Att anskaffa en lämplig person som kunde bli soldat, vilade helt på rotens bönder. Dessa hade den lokala kännedomen om människorna och var därför bäst lämpade att rekrytera manskapet. Ser vi till de krigiska tiderna i historien var det inte alltid lätt att få fram soldater tillräckligt fort. Under krigsåren skulle varje torp där det fanns en vakans åter vara tillsatt med en ny soldat innan mars månads utgång. Det var på sommarhalvåret som krigen till största delen utkämpades och då fick det inte finnas några vakanser. Vid fredstid skulle soldaten som avgick av en eller annan orsak vara ersatt inom tre månader då annars en vakansavgift fick betalas av rotens bönder. Om det skulle visa sig att arbetet inte gick tillräckligt fort med att skaffa en ny karl kunde enligt Carl XI rotemästaren tvångskommenderas till tjänsten. Ser man till de första hundra femtio åren av det ständiga knekthållets historia var det, under denna tids fredsperioder, relativt lätt att få manskap. Yrket som soldat hade en hög status bland annat av den anledningen att det var soldaterna som i dåtidens samhälle var beresta.
Det var vid vägkanten utanför torpet den gamle soldaten fick höra hur det var på heden.
Soldaten var även en av de ur de breda folklagren som fick lära sig ett civilt yrke som behövdes i armén och den ädla konsten att skriva och läsa, som var en viktig förutsättning.
Det senare förde även med sig att det var han som blev skolläraren och med den militära pedagogiken lärde barn och äldre i socknarna att skriva och läsa långt innan folkskolestadgan införts i vårt land.
Här Ture Färdinand Stackell t.h. tillsammans med fadern Carl Stackell, båda soldater i Norra Fågelås socken.
Att yrket som soldat gick i arv var nästan mer regel än undantag. Ofta är det den äldsta av sönerna i det lilla soldattorpet som går samma väg som fadern, det är inte helt ovanligt att man kan spåra flera generationer med soldater. När det gäller flickorna i en soldatfamilj är det inte ovanligt att dessa gifter sig med en soldat.
Ett av de landskap som har haft flest soldater inom organisationen ”Det ständiga knekthållet”, var Småland. Vilhelm Moberg ger också den småländske indelte soldaten en status och plats i dåtidens samhället och historien genom sin berättelse ”Raskens”, vilken utkom 1927 och som redan första året trycktes i två upplagor.
Visst finns han i verkligheten Rasken. Det finns många i hela landet som har detta namn, men det som Moberg beskriver i sin berättelse bygger på historien som han själv i mångt och mycket upplevt genom att ha hört sin fader soldaten Carl Gottfrid Moberg berätta om livet som soldat.
Denne man har blivit Sveriges mest kände indelte soldat genom Mobergs berättelse. Dock har han och övriga ca femhundratusen soldater i Knekthållet ett gemensamt och det var deras tro på ett fritt Sverige och på livskraften i den jord de var satta att odla.
Det var i glada vänners lag som soldaten berättade och fick höra nyheter berättas från hela landet.
De flesta med svensk bakgrund i ådrorna har någon knytning till dessa genom att vara släkt i rakt nedstigande led till en soldat i yngre indelningsverket. En organisation som bara fanns i vårt land.
När han antogs skedde detta först av rotens bönder som samstämmigt föreslog en person som soldat för just deras soldattorp. Definitivt antagande skedde sedan vid nästföljande generalmönstring då försvarets företrädare skulle godkänna den föreslagna personen.
För soldaten var det efter godkännandet att hämta sin utrustning som sedan förvarades hos rotebonden i den så kallade rotekistan.
När soldaten var antagen var det ofta vid det årliga mötet som han fick nyheter från den stora världen. Genom det täta samarbetet som soldaten hade på heden spred sig där nyheterna från som det då hette ”hela världen”.
Som regel var det vid femtio års ålder som den indelte soldaten drog sig tillbaka. Det var då man i socknarna fick en välutbildad person som sett sig om i världen och det var inte sällan som soldaten anställdes som kyrkvaktmästare, kyrkoskrivare, fjärdingsman mm. De flesta socknarna var måna om sina soldater och ställde upp för dem när de slutat sin tjänst med både bostad och arbete.
Indelningsverket upphör den 31 december 1901 då vi växlar över till värnpliktsarmén som nyligen även det försvann.
Den som 1901 var indelt soldat kunde om han så önskade fortsätta att vara soldat så länge han själv det ville. Detta förde med sig att försvaret hade i början av 1900-talet en stor tillgång i allt det kunnande indelningsverkets manskap hade.
Under de sista åren av 1800-talet hade många soldater av legan (lönen) fått denna insatt på ett bankkonto. Dessa pengar räddade många från stor fattigdom och gjorde i stället att det fanns hos soldaterna ett sparat kapital som blev grundplåten när de av rotens bönder köpte de små soldattorpen.
Vid unionskrisen 1905 visar det sig att många av de som fortsatt att vara soldater slutade. För många var denna kris lika med krig med Norge och det ville man inte vara med om, utan tog då avsked.
För några blev avskedet även en möjlighet att få pengar från Vadstena krigsmanshus-kassa. Dessa soldater som i dag skulle kallas för ”pensionärer” blev som det då hette ”gratialister”.
Redan drottning Kristina inrättade i Vadstena på 1640-talet en pensionsinrättning för soldaterna som medverkat i trettioåriga kriget. En inrättning som sedan levde kvar ända in till den sista människan i Sverige som varit indelt soldat, Axel Ljung i Floby, gick bort i augusti 1983. Då fanns det i denna den första svenska pensionsinrättningen 4 miljoner kvar.
//Daniel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar