 |
| Nasaren, Målning av Pehr Hilleström (1733-1816) |
Knallarna ser man ju på marknaden kanske du säger? Då har du faktiskt fel. De som är i stånden på marknaden är inga riktiga knallar.
Knappast någon gård i Sveriges avlånga land var för liten eller för enslig för att få besök av en gårdfarihandlare. Knallarna, som de också kallades, kom oftast en eller två gånger om året.
Gårdsfolket flockades kring handelsmannen då han bredde ut sina varor i kammaren eller på vagnslidret. Kvinnorna tummade på tyger, höll dem framför sig för att se hur de skulle te sig som kjolar eller förkläden. Männen vände och vred på skålar och bleckfat, knackade på dem för att avlyssna kvaliteten, kände med tummen på knivsegg. Barn motades undan för att inte sätta smutsfläckar på grannlåten. Priser och kvaliteter avhandlades.
Flertalet gårdfarihandlare kom från Sjuhäradsbygden, alltså de sju häraderna Mark, Kind, Ås, Redväg, Veden, Bollebygd och Gäsene i södra Västergötland, och kallades därför Västgötaknallar.
Beteckningen "Knalle" har getts olika förklaringar. Den mest närliggande är nog ordet "knalla" som synonymt med att gå, fortfarande levande i uttryck som "Det knallar och går" eller "jag ska knalla hem". I sitt eget hemliga språk månsing kallade knallarna sig för "Nasare" och att sälja att "nasa".
Hade hemligt språk
Långt fram i tiden, i vissa fall än idag, används slangord som för längesedan uppsnappats från västgötaknallarnas hemliga språk månsing. Några exempel; fika, fjälla (flicka, fästmö), snut (polis), Snuthäck (polisstation), borst (sup), karda (hand), snok (näsa) och tjacka (köpa). Det är ett av två gamla och länge hemliga tungomål, som skiljer sig så mycket från normal svenska att de kan ses som egna språk. Det andra är sotarnas knoparmoj.
En anledning till att knallarna utvecklade sitt hemliga språk var att de skulle kunna rådgöra med kolleger eller någon medföljande handelsdräng om varor, priser och kvaliteter, utan att avslöja affärshemligheter för utomstående. Därför innehåller månsing en hel del räkneord och uttryck för pengar. Två exempel som fortfarande är stålar och hacka.
Vad ordet månsing kommer ifrån vet vi inte säkert. Vissa menar att det hänger samman med den västgötska dialekten, där vårt talorgan kallas månnen. Då kan att tala bli att månsa, och språket månsing. Enligt en annan teori är månsing besläktat med det gamla ordet måla, som betydde mäta, fortfarande levande i ortsnamn som Blomstermåla och Eriksmåla.
Säkert är att den alnslånga käpp som knallarna använde för att mäta upp tyg med kallades Måns.
Knallehandeln hade sitt ursprung redan i tidig medeltid. De magra tegarna i Västergötlands skogsbygder gav inte tillräckligt med spannmål för att föda befolkningen. Därmed fanns gott om bete, även i steniga hagar, ängar och skogsgläntor. Det gav ett överskott på nötboskap, som kunde drivas till slättbygderna och bytas mot säd. Driftiga oxdrivare tog då också med sig hantverk och hemslöjd av olika slag, som tillverkats på gården, för att sälja eller byta.
Från att ha varit en bisyssla till oxdriften växte sedan under århundradena hemslöjden och handelsresorna ut till en huvudnäring i Sjuhäradsbygden, vid sidan av jordbruket.
Resorna utsträcktes till hela Sverige, för vissa knallar även till Norge eller Finland.
En tidig produkt var snidade eller svarvade skålar och tallrikar av trä. Skålarna byttes mot den mängd säd som rymdes i dem. Andra tidiga produkter var vävskedar och ullkardor. Men det var textilerna som kom att dominera knallarnas sortiment.
Ull och lin spans och vävdes i hemmen, och tyger av olika slag fyllde knallarnas säckar. På 1800-talet blev tyg av importerad bomull den största produkten.
Till att börja med, då vägarna var dåliga eller obefintliga, gick knallarna till fots med sina varor i en dubbelsäck hängd över axeln. Annars klövjade man. Det innebar en stor dubbelsäck hängdes över en häst och knallen gick bredvid. Frampå 1700- och 1800- talen, då väghållningen började bli bättre, körde knallarna ofta med häst och vagn, Vissa skaffade sig nederlag (en lagerplats), med större varupartier inom sina distrikt, anställde handelsdrängar till sin hjälp och blev "storknallar".
Statsmakten gjorde under århundradena många försök och upprätthålla städernas handelsmonopol. De två städerna i Sjuhäradsbygden, Borås och Ulricehamn, tillkom på 1600- respektive 1700-talet huvudsakligen i detta syfte. Knallarna skulle flytta in till någon av de städerna och bli borgare, var det tänkt.
Borås och Ulricehamn fick också en framväxande borgarklass, men bondeknallarna ville inte bli stadsbor. I stället ökade deras antal och handel i hägnet av de båda städernas privilegier.
Västgötaknallarnas resehandel var omstridd och en ständig källa till debatter i riksdagen. Företrädare för borgarståndet gillade inte konkurrensen och krävde förbud. Prästerna instämde, men med moraliska, eller snarare moraliserande, argument. De menade att gårdfarihandlarnas försäljning ledde till syndig lyxkonsumtion och fåfänga, särskilt bland kvinnorna. Det gjordes också försök till regleringar och inskränkningar, men västgötarna knallade på som förut.
Gårdfarihandlare var ett farligt yrke. Både deras varulager och pengar var begärligt byte för rövare, rånare och tjuvar. I kyrkböcker och domböcker finns många anteckningar om knallar som bragts om livet på sina resor. Några exempel: I Borås kyrkobok för 1661 kan läsas att Anders i Gethult och Erik Håkansson vid Rönnebo överfallits och dödats av rövare. Johan Bergman från Borås blev 1773 ihjälslagen i Östmarks socken i Fryksände. Fyra år senare vittnar Toarps kyrkböcker om att Anders i Andare blivit "ihiöl mördad vid Karlskrona". Enligt Ulricehamns dombok 1833 hade handelsbetjänten Erik Medin funnits mördad i Hällefors och hans böcker med uppskrivna fordringar brända.
Nästan alla knallar var män. Det fåtal kvinnor som återfinns i yrket bedrev handel i hemmen eller i de närmaste bygderna. Men kvinnorna spelade ändå en avgörande roll för Sjuhäradsbygdens blomstrande resehandel. Det var de som kardade och spann ullen, vävde och färgade tygerna. Och det var de som skötte gårdarna och djuren när männen var ute på sina handelsresor.
Resehandeln nådde sin kulmen på 1800-talet. Många gårdfarihandlare hade då expanderat sin verksamhet och blivit storknallar. De nya kommunikationsmedlen, ångbåtarna och tågen, började användas för de större och längre transporterna. Ett nytt led tillkom i produktionskedjan: Förläggare som köpte in råvaran, la ut tillverkningsuppdrag på vävarna i hemmen och levererade de färdiga produkterna till knallarna.
Med början i det kapital som storknallar och förläggare kunde samla, samt århundranden av tradition och kunnande, växte Sjuhäradsbygdens blomstrande textilindustri fram under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet. Borås och Ulricehamn blev - vid sidan av Norrköping - Sveriges ledande textilindustristäder.
Då hade också villkoren för gårdfarihandeln förändrats. Allt mer av handeln på landsbygden övergick till de lanthandlare som etablerade sig runtom i landet. De sista Västgötaknallarna upprätthöll sin bygds urgamla tradition med resehandel fram till omkring sekelskiftet 1800-1900.
//Daniel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar