Utvandrarna, invandrarna, nybyggarna och så vidare

Som i de flesta släkter så finns det även i min släkt en del som har emigrerat, och då till USA, som de flesta andra. En del kom hem till Sverige igen medan andra stannade kvar.

Karta över Rügen.

Först ska vi tillbaka till slutet av 1600-talet och Tyskland. 1694 så föddes det en liten pojk i Rügen i Pommern i norra Tyskland. Rügen som är Tysklands största ö ligger i södra delarna av Östersjön men mellan 1648 och 1815 tillhörde ön och även Stralsund, Sverige.
1694 föddes alltså en pojk vid namn Johan Bruun i Rügen. Han Kom med i Tyska dragonregementet som bildades 1716 av rester av olika värvade kavalleriregementen som stridit i Tyskland och där var han tamburmajor. Lämnade Tyska dragonregementet 22 mars 1721 (desertirt) för att komma till svenska fastlandet och då Åkers Socken i Småland som ingick i Östbo härad i Finnveden men som idag ingår i Vaggeryds kommun.
När man tittar lite på var i mitt släktled han finns så blev han min morfars farfars farmors morfar. Det är några generationer sedan, jag är alltså 9:e generationen efter honom. Naturligtvis så blev han knekt när han kom hit och bodde i torp #100 i Linnås i Åkers Socken. Detta är alltså den enda personen i detta släktträd som "kommit till Sverige".

Gustav IV Adolf planerade 1806 att bygga en hamnstad vid namn Gustavia på ön. Napoleon Bonapartes trupper satte dock stopp för planerna. 1807, blir Jonas Lantz (förste Lantz-knekten befodrad i Stralsund till Vice Corporal och han var då gift med Johan Bruuns barnbarn Walborg) Vid freden i Kiel bytte Sverige och Danmark Rügen och övriga Pommern mot Norge; bytet skulle vara gjort när svenska trupper besatt centrala fästningar i Norge, enligt avtalet. Norge vägrade dock att acceptera svensk överhöghet, antog 17 maj i Eidsvoll en grundlag, och utropade den danske ståthållaren Kristian Fredrik till kung. Karl Johan vägrade därför att avträda Pommern och Rügen. Genom Preussens medlande fick så Sverige omkring 8 miljoner riksdaler banko för hela Pommern med Rügen under Wienkongressen. I denna summa ingick även en personlig ersättning till Karl Johan. Preussen och Danmark bytte samtidigt Pommern och Rügen mot hertigdömet Lauenberg, varmed Rügen blev en del av Preussen.

Emigranterna

Under andra hälften av 1800-talet så började väldigt många svenskar åka över till det stora landet i väster, nämligen Amerika. Anledningarna till varför folk åkte över med båtarna var många. Delvis så var det missväxt i Sverige under åren 1867 till 1869 vilket gjorde att de fattiga torparna var tvungna att göra någonting för att överleva. Det var naturligtvis inte bara de fattiga som åkte över till Amerika utan även de lite rikare åkte över för att pröva lyckan.

Billig jord lockade

På listan över lockande faktorer finns överflödet av odlingsmark, billig, nästan gratis till följd av 1862 års jordförvärvslag (American Homestead Act), religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system, bättre tillgång på eller mer välbetalda jobb, ingen allmän värnplikt, anonymitet med mera.

Flera av dessa fördelar illustreras genom de viktigaste karaktärerna i Vilhelm Mobergs epos om Amerikaemigranterna (Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige), den frustrerade jordbrukaren Karl-Oskar Nilsson, hans hörsamma hustru Kristina, väckelsepredikanten Daniel Andreasson, den prostituerade Ulrika, drömmaren Robert och hans enfaldige följeslagare Arvid.

Lika viktiga var faktorerna som underlättade utvandringen, till exempel utvecklingen av reguljär transatlantisk passagerartrafik, järnvägsbyggandet och det arbete som migrationsagenter utförde på uppdrag av amerikanska delstater, landkompanier och järnvägsföretag för att locka emigranter. Flödet av brev, pengar och (ofta) förskottsbetalda biljetter från immigranter i USA till släktingar hemma i Sverige var också viktigt.

Välavlönade jobb

Betydelsen av alla dessa faktorer förändrades under årens lopp. Till exempel påverkades migrationen av minskad tillgång på billig mark, konjunktursvängningar i Sverige och USA, avsiktlig manipulation av den transatlantiska sjöfartens biljettpriser, en gradvis demokratisering av det svenska politiska systemet, samt den tilltagande industrialiseringen i Sverige. Vilka invånargrupper som utvandrade varierade också med tiden. I början av 1900-talet drömde de flesta svenska utvandrarna om att få ett välavlönat jobb i någon av USA:s snabbt växande industristäder.

Hur upplevde då invandraren ankomsten till Amerika? De allra flesta immigranterna anlände till New York och de hamnade i en av två anläggningar – Castle Garden eller Ellis Island. Castle Garden (som i dag heter Fort Clinton) ligger på Manhattans sydspets och var den huvudsakliga ankomstterminalen för immigranter mellan åren 1855 och 1890. Man uppskattar att någonstans mellan åtta och tolv miljoner immigranter passerade genom den, stora delar av registren från Castle Garden gick förlorade i en brand.

Ankomsten till Ellis Island

Ellis Island, strax utanför Manhattans sydspets, nära Frihetsstatyn, kom i bruk efter att Castle Garden slutat användas. Denna anläggning utnyttjades mellan åren 1892 och 1954. Under terminalens 62-åriga historia passerade över hundra miljoner immigranter genom dess salar.

För de allra flesta nyanlända var proceduren föga omfattande. Enligt vittnesmål var den mellan tre och fem timmar lång och utgjordes till största delen av köande. Vanligen fördes immigranterna och deras bagage med pråmar från ankomsthamnen till Ellis Island.

Bagaget kontrollerades och immigrantens handlingar granskades i ”Inskrivningsrummet”. Alla immigranter fick genomgå en enkel hälsokontroll. Myndigheterna letade efter personer som exempelvis var blinda, mentalsjuka eller misstänktes bära på en smittsam sjukdom.

De sistnämnda sattes i karantän, medan sjuka människor lades in på sjukhus. Om det fanns några frågetecken kring en person kunde han eller hon få tillbringa flera dagar i någon av öns sovsalar.

Alla nyanlända fick svara på 29 frågor. Syftet med frågorna var att säkerställa att invandraren hade de utresehandlingar från hemlandet som krävdes, en summa pengar som täckte de första utgifterna, ett sätt att försörja sig och något som visade på en slutdestination eller ett färdbevis för en fortsatt resa.

Majoriteten av de nyanlända passerade utan problem genom Castle Garden eller Ellis Island och transporterades sedan till det som i dag är Battery Park på södra Manhattan.

Fördomar om svenskarna

Oavsett var de slog sig ner var svenskarna oftast nyanlända och betraktades därför som utomstående i det etablerade samhället där de bodde. Liksom fallet är med invandrare nästan överallt uppstod stereotypa bilder av dem – både positiva och negativa – och det hände att svenskarna förlöjligades och förringades.

Den positiva sidan var att svenskar betraktades som renliga, gudfruktiga, ärliga och arbetsamma. De svenska flickornas höga arbetsmoral och goda kunskaper gjorde att de i många fall var eftersökta som husor. James J Hill, entreprenören som anlade Great Northern Railroad, som förbinder Minnesota med nordvästra USA, lär ha sagt: ”Ge mig bara snus, whisky och svenskar, så kan jag bygga en järnväg till hel­vetet.”

Negativa fördomar om svenskarna var att de var lata och trögtänkta suputer. I konjunktursvackor anklagades svenskarna för att ta jobb från icke-immigranter. Det nedsättande uttrycket ”dumb Swede” användes ofta, kanske inte för att de svenska immigranterna ansågs vara dumma, utan för att de inte talade engelska.

Viktiga lärdomar

En granskning av de många aspekterna av 1800- och 1900-talets stora utvandring från Sverige ger oss många viktiga lärdomar. För det första hjälper den oss att förstå vår historia, hurdant Sverige var under denna period och hur Sverige har utvecklats under de två senaste århundradena. För det andra kan den underlätta vår egen släktforskning. Det finns inte många släkter i Sverige utan emigranter.

Dessutom finns det mycket i denna historia som hjälper oss att förstå invandrarna i dagens Sverige. De bakomliggande orsakerna till det inflöde som Sverige har upplevt sedan cirka 1960 är till stor del desamma som de som motiverade de svenska migranterna. Och deras erfarenheter av bosättning, sysselsättning, kritik, anpassning och assimilation är slående lika.

1880-talet

Under 1880-talets andra hälft så var det dags för en del i min släkt att åka över till Amerika. Det var min morfars fars och morfars mors syskon som tog det stora steget att lämna familj och släktingar och det gamla livet här i Sverige bakom sig.
Min morfars fars syskon tog sig till Boone i Iowa där en del ättlingar fortfarande bor. En del av barnen som de fick spred ut sig lite, bl.a. till New Mexico och Kalifornien.
Min morfars mors syskon tog sig längre norrut, och flyttade till Canada och bl.a. Vancouver.

1900-talet

Under 1900-talet så var det dags för nästa generation ur släktet att ta sig till Amerika. Min morfar och 2 av hans syskon tog sig över men det var bara systern som till slut stannade kvar. Min morfar åkte hem redan efter 18 år och brodern som åkte över 1911 kom hem till Sverige igen ett tag innan sin 90-årsdag, 1980.

Många olika öden finns bland de som åkte över till Amerika. Något av dessa öden kanske kommer upp i något annat inlägg här i bloggen i framtiden..

//Daniel

Handeln i Sverige, Del 3, Handelsbodarna

Lanthandeln förändrade livet

Lanthandel i Glava i Värmland omkring 1912

Under andra halvan av 1800-talet blev lanthandlarna vanligare. Här fanns det mesta som erbjöds på den tidens svenska varumarknad - från kryddor till redskap.

Det var lukterna och dofterna äldre människor, som som i börjande av 1940-talet intervjuades om lanthandeln i sin barndom och ungdom på 1800-talet, mindes bäst. Lukterna av fotogen och terpentin, salt sill och torkad fisk var kanske inte så angenäma i sig, men de gick upp i en symfoni av väldoft från andra varor: kryddor som kanel, kardemumma och koriander, nytt bomullstyg, skoläder och seldon, kaffe och cigarrer.
På våren gav de öppna frösäckarna med klöver och timotej en föraning om kommande sommar, och på hösten stearinljus från Liljeholmen em försmak av julstämning.

Lanthandelsbutikerna började växa fram efter näringsfrihetsreformerna 1846 och 1864. Den stora expansionen kom på 1870-talet, och fortsatte under 1880-talet. 1890 fanns cirka 9000 lanthadelsrörelser i Sverige.
Det hände att bönder öppnade handelsbod hemma på gården, men de flesta butiker startade där människor brukade mötas: vid en viktig vägkorsning, vid kyrkan eller vid en järnvägsstation.
Sambandet mellan utbyggnaden av järnvägsnätet och tillkomsten av nya lanthadelsrörelser - två utvecklingslinjer som sammanfaller i tiden - är tydlig. Det gav sig ofta en bra start för den som ville etablera handel att börja sälja livsmedel, snus och brännvin till rallarna vid ett järnvägsbygge. När sedan banan var klar blev läget vid en station idealiskt. Dit drog sig människor och företag, och dit kunde man enkelt få hem varor med tåg.

I handelsbodarna på landet fanns det mesta som erbjöds på den tidens svenska varumarknad, även redskap för jordbruket, verktyg och husgeråd. Saknades något kunde handlaren som regel "ta hem".
Tyg och garn fanns med från början. Konfektion som byxor, skjortor och blusar, västar, rockar och kappor, gjorde sitt intåg under sista decennierna på 1800-talet. Detsamma gjorde fabrikstillverkade skor, stövlar och kängor.
Men det var de i alla hushåll viktiga basvarorna, såsom mjöl av olika slag, gryn, socker, salt, salt sill och kaffe som dominerade köpen och stod för den största omsättningen i butikerna. Allt sådant såldes i lösvikt. Handlaren eller biträdet vägde upp och slog in i strutar eller slog om papper. Det tillhörde yrkeskraven för ett handelsbiträde att kunna göra så täta pappersstrutar att de inte ens släppte igenom vatten.
Även brännvin såldes som regel i "lös Vikt" fram till och med 1880-talet. Spriten mättes upp i kannor, som rymde närmare två liter. Men man kunde även köpa halv- och kvartskannor. Kunden fick själv ta med sig flaskor eller annat kärl.

Varor färdiga i förpackning från fabriken, kom senare. Detsamma gällde för produkter som marknadsfördes under särskilt varunamn eller fabrikat. Tobak, snus och cigarrer tillhörde det första som började säljas under särskilt varunamn. Det fanns mot 1800-talets slut ett tiotal olika snusmärken att välja mellan.
Färskvaror som grönsaker, frukt, färskt kött, färsk fisk och mjölk förekom bara sparsamt. Det var för svårt att förvara före kyl- och frysdiskarnas tid. Dessutom hade många tillgång till sådant på den egna gården eller täppan. Andra kunde köpa eller byta till sig av grannar.

Handelsboden var ofta också post- och tidningskontor, och en mötesplats i största allmänhet. Särskilt på avlöningsdagar  med många män i butiken kunde det gå livligt till. Spritförtäring var inte tillåten inne, men man kunde alltid göra sig ärende bakom knuten. Vågens fem- och tiokilosvikter togs i anspråk för kraftprov, lyftes på långfingret och svängdes runt med greppet mellan tummen och pekfingret.
epoken med den gammaldags lanthandeln varade i ungefär hundra år. Årtiondena efter andra världskriget tunnades kundunderlaget på landsbygden ut genom den ökade utflyttningen till städer och tätorter. Många som bodde kvar på landet skaffade bil och började handla i tätortens snabbköp, där man själv plockade till sig fabriksförpackade varor från hyllor, kyl- och frysdiskar. De små lanthandlarna kunde inte hänga med i den utvecklingen. Investeringskostnaderna vid en modernisering av butikerna hade blivit för hög i förhållande till den låga omsättningen. Den ena lanthandeln efter den andra lades ner, saknade av många, även de som själva inte handlade där så mycket mot slutet.

//Daniel

Handeln i Sverige, del 2, Knallarna

Knallarna

Nasaren, Målning av Pehr Hilleström (1733-1816)

Knallarna ser man ju på marknaden kanske du säger? Då har du faktiskt fel. De som är i stånden på marknaden är inga riktiga knallar.

Knappast någon gård i Sveriges avlånga land var för liten eller för enslig för att få besök av en gårdfarihandlare. Knallarna, som de också kallades, kom oftast en eller två gånger om året.

Gårdsfolket flockades kring handelsmannen då han bredde ut sina varor i kammaren eller på vagnslidret. Kvinnorna tummade på tyger, höll dem framför sig för att se hur de skulle te sig som kjolar eller förkläden. Männen vände och vred på skålar och bleckfat, knackade på dem för att avlyssna kvaliteten, kände med tummen på knivsegg. Barn motades undan för att inte sätta smutsfläckar på grannlåten. Priser och kvaliteter avhandlades.
Flertalet gårdfarihandlare kom från Sjuhäradsbygden, alltså de sju häraderna Mark, Kind, Ås, Redväg, Veden, Bollebygd och Gäsene i södra Västergötland, och kallades därför  Västgötaknallar.
Beteckningen "Knalle" har getts olika förklaringar. Den mest närliggande är nog ordet "knalla" som synonymt med att gå, fortfarande levande i uttryck som "Det knallar och går" eller "jag ska knalla hem". I sitt eget hemliga språk månsing kallade knallarna sig för "Nasare" och att sälja att "nasa".

Hade hemligt språk

Långt fram i tiden, i vissa fall än idag, används slangord som för längesedan uppsnappats från västgötaknallarnas hemliga språk månsing. Några exempel; fika, fjälla (flicka, fästmö), snut (polis), Snuthäck (polisstation), borst (sup), karda (hand), snok (näsa) och tjacka (köpa). Det är ett av två gamla och länge hemliga tungomål, som skiljer sig så mycket från normal svenska att de kan ses som egna språk. Det andra är sotarnas knoparmoj.
En anledning till att knallarna utvecklade sitt hemliga språk var att de skulle kunna rådgöra med kolleger eller någon medföljande handelsdräng om varor, priser och kvaliteter, utan att avslöja affärshemligheter för utomstående. Därför innehåller månsing en hel del räkneord och uttryck för pengar. Två exempel som fortfarande är stålar och hacka.
Vad ordet månsing kommer ifrån vet vi inte säkert. Vissa menar att det hänger samman med den västgötska dialekten, där vårt talorgan kallas månnen. Då kan att tala bli att månsa, och språket månsing. Enligt en annan teori är månsing besläktat med det gamla ordet måla, som betydde mäta, fortfarande levande i ortsnamn som Blomstermåla och Eriksmåla.
Säkert är att den alnslånga käpp som knallarna använde för att mäta upp tyg med kallades Måns.

Knallehandeln hade sitt ursprung redan i tidig medeltid. De magra tegarna i Västergötlands skogsbygder gav inte tillräckligt med spannmål  för att föda befolkningen. Därmed fanns gott om bete, även i steniga hagar, ängar och skogsgläntor. Det gav ett överskott på nötboskap, som kunde drivas till slättbygderna och bytas mot säd. Driftiga oxdrivare tog då också med sig hantverk och hemslöjd av olika slag, som tillverkats på gården, för att sälja eller byta.
Från att ha varit en bisyssla till oxdriften växte sedan under århundradena hemslöjden och handelsresorna ut till en huvudnäring i Sjuhäradsbygden, vid sidan av jordbruket.
Resorna utsträcktes till hela Sverige, för vissa knallar även till Norge eller Finland.

En tidig produkt var snidade eller svarvade skålar och tallrikar av trä. Skålarna byttes mot den mängd säd som rymdes i dem. Andra tidiga produkter var vävskedar och ullkardor. Men det var textilerna som kom att dominera knallarnas sortiment.
Ull och lin spans och vävdes i hemmen, och tyger av olika slag fyllde knallarnas säckar. På 1800-talet blev tyg av importerad bomull den största produkten.
Till att börja med, då vägarna var dåliga eller obefintliga, gick knallarna till fots med sina varor i en dubbelsäck hängd över axeln. Annars klövjade man. Det innebar en stor dubbelsäck hängdes över en häst och knallen gick bredvid. Frampå 1700- och 1800- talen, då väghållningen började bli bättre, körde knallarna ofta med häst och vagn, Vissa skaffade sig nederlag (en lagerplats), med större varupartier inom sina distrikt, anställde handelsdrängar till sin hjälp och blev "storknallar".

Statsmakten gjorde under århundradena många försök och upprätthålla städernas handelsmonopol. De två städerna i Sjuhäradsbygden, Borås och Ulricehamn, tillkom på 1600- respektive 1700-talet huvudsakligen i detta syfte. Knallarna skulle flytta in till någon av de städerna och bli borgare, var det tänkt.
Borås och Ulricehamn fick också en framväxande borgarklass, men bondeknallarna ville inte bli stadsbor. I stället ökade deras antal och handel i hägnet av de båda städernas privilegier.
Västgötaknallarnas resehandel var omstridd och en ständig källa till debatter i riksdagen. Företrädare för borgarståndet gillade inte konkurrensen och krävde förbud. Prästerna instämde, men med moraliska, eller snarare moraliserande, argument. De menade att gårdfarihandlarnas försäljning ledde till syndig lyxkonsumtion och fåfänga, särskilt bland kvinnorna. Det gjordes också försök till regleringar och inskränkningar, men västgötarna knallade på som förut.

Gårdfarihandlare var ett farligt yrke. Både deras varulager och pengar var begärligt byte för rövare, rånare och tjuvar. I kyrkböcker och domböcker finns många anteckningar om knallar som bragts om livet på sina resor. Några exempel: I Borås kyrkobok för 1661 kan läsas att Anders i Gethult och Erik Håkansson vid Rönnebo överfallits och dödats av rövare. Johan Bergman från Borås blev 1773 ihjälslagen i Östmarks socken i Fryksände. Fyra år senare vittnar Toarps kyrkböcker om att Anders i Andare blivit "ihiöl mördad vid Karlskrona".  Enligt Ulricehamns dombok 1833 hade handelsbetjänten Erik Medin funnits mördad i Hällefors och hans böcker med uppskrivna fordringar brända.

Nästan alla knallar var män. Det fåtal kvinnor som återfinns i yrket bedrev handel i hemmen eller i de närmaste bygderna. Men kvinnorna spelade ändå en avgörande roll för Sjuhäradsbygdens blomstrande resehandel. Det var de som kardade och spann ullen, vävde och färgade tygerna. Och det var de som skötte gårdarna och djuren när männen var ute på sina handelsresor.
Resehandeln nådde sin kulmen på 1800-talet. Många gårdfarihandlare hade då expanderat sin verksamhet och blivit storknallar. De nya kommunikationsmedlen, ångbåtarna och tågen, började användas för de större och längre transporterna. Ett nytt led tillkom i produktionskedjan: Förläggare som köpte in råvaran, la ut tillverkningsuppdrag på vävarna i hemmen och levererade de färdiga produkterna till knallarna.
Med början i det kapital som storknallar och förläggare kunde samla, samt århundranden av tradition och kunnande, växte Sjuhäradsbygdens blomstrande textilindustri fram under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet. Borås och Ulricehamn blev - vid sidan av Norrköping - Sveriges ledande textilindustristäder.

Då hade också villkoren för gårdfarihandeln förändrats. Allt mer av handeln på landsbygden övergick till de lanthandlare som etablerade sig runtom i landet. De sista Västgötaknallarna upprätthöll sin bygds urgamla tradition med resehandel fram till omkring sekelskiftet 1800-1900.

//Daniel

Handeln i Sverige, Del 1

Från Marknad till Snabbköp

Kiviks marknad

Idag köper de flesta det de behöver i köpcenter, närliggande brutiker eller på nätet. Men det fanns en tid då handeln var an mycket mer komplicerad affär. Följ med på shopping i gamla tiders Sverige!

Lagen styrde handeln

Regler och förbud gjorde handeln förr ofta krävde långa resor till städer och marknader.

Det är svårt att föreställa sig hur omständlig handeln var fram till andra hälften av 1800-talet. Att sälja överskottet av gårdens produktion, och köpa det man själva behövde, kunde kräva vecko-, ibland månadslånga resor till städer och marknadsplatser.
Det var en följd av Sveriges stora landsyta och glesa befolkning, men framför allt av de kungliga bestämmelser och förordningar som förbjöd den mesta handeln på landsbygden.
Motivet till förbudet, som tillkom redan på 1200-talet och levde kvar till mitten av 1800-talet, var storpolitiskt- Statsmakten, oftast kungen, ville förhindra utländska köpmän fick kontrollen över viktiga delar av den svenska handeln.
I stället ville man skapa blomstrande svenska handelsstäder, med köpmän som var tillräckligt kapitalstarka för att kunna hävda sig i konkurrensen. Det krävde, ansåg man, att köpmännen i städerna fick monopol på den inrikes handeln.

Det ligger nära till hands att tro att bönderna for in till närmaste stad och där sålde produkter och gjorde sina inköp. Men så var långt ifrån alltid fallet. Husbönderna kalkylerade med var de kunde få de bästa priserna för sina varor, och samtidigt få de billigaste inköpen.
Det blev ibland långa resor. Tid var inte, som idag, en bristvara. Och de flesta stadsresorna gjordes på vintern, då jordbruket andå låg nere och slädföre på tillfrusna vägar och vattendrag gjorde transporterna lättare än under övriga årstider.
Från Lappland, Jämtland och Ångermanland kunde "sörkörarna" för att ta ett extremt exempel - åka ända till Stockholm med smör och kött från vilt, en resväg på sjuttio mil eller mer i vardera riktningen, Annars gjorde befolkningen i de landskap som gränsade mot Norge som Lappland, Jämtland och Härjedalen gärna sina affärer där. För de västra delarna av Dalsland, sydvästra Värmland och nordligaste Bohuslän var Halden i Norge handelscentrum. Västgötar och Smålänningar reste gärna till Göteborg.

De mest välbeställda och spendersamma bönderna kunde övernatta på krogar och gästgivargårdar. Vanligare var dock enkla sovplatser för de resande, och stallplatser för hästarna, hos torpare och småbrukare längs vägen. I obebyggda trakter fanns särskilda "färdstugor" med eldstad, britsar att sova på och stall för hästarna.
I städerna höll som regel handelsmännen med logi åt de bönder som de gjorde affärer med.
Marknaderna, som hölls vid samma tid varje år, spelade också en viktig roll som handelsplats för bönderna. Flertalet stora marknader hölls på vintern, och många var knutna till de kyrkliga helgerna då folket på gårdarna ändå tog sig ledigt och hade tid för marknadsbesök. Därav de många marknadsnamnen på "mässa" som Eriks- och Larsmässan i Uppsala, Eskilmässan i Eskilstuna, Pedersmässan i Linköping, Olovsmässan i Skänninge, Sigfridsmässan i Växjö och Hindersmässan i Örebro.
Djur som hästar, oxar, kor och svin köptes och såldes på de flesta stora marknader, men viktigast de speciella kreatursmarknaderna. Stora sådana hölls i Skänninge och Värnamo, i Hova och svenljungai västergötland, i Vrestorp i Närke och i Filipstad.
Förutom på Marknaderna, och till slaktare i närliggande städer, sålde bönderna djur till kringresande kreaturshandlare. Dessa samlade djuren i hjordar och drev dem till slaktplatserna. Mest omtalade är oxdrifterna hela vägen från Småland till Stockholm. Storögda betraktare på Östgöta- och Sörmlandsslätterna kunde få bevittna scener liknande dem vi idag ser i Vilda Västern-filmer.

Förbudet för handel på landsbygden upphävdes i två steg omkring 1800-talets mitt. Genom handelsordningen 1846 blev det tillåtet att bedriva lanthandel på orter som låg minst tre mil från närmaste stad. I och med näringsfrihetsreformen 1864 var det fritt fram att etablera handelsrörelser var som helst.
Fri Lanthandel innebar inte längre något hot mot städernas köpmän. Den ökade köpkraften , tillgången på nya varor och produkter och inflyttningen till städerna, som följde ned industrialiseringen, gjorde att stadshandeln kunde blomstra, samtidigt som lanthandeln utvecklades.

//Daniel

3 Generationer

Under tidigare inlägg här i bloggen har jag pratat om hur det många gånger är den äldste sonen som tar över efter fadern. Jag har också berättat att det inte har varit så på Bygget. Johannes som var den äldste sonen till den förste Lantz knekten på Bygget gick ju till ett annat torp och det hände 6 år innan Jonas slutade som knekt. Men vem var det då som tog över?
Vi går nu tillbaka till den 19:e december 1812 och Jonas har precis gjort sin sista dag som knekt. Som ni kanske kommer ihåg om ni följt den här bloggen så hade rotebönderna 3 månader på sig att hitta en ersättare när en kenkt hade slutat, annars fick de själva gå ut som knektar. Så blev inte fallet för den här rotebonden.

Generalmönster rulla för Jönköpings Regemente, Mo Härad, Åsenhöga Socken, 1813.

Den 3:e mars 1813 så blev det 5:e barnet i skaran efter Jonas, nämligen Sven ny knekt på Bygget och då flyttar Jonas till Hestra Torp i Hestra i Åsenhöga Socken.
Sven som bara är 16 år gammal (och därmed den yngste Lantz-knekten), har precis blivit knekt bevistar under 1813 och 1814 både fälttågen i både Tyskland och Norge. Jonas dör 14:e Februari 1825. Han begravdes på kyrkogården (Ödekyrkogården) i Åsenhöga den 27 februari samma år. Sven blir med sina 37 år som knekt den som tjänat kronan längst av Lantz-knektarna. Han hade tjänt utmärkt väl.

Generalmönster rulla för Jönköpings Regemente, Mo Härad, Åsenhöga Socken, 1850.

Nu är det dags för Jonas igen. Året är nu 1850 och Svens far Jonas har varit död i 25 år och nu ska Jonas ta över Bygget. Förvirrande? Det är inte så krångligt som man först kan tro. Den 29:e mars 1831 så föds Svens 11:e barn (av 12). Det är en son han får och denna son får just namnet Jonas efter Svens far. Den 12:e oktober 1850 tar Jonas över Bygget efter sin far. Han är då 19 år gammal och har 31 år som knekt framför sig.
Den 14:e maj 1864 så blir han befordrad till Korpral. Hans farfar Jonas blev Vice Korporal 1807. Den 4 juli 1878 så blir han befordrad igen och denna gång till Distinktionskorpral vilket kan jämföras med Furir (Sergeant efter 2009). Han begär och får avsked 1881 och anmäldes till underhåll genast. Hans son visades samtidigt upp och antogs som knekt. Detta var den 25:e juni 1881.

Generalmönster rulla för Jönköpings Regemente, Mo Härad, Åsenhöga Socken, 1881.

Nästan på dagen 3 månader innan sin 20 årsdag så tillträder den Lantz-knekten som varit knekt kortast tid. Den 25:e juni 1881 antages Sven Gerhard Lantz som knekt för 123 Håkentorp, alltså Bygget. När indelningsverket läggs ned den 31:a december 1901 så tar han avsked av det militära och blir således den sista knekten på torpet och avslutar därmed en epok på Bygget som pågått i ungefär 150 år under samma släkt. Det var väl synd att det tog slut där? Eller gjorde det verkligen det? Inte riktigt. Gerhard fick möjligheten att köpa torpet efter avslutad tjänst i kronans kläder och gjorde också slag i saken. Som jag har berättat i tidigare inlägg här i bloggen så fanns Bygget kvar i släkten fram till 1990-talet då det såldes till ett par danskar. Där tog den nästan 250-åriga epoken slut för Lantz släktet på Bygget även att marken runt omkring själva huset som står där idag är i en Lantz ättlings ägo än idag.

För er som vill testa på lite hur det är med släktforskningen kan ju försöka tyda de bilder som finns i detta inlägg. Hittar ni de som jag skrivit om här i inlägget och kan tyda vad som står om dem kan ju skriva in det i kommentarerna nedanför inlägget. Det kan bli roligare än ni tror.

//Daniel

Nya uppgifter eller Sverige krigar mot Ryssland

Soldattorp 123 Håkentorp byter knekt. Assar Moberg avgår som knekt och lämnar över till svärsonen Jonas Svensson sedermera Lantz. 8:e December 1785.

När man som släktforskare får in nya uppgifter som är intressanta för släktledet så kan hen bli som ett barn på julafton. Det ska undersökas och kontrolleras på flera olika ställen för att se om uppgifterna stämmer överens i olika böcker.
I onsdags fick jag hem lite nya uppgifter om fem olika generationer knektar som i rakt nedstigande led kan härledas till mig. Naturligtvis så var jag tvungen att kolla på olika ställen för att se om det var samma uppgifter överallt. Det stämde överens kan jag säga.

Assar, Jonas, Sven, Jonas, Sven Gerhard. När det gäller min släkt och de som varit knektar så är det lätt att blanda ihop dem eftersom att de i stort sett har samma namn under en del generationer. Sven har varit det populäraste namnet i min släkt och det finns även kvar i min generation även om det inte längre är tilltalsnamnet. För att hålla reda på vem det är så är det årtalen man måste titta på för att se vem det är man forskar om.

1789 års Generalmönster rulla för Åsenhöga Socken, Mo Härad, Jönköpings Regemente.

Bland uppgifterna som jag fick under onsdagen så fick jag reda på att Jonas Lantz som var den första knekten som hette Lantz på Bygget hade hamnat på sjukhus. Varför han hamnade på sjukhus framgår inte av de rullor som finns. Det som går att få fram av uppgifterna är att han läggs in på Kristinestads Militärsjukhus, alltså i nuvarande Finland (Under denna tid var Finland, Svenskt).

Under den här tiden så krigar Gustav III mot Ryssland.
Gustav III:s ryska krig (även kallat svensk-ryska kriget 1788–90) utspelades 1788–1790 efter att Sveriges kung Gustav III anfallit Ryssland i hopp om att återta förlorat område, och att hejda den ryska inblandningen i Sveriges inre angelägenheter. Kriget slutade oavgjort, bland annat på grund av myteri av vissa höga svenska officerare, det så kallade Anjalaförbundet. Fred slöts i Värälä 1790 utan gränsjusteringar.

Sverige lyckades dock nå målet att få Ryssland att avstå rollen som garant för frihetstidens författning. Denna hade upphävts av Gustav III år 1772, och därefter hade frågan varit ett irritationsmoment i kontakten mellan de två länderna, eftersom den gjorde att Ryssland formellt hade rätt att vidta åtgärder för att återställa författningen.

Antingen så har min morfars farfars farfar blivit skadad under det Svensk-Ryska kriget, då skador ofta förekom, annars så kan han ha blivit sjuk på grund av näringsbrist eller liknande då det inte fanns så mycket mat som kunde distribueras under det här kriget. Man kan gissa hur mycket som helst om detta.
När man får uppgifter från andrahands källor så är det som sagt viktigt att man tittar närmare på vad som egentligen står i originaltexten. Med tanke på skrivstilen på 1700 och 1800-talen så kan det vara lätt att misstolka ett C för ett E till exempel. Även jag kan läsa fel många gånger men som tur är så finns det hjälp att få på flera olika håll.

Jag brukar säga att släktforska är som ett detektivarbete. Man måste hitta rätt bland alla grejer som finns och ibland kan man komma in på villospår, men med rätt hjälp så kan man komma på rätt spår igen.

Den 9 juli 1790 inleddes slaget vid Svensksund mellan den svenska och den ryska flottan.

//Daniel

Släktforskaren

Att släktforska är inte alltid så lätt som man tror.
Med den meningen kan man skrämma bort de flesta från att börja med släktforskning. Skämt och sido, det är inte alltid lätt men samtidigt så är det inte alltid så svårt heller. Jag har tittat i många kyrkböcker under tiden som jag letat efter släkten från förr och ibland så är det nästan helt omöjligt att se vad som står i dessa. Det var ibland som så att prästerna som skrev ner allting i böckerna var så pass fulla att de knappt kunde skriva alls.

Blomskog CI:4 (1773-1827) Bild 12 / sid 17 (AID: v4997.b12.s17, NAD: SE/VA/13038)

När man har släktforskat ett tag så lär man sig hur man ska tyda de gamla handstilarna som finns i kyrkböckerna men ibland så kvittar det hur länge man än sitter med kyrkböcker så kan man inte tyda vad som står i dem, som på vänstersidan i bilden ovan, från Värmland och Blomskogs församling. Där kanske ni kan hålla med om att det är väldigt svårt att läsa vad prästen har skrivit? Naturligtvis så var det inte alltid så att deras kråkfötter var oläsbara.

När man släktforskar så är det inte enbart kyrkböckerna man tittar på för det brukar ofta finnas någon i släkten som har varit knekt eller någonting annat inom det militära. När man hittar någon militär i släkten så är det ofta generalmönster rullarna som man tittar i för att få reda på var de har varit för någonstans och vad de har gjort under sin tjänstgöring. Det var som jag nämnt i tidigare inlägg att knektarna och militärerna var de som var beresta på den här tiden och då kan det finnas med i de olika rullorna och det kan bli lite intressant läsning ibland.
Jag som har haft många knektar och andra militärer i min släkt genom generationerna kan ha det ganska lätt ibland för de kunde bo kvar inom samma område under deras liv och då behöver man inte leta i speciellt många socknar för att hitta dem.

En annan sak som man också håller på med inom släktforskningen är att skriva mail eller ringer till olika hembygds föreningar där de olika släktingarna har bott för att ta reda på om de har någonting om ens släkt som kan vara till hjälp. En del gånger kan man få höra historier om släkten som man kanske inte visste om och ibland kanske man inte får fram någonting direkt där.

Förutom Arkiv Digital så finns även SVAR, som är Riksarkivets tjänst för släktforskare. Det som kanske inte finns på Arkiv Digital kan finnas på SVAR. Det är inte alltid att de olika ställena samarbetar med sina arkiv vilket man kan tyckas är lite dåligt.
Det finns självklart andra ställen också där man kan få information och tillgång till kyrkböcker, mönster rullor och sådant.Centrala Soldatregistret har en databas på 500.000 indelta soldater bland annat men där är det andrahandsinformation så man bör efter att ha fått uppgifter därifrån se till att dubbelkolla genom SVAR eller Arkiv Digital för att försäkra sig om att det är rätt uppgifter man får.

Ibland kanske man inte alltid vill sitta med kyrkböcker och sådant utan kanske vill lära sig lite mer om vad livsvillkoren var och då även försöka se om man kan hitta annat som kanske har med släkten att göra. Det finns alltid många olika möjligheter för att hitta de olika sakerna men jag kommer inte ta upp allting här.

//Daniel

Hur levde Knekten?

Att anskaffa en lämplig person som kunde bli soldat, vilade helt på rotens bönder. Dessa hade den lokala kännedomen om människorna och var därför bäst lämpade att rekrytera manskapet. Ser vi till de krigiska tiderna i historien var det inte alltid lätt att få fram soldater tillräckligt fort. Under krigsåren skulle varje torp där det fanns en vakans åter vara tillsatt med en ny soldat innan mars månads utgång. Det var på sommarhalvåret som krigen till största delen utkämpades och då fick det inte finnas några vakanser. Vid fredstid skulle soldaten som avgick av en eller annan orsak vara ersatt inom tre månader då annars en vakansavgift fick betalas av rotens bönder. Om det skulle visa sig att arbetet inte gick tillräckligt fort med att skaffa en ny karl kunde enligt Carl XI rotemästaren tvångskommenderas till tjänsten.  Ser man till de första hundra femtio åren av det ständiga knekthållets historia var det, under denna tids fredsperioder, relativt lätt att få manskap. Yrket som soldat hade en hög status bland annat av den anledningen att det var soldaterna som i dåtidens samhälle var beresta.

Det  var vid vägkanten utanför torpet den gamle soldaten fick höra hur det var på heden.

Soldaten var även en av de ur de breda folklagren som fick lära sig ett civilt yrke som behövdes i armén och den ädla konsten att skriva och läsa, som var en viktig förutsättning.

Det senare förde även med sig att det var han som blev skolläraren och med den militära pedagogiken lärde barn och äldre i socknarna att skriva och läsa långt innan folkskolestadgan införts i vårt land.

Här Ture Färdinand Stackell t.h. tillsammans med fadern Carl Stackell, båda soldater i Norra Fågelås socken.

Att yrket som soldat gick i arv var nästan mer regel än undantag. Ofta är det den äldsta av sönerna i det lilla soldattorpet som går samma väg som fadern, det är inte helt ovanligt att man kan spåra flera generationer med soldater. När det gäller flickorna i en soldatfamilj är det inte ovanligt att dessa gifter sig med en soldat.

Ett av de landskap som har haft flest soldater inom organisationen ”Det ständiga knekthållet”, var Småland. Vilhelm Moberg ger också den småländske indelte soldaten en status och plats i dåtidens samhället och historien genom sin berättelse ”Raskens”, vilken utkom 1927 och som redan första året trycktes i två upplagor.

Visst finns han i verkligheten Rasken. Det finns många i hela landet som har detta namn, men det som Moberg beskriver i sin berättelse bygger på historien som han själv i mångt och mycket upplevt genom att ha hört sin fader soldaten Carl Gottfrid Moberg berätta om livet som soldat.

Denne man har blivit Sveriges mest kände indelte soldat genom Mobergs berättelse.  Dock har han och övriga ca femhundratusen soldater i Knekthållet ett gemensamt och det var deras tro på ett fritt Sverige och på livskraften i den jord de var satta att odla.

Det var i glada vänners lag som soldaten berättade och fick höra nyheter berättas från hela landet.

De flesta med svensk bakgrund i ådrorna har någon knytning till dessa genom att vara släkt i rakt nedstigande led till en soldat i yngre indelningsverket. En organisation som bara fanns i vårt land.

När han antogs skedde detta först av rotens bönder som samstämmigt föreslog en person som soldat för just deras soldattorp. Definitivt antagande skedde sedan vid nästföljande generalmönstring då försvarets företrädare skulle godkänna den föreslagna personen.

För soldaten var det efter godkännandet att hämta sin utrustning som sedan förvarades hos rotebonden i den så kallade rotekistan.

När soldaten var antagen var det ofta vid det årliga mötet som han fick nyheter från den stora världen. Genom  det täta samarbetet som soldaten hade på heden spred sig där nyheterna från som det då hette ”hela världen”.

Som regel var det vid femtio års ålder som den indelte soldaten drog sig tillbaka. Det var då man i socknarna fick en välutbildad person som sett sig om i världen och det var inte sällan som soldaten anställdes som kyrkvaktmästare, kyrkoskrivare, fjärdingsman mm. De flesta socknarna var måna om sina soldater och ställde upp för dem när de slutat sin tjänst med både bostad och arbete.

Indelningsverket upphör den 31 december 1901 då vi växlar över till värnpliktsarmén som nyligen även det försvann.

Den som 1901 var indelt soldat kunde om han så önskade fortsätta att vara soldat så länge han själv det ville. Detta förde med sig att försvaret hade i början av 1900-talet en stor tillgång i allt det kunnande indelningsverkets manskap hade.

Under de sista åren av 1800-talet hade många soldater av legan (lönen) fått denna insatt på ett bankkonto. Dessa pengar räddade många från stor fattigdom och gjorde i stället att det fanns hos soldaterna ett sparat kapital som blev grundplåten när de av rotens bönder köpte de små soldattorpen.

Vid unionskrisen 1905 visar det sig att många av de som fortsatt att vara soldater slutade. För många var denna kris lika med krig med Norge och det ville man inte vara med om, utan tog då avsked.

För några blev avskedet även en möjlighet att få pengar från Vadstena krigsmanshus-kassa. Dessa soldater som i dag skulle kallas för ”pensionärer” blev som det då hette ”gratialister”.

Redan drottning Kristina inrättade i Vadstena på 1640-talet en pensionsinrättning för soldaterna som medverkat i trettioåriga kriget. En inrättning som sedan levde kvar ända in till den sista människan i Sverige som varit indelt soldat, Axel Ljung i Floby, gick bort i augusti 1983. Då fanns det i denna den första svenska pensionsinrättningen 4 miljoner kvar.

//Daniel

Going Back in Time Part 2

Nu ska vi gå tillbaka i tiden igen och resan jag gjorde med min mor.
För den här delen så går vi tillbaka till min morfars farfars farfar igen, alltså Jonas Svensson Lantz. Man brukar ju säga att det alltid var äldste sonen som fick ta över efter fadern men så har det inte varit på Bygget.
Den äldste sonen till Jonas föddes i mars 1786 och han fick namnet Johannes. Med tanke på att Jonas och Walborg gifte sig i December 1785 så var hon alltså redan gravid då. Graviditet utanför äktenskapet under denna tid var inte riktigt acceptabelt.

Ogifta mödrar

Att stå ensam med ett barn var en stor skräck för en kvinna. Skam, rädsla och vetskapen om att inte kunna försörja barnet kunde driva kvinnor till att mörda sina nyfödda eller till att ta självmord. Straffet för barnamord var hårt och enligt de medeltida landslagarna kunde både mannen och kvinnan dömas till dödsstraff för barnamord. Men under 1600-talet började straffet att framför allt gälla kvinnan och hon blev även ensam ålagd att kunna bevisa att fostret varit dödfött eller ofullgånget för att klara sig undan. Under 1770-talet ledde det höga talet barnamord till att man införde en möjlighet för kvinnor att föda sina barn anonymt, de kunde utan att uppge sitt namn lämna barnet till en barnmorska.

Det finns inga belägg för att det varken alltid eller oftast innebar en katastrof för en ogift kvinna att få barn och det är svårt att ge en enhetlig bild om hennes villkor, hennes situation varierade till exempel i olika delar av landet och dessutom är begreppet "född utom äktenskapet" brett. Modern kunde exempelvis leva i ett samboförhållande eller så kunde barnets födelse följas av en vigsel. I andra fall kunde modern lämnas ensam med barnet. Vad det gäller ogifta, icke trolovade kvinnor så var en stor grupp pigor med anställning i hushåll. De blev oftast utsparkade från hushållet, till en tillvaro med stora svårigheter att försörja sig och barnet. Barn som föddes i förhållanden där kvinnan och mannen var trolovade ansågs praktiskt taget lika äkta som barn födda inom äktenskapet i äldre tider.

Däremot så accepterades inte sexuellt samliv mellan ogifta som inte var trolovade, det kallades lönskaläge i lagen och bestraffades. Under medeltiden var det enbart mannen som straffades, men under andra hälften av 1600-talet börjar man även straffa kvinnan. Om en ogift och icke trolovad moder blev lämnad av mannen, eller om han svor sig fri från faderskapet, fick hon ensam svara för de bådas "brott". Fram till 1741 var en så kallad uppenbar kyrkoplikt straffet för en ogift mor, vilket innebar att hon var tvungen att göra offentlig avbön i kyrkan under gudstjänsten. Efter 1741 övergick straffet till ett enskilt skriftermål, vilket betydde att hon enbart behövde göra avbönen för prästen. Det enskilda skriftermålet avskaffades inte förrän efter 1845, även om det behölls i vissa områden.

Överraskande många ogifta mödrar gifte sig förr eller senare, och det behövde inte nödvändigtvis vara barnafadern de äktade utan det var snarare tvärtom vanligare att de gifte sig med en annan man än barnets far. Detta antyder att samhället i relativt hög grad accepterade i alla fall större delen av de ogifta mödrarna. Hur var det då med barnet ifråga, vad innebar det för ett barn att vara född utanför äktenskapet? Barnets öde hörde samman med moderns och en ogift mor saknade de flesta samhälleliga rättigheter och möjligheter och barnet var därmed också utlämnat åt de risker som drabbade modern. Om fadern erkände faderskapet var han skyldig att bidra till barnets försörjning, men barnet hade inte rätt till arv. Rätt att ärva sin far fick barn födda utom äktenskapet inte förrän på 1970-talet (!)

På medeltiden fick utomäktenskapliga barn ärva sin mor, men även den rätten togs ifrån dem vid 1600-talets mitt. Först 1866 blev det återigen möjligt för äktenskapliga barn att ärva sina mödrar. Barnet var även utestängt från de flesta utbildningar och yrken som oftast var förbehållna barn av "äkta" börd och det var givetvis också en social förlust för barnet som inte räknades till sin familjs och släkt. Ett utomäktenskapligt barn förnekades näst intill all rätt till samhällelig existens. De ensamma mödrarna var i regel visade till de hårdaste och lägst avlönade arbetena och hade inte stora möjligheter att försörja sina barn. Många mödrar lämnade bort sina barn till någon som vårdade det mot en betalning och barnet fick skötsel efter storleken på betalningen. En beryktad företeelse är änglamakerskorna som tog hand om barn för ett engångsbelopp och sedan vanvårdade barnen, men i verkligheten var änglamakerskorna inte många.

Soldattorp 125 Ingarp

Soldattorp 125 Ingarp.

Johannes som precis klarade sig från att bli född av en ogift mor, växte upp på Bygget precis som sina syskon. När han var gammal nog så var hans far Jonas fortfarande knekt (Var i tjänst till 19 december 1812 och då avgått av åldersskäl) och Johannes kunde då inte ta över torpet utan flyttade 1802, som 16-åring till Örby i Älvsborgs län (numera del av Västra Götalands län). Där bodde han fram till 1806 då han blev knekt på soldattorpet 125 Ingarp, inte långt från Bygget. Då var han 5 fot, 11 1/2 tum lång, alltså 182,6 cm lång.
Under hans tid som knekt så var han på en del ställen och gjorde en hel del saker. Han var I Skåne 1808 till 1809, på Gotland och i Västerbotten (Ratan) 1809, arbetskommendering i Malmö 1807 och 1810, på garnison i Karlshamn 1811-12, därvid "fått brock i vänstra ljumsken under handräckning vid persedlars transport från ett fartyg". I Tyskland och Norge 1813-14, arbetskommendering vid Göta kanal 1816, 1820 och 1832, på Vanäs fastning 1825. Avsked med anmälan till underhåll vid GM (General Mönstringen) 1834. Tjänt utmärkt väl, krigsmeriter och erhållen skada har motiverat underhåll före uppnådda 30 tjänsteår. Han är då 48 år gammal och har 28 tjänsteår.
Johannes var även gift 2 gånger. 11:e December 1806 gifte han sig med Ingeborg Larsdotter (1778-1845) och efter Ingeborgs död gifte han sig 1 oktober 1846 med Stina Eriksdotter (1814-1896).
1836 flyttade Johannes med familjen till Trollenäs under Trolsebo, även kallat för Laxabo i Åsenhöga Socken och bodde där farm till sin död 1876. Han var då 90 år gammal.

Rolvas

Torpet Tigerhof, mer känt som Rolvas

Johannes fjärde barn, Johan, (född 1822, död 1908) var en riktig karaktär, minst sagt. Det finns en del historier om Johan och hans idéer.
Johan var mer känd som Rolv. Rolv kallades han som känd, för att inte säga ökänd, i bygden. Han kunde bl.a trolla sägs det.Han bodde på torpet Tigerhov, som i dagligt tal kallades Rolvas. Det låg på Velebos marker, på en höjd med fin utsikt över S. Vallsjön.

Rolv hade lite svårt att se skillnad på mitt och ditt. Hans trolleri tog sig bl.a uttryck i att han kunde förvända synen på folk, göra sig osynlig och gå in hos dem när de var hemma och ”hämta” saker. Han hade fem barn som alla emigrerade till USA. Han var gift två gånger. När man frågade den andra frun varför hon gift sig med honom, med tanke på hans rykte, svarade hon, ”det var ingen annan som bjöd på mig”.

Rolv ska även ha uttryckt sig om sina barn som så inför en präst att de behövde inte gå i skolan utan de skulle jobba och tjäna pengar. Vad de behövde lära sig  kunde de lära sig på jobbet enligt honom.

Rolv var jordtorpare. Ett jordtorp är en mindre jordbrukslägenhet, som  upplåtits med nyttjanderätt åt en brukare,  torparen. Denne utför som ersättning  dagsverken åt lägenhetens ägare. Om torpet är beläget på jordbruksegendom, jordtorpare. Om torpet var beläget i en skog så kallades de "skogstorpare".

Efter att Rolv hade dött 1908 så bodde hans andra fru, Maria Larsdotter, kvar på torpet fram till sin död 1922 och blev då den sista som bodde på torpet.

//Daniel

Indelningsverket

För er som inte riktigt har koll på vad indelningsverket och knektar var för någonting så ska ni få lära er lite här.

Bild från filmen "Slaget vid Poltava".

Indelningsverket var ett svenskt militärt organisationssystem som skapades av Karl XI 1682.

Indelningsverket såg till att en eller flera gårdar gick samman och bildade rusthåll och rotar som ansvarade för en ryttare, soldat eller båtsman som de avlönade och gav ett soldattorp och lite jord att odla. Varje officer fick en gård att leva på i fredstid och dessutom lön.

Systemet betalades alltså av bönderna och fungerade som deras skatt till staten. Bönderna slapp därmed också bli utskrivna som soldater.

En stor fördel med systemet var att soldaterna själva drev in sitt underhåll från bönderna. På så sätt slapp staten skattekontrollen och behövde heller inte betala ut kontanter, som den hade så lite av.

Varje detalj i detta invecklade system antecknades i ett jättelikt register som kallades indelningsverk.

Eftersom soldaterna och deras officerare bodde i samma område, kunde de snabbt samlas, beredda för strid. Soldaterna övade årligen och därmed fick Sverige en mycket effektiv armé.

Genom de indelta soldaterna, som var mer övade och drillade för krig än vanliga bönder, skaffade sig Sverige en slagkraftig armé som uppvägde landets låga befolkningsmängd.

Indelningsverket ersattes 1901 med allmän värnplikt.

//Daniel