Handeln i Sverige, Del 1

Från Marknad till Snabbköp

Kiviks marknad

Idag köper de flesta det de behöver i köpcenter, närliggande brutiker eller på nätet. Men det fanns en tid då handeln var an mycket mer komplicerad affär. Följ med på shopping i gamla tiders Sverige!

Lagen styrde handeln

Regler och förbud gjorde handeln förr ofta krävde långa resor till städer och marknader.

Det är svårt att föreställa sig hur omständlig handeln var fram till andra hälften av 1800-talet. Att sälja överskottet av gårdens produktion, och köpa det man själva behövde, kunde kräva vecko-, ibland månadslånga resor till städer och marknadsplatser.
Det var en följd av Sveriges stora landsyta och glesa befolkning, men framför allt av de kungliga bestämmelser och förordningar som förbjöd den mesta handeln på landsbygden.
Motivet till förbudet, som tillkom redan på 1200-talet och levde kvar till mitten av 1800-talet, var storpolitiskt- Statsmakten, oftast kungen, ville förhindra utländska köpmän fick kontrollen över viktiga delar av den svenska handeln.
I stället ville man skapa blomstrande svenska handelsstäder, med köpmän som var tillräckligt kapitalstarka för att kunna hävda sig i konkurrensen. Det krävde, ansåg man, att köpmännen i städerna fick monopol på den inrikes handeln.

Det ligger nära till hands att tro att bönderna for in till närmaste stad och där sålde produkter och gjorde sina inköp. Men så var långt ifrån alltid fallet. Husbönderna kalkylerade med var de kunde få de bästa priserna för sina varor, och samtidigt få de billigaste inköpen.
Det blev ibland långa resor. Tid var inte, som idag, en bristvara. Och de flesta stadsresorna gjordes på vintern, då jordbruket andå låg nere och slädföre på tillfrusna vägar och vattendrag gjorde transporterna lättare än under övriga årstider.
Från Lappland, Jämtland och Ångermanland kunde "sörkörarna" för att ta ett extremt exempel - åka ända till Stockholm med smör och kött från vilt, en resväg på sjuttio mil eller mer i vardera riktningen, Annars gjorde befolkningen i de landskap som gränsade mot Norge som Lappland, Jämtland och Härjedalen gärna sina affärer där. För de västra delarna av Dalsland, sydvästra Värmland och nordligaste Bohuslän var Halden i Norge handelscentrum. Västgötar och Smålänningar reste gärna till Göteborg.

De mest välbeställda och spendersamma bönderna kunde övernatta på krogar och gästgivargårdar. Vanligare var dock enkla sovplatser för de resande, och stallplatser för hästarna, hos torpare och småbrukare längs vägen. I obebyggda trakter fanns särskilda "färdstugor" med eldstad, britsar att sova på och stall för hästarna.
I städerna höll som regel handelsmännen med logi åt de bönder som de gjorde affärer med.
Marknaderna, som hölls vid samma tid varje år, spelade också en viktig roll som handelsplats för bönderna. Flertalet stora marknader hölls på vintern, och många var knutna till de kyrkliga helgerna då folket på gårdarna ändå tog sig ledigt och hade tid för marknadsbesök. Därav de många marknadsnamnen på "mässa" som Eriks- och Larsmässan i Uppsala, Eskilmässan i Eskilstuna, Pedersmässan i Linköping, Olovsmässan i Skänninge, Sigfridsmässan i Växjö och Hindersmässan i Örebro.
Djur som hästar, oxar, kor och svin köptes och såldes på de flesta stora marknader, men viktigast de speciella kreatursmarknaderna. Stora sådana hölls i Skänninge och Värnamo, i Hova och svenljungai västergötland, i Vrestorp i Närke och i Filipstad.
Förutom på Marknaderna, och till slaktare i närliggande städer, sålde bönderna djur till kringresande kreaturshandlare. Dessa samlade djuren i hjordar och drev dem till slaktplatserna. Mest omtalade är oxdrifterna hela vägen från Småland till Stockholm. Storögda betraktare på Östgöta- och Sörmlandsslätterna kunde få bevittna scener liknande dem vi idag ser i Vilda Västern-filmer.

Förbudet för handel på landsbygden upphävdes i två steg omkring 1800-talets mitt. Genom handelsordningen 1846 blev det tillåtet att bedriva lanthandel på orter som låg minst tre mil från närmaste stad. I och med näringsfrihetsreformen 1864 var det fritt fram att etablera handelsrörelser var som helst.
Fri Lanthandel innebar inte längre något hot mot städernas köpmän. Den ökade köpkraften , tillgången på nya varor och produkter och inflyttningen till städerna, som följde ned industrialiseringen, gjorde att stadshandeln kunde blomstra, samtidigt som lanthandeln utvecklades.

//Daniel