Lanthandel i Glava i Värmland omkring 1912 |
Det var lukterna och dofterna äldre människor, som som i börjande av 1940-talet intervjuades om lanthandeln i sin barndom och ungdom på 1800-talet, mindes bäst. Lukterna av fotogen och terpentin, salt sill och torkad fisk var kanske inte så angenäma i sig, men de gick upp i en symfoni av väldoft från andra varor: kryddor som kanel, kardemumma och koriander, nytt bomullstyg, skoläder och seldon, kaffe och cigarrer.
På våren gav de öppna frösäckarna med klöver och timotej en föraning om kommande sommar, och på hösten stearinljus från Liljeholmen em försmak av julstämning.
Lanthandelsbutikerna började växa fram efter näringsfrihetsreformerna 1846 och 1864. Den stora expansionen kom på 1870-talet, och fortsatte under 1880-talet. 1890 fanns cirka 9000 lanthadelsrörelser i Sverige.
Det hände att bönder öppnade handelsbod hemma på gården, men de flesta butiker startade där människor brukade mötas: vid en viktig vägkorsning, vid kyrkan eller vid en järnvägsstation.
Sambandet mellan utbyggnaden av järnvägsnätet och tillkomsten av nya lanthadelsrörelser - två utvecklingslinjer som sammanfaller i tiden - är tydlig. Det gav sig ofta en bra start för den som ville etablera handel att börja sälja livsmedel, snus och brännvin till rallarna vid ett järnvägsbygge. När sedan banan var klar blev läget vid en station idealiskt. Dit drog sig människor och företag, och dit kunde man enkelt få hem varor med tåg.
I handelsbodarna på landet fanns det mesta som erbjöds på den tidens svenska varumarknad, även redskap för jordbruket, verktyg och husgeråd. Saknades något kunde handlaren som regel "ta hem".
Tyg och garn fanns med från början. Konfektion som byxor, skjortor och blusar, västar, rockar och kappor, gjorde sitt intåg under sista decennierna på 1800-talet. Detsamma gjorde fabrikstillverkade skor, stövlar och kängor.
Men det var de i alla hushåll viktiga basvarorna, såsom mjöl av olika slag, gryn, socker, salt, salt sill och kaffe som dominerade köpen och stod för den största omsättningen i butikerna. Allt sådant såldes i lösvikt. Handlaren eller biträdet vägde upp och slog in i strutar eller slog om papper. Det tillhörde yrkeskraven för ett handelsbiträde att kunna göra så täta pappersstrutar att de inte ens släppte igenom vatten.
Även brännvin såldes som regel i "lös Vikt" fram till och med 1880-talet. Spriten mättes upp i kannor, som rymde närmare två liter. Men man kunde även köpa halv- och kvartskannor. Kunden fick själv ta med sig flaskor eller annat kärl.
Varor färdiga i förpackning från fabriken, kom senare. Detsamma gällde för produkter som marknadsfördes under särskilt varunamn eller fabrikat. Tobak, snus och cigarrer tillhörde det första som började säljas under särskilt varunamn. Det fanns mot 1800-talets slut ett tiotal olika snusmärken att välja mellan.
Färskvaror som grönsaker, frukt, färskt kött, färsk fisk och mjölk förekom bara sparsamt. Det var för svårt att förvara före kyl- och frysdiskarnas tid. Dessutom hade många tillgång till sådant på den egna gården eller täppan. Andra kunde köpa eller byta till sig av grannar.
Handelsboden var ofta också post- och tidningskontor, och en mötesplats i största allmänhet. Särskilt på avlöningsdagar med många män i butiken kunde det gå livligt till. Spritförtäring var inte tillåten inne, men man kunde alltid göra sig ärende bakom knuten. Vågens fem- och tiokilosvikter togs i anspråk för kraftprov, lyftes på långfingret och svängdes runt med greppet mellan tummen och pekfingret.
epoken med den gammaldags lanthandeln varade i ungefär hundra år. Årtiondena efter andra världskriget tunnades kundunderlaget på landsbygden ut genom den ökade utflyttningen till städer och tätorter. Många som bodde kvar på landet skaffade bil och började handla i tätortens snabbköp, där man själv plockade till sig fabriksförpackade varor från hyllor, kyl- och frysdiskar. De små lanthandlarna kunde inte hänga med i den utvecklingen. Investeringskostnaderna vid en modernisering av butikerna hade blivit för hög i förhållande till den låga omsättningen. Den ena lanthandeln efter den andra lades ner, saknade av många, även de som själva inte handlade där så mycket mot slutet.
//Daniel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar