

Hur fungerar DNA?

DNA finns i allt levande på jorden och DNA-koden är ritningen till hur varje varelse ser ut och fungerar. Ett barn ärver sitt DNA från sina föräldrar och därigenom från sina anfäder. Det är detta som är så användbart för oss släktforskare.

Ur släktforskarsynvinkel består människans DNA av tre delar, nämligen Y-kromosom (kallas Y-DNA), mitokondrie-DNA (kallas mtDNA) och autosomalt DNA (kallas atDNA):

Y-DNA

Y-kromosom finns bara hos män och den ärver mannen i sin helhet från sin far utan inblandning av moderns DNA.

Varje nu levande mans Y-kromosom har alltså ärvts från far till son genom 1000-tals generationer.

mtDNA

Mitokondrie-DNA finns hos alla människor oavsett kön. Denna del av DNA ärvs i sin helhet från mor till barn utan inblandning av faderns DNA. Även män ärver alltså mtDNA från sin mor, men män kan inte föra detta DNA vidare till sina barn, det kan bara kvinnor göra.

Varje nu levande människas mtDNA har alltså ärvts oförändrat från mor till dotter genom 1000-tals generationer.

Autosomalt DNA

Autosomalt DNA är den allra största delen (mer än 99%) av vårt DNA. Detta DNA ärver vi från både mor och far, ungefär 50% från varje förälder. Vilka delar av DNA:t vi ärver från varje förälder är helt slumpmässigt. Varje förälder har en likadan blandning av sina föräldrars DNA, som i sin tur har en blandning av sina föräldrars DNA, o s v. Därför är ditt autosomala DNA en salig blandning av små DNA-bitar från dina anfäder på alla släktgrenar.


Eftersom detta DNA blandas 50/50 för varje generation, blir det efter ca 10-12 generationer så uppblandat att det inte går att urskilja de enskilda delarna.

//Daniel

Ettårsjubileum

Det har nu gått ett år sedan jag började släktforska på riktigt. Det har varit ett år med många frågor, en hel del svar men även många nya frågor som dykt upp.
Jag ångrar faktiskt inte att jag började med forskningen för det har varit väldigt intressant och jag har lärt mig mycket som jag inte hade lärt mig annars. Jag hade inte heller startat den här bloggen om det inte varit för släktforskningen.
Det är även en hel del frågor man kan få från folk som har hört att man släktforskar och den vanligaste frågan brukar vara hur långt tillbaka man har kommit. Fram tills för ett tag sedan så hade jag svarat 1580 och en skattebonde i Fryele Socken i Jönköpings län. Detta är på min morfars sida.
Jag fick ett litet uppdrag från en kusin att titta på min farmors sida för ett tag sedan och i ett av leden där, har jag hittat en person som föddes 1529.
För min del efter att ha forskat i ett år är kanske inte alltid hur långt tillbaka jag har kommit utan det är mycket annat också som jag själv tycker är roligt. När man får tag på berättelser om personerna man hittat är ofta väldigt roligt för då får man en helt annan bild av vilka personer man har i släkten. Historia är en annan del som man lär sig mycket om då iaf jag läser på ganska mycket om tiden runt omkring personerna jag hittar. En del av det har ni fått se här i bloggen.

Att släktforska är roligt, ibland krångligt, spännande och tidskrävande. Det är också ett detektivarbete många gånger för att man ska hitta olika personer, speciellt om de flyttat ofta men även om man letar efter specifika saker som inte ligger i de vanligaste böckerna, typ, födelse-, vigsel- och dödeböckerna eller bland husförhörslängderna.
Man vill ju ofta få reda på så mycket som möjligt om de flesta personerna och hur de levde. Då kan både bouppteckningar och skattelängder ge en del svar.
Många gånger så får man faktiskt inte de svar man vill ha från alla kyrkböcker och sådant utan man får ta till andra metoder men det är inte alltid att man kan få svar ändå. Många gånger har jag märkt att andra har kört fast på "oäkta" barn och att det inte alltid hittar fadern och det är bara ibland man kan hitta rätt och komma vidare i sådana fall. Jag har själv fastnat på ett oäkta barn men inte lyckats hitta vem fadern är. Kanske kommer det i framtiden, kanske inte.

Hur framtiden kommer att se ut inom släktforskningen? Naturligtvis kommer jag att fortsätta och kommer säkert att få kontakter genom åren som kommer och man får se vart allting kommer att leda. De senaste 20 åren så har släktforskningen förändrats tack vare att datorernas intåg i hemmen och utvecklingen av släktforkning på internet. Man behöver ju inte längre sitta med en mikrofilm med dåliga bilder av gamla böcker utan man har mycket bättre bilder nu för tiden och det kommer säkert att bli mer sökbart de närmsta åren.
Eftersom att det är populärt just nu med släktforskningen så kan man ofta få hjälp och man hittar andra som har släktingar i samma trakter samtidigt som man har ett gemensamt intresse. Det är många som blir intresserade när man säger att man håller på med just släktforskning och många blir inspirerade av de olika historierna de får höra. Det är ett par stycken som har börjat efter att de har pratat med mig och jag har fått frågor om hur man hittar olika personer och hur man söker sig framåt. Det är inte alltid lätt i början men man lär sig ganska snabbt om man är intresserad.

För de personer jag redan har hittat i de olika släktgrenarna så har jag bara skrapat lite på ytan så jag har mycket kvar av letande i olika böcker och många kontakter kvar att ta innan jag kan säga att jag har kommit långt.

Klar med släktforskningen det blir man nog aldrig.

//Daniel

Brott och straff i skammens namn

Jag har tidigare i förbifarten tagit upp något exempel på hur straffen var förr i tiden. Tänkte nu ta upp fler fall på hur allting gick till när någon begick ett brott.

Trähästen, spanska fiolen eller stocken. Det är lite av uppfinningsrikedomen från förr när man använde skam för att straffa förbrytare och avskräcka allmänheten från att begå brott.
En augustidag 1475 såg stadstjänare Henrik i Stockholm hur Jöns Olssons barn stod och bankade på en bod. De ville in till sin mor som hade låst om sig. Henrik ryckte ut och bröt upp dörren. Därinne låg Jöns hustru Ermgard i bara särken. I sängen låg också en man som kallades lille Anders, med byxorna neddragna.
Otrohetsskandalen slutade i rätten. Anders kunde köpa sig fri genom att erlägga bötesbeloppet, men för Ermgard gick det sämre. Hon hade inga pengar att betala böterna med och hennes man var inte speciellt intresserad av att bidra. Så Ermgard dömdes till att offentligt bära stadens stenar, 26 kilo tunga, i en kedja runt halsen och därefter förvisas från Stockholm. Hade Anders inte kunnat betala sina böter så hade Ermgard fått leda runt honom i ett rep knutet kring hans penis.

Så kunde medeltidens skamstraff se ut. De offentligt verkställda skam och kroppsstraffen var vid sidan om böter länge de enda typerna av påföljder i svensk lag. Oftast dömdes folk till böter, men få kunde betala. Då omvandlades straffet till exempelvis piskning eller att stå i halsjärn vi skampålen.

Vanliga skamstraff

Kyrkoplikt
Prästen talade om för hela församlingen vilken dålig människa den dömde var. Hon eller han fick be om förlåtelse och tvingades under en eller flera söndagar att stå på en så kallad skampall under hela gudstjänsten. Man fick stå längst bak i kyrkan, så att alla i församlingen kunde se en när de kom in. Det hela var mycket plågsamt, då gudstjänsterna pågick i fyra, fem timmar.

Järnbeslagning
Järnband smiddes fast runt den straffades armar, ben, hals och liv. De kunde få sitta kvar tills de rostade sönder. Bland annat straffades tidelag på detta sätt enligt Kristoffers landslag från 1442.

Skampålen

En pelare i trä eller sten som fanns på torget i de flesta städer. Brottslingen bands vid pålen med ett halsjärn. Ofta kombinerades straffet med ett antal piskrapp.

Stadens stenar

Stadens stenar, Stockholm, Utställt på Medeltidsmuseet

Tunga stenar i en kedja som brottslingen bar runt halsen. Oftast var det en otrogen kvinna som dömdes till att bli ledd runt i staden med stenarna på sig. Därefter tvingades kvinnan lämna orten. I Sverige finns stadens stenar bevarade i Stockholm och Örebro.

Det var de världsliga domstolarna som dömde, men ändå var kyrkan ofta involverad i bestraffningen. Exempelvis kunde det hända att en brottsling fick en del av bötesbeloppet omvandlat till att under några timmar stå och skämmas i halsjärn vid skampålen vid rådstugurätten. Resterande del av straffet fick avtjänas genom att sitta i skamstocken vid kyrkan och vara till åtlöje för folket på väg till gudstjänst. Kyrkan och staden kunde alltså dela på bestraffningen.

Vanliga skamstraff

Skamstocken

En kluven stock eller två plankor som hade gångjärn i ena änden och lås i den andra. Fanns ofta utanför kyrkor så att den som dömdes att "sitta i stocken" exponerades för många människor.

Spanska fiolen

Ett straffredskap som ibland även kallades giga. Den dömde fjättrades till hals och händer med det fiolliknande redskapet och ställdes till allmän beskådan på torget. Oftast var det kvinnor som straffades på detta sätt. Det fanns också en dubbelgiga. Om två kvinnor till exempel trätte så kunde man döma dem att stå i dubbelgiga.

Trähästen

Den dömde fick sitta bakbunden på ryggen på en häst i trä och skämmas. Ryggen var så vass och det hörde ofta till att man hängde vikter i benen på "ryttaren".

Fängelse vid vatten och bröd

Detta var ett av de vanligast förekommande straffen och det utdömdes i stort sett dagligen. Straffet kunde utdömas enligt missgärningsbalken i 1734 års lag, enligt flera särskilda författningar samt enligt 1864 års strafflag. Under vissa villkor, och efter vissa grunder, så kunde spö- och risstraff samt böter förvandlas till fängelse på vatten och bröd.
Enligt 1864 års lag så skulle straffets längd vara mellan 14 till 28 dagar. I lagen angavs att brödmängden per dygn skulle vara "det man kunde köpa för 2 marker", men för vatten fanns ingen specifik mängd angiven vilket utnyttjades av skrupelfria fångvaktare till att skärpa, eller mildra fångens lidande allt efter vilka sympatier han hade för den dömde.
På 1800-talet sista hälft så skall det på Malmöhus fängelse, ha funnits en sällsynt rå fångvaktarhustru som fått överta det övergripande ansvaret för alla fångars bespisning. Hon skall enligt samtida källor ha gjort sig en smärre förmögenhet genom att ta hutlöst betalt för maten.

De flesta av skamstraffen var samtidigt också kroppsstraff - fysiskt och psykiskt lidande kombinerades för maximal effekt. Att sitta i halsjärn vid skampålen - en pelare av trä eller sten som fanns på torget i de flesta städer - var fysiskt tufft och dessutom fick man ofta ta emot ett antal piskrapp.
När man hade avtjänat sitt skamstraff var tanken att man skulle välkomnas tillbaka till samhället igen. Men det förekom under medeltiden också straff som aldrig riktigt gick att tvätta av sig. I exempelvis Gutalagen, Gotlands landskapslag, fanns bestämmelser om att en tjuv kunde välja mellan att mista öronen eller brännas med järn, vanligtvis på kinden. Därmed var den straffade dömd till skam som varade livet ut.

I Svenska regemenstsstäder förekom vissa skamstraff som inte användes lika mycket på andra ställen i landet. Ett sådant var gatloppet. Uppemot 150 soldater kunde ställas upp utrustade med spön.
Sedan skulle soldaterna slå så hårt de kunde. Den sömde kunde få springa fram och tillbaks upp till sju gånger. Det är lätt att tänka sig att du var mer eller mindre död efteråt.
Trähästen var även det ett straff som oftast förekom i regementsstäder. Den dömde fick sitta bakbunden på trähästens rugg och skämmas. Men det var inte nog med det. Ryggen var vass och det hörde ofta till att man hängde vikter i benen på "Ryttaren". Det var ett hemskt straff. Den dömde sjönk djupare och djupare ner och det blev fruktansvärda underlivsskador.

Under den andra halvan av 1700-talet började de lagstiftande myndigheterna allt mer reflektera över huruvida skam- och kroppsstraffen var ändamålsenliga. Upplysningens ideal påverkade synen på brott och straff. Frihetsberövande blev allt vanligare som straff, från att tidigare varit något som brottslingar bara utsattes för i väntan på rättegång. På 1840-talet togs beslut om att skam- och kroppsstraffen skulle fasas ut till förmån för cellfängelsestraff och i den nya strafflagen 1864 ströks de förra helt.

I processen som ledde mot cellfängelser var bland andra kronprins Oscar (som senare skulle bli kung Oscar I) och författaren Erik Gustaf Geijer drivande. Det var även under denna period som man för första gången började se vårdande aspekter i behandlingen av brottslingar. Fångvården blev ett begrepp.
Man föreställde sig att varje människa hade ett inre ljus, men att detta hade slocknat hos de moraliskt förfallna. Då tänkte man, att om vi isolerar den här individen dygnet runt och under total tystnad, då kommer individen att vända sig in mot sig själv och bli moraliskt omvänd och förbättrad.
I 1800-talets cellfängelser skulle anonymitet råda. Fångarna hade huvor när de vistades utanför cellen - dels för att de inte skulle kunna ta kontakt med varandra efter frigivning, men också för att de inte skulle bli igenkända hos allmänheten och behöva skämmas längre fram i livet. När fängelsetiden var över skulle brottet vara helt sonat.

//Daniel

Bouppteckningar

Bouppteckning efter Sven Jonasson Lantz 1878 (Åsenhöga)

Ni som har en nära anhörig som avlidit vet hur det är att vara med om en bouppteckning. Hur var det då förr i tiden när det gäller bouppteckningarna? Hur gick de till och vad var det som kom med i dem då?
Som i de flesta fall annars så var det prästen som höll i nedteckningarna i de laga bouppteckningarna och så var det långt in på 1900-talet.
Lagarna som gällde har som allting annat förändrats genom århundraderna. En lag om allmän bouppteckning stiftades 1734 men givetvis så upprättades det bouppteckningar innan dess, särskilt i städerna. En av bouppteckningarnas historiska funktioner var att man utifrån behållningen i boet räknade ut hur mycket av kvarlåtenskapen som skulle tillfalla det allmänna.
Lika arv mellan söner och döttrar infördes 1845 ... På landet. I städer, som hade egen lag, hade det gällt sedan länge.

Bouppteckningens betydelse

Förutom uppgifter om dödsbodelägarna (namn och ibland hemvist), dvs. änkan/änkemannen, barnen eller närmaste anhöriga, så får man en bra bild över hur hemmet såg ut under en viss tid. Här förekommer noga specificerat föremål efter föremål, som t.ex. kläder, redskap, husgeråd av olika slag, vilket ger en levande bild av hur personerna i hushållet levde - om de var fattiga eller välbeställda, om de rökte eller hade bisysslor, kreatur, fastigheter, dvs jordegendomar och byggnader (ibland kan en uppgift om hel- eller delägarskap i fastighet på annan plats skvallra om okänt släktskap eller härkomst), fordringar eller skulder, samt om man betalt sin ålagda fattigprocent (en form av skatt) eller ej. Kort sagt, bouppteckningen är den bästa källan till att komplettera de torra uppgifter om födelse-, vigsel- och dödsdatum, man annars får nöja sig med vad gäller förfädernas liv.

Inte bara vuxna

Det är inte enbart de vuxna som få vara med i bouppteckningar. År 1909 den 9:e mars förättades bouppteckning efter gossebarnet Karl Einar Andrén Bergström från Nissafors Järnvägsstation i Källeryds socken, Mo Härad som afled efter tio timmars lefnad den 27 November 1908.
När man får upp en sådan sida så blir man lätt vemodig.
Man ser också från socknarna Källerö och Åker utöver Åsenhöga att det var några stycken därifrån som dog under bygget av Göta Kanal.

En bouppteckning gjordes inte alltid när någon hade dött. Den kunde göras 20 - 30 år innan de dog men även 100 år efter dödsfallet. Lagen från 1734 som sa att det skulle göras bouppteckning efter varje person som dog hade inget krav på att de skulle lämnas in till häradsrätten vilket inte heller alltid gjordes och därför är inte heller alla bouppteckningar bevarade.
En bouppteckning är kanske inte så rolig att sitta med på, men om hundra år så kanske det sitter en släktforskare som jag och tittar efter släktingar och då kan det var roligt att få se vad personerna ägde.

//Daniel

Många förfäder

Släktträd.

När man tänker på sina förfäder så tänker man ofta i ett rakt led. Man tänker oftast att det är mammas eller pappas släktled.
Är det verkligen så rakt som man tänker?

Vi ska nu börja räkna lite på förfäderna.
Man har ju två föräldrar, en mamma och en pappa. Dessa föräldrar har ju också en mamma och en pappa. Det blir ju ens mor och farföräldrar. Redan där är vi uppe i sex (6) personer. Varje mor och farförälder har varsin mamma och pappa och där har du alltså åtta (8) personer till.

Ni förstår säkert att det blir väldigt många personer väldigt snabbt. Räkneexemplet ovan så hade vi redan 14 personer, 15 med dig själv och då har vi inte räknat med syskon eller någonting sådant.
Börjar man ta med syskon från alla förfäder vi tog upp ovan och då får med kusiner, sysslingar, bryllingar och pysslingar (ja det heter faktiskt så och räknas så i ledet) så blir det oftast väldigt många personer på bara några få generationer.

De som inte släktforskar eller kanske precis börjat tänker inte alltid på detta. Som ni kanske kan förstå, tar det därför lång tid med släktforskning och man kan hålla på i väldigt många år för att få ihop de tusentals personer man är släkt med på ett eller annat sätt.
Man måste gå igenom väldigt många kyrkböcker, generalmönseterrullor och andra arkiv för att få fram vilka personer man verkligen är släkt med.

Samtidigt som det blir väldigt många personer i släktträdet och många böcker att gå igenom så är det intressant och man lär sig väldigt mycket på vägen.

//Daniel

Vallonerna och myterna

När man är mörkhårig så får man ibland frågan om man kommer från en vallonsläkt. En del har säkert hört historier som äldre släktingar har berättat om att det kan finnas vallonblod i något av släktleden. Hur pass väl stämmer det egentligen och ligger det någonting i dessa saker som sägs om vallonsläkten?

Vallonsmeder i arbete vid Finspångs kanongjuteri, där masugnen ses till höger. På gårdsplanen ligger några leveransklara kanoner, och i bakgrunden ses Finspångs slott.

Att härstamma från vallonerna är snudd på lika fint som att vara adlig. Men så var det inte innan vallonmyten tog form för drygt hundra år sedan.

Vallonerna är arbetarklassens adel. En droppe vallonblod väger tyngre än generationers floder av simpelt bondeblod. Mörkt hår i släkten ses av många som ett tecken på ädlaste härstamning ända från det tidiga 1600-talets Vallonien, då Sverige lockade hit ett tusental smeder och andra arbetare till järnbruken. Smeder bland anorna betraktas som ett lika säkert tecken.

Vi börjar från början.

Valloner (franska: Wallons, vallonska: Walons) är en franskspråkig folkgrupp bosatt främst i södra Belgien (Vallonien), men även i norra Frankrike (grevskapet Valois). Vallonerna är en av tre etniska grupper i Belgien, jämte de nederländsk-talande flamländarna i norr, och den tysktalande populationen i öster."

Namnet vallon kommer ursprungligen från det germanska ordet walhaz, vilket de forntida germanska folkgrupperna använde om alla icke-germanska folkslag, ett ord som också har gett upphov till namnen på Wales, Valais (Wallis på tyska), och Valakiet. En nutida populär uttydning av Vallonien är annars "dalarnas land" (via franskans vallée), vilket det belgiska turistministeriet använt på vägskyltar avsedda för turister, oftast formulerat på franska som pays des vallées. Vallonien är också väldigt backigt och rikt på kullar och dalar söder och öster om floden Meuse.

Tog fart under Gustav Vasa

Järnhanteringen har mycket gamla anor i Sverige, men det var först med Gustav Vasa och framförallt under stormaktstiden som näringen började utvecklas ekonomiskt och bli en storindustri. Efterfrågan på kapital, tekniskt kunnande och arbetskraft var stor. Gustav Vasa började ta in tyska smeder och med dem det så kallade tysksmidet. Sedan kom vallonerna.

De första dök upp redan i slutet av 1500-talet, många av dem för att arbeta för brukspatron Willem de Besche, som arrenderade Finspångs bruk. Han var själv född i Vallonien. Östergötland blev alltså vallonsmidets första fäste, även om det senare kom att starkt förknippas med Uppland.

Från Ardennerna

Vallonien var en franskspråkig industriregion med gruvor och metallutvinning. I bergstrakterna Ardennerna fanns gott om malm, skog och vattenkraft, samma tillgångar som i Sverige. Men arbetslösheten var stor och där kom den expanderande svenska järnhanteringen in i bilden.

Willem de Besche tog hjälp av landsmannen Louis De Geer, som var handels- och finansman i Amsterdam. Tillsammans tog de även arrende på Österby, Lövsta och Gimo i Uppland. Det är nu den stora vågen kommer, med ungefär tusen familjer. Men långt ifrån alla var smeder.

– Vallonerna kan grovt delas upp i två ungefär lika stora grupper: En var smeder och andra som arbetade i järnproduktionen, den andra var olika typer av bruks- och skogsarbetare. Det finns också en mindre grupp med administrativ personal och liknande.

Alla skickliga smeder var inte heller valloner. Man räknar med att var tionde smed var vallon, ungefär lika stor andel var tyskar och resten svenskar.

Kan vara tyskar

Att vallonerna stack ut berodde på flera faktorer. Deras främmande ursprung med namn svåra att uttala för svenskarna är förstås en uppenbar orsak. Namnen förvrängdes ofta, ibland till oigenkännlighet, i kyrkböcker och bruksrullor.

Detsamma hände tyska smeder, vilket bidrar till att släktforskare gärna ser valloner så fort märkliga namn dyker upp. Men så behöver det inte alls vara.

Man kan ta namnet Silja som exempel.

– Det kommer från en tysk smed, Siliacus Gerich. Hans son blev en Siliacsson, vilket han förkortade till Silja. Men en gren av släkten kallade sig sedan Siljard, och det låter ju väldigt franskt.

Att tysksmederna inte är lika tydliga som grupp fast de var minst lika många beror på att de kom under en längre tidsperiod och till många olika platser, de var inte så koncentrerade som vallonerna. Här finns namn som Gropp och Knippel (eller Knöppel) i Hedemora och Stockhaus i Färna.

120 vallonsläkter kvar med namn

Inte ens prästerna kunde franska eller tyska, så namnen kunde skrivas ned lite hursomhelst. När vallonernas barn flyttade kunde flera olika stavningar etableras på olika håll. Efter några generationer är floran av stavningar ganska frodig. Efter flera hundra år har få släkter kvar sina namn. Av cirka fyrahundra släkter som kom in finns i dag ungefär hundratjugo kvar med namn.

Vallonernas särställning byggde framför allt på deras hantverksskicklighet, som de gärna behöll inom sin grupp. Det skiljer dem inte från andra hantverkare, men när man ser till att gifta bort sina döttrar med kollegors söner eller tvärtom blir gruppen mer sluten. Så var det i början, men genom årens lopp kom den att öppnas alltmer när kunnandet spreds och även svenska smeder och deras svenner fick gifta in sig.

Brukspatronen

När vallonbruken byggdes var de ensamma i sitt slag, unika i sin struktur med den spikraka bruksgatan flankerad av prydliga kontor och bostäder, vackra parker och en ståtlig herrgård istället för det gamla gyttret med små smedjor, skjul och stugor.

Över allt tronade patriarken, en välvillig brukspatron som var mån om sina arbetare och sörjde för dem från vaggan till graven.

Det var då, på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, som vallonen blev en idealfigur.

– Den tidiga arbetarrörelsen var mån om att motverka den traditionella bilden av arbetaren som söp och inte kom till jobbet på måndagar. De vallonska arbetarna sågs alltid som mer disciplinerade, skickligare och möjligen bättre. De tog ansvar för sitt arbete och sitt eget liv. Det blev en viktig del av metallarbetarnas yrkesidentifikation.

Myten lever sitt eget liv

Och därifrån löper spåren vidare till i dag, då ingen längre har personliga erfarenheter av vallonsmide och vallonernas liv. För hundra år sedan fanns gamla kvar som kunde berätta, i dag har vallonerna frikopplats till en myt som lever sitt eget liv. Att vara av vallonsläkt är bra, även om vallonerna bara utgör en promille av ens förfäder.

Än i våra dagar förklaras mörka drag ofta med avlägsna vallonsläktingar från 1600-talet. Detta trots att få, bara runt 900, av dem som invandrade till Sverige valde att stanna i landet.

Trots att så få stannade, och trots att de framför allt höll sig till Östergötland, Södermanland och senare Uppland, finns det i var och varannan mörkhårig svensk familj en idé om vallonsläktskap.

Många valloner var smeder och deras yrkeskunskap värderades högt. Just därför verkar det anses finare att härstamma från valloner än från till exempel slaviska trälar.

Riktigt obehagligt blir det när man tänker på hur denna vallonmyt bottnar i en rasbiologisk föreställning om att alla ”riktiga” svenskar är blonda. I det blåögda Sverige är mörka drag visst fortfarande en avvikelse som måste förklaras.

På olika forum sprids också rykten om sådant som sägs avslöja ett vallonskt ursprung; som knölar i nacken och längd på stortån.

Myter kan vara svåra ibland men med lite efterforskning så kan man snart ta död på dem.

//Daniel

Kyrkans makt i vardagslivet

Att kyrkan haft inflytande över vardagen under århundradena är det nog få som förnekar. Men vilken makt var det kyrkan hade över folket?

I mitten av 1800-talet hade kyrkan och prästerna stor makt. Alla som bodde i Sverige måste tillhöra den evangelisk-lutherska statskyrkan. Alla böcker som trycktes i landet måste klara statens censur. Det som inte stod i överensstämmelse med den lutherska läran fick inte spridas.

"Frälsningsarmén", detalj från en målning av Gustaf Cederström (1845-1933). Frälsningsarmén var en väckelserörelse med internationella rötter som spreds till Sverige under 1800-talet.

Kyrkans stora makt

Kyrkan var fortfarande den stora samlingsplatsen för sockenborna. Det var självklart att de flesta i ett hem skulle vara närvarande vid högmässan. Många gick naturligtvis till kyrkan för att de var uppriktigt troende, andra gick till kyrkan för att det var där man fick höra nyheter. Kyrkan hade samma funktion som tidningar har för oss. Viktiga händelser från hemtrakten och riket i övrigt lästes upp av prästen. Dessutom kunde man träffa folk före och efter gudstjänsten för att skvallra eller göra upp om affärer och giftermål.

Kyrkan kunde också utdöma straff för mindre förseelser. Utanför kyrkan fanns den s.k. stocken. Där spändes den dömde fast och fick skämmas inför kyrkobesökarna, som hade tillstånd att spotta på den fastspände. En person kunde hamna i stocken om han missade alltför många kyrkobesök.

Ett annat straff var att sitta på horpallen inne i kyrkan. Där fick bland annat otrogna personer sitta och skämmas. År 1683 tvingades en ”hora” på Gotland sitta på en skampall i femton kyrkor innan hon fick förlåtelse. Det var vanligt med sådana skamstraff i det gamla Sverige. Den ogifta mamman fick på vissa håll markera sin tillhörighet med ett s.k. skamstraff. I vissa delar av Sverige var hon tvungen att bära en speciell mössa som kallades "horluva".

Husförhör

Husförhör var ett slags religionsförhör som prästen utförde på sina församlingsbor. Prästen kom till de olika hemmen och förhörde alla huvudstycken i Luthers lilla katekes, som var läroboken i kyrkans och statens tro. Meningen med dessa förhör var att kontrollera att ingen försökte föra fram nya idéer som stred mot den rätta tron. Vid dessa förhör förde prästen anteckningar om vad var och en kunde och vilka som var läskunniga.

Husförhören var också ett slags folkliga fester. Till dem gick man för att träffa bekanta och äta god mat.

Prästen

Prästen var den viktigaste personen i socknen. Det var prästen som ansvarade för undervisningen i socknen. Var prästen noggrann och flitig kunde många i församlingen läsa. Först 1842 fick vi vår första folkskolestadga. I den bestämdes att alla barn skulle gå i skolan, och att varje socken måste ordna med lärare och skolhus. Prästen lärde också ut nya brukningsmetoder till bönderna.

Väckelsen

År 1726 infördes det s.k. konventikelplakatet i Sverige. I plakatet förbjöds alla enskilda religiösa möten som inte anordnats av kyrkan. Den svenska statskyrkan var mycket rädd för att nya religiösa idéer skulle spridas i Sverige. De som bröt mot plakatet dömdes till höga böter eller långvariga fängelsestraff. En person fick t.ex. 44 års fängelse för att han bröt mot plakatet.

Konventikelplakatet upphävdes först 1858. Under 1800-talet började människor samlas i hemmen för att hålla andakt med varandra. Gudstjänsten bestod av högläsning ur Bibeln och någon andaktsbok. De kallades läsare av övriga bybor eftersom de så ivrigt läste Bibeln. Själva kallade de sig väckta eller frälsta. De ansåg att de flesta människor sov i sitt syndiga liv. De behövde ”väckas” för att få en ny personlig tro. Man ansåg att Gud hade väckt dem från det syndiga livet och blivit räddade från evig förtappelse.

På väckelsemötena kunde de uppleva en varm gemenskap med likasinnade vänner. Trots det gick många av läsarna även till högmässan inom den svenska statskyrkan.

Laestadianismen och Schartauanismen får här nedan utgöra två exempel på typiska svenska väckelserörelser som uppstod under 1800-talet.

Laestadianism

Lars Levi Laestadius (1800-1861) arbetade som präst i Pajala och Karesuando i mitten av 1800-talet. Han grundade en religiös rörelse, laestadianism, som fortfarande finns kvar i norra Sverige.

Under 1800-talet var spritmissbruket mycket utbrett i Sverige. Laestadius gick hårt fram mot spriten som han kallade ”djävlapiss”. Han var expert på att hålla predikningar och besökarna hukade sig i bänkarna inför hans våldsamma anfall mot spriten. Laestadius hårda angrepp mot spriten gav snabbt resultat och superiet avtog i Karesuando.

Pastor Pastor Laestadius predikar för några samer. Del från en målning gjord av Auguste François Biard (1799-1882).

Laestadius var en duktig talare. Han kunde måla upp alla hemskheter i helvetet så att församlingsborna blev fruktansvärt rädda, men han kunde också beskriva himlens härlighet så att åhörarna längtade dit.

Laestadius fördömde kortspel, svordomar, dans och sexuell lösaktighet. Allt detta ledde till helvetet, enligt Laestadius. Det som är typiskt för laestadianerna är de starka känsloutlevelserna. När man bekänt sina synder får församlingen förlåtelse. Ofta dansar och hoppar man i glädje över att uppleva Gudsförlåtelse. Denna glädjeyttring, som liknar exstas, kallas för liikutuksia. Det är ett finskt ord som betyder rörelse. Många laestadianer tar avstånd från lyx och nöjen. De riktigt stränga tar avstånd från film, teater, TV, färgglada kläder och gardiner. Gardiner kallar man för ”djävulens kalsonger”. Laestadianerna finns framför allt i norra Sverige och Finland. Även i USA finns det laestadianer, bland invandrarna från Norden. Totalt finns det ca 20 000 laestadianer i Sverige.

Schartauanismen

Schartauanismen är en rörelse som främst  finns i Göteborgs stift. I denna del av Sverige besöker fler människor kyrkan än någon annanstans. Det beror främst på en enda präst, och han hette Henrik Schartau (1757-1825).

Schartau var en populär präst i Lund, trots att hans predikningar ansågs som allvarliga. Schartau menade att människan på sin väg till frälsning passerade vissa bestämda stadier. Schartau tog bestämt avstånd från allt religiöst föreningsliv. Det viktiga var söndagens högmässa och prästens predikningar. Att läsa Bibeln är mycket viktigt för medlemmarna i denna rörelse. Rörelsen som uppstod brukar kallas för ”Schartauanism”, men de som kan räknas dit kallar sig ”gammalkyrkliga”.

Många av Schartaus lärjungar kom som präster till Göteborgs stift där biskopen ogillade deras idéer. För att bli kvitt dem skickades de ut på tjänster i Bohusläns skärgård. Det visade sig att Schartaus stränga kristendom passade öarnas fiskare för den kom att prägla livet i Bohuslän och lever ännu kvar. De schartauanska prästerna ogillar nymodigheter i gudstjänsten och de flesta av dem motarbetar kvinnliga präster.

Frikyrkorna i dag

Frikyrkorna växte fram under 1800-talet och än idag kan man se de olika kapellen i många samhällen.

Frikyrkorna hade sin storhetstid under 1930-talet. Därefter har antalet medlemmar stadigt minskat. Idag har frikyrkorörelsen knappt 500 000 medlemmar och ca 700 000 deltar i frikyrkornas verksamhet.

//Daniel

Olika öden

När man släktforskar så stöter man på många olika personer och många olika öden. Naturligtvis så finns det många olika öden i min släkt också.

Bilolycka

Arthur J. Lantz

Arthur J. Lantz var som vilken person som helst i början av 40-talet. Han var 18 år gammal och hade livet framför sig. Andra världskriget hade börjat och många var tvungna att ta värvning och så även Arthur, som var född och uppvuxen i Iowa. 1941 stod det klart att han skulle kriga för USA. Han kom hem vid krigets slut och allt var frid och fröjd... fram till juli 1947.

Tidningsartikel efter Arthurs död.

Han var enbart 25 år gammal när han dog dagen efter bilolyckan. I artikeln ovan så står det också om Arthurs farbror, Arthur D. Lantz som deltog under första världskriget och blev den förste från Boone, Iowa att dö i det kriget. Han var då 20 år gammal.

De bägge Arthur var naturligtvis inte de enda i släkten som var med i världskrigen men det var de som dog i ung ålder. De flesta i släkten som stred i världskrigen gjorde det antingen i första eller andra världskriget men inte i bägge.
En person som däremot var med i bägge världskrigen och som inte dog ung var min morfars bror Oskar. Han bodde i USA under större delen av sitt liv och stred för USA's räkning i både första och andra världskriget. Han dog av naturliga orsaker vid den blygsamma åldern 98. Han är den i släkten som blivit äldst även att en del har blivit över 90.

Olycka med häst och vagn

Johan Petersson med Familj. Från vänster, Herbert, Alva och Axia. Sittandes Johan och Kerstin. Kortet är taget någon gång mellan 1920 och 1922.

Ett öde som påverkade flera personer var när min mormors far, som var bonde, skulle till kvarnen för att mala. Året var 1922 och på den här tiden så var det faktiskt många bönder som fortfarande åkte med häst och vagn vilket även min mormors far, Johan, gjorde. Just den här dagen när han skulle till kvarnen så gick det inte så bra. Hästen började skena och Johan försökte göra allt han kunde för att få stopp på ekipaget men det gick så illa att han att han kraschade in i ett träd. Han spräckte skallen men överlevde mot alla odds. Han blev aldrig sig själv igen utan blev som ett barn. Det var sonen, Herbert, som fick ta över alla faderns sysslor på gården efter detta. Herbert var då blott 12 år gammal. Johan levde ett ganska långt liv trots allt och dog 1950, 78 år gammal. Herbert blev 97 år gammal.

Även att alla dessa personer idag är borta så är de trots detta inte bortglömda. Så länge det finns någon som minns dem och kan berätta om dem och berätta deras historia så kommer de inte att försvinna helt. Deras arv förs trots allt vidare med släkt och vänner.
När någon av era nära och kära går ur tiden, glöm då inte bort att berätta om dem för det gör att de lever kvar hos alla.

//Daniel

En fattig bonddräng

Drängarna

Drängen Alfred i Emil i Lönneberga.

En del kommer nog att tänka på Alfred i Emil i Lönneberga eller Robert Nilsson i Mobergs Utvandrarserie när de hör ordet dräng. Naturligtvis är bilden av Alfred och Robert Nilsson som drängar lite förskönad men det finns stora drag av hur drängen hade det på den tiden i dessa bägge serier.
Dräng, tjänstehjon eller legohjon som det också kallades hade villkor som reglerades av legohjonsstadgan mellan 1664 och 1926 (med vissa förändringar under århundradena) vilken i praktiken innebar en generell plikt att söka och finna en husbonde som ville anställa. Det fanns naturligtvis några få undantag för de välbärgade, för ungdomar upp till 21, ifall deras arbete behövdes på föräldrarnas gård och för personer som saknade arbetsförmåga. En anställning som dräng hos en bonde gällde (efter 1833) mellan 1:a november och 24 oktober med ömsesidig uppsägesrätt den 24:e augusti. Tjänstgöring som dräng (liksom som piga), var den yrkesutbildning som stod till buds för dem som inte lärde ett hantverk som lärling.
I legostadgan från 1877 ur Sveriges rikes lag står det bl.a.

10 § Tjänstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, husbonde skäligen föresätter. Är tjänstehjon försumligt, gensträvigt, eller oordentligt och låter det sig ej rättas, eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten, må det därifrån skiljas med förlust av hela lönen, samt erhålle sådant betyg det förtjänar; ersätte ock husbondens skada, där han därom vid domstol utförer.
52 § Aviker tjänstehjon ut tjänst förr, än tjänstetid ute eller det redo för sig gjort, have husbonde våld att hämta det åter, och blive tjänstehjon i tjänsten till flyttningsdag, samt miste halva lönen och gälde skadan.

I dagens läge så hade det varit arbetsgivaren som hade blivit åtalad om han hade hämtat en arbetare med våld.
Kanske ska reda ut begreppen lite också?

Tjänstehjon (eller legohjon) i jordbruket kallades dräng respektive piga. Legostadgan reglerade tjänstehjonens skyldigheter och rättigheter gentemot husbonden i Sverige.

Inhyseshjon var arbetsoföra och obemedlade människor, oftast äldre eller personer med funktionsnedsättning, som socknens fattigvård placerat, "inhyst", hos en familj mot ersättning. Det var en lösning på orter där det inte fanns fattigstugor eller andra offentliga inrättningar för de obemedlade. Inhyseshjonet placerades hos den familj som krävde lägst betalt för att hysa hjonet.

Rotehjon (eller fattighjon) var de sämst lottade, de fick inte vara kvar som fattighjon i någon familj utan blev hänvisade till rotegång inom hela socknen. Under kortare perioder fick de vistas på varje ställe, där de fick nödvändig kost, logi och vård. Rotehjon fick inte ens ro och vila när de låg på dödsbädden. Det ansågs betyda otur att ha ett döende rotehjon i hemmet, därför blev de runtskickade mellan olika hem när de låg för döden.

Min morfars farfar hade en inhysningshjon under 1880-talet och även min morfars far hade ett par stycken en bit in på 1900-talets början. Hur gick det till kanske ni undrar? De var ju trots allt knektar och de hade många barn. Någon gång under andra hälften av 1800-talet (troligtvis under 1870-talet) så byggdes det ett nytt soldattorp åt Lantz-knektarna på 123 Håkentorp (det torp som idag står i Götarps Brunn), men det gamla soldattorpet revs inte direkt utan fick stå kvar. För en knekt som inte alltid hade det så gott ställt så var det ju bra om de kunde få in lite extra pengar för att inhysa ett hjon.

Fanns det då några drängar i släkten? Ja, det fanns några stycken faktiskt. Allt var inte så romantiskt som många får för sig idag utan det var ett slit från morgon till kväll för drängarna.

Pigorna

Drängen Alfred och pigan Lina från Emil i Lönneberga.

För många kvinnor så fanns det inte något större val än att bli piga.
Pigor som arbetade i lantbruk tillhörde gårdens tjänstehjon och var den kvinnliga motsvarigheten till gårdens manliga bonddrängar. På små gårdar utförde pigan ofta både hushållsarbete och lantarbete, men på större gårdar, främst de södra delarna av Sverige, kunde det finnas ett flertal pigor som enbart utförde lantarbete, till exempel mjölkning, medan särskilda tjänsteflickor utförde hushållsarbete.

Pigor som arbetade som tjänsteflickor i hemmen, kallades även jungfru eller tjänarinna, var antingen underställda en anställd husföreståndarinna, husmor eller husfru, eller också direkt underställda familjen, då ofta under hustruns direktiv. Ordet "piga" fick låg status. För hushållsarbetande flickor i städerna kom ordet att ersättas av hembiträde kring 1919 medan barnpiga alltmer blev barnflicka.

På adliga herrgårdar var det vedertagen sedvänja att både pigor och jungfrur fick sina bröllop påkostade av arbetsgivarna, som också höll dem i herrgårdens festrum, en sed som återspeglades i att en adelsdam som var hovfröken också fick sitt bröllop bekostat av sin kungliga arbetsgivare och bröllopet hållet på kungliga slottet. Döttrarna klädde då bruden, och arbetsgivarfamiljen deltog ofta i festligheterna. Detta ingick i den informella välgörenhet som adeln ansågs behöva visa gentemot sitt tjänstefolk och motsvarade det ekonomiska ansvar som kunde tas för åldriga "trotjänare", och fick igen i de övriga fester som en adelsfamilj traditionsenligt brukade hålla för sitt tjänstefolk under olika högtider som midsommar, då de själva deltog i dansen för att illustrera en form av familjärt förhållande inom hushållet.

En piga tjänade inte mycket i kontanter eftersom det mesta betalades i natura. I genomsnitt tjänade en piga på landsbygden hälften eller två tredjedelar av vad en dräng tjänade. Man ansåg inte att kvinnor behövde pengar i lika stor utsträckning som männen. I städerna tjänade pigorna mer vilket var en av anledningarna till att pigorna flyttade till städerna.

Precis som drängarna så löd pigorna under Legostadgan. Den var skriven på arbetsgivarens villkor. Han förfogade över tjänstefolkets tid. Den så kallade piglördagen då pigan skulle vara ledig fick hon förhandla till sig med husbonden, och under en vecka på hösten kring Mikaelsmäss i slutet av september hade tjänstefolket en vecka på sig att leta efter en ny och kanske bättre tjänsteplats.

När man tittar närmare på hur de levde förr i tiden så ha vi idag svårt att förstå hur de kunde stå ut med de förhållandena som föregick på den tiden. Man har svårt att sätta sig in i deras vardag. Man brukar prata om humana saker men kanske inte alltid förstår att det man anser vara humant idag kanske inte är humant om hundra år eller att det kanske var otänkbart för hundra år sedan. Samhället förändras och många gånger till det bättre.

//Daniel

Utvandrarna, invandrarna, nybyggarna och så vidare

Som i de flesta släkter så finns det även i min släkt en del som har emigrerat, och då till USA, som de flesta andra. En del kom hem till Sverige igen medan andra stannade kvar.

Karta över Rügen.

Först ska vi tillbaka till slutet av 1600-talet och Tyskland. 1694 så föddes det en liten pojk i Rügen i Pommern i norra Tyskland. Rügen som är Tysklands största ö ligger i södra delarna av Östersjön men mellan 1648 och 1815 tillhörde ön och även Stralsund, Sverige.
1694 föddes alltså en pojk vid namn Johan Bruun i Rügen. Han Kom med i Tyska dragonregementet som bildades 1716 av rester av olika värvade kavalleriregementen som stridit i Tyskland och där var han tamburmajor. Lämnade Tyska dragonregementet 22 mars 1721 (desertirt) för att komma till svenska fastlandet och då Åkers Socken i Småland som ingick i Östbo härad i Finnveden men som idag ingår i Vaggeryds kommun.
När man tittar lite på var i mitt släktled han finns så blev han min morfars farfars farmors morfar. Det är några generationer sedan, jag är alltså 9:e generationen efter honom. Naturligtvis så blev han knekt när han kom hit och bodde i torp #100 i Linnås i Åkers Socken. Detta är alltså den enda personen i detta släktträd som "kommit till Sverige".

Gustav IV Adolf planerade 1806 att bygga en hamnstad vid namn Gustavia på ön. Napoleon Bonapartes trupper satte dock stopp för planerna. 1807, blir Jonas Lantz (förste Lantz-knekten befodrad i Stralsund till Vice Corporal och han var då gift med Johan Bruuns barnbarn Walborg) Vid freden i Kiel bytte Sverige och Danmark Rügen och övriga Pommern mot Norge; bytet skulle vara gjort när svenska trupper besatt centrala fästningar i Norge, enligt avtalet. Norge vägrade dock att acceptera svensk överhöghet, antog 17 maj i Eidsvoll en grundlag, och utropade den danske ståthållaren Kristian Fredrik till kung. Karl Johan vägrade därför att avträda Pommern och Rügen. Genom Preussens medlande fick så Sverige omkring 8 miljoner riksdaler banko för hela Pommern med Rügen under Wienkongressen. I denna summa ingick även en personlig ersättning till Karl Johan. Preussen och Danmark bytte samtidigt Pommern och Rügen mot hertigdömet Lauenberg, varmed Rügen blev en del av Preussen.

Emigranterna

Under andra hälften av 1800-talet så började väldigt många svenskar åka över till det stora landet i väster, nämligen Amerika. Anledningarna till varför folk åkte över med båtarna var många. Delvis så var det missväxt i Sverige under åren 1867 till 1869 vilket gjorde att de fattiga torparna var tvungna att göra någonting för att överleva. Det var naturligtvis inte bara de fattiga som åkte över till Amerika utan även de lite rikare åkte över för att pröva lyckan.

Billig jord lockade

På listan över lockande faktorer finns överflödet av odlingsmark, billig, nästan gratis till följd av 1862 års jordförvärvslag (American Homestead Act), religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system, bättre tillgång på eller mer välbetalda jobb, ingen allmän värnplikt, anonymitet med mera.

Flera av dessa fördelar illustreras genom de viktigaste karaktärerna i Vilhelm Mobergs epos om Amerikaemigranterna (Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige), den frustrerade jordbrukaren Karl-Oskar Nilsson, hans hörsamma hustru Kristina, väckelsepredikanten Daniel Andreasson, den prostituerade Ulrika, drömmaren Robert och hans enfaldige följeslagare Arvid.

Lika viktiga var faktorerna som underlättade utvandringen, till exempel utvecklingen av reguljär transatlantisk passagerartrafik, järnvägsbyggandet och det arbete som migrationsagenter utförde på uppdrag av amerikanska delstater, landkompanier och järnvägsföretag för att locka emigranter. Flödet av brev, pengar och (ofta) förskottsbetalda biljetter från immigranter i USA till släktingar hemma i Sverige var också viktigt.

Välavlönade jobb

Betydelsen av alla dessa faktorer förändrades under årens lopp. Till exempel påverkades migrationen av minskad tillgång på billig mark, konjunktursvängningar i Sverige och USA, avsiktlig manipulation av den transatlantiska sjöfartens biljettpriser, en gradvis demokratisering av det svenska politiska systemet, samt den tilltagande industrialiseringen i Sverige. Vilka invånargrupper som utvandrade varierade också med tiden. I början av 1900-talet drömde de flesta svenska utvandrarna om att få ett välavlönat jobb i någon av USA:s snabbt växande industristäder.

Hur upplevde då invandraren ankomsten till Amerika? De allra flesta immigranterna anlände till New York och de hamnade i en av två anläggningar – Castle Garden eller Ellis Island. Castle Garden (som i dag heter Fort Clinton) ligger på Manhattans sydspets och var den huvudsakliga ankomstterminalen för immigranter mellan åren 1855 och 1890. Man uppskattar att någonstans mellan åtta och tolv miljoner immigranter passerade genom den, stora delar av registren från Castle Garden gick förlorade i en brand.

Ankomsten till Ellis Island

Ellis Island, strax utanför Manhattans sydspets, nära Frihetsstatyn, kom i bruk efter att Castle Garden slutat användas. Denna anläggning utnyttjades mellan åren 1892 och 1954. Under terminalens 62-åriga historia passerade över hundra miljoner immigranter genom dess salar.

För de allra flesta nyanlända var proceduren föga omfattande. Enligt vittnesmål var den mellan tre och fem timmar lång och utgjordes till största delen av köande. Vanligen fördes immigranterna och deras bagage med pråmar från ankomsthamnen till Ellis Island.

Bagaget kontrollerades och immigrantens handlingar granskades i ”Inskrivningsrummet”. Alla immigranter fick genomgå en enkel hälsokontroll. Myndigheterna letade efter personer som exempelvis var blinda, mentalsjuka eller misstänktes bära på en smittsam sjukdom.

De sistnämnda sattes i karantän, medan sjuka människor lades in på sjukhus. Om det fanns några frågetecken kring en person kunde han eller hon få tillbringa flera dagar i någon av öns sovsalar.

Alla nyanlända fick svara på 29 frågor. Syftet med frågorna var att säkerställa att invandraren hade de utresehandlingar från hemlandet som krävdes, en summa pengar som täckte de första utgifterna, ett sätt att försörja sig och något som visade på en slutdestination eller ett färdbevis för en fortsatt resa.

Majoriteten av de nyanlända passerade utan problem genom Castle Garden eller Ellis Island och transporterades sedan till det som i dag är Battery Park på södra Manhattan.

Fördomar om svenskarna

Oavsett var de slog sig ner var svenskarna oftast nyanlända och betraktades därför som utomstående i det etablerade samhället där de bodde. Liksom fallet är med invandrare nästan överallt uppstod stereotypa bilder av dem – både positiva och negativa – och det hände att svenskarna förlöjligades och förringades.

Den positiva sidan var att svenskar betraktades som renliga, gudfruktiga, ärliga och arbetsamma. De svenska flickornas höga arbetsmoral och goda kunskaper gjorde att de i många fall var eftersökta som husor. James J Hill, entreprenören som anlade Great Northern Railroad, som förbinder Minnesota med nordvästra USA, lär ha sagt: ”Ge mig bara snus, whisky och svenskar, så kan jag bygga en järnväg till hel­vetet.”

Negativa fördomar om svenskarna var att de var lata och trögtänkta suputer. I konjunktursvackor anklagades svenskarna för att ta jobb från icke-immigranter. Det nedsättande uttrycket ”dumb Swede” användes ofta, kanske inte för att de svenska immigranterna ansågs vara dumma, utan för att de inte talade engelska.

Viktiga lärdomar

En granskning av de många aspekterna av 1800- och 1900-talets stora utvandring från Sverige ger oss många viktiga lärdomar. För det första hjälper den oss att förstå vår historia, hurdant Sverige var under denna period och hur Sverige har utvecklats under de två senaste århundradena. För det andra kan den underlätta vår egen släktforskning. Det finns inte många släkter i Sverige utan emigranter.

Dessutom finns det mycket i denna historia som hjälper oss att förstå invandrarna i dagens Sverige. De bakomliggande orsakerna till det inflöde som Sverige har upplevt sedan cirka 1960 är till stor del desamma som de som motiverade de svenska migranterna. Och deras erfarenheter av bosättning, sysselsättning, kritik, anpassning och assimilation är slående lika.

1880-talet

Under 1880-talets andra hälft så var det dags för en del i min släkt att åka över till Amerika. Det var min morfars fars och morfars mors syskon som tog det stora steget att lämna familj och släktingar och det gamla livet här i Sverige bakom sig.
Min morfars fars syskon tog sig till Boone i Iowa där en del ättlingar fortfarande bor. En del av barnen som de fick spred ut sig lite, bl.a. till New Mexico och Kalifornien.
Min morfars mors syskon tog sig längre norrut, och flyttade till Canada och bl.a. Vancouver.

1900-talet

Under 1900-talet så var det dags för nästa generation ur släktet att ta sig till Amerika. Min morfar och 2 av hans syskon tog sig över men det var bara systern som till slut stannade kvar. Min morfar åkte hem redan efter 18 år och brodern som åkte över 1911 kom hem till Sverige igen ett tag innan sin 90-årsdag, 1980.

Många olika öden finns bland de som åkte över till Amerika. Något av dessa öden kanske kommer upp i något annat inlägg här i bloggen i framtiden..

//Daniel