Vallonerna och myterna

När man är mörkhårig så får man ibland frågan om man kommer från en vallonsläkt. En del har säkert hört historier som äldre släktingar har berättat om att det kan finnas vallonblod i något av släktleden. Hur pass väl stämmer det egentligen och ligger det någonting i dessa saker som sägs om vallonsläkten?

Vallonsmeder i arbete vid Finspångs kanongjuteri, där masugnen ses till höger. På gårdsplanen ligger några leveransklara kanoner, och i bakgrunden ses Finspångs slott.

Att härstamma från vallonerna är snudd på lika fint som att vara adlig. Men så var det inte innan vallonmyten tog form för drygt hundra år sedan.

Vallonerna är arbetarklassens adel. En droppe vallonblod väger tyngre än generationers floder av simpelt bondeblod. Mörkt hår i släkten ses av många som ett tecken på ädlaste härstamning ända från det tidiga 1600-talets Vallonien, då Sverige lockade hit ett tusental smeder och andra arbetare till järnbruken. Smeder bland anorna betraktas som ett lika säkert tecken.

Vi börjar från början.

Valloner (franska: Wallons, vallonska: Walons) är en franskspråkig folkgrupp bosatt främst i södra Belgien (Vallonien), men även i norra Frankrike (grevskapet Valois). Vallonerna är en av tre etniska grupper i Belgien, jämte de nederländsk-talande flamländarna i norr, och den tysktalande populationen i öster."

Namnet vallon kommer ursprungligen från det germanska ordet walhaz, vilket de forntida germanska folkgrupperna använde om alla icke-germanska folkslag, ett ord som också har gett upphov till namnen på Wales, Valais (Wallis på tyska), och Valakiet. En nutida populär uttydning av Vallonien är annars "dalarnas land" (via franskans vallée), vilket det belgiska turistministeriet använt på vägskyltar avsedda för turister, oftast formulerat på franska som pays des vallées. Vallonien är också väldigt backigt och rikt på kullar och dalar söder och öster om floden Meuse.

Tog fart under Gustav Vasa

Järnhanteringen har mycket gamla anor i Sverige, men det var först med Gustav Vasa och framförallt under stormaktstiden som näringen började utvecklas ekonomiskt och bli en storindustri. Efterfrågan på kapital, tekniskt kunnande och arbetskraft var stor. Gustav Vasa började ta in tyska smeder och med dem det så kallade tysksmidet. Sedan kom vallonerna.

De första dök upp redan i slutet av 1500-talet, många av dem för att arbeta för brukspatron Willem de Besche, som arrenderade Finspångs bruk. Han var själv född i Vallonien. Östergötland blev alltså vallonsmidets första fäste, även om det senare kom att starkt förknippas med Uppland.

Från Ardennerna

Vallonien var en franskspråkig industriregion med gruvor och metallutvinning. I bergstrakterna Ardennerna fanns gott om malm, skog och vattenkraft, samma tillgångar som i Sverige. Men arbetslösheten var stor och där kom den expanderande svenska järnhanteringen in i bilden.

Willem de Besche tog hjälp av landsmannen Louis De Geer, som var handels- och finansman i Amsterdam. Tillsammans tog de även arrende på Österby, Lövsta och Gimo i Uppland. Det är nu den stora vågen kommer, med ungefär tusen familjer. Men långt ifrån alla var smeder.

– Vallonerna kan grovt delas upp i två ungefär lika stora grupper: En var smeder och andra som arbetade i järnproduktionen, den andra var olika typer av bruks- och skogsarbetare. Det finns också en mindre grupp med administrativ personal och liknande.

Alla skickliga smeder var inte heller valloner. Man räknar med att var tionde smed var vallon, ungefär lika stor andel var tyskar och resten svenskar.

Kan vara tyskar

Att vallonerna stack ut berodde på flera faktorer. Deras främmande ursprung med namn svåra att uttala för svenskarna är förstås en uppenbar orsak. Namnen förvrängdes ofta, ibland till oigenkännlighet, i kyrkböcker och bruksrullor.

Detsamma hände tyska smeder, vilket bidrar till att släktforskare gärna ser valloner så fort märkliga namn dyker upp. Men så behöver det inte alls vara.

Man kan ta namnet Silja som exempel.

– Det kommer från en tysk smed, Siliacus Gerich. Hans son blev en Siliacsson, vilket han förkortade till Silja. Men en gren av släkten kallade sig sedan Siljard, och det låter ju väldigt franskt.

Att tysksmederna inte är lika tydliga som grupp fast de var minst lika många beror på att de kom under en längre tidsperiod och till många olika platser, de var inte så koncentrerade som vallonerna. Här finns namn som Gropp och Knippel (eller Knöppel) i Hedemora och Stockhaus i Färna.

120 vallonsläkter kvar med namn

Inte ens prästerna kunde franska eller tyska, så namnen kunde skrivas ned lite hursomhelst. När vallonernas barn flyttade kunde flera olika stavningar etableras på olika håll. Efter några generationer är floran av stavningar ganska frodig. Efter flera hundra år har få släkter kvar sina namn. Av cirka fyrahundra släkter som kom in finns i dag ungefär hundratjugo kvar med namn.

Vallonernas särställning byggde framför allt på deras hantverksskicklighet, som de gärna behöll inom sin grupp. Det skiljer dem inte från andra hantverkare, men när man ser till att gifta bort sina döttrar med kollegors söner eller tvärtom blir gruppen mer sluten. Så var det i början, men genom årens lopp kom den att öppnas alltmer när kunnandet spreds och även svenska smeder och deras svenner fick gifta in sig.

Brukspatronen

När vallonbruken byggdes var de ensamma i sitt slag, unika i sin struktur med den spikraka bruksgatan flankerad av prydliga kontor och bostäder, vackra parker och en ståtlig herrgård istället för det gamla gyttret med små smedjor, skjul och stugor.

Över allt tronade patriarken, en välvillig brukspatron som var mån om sina arbetare och sörjde för dem från vaggan till graven.

Det var då, på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, som vallonen blev en idealfigur.

– Den tidiga arbetarrörelsen var mån om att motverka den traditionella bilden av arbetaren som söp och inte kom till jobbet på måndagar. De vallonska arbetarna sågs alltid som mer disciplinerade, skickligare och möjligen bättre. De tog ansvar för sitt arbete och sitt eget liv. Det blev en viktig del av metallarbetarnas yrkesidentifikation.

Myten lever sitt eget liv

Och därifrån löper spåren vidare till i dag, då ingen längre har personliga erfarenheter av vallonsmide och vallonernas liv. För hundra år sedan fanns gamla kvar som kunde berätta, i dag har vallonerna frikopplats till en myt som lever sitt eget liv. Att vara av vallonsläkt är bra, även om vallonerna bara utgör en promille av ens förfäder.

Än i våra dagar förklaras mörka drag ofta med avlägsna vallonsläktingar från 1600-talet. Detta trots att få, bara runt 900, av dem som invandrade till Sverige valde att stanna i landet.

Trots att så få stannade, och trots att de framför allt höll sig till Östergötland, Södermanland och senare Uppland, finns det i var och varannan mörkhårig svensk familj en idé om vallonsläktskap.

Många valloner var smeder och deras yrkeskunskap värderades högt. Just därför verkar det anses finare att härstamma från valloner än från till exempel slaviska trälar.

Riktigt obehagligt blir det när man tänker på hur denna vallonmyt bottnar i en rasbiologisk föreställning om att alla ”riktiga” svenskar är blonda. I det blåögda Sverige är mörka drag visst fortfarande en avvikelse som måste förklaras.

På olika forum sprids också rykten om sådant som sägs avslöja ett vallonskt ursprung; som knölar i nacken och längd på stortån.

Myter kan vara svåra ibland men med lite efterforskning så kan man snart ta död på dem.

//Daniel

Kyrkans makt i vardagslivet

Att kyrkan haft inflytande över vardagen under århundradena är det nog få som förnekar. Men vilken makt var det kyrkan hade över folket?

I mitten av 1800-talet hade kyrkan och prästerna stor makt. Alla som bodde i Sverige måste tillhöra den evangelisk-lutherska statskyrkan. Alla böcker som trycktes i landet måste klara statens censur. Det som inte stod i överensstämmelse med den lutherska läran fick inte spridas.

"Frälsningsarmén", detalj från en målning av Gustaf Cederström (1845-1933). Frälsningsarmén var en väckelserörelse med internationella rötter som spreds till Sverige under 1800-talet.

Kyrkans stora makt

Kyrkan var fortfarande den stora samlingsplatsen för sockenborna. Det var självklart att de flesta i ett hem skulle vara närvarande vid högmässan. Många gick naturligtvis till kyrkan för att de var uppriktigt troende, andra gick till kyrkan för att det var där man fick höra nyheter. Kyrkan hade samma funktion som tidningar har för oss. Viktiga händelser från hemtrakten och riket i övrigt lästes upp av prästen. Dessutom kunde man träffa folk före och efter gudstjänsten för att skvallra eller göra upp om affärer och giftermål.

Kyrkan kunde också utdöma straff för mindre förseelser. Utanför kyrkan fanns den s.k. stocken. Där spändes den dömde fast och fick skämmas inför kyrkobesökarna, som hade tillstånd att spotta på den fastspände. En person kunde hamna i stocken om han missade alltför många kyrkobesök.

Ett annat straff var att sitta på horpallen inne i kyrkan. Där fick bland annat otrogna personer sitta och skämmas. År 1683 tvingades en ”hora” på Gotland sitta på en skampall i femton kyrkor innan hon fick förlåtelse. Det var vanligt med sådana skamstraff i det gamla Sverige. Den ogifta mamman fick på vissa håll markera sin tillhörighet med ett s.k. skamstraff. I vissa delar av Sverige var hon tvungen att bära en speciell mössa som kallades "horluva".

Husförhör

Husförhör var ett slags religionsförhör som prästen utförde på sina församlingsbor. Prästen kom till de olika hemmen och förhörde alla huvudstycken i Luthers lilla katekes, som var läroboken i kyrkans och statens tro. Meningen med dessa förhör var att kontrollera att ingen försökte föra fram nya idéer som stred mot den rätta tron. Vid dessa förhör förde prästen anteckningar om vad var och en kunde och vilka som var läskunniga.

Husförhören var också ett slags folkliga fester. Till dem gick man för att träffa bekanta och äta god mat.

Prästen

Prästen var den viktigaste personen i socknen. Det var prästen som ansvarade för undervisningen i socknen. Var prästen noggrann och flitig kunde många i församlingen läsa. Först 1842 fick vi vår första folkskolestadga. I den bestämdes att alla barn skulle gå i skolan, och att varje socken måste ordna med lärare och skolhus. Prästen lärde också ut nya brukningsmetoder till bönderna.

Väckelsen

År 1726 infördes det s.k. konventikelplakatet i Sverige. I plakatet förbjöds alla enskilda religiösa möten som inte anordnats av kyrkan. Den svenska statskyrkan var mycket rädd för att nya religiösa idéer skulle spridas i Sverige. De som bröt mot plakatet dömdes till höga böter eller långvariga fängelsestraff. En person fick t.ex. 44 års fängelse för att han bröt mot plakatet.

Konventikelplakatet upphävdes först 1858. Under 1800-talet började människor samlas i hemmen för att hålla andakt med varandra. Gudstjänsten bestod av högläsning ur Bibeln och någon andaktsbok. De kallades läsare av övriga bybor eftersom de så ivrigt läste Bibeln. Själva kallade de sig väckta eller frälsta. De ansåg att de flesta människor sov i sitt syndiga liv. De behövde ”väckas” för att få en ny personlig tro. Man ansåg att Gud hade väckt dem från det syndiga livet och blivit räddade från evig förtappelse.

På väckelsemötena kunde de uppleva en varm gemenskap med likasinnade vänner. Trots det gick många av läsarna även till högmässan inom den svenska statskyrkan.

Laestadianismen och Schartauanismen får här nedan utgöra två exempel på typiska svenska väckelserörelser som uppstod under 1800-talet.

Laestadianism

Lars Levi Laestadius (1800-1861) arbetade som präst i Pajala och Karesuando i mitten av 1800-talet. Han grundade en religiös rörelse, laestadianism, som fortfarande finns kvar i norra Sverige.

Under 1800-talet var spritmissbruket mycket utbrett i Sverige. Laestadius gick hårt fram mot spriten som han kallade ”djävlapiss”. Han var expert på att hålla predikningar och besökarna hukade sig i bänkarna inför hans våldsamma anfall mot spriten. Laestadius hårda angrepp mot spriten gav snabbt resultat och superiet avtog i Karesuando.

Pastor Pastor Laestadius predikar för några samer. Del från en målning gjord av Auguste François Biard (1799-1882).

Laestadius var en duktig talare. Han kunde måla upp alla hemskheter i helvetet så att församlingsborna blev fruktansvärt rädda, men han kunde också beskriva himlens härlighet så att åhörarna längtade dit.

Laestadius fördömde kortspel, svordomar, dans och sexuell lösaktighet. Allt detta ledde till helvetet, enligt Laestadius. Det som är typiskt för laestadianerna är de starka känsloutlevelserna. När man bekänt sina synder får församlingen förlåtelse. Ofta dansar och hoppar man i glädje över att uppleva Gudsförlåtelse. Denna glädjeyttring, som liknar exstas, kallas för liikutuksia. Det är ett finskt ord som betyder rörelse. Många laestadianer tar avstånd från lyx och nöjen. De riktigt stränga tar avstånd från film, teater, TV, färgglada kläder och gardiner. Gardiner kallar man för ”djävulens kalsonger”. Laestadianerna finns framför allt i norra Sverige och Finland. Även i USA finns det laestadianer, bland invandrarna från Norden. Totalt finns det ca 20 000 laestadianer i Sverige.

Schartauanismen

Schartauanismen är en rörelse som främst  finns i Göteborgs stift. I denna del av Sverige besöker fler människor kyrkan än någon annanstans. Det beror främst på en enda präst, och han hette Henrik Schartau (1757-1825).

Schartau var en populär präst i Lund, trots att hans predikningar ansågs som allvarliga. Schartau menade att människan på sin väg till frälsning passerade vissa bestämda stadier. Schartau tog bestämt avstånd från allt religiöst föreningsliv. Det viktiga var söndagens högmässa och prästens predikningar. Att läsa Bibeln är mycket viktigt för medlemmarna i denna rörelse. Rörelsen som uppstod brukar kallas för ”Schartauanism”, men de som kan räknas dit kallar sig ”gammalkyrkliga”.

Många av Schartaus lärjungar kom som präster till Göteborgs stift där biskopen ogillade deras idéer. För att bli kvitt dem skickades de ut på tjänster i Bohusläns skärgård. Det visade sig att Schartaus stränga kristendom passade öarnas fiskare för den kom att prägla livet i Bohuslän och lever ännu kvar. De schartauanska prästerna ogillar nymodigheter i gudstjänsten och de flesta av dem motarbetar kvinnliga präster.

Frikyrkorna i dag

Frikyrkorna växte fram under 1800-talet och än idag kan man se de olika kapellen i många samhällen.

Frikyrkorna hade sin storhetstid under 1930-talet. Därefter har antalet medlemmar stadigt minskat. Idag har frikyrkorörelsen knappt 500 000 medlemmar och ca 700 000 deltar i frikyrkornas verksamhet.

//Daniel

Olika öden

När man släktforskar så stöter man på många olika personer och många olika öden. Naturligtvis så finns det många olika öden i min släkt också.

Bilolycka

Arthur J. Lantz

Arthur J. Lantz var som vilken person som helst i början av 40-talet. Han var 18 år gammal och hade livet framför sig. Andra världskriget hade börjat och många var tvungna att ta värvning och så även Arthur, som var född och uppvuxen i Iowa. 1941 stod det klart att han skulle kriga för USA. Han kom hem vid krigets slut och allt var frid och fröjd... fram till juli 1947.

Tidningsartikel efter Arthurs död.

Han var enbart 25 år gammal när han dog dagen efter bilolyckan. I artikeln ovan så står det också om Arthurs farbror, Arthur D. Lantz som deltog under första världskriget och blev den förste från Boone, Iowa att dö i det kriget. Han var då 20 år gammal.

De bägge Arthur var naturligtvis inte de enda i släkten som var med i världskrigen men det var de som dog i ung ålder. De flesta i släkten som stred i världskrigen gjorde det antingen i första eller andra världskriget men inte i bägge.
En person som däremot var med i bägge världskrigen och som inte dog ung var min morfars bror Oskar. Han bodde i USA under större delen av sitt liv och stred för USA's räkning i både första och andra världskriget. Han dog av naturliga orsaker vid den blygsamma åldern 98. Han är den i släkten som blivit äldst även att en del har blivit över 90.

Olycka med häst och vagn

Johan Petersson med Familj. Från vänster, Herbert, Alva och Axia. Sittandes Johan och Kerstin. Kortet är taget någon gång mellan 1920 och 1922.

Ett öde som påverkade flera personer var när min mormors far, som var bonde, skulle till kvarnen för att mala. Året var 1922 och på den här tiden så var det faktiskt många bönder som fortfarande åkte med häst och vagn vilket även min mormors far, Johan, gjorde. Just den här dagen när han skulle till kvarnen så gick det inte så bra. Hästen började skena och Johan försökte göra allt han kunde för att få stopp på ekipaget men det gick så illa att han att han kraschade in i ett träd. Han spräckte skallen men överlevde mot alla odds. Han blev aldrig sig själv igen utan blev som ett barn. Det var sonen, Herbert, som fick ta över alla faderns sysslor på gården efter detta. Herbert var då blott 12 år gammal. Johan levde ett ganska långt liv trots allt och dog 1950, 78 år gammal. Herbert blev 97 år gammal.

Även att alla dessa personer idag är borta så är de trots detta inte bortglömda. Så länge det finns någon som minns dem och kan berätta om dem och berätta deras historia så kommer de inte att försvinna helt. Deras arv förs trots allt vidare med släkt och vänner.
När någon av era nära och kära går ur tiden, glöm då inte bort att berätta om dem för det gör att de lever kvar hos alla.

//Daniel

En fattig bonddräng

Drängarna

Drängen Alfred i Emil i Lönneberga.

En del kommer nog att tänka på Alfred i Emil i Lönneberga eller Robert Nilsson i Mobergs Utvandrarserie när de hör ordet dräng. Naturligtvis är bilden av Alfred och Robert Nilsson som drängar lite förskönad men det finns stora drag av hur drängen hade det på den tiden i dessa bägge serier.
Dräng, tjänstehjon eller legohjon som det också kallades hade villkor som reglerades av legohjonsstadgan mellan 1664 och 1926 (med vissa förändringar under århundradena) vilken i praktiken innebar en generell plikt att söka och finna en husbonde som ville anställa. Det fanns naturligtvis några få undantag för de välbärgade, för ungdomar upp till 21, ifall deras arbete behövdes på föräldrarnas gård och för personer som saknade arbetsförmåga. En anställning som dräng hos en bonde gällde (efter 1833) mellan 1:a november och 24 oktober med ömsesidig uppsägesrätt den 24:e augusti. Tjänstgöring som dräng (liksom som piga), var den yrkesutbildning som stod till buds för dem som inte lärde ett hantverk som lärling.
I legostadgan från 1877 ur Sveriges rikes lag står det bl.a.

10 § Tjänstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, husbonde skäligen föresätter. Är tjänstehjon försumligt, gensträvigt, eller oordentligt och låter det sig ej rättas, eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten, må det därifrån skiljas med förlust av hela lönen, samt erhålle sådant betyg det förtjänar; ersätte ock husbondens skada, där han därom vid domstol utförer.
52 § Aviker tjänstehjon ut tjänst förr, än tjänstetid ute eller det redo för sig gjort, have husbonde våld att hämta det åter, och blive tjänstehjon i tjänsten till flyttningsdag, samt miste halva lönen och gälde skadan.

I dagens läge så hade det varit arbetsgivaren som hade blivit åtalad om han hade hämtat en arbetare med våld.
Kanske ska reda ut begreppen lite också?

Tjänstehjon (eller legohjon) i jordbruket kallades dräng respektive piga. Legostadgan reglerade tjänstehjonens skyldigheter och rättigheter gentemot husbonden i Sverige.

Inhyseshjon var arbetsoföra och obemedlade människor, oftast äldre eller personer med funktionsnedsättning, som socknens fattigvård placerat, "inhyst", hos en familj mot ersättning. Det var en lösning på orter där det inte fanns fattigstugor eller andra offentliga inrättningar för de obemedlade. Inhyseshjonet placerades hos den familj som krävde lägst betalt för att hysa hjonet.

Rotehjon (eller fattighjon) var de sämst lottade, de fick inte vara kvar som fattighjon i någon familj utan blev hänvisade till rotegång inom hela socknen. Under kortare perioder fick de vistas på varje ställe, där de fick nödvändig kost, logi och vård. Rotehjon fick inte ens ro och vila när de låg på dödsbädden. Det ansågs betyda otur att ha ett döende rotehjon i hemmet, därför blev de runtskickade mellan olika hem när de låg för döden.

Min morfars farfar hade en inhysningshjon under 1880-talet och även min morfars far hade ett par stycken en bit in på 1900-talets början. Hur gick det till kanske ni undrar? De var ju trots allt knektar och de hade många barn. Någon gång under andra hälften av 1800-talet (troligtvis under 1870-talet) så byggdes det ett nytt soldattorp åt Lantz-knektarna på 123 Håkentorp (det torp som idag står i Götarps Brunn), men det gamla soldattorpet revs inte direkt utan fick stå kvar. För en knekt som inte alltid hade det så gott ställt så var det ju bra om de kunde få in lite extra pengar för att inhysa ett hjon.

Fanns det då några drängar i släkten? Ja, det fanns några stycken faktiskt. Allt var inte så romantiskt som många får för sig idag utan det var ett slit från morgon till kväll för drängarna.

Pigorna

Drängen Alfred och pigan Lina från Emil i Lönneberga.

För många kvinnor så fanns det inte något större val än att bli piga.
Pigor som arbetade i lantbruk tillhörde gårdens tjänstehjon och var den kvinnliga motsvarigheten till gårdens manliga bonddrängar. På små gårdar utförde pigan ofta både hushållsarbete och lantarbete, men på större gårdar, främst de södra delarna av Sverige, kunde det finnas ett flertal pigor som enbart utförde lantarbete, till exempel mjölkning, medan särskilda tjänsteflickor utförde hushållsarbete.

Pigor som arbetade som tjänsteflickor i hemmen, kallades även jungfru eller tjänarinna, var antingen underställda en anställd husföreståndarinna, husmor eller husfru, eller också direkt underställda familjen, då ofta under hustruns direktiv. Ordet "piga" fick låg status. För hushållsarbetande flickor i städerna kom ordet att ersättas av hembiträde kring 1919 medan barnpiga alltmer blev barnflicka.

På adliga herrgårdar var det vedertagen sedvänja att både pigor och jungfrur fick sina bröllop påkostade av arbetsgivarna, som också höll dem i herrgårdens festrum, en sed som återspeglades i att en adelsdam som var hovfröken också fick sitt bröllop bekostat av sin kungliga arbetsgivare och bröllopet hållet på kungliga slottet. Döttrarna klädde då bruden, och arbetsgivarfamiljen deltog ofta i festligheterna. Detta ingick i den informella välgörenhet som adeln ansågs behöva visa gentemot sitt tjänstefolk och motsvarade det ekonomiska ansvar som kunde tas för åldriga "trotjänare", och fick igen i de övriga fester som en adelsfamilj traditionsenligt brukade hålla för sitt tjänstefolk under olika högtider som midsommar, då de själva deltog i dansen för att illustrera en form av familjärt förhållande inom hushållet.

En piga tjänade inte mycket i kontanter eftersom det mesta betalades i natura. I genomsnitt tjänade en piga på landsbygden hälften eller två tredjedelar av vad en dräng tjänade. Man ansåg inte att kvinnor behövde pengar i lika stor utsträckning som männen. I städerna tjänade pigorna mer vilket var en av anledningarna till att pigorna flyttade till städerna.

Precis som drängarna så löd pigorna under Legostadgan. Den var skriven på arbetsgivarens villkor. Han förfogade över tjänstefolkets tid. Den så kallade piglördagen då pigan skulle vara ledig fick hon förhandla till sig med husbonden, och under en vecka på hösten kring Mikaelsmäss i slutet av september hade tjänstefolket en vecka på sig att leta efter en ny och kanske bättre tjänsteplats.

När man tittar närmare på hur de levde förr i tiden så ha vi idag svårt att förstå hur de kunde stå ut med de förhållandena som föregick på den tiden. Man har svårt att sätta sig in i deras vardag. Man brukar prata om humana saker men kanske inte alltid förstår att det man anser vara humant idag kanske inte är humant om hundra år eller att det kanske var otänkbart för hundra år sedan. Samhället förändras och många gånger till det bättre.

//Daniel

Utvandrarna, invandrarna, nybyggarna och så vidare

Som i de flesta släkter så finns det även i min släkt en del som har emigrerat, och då till USA, som de flesta andra. En del kom hem till Sverige igen medan andra stannade kvar.

Karta över Rügen.

Först ska vi tillbaka till slutet av 1600-talet och Tyskland. 1694 så föddes det en liten pojk i Rügen i Pommern i norra Tyskland. Rügen som är Tysklands största ö ligger i södra delarna av Östersjön men mellan 1648 och 1815 tillhörde ön och även Stralsund, Sverige.
1694 föddes alltså en pojk vid namn Johan Bruun i Rügen. Han Kom med i Tyska dragonregementet som bildades 1716 av rester av olika värvade kavalleriregementen som stridit i Tyskland och där var han tamburmajor. Lämnade Tyska dragonregementet 22 mars 1721 (desertirt) för att komma till svenska fastlandet och då Åkers Socken i Småland som ingick i Östbo härad i Finnveden men som idag ingår i Vaggeryds kommun.
När man tittar lite på var i mitt släktled han finns så blev han min morfars farfars farmors morfar. Det är några generationer sedan, jag är alltså 9:e generationen efter honom. Naturligtvis så blev han knekt när han kom hit och bodde i torp #100 i Linnås i Åkers Socken. Detta är alltså den enda personen i detta släktträd som "kommit till Sverige".

Gustav IV Adolf planerade 1806 att bygga en hamnstad vid namn Gustavia på ön. Napoleon Bonapartes trupper satte dock stopp för planerna. 1807, blir Jonas Lantz (förste Lantz-knekten befodrad i Stralsund till Vice Corporal och han var då gift med Johan Bruuns barnbarn Walborg) Vid freden i Kiel bytte Sverige och Danmark Rügen och övriga Pommern mot Norge; bytet skulle vara gjort när svenska trupper besatt centrala fästningar i Norge, enligt avtalet. Norge vägrade dock att acceptera svensk överhöghet, antog 17 maj i Eidsvoll en grundlag, och utropade den danske ståthållaren Kristian Fredrik till kung. Karl Johan vägrade därför att avträda Pommern och Rügen. Genom Preussens medlande fick så Sverige omkring 8 miljoner riksdaler banko för hela Pommern med Rügen under Wienkongressen. I denna summa ingick även en personlig ersättning till Karl Johan. Preussen och Danmark bytte samtidigt Pommern och Rügen mot hertigdömet Lauenberg, varmed Rügen blev en del av Preussen.

Emigranterna

Under andra hälften av 1800-talet så började väldigt många svenskar åka över till det stora landet i väster, nämligen Amerika. Anledningarna till varför folk åkte över med båtarna var många. Delvis så var det missväxt i Sverige under åren 1867 till 1869 vilket gjorde att de fattiga torparna var tvungna att göra någonting för att överleva. Det var naturligtvis inte bara de fattiga som åkte över till Amerika utan även de lite rikare åkte över för att pröva lyckan.

Billig jord lockade

På listan över lockande faktorer finns överflödet av odlingsmark, billig, nästan gratis till följd av 1862 års jordförvärvslag (American Homestead Act), religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system, bättre tillgång på eller mer välbetalda jobb, ingen allmän värnplikt, anonymitet med mera.

Flera av dessa fördelar illustreras genom de viktigaste karaktärerna i Vilhelm Mobergs epos om Amerikaemigranterna (Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige), den frustrerade jordbrukaren Karl-Oskar Nilsson, hans hörsamma hustru Kristina, väckelsepredikanten Daniel Andreasson, den prostituerade Ulrika, drömmaren Robert och hans enfaldige följeslagare Arvid.

Lika viktiga var faktorerna som underlättade utvandringen, till exempel utvecklingen av reguljär transatlantisk passagerartrafik, järnvägsbyggandet och det arbete som migrationsagenter utförde på uppdrag av amerikanska delstater, landkompanier och järnvägsföretag för att locka emigranter. Flödet av brev, pengar och (ofta) förskottsbetalda biljetter från immigranter i USA till släktingar hemma i Sverige var också viktigt.

Välavlönade jobb

Betydelsen av alla dessa faktorer förändrades under årens lopp. Till exempel påverkades migrationen av minskad tillgång på billig mark, konjunktursvängningar i Sverige och USA, avsiktlig manipulation av den transatlantiska sjöfartens biljettpriser, en gradvis demokratisering av det svenska politiska systemet, samt den tilltagande industrialiseringen i Sverige. Vilka invånargrupper som utvandrade varierade också med tiden. I början av 1900-talet drömde de flesta svenska utvandrarna om att få ett välavlönat jobb i någon av USA:s snabbt växande industristäder.

Hur upplevde då invandraren ankomsten till Amerika? De allra flesta immigranterna anlände till New York och de hamnade i en av två anläggningar – Castle Garden eller Ellis Island. Castle Garden (som i dag heter Fort Clinton) ligger på Manhattans sydspets och var den huvudsakliga ankomstterminalen för immigranter mellan åren 1855 och 1890. Man uppskattar att någonstans mellan åtta och tolv miljoner immigranter passerade genom den, stora delar av registren från Castle Garden gick förlorade i en brand.

Ankomsten till Ellis Island

Ellis Island, strax utanför Manhattans sydspets, nära Frihetsstatyn, kom i bruk efter att Castle Garden slutat användas. Denna anläggning utnyttjades mellan åren 1892 och 1954. Under terminalens 62-åriga historia passerade över hundra miljoner immigranter genom dess salar.

För de allra flesta nyanlända var proceduren föga omfattande. Enligt vittnesmål var den mellan tre och fem timmar lång och utgjordes till största delen av köande. Vanligen fördes immigranterna och deras bagage med pråmar från ankomsthamnen till Ellis Island.

Bagaget kontrollerades och immigrantens handlingar granskades i ”Inskrivningsrummet”. Alla immigranter fick genomgå en enkel hälsokontroll. Myndigheterna letade efter personer som exempelvis var blinda, mentalsjuka eller misstänktes bära på en smittsam sjukdom.

De sistnämnda sattes i karantän, medan sjuka människor lades in på sjukhus. Om det fanns några frågetecken kring en person kunde han eller hon få tillbringa flera dagar i någon av öns sovsalar.

Alla nyanlända fick svara på 29 frågor. Syftet med frågorna var att säkerställa att invandraren hade de utresehandlingar från hemlandet som krävdes, en summa pengar som täckte de första utgifterna, ett sätt att försörja sig och något som visade på en slutdestination eller ett färdbevis för en fortsatt resa.

Majoriteten av de nyanlända passerade utan problem genom Castle Garden eller Ellis Island och transporterades sedan till det som i dag är Battery Park på södra Manhattan.

Fördomar om svenskarna

Oavsett var de slog sig ner var svenskarna oftast nyanlända och betraktades därför som utomstående i det etablerade samhället där de bodde. Liksom fallet är med invandrare nästan överallt uppstod stereotypa bilder av dem – både positiva och negativa – och det hände att svenskarna förlöjligades och förringades.

Den positiva sidan var att svenskar betraktades som renliga, gudfruktiga, ärliga och arbetsamma. De svenska flickornas höga arbetsmoral och goda kunskaper gjorde att de i många fall var eftersökta som husor. James J Hill, entreprenören som anlade Great Northern Railroad, som förbinder Minnesota med nordvästra USA, lär ha sagt: ”Ge mig bara snus, whisky och svenskar, så kan jag bygga en järnväg till hel­vetet.”

Negativa fördomar om svenskarna var att de var lata och trögtänkta suputer. I konjunktursvackor anklagades svenskarna för att ta jobb från icke-immigranter. Det nedsättande uttrycket ”dumb Swede” användes ofta, kanske inte för att de svenska immigranterna ansågs vara dumma, utan för att de inte talade engelska.

Viktiga lärdomar

En granskning av de många aspekterna av 1800- och 1900-talets stora utvandring från Sverige ger oss många viktiga lärdomar. För det första hjälper den oss att förstå vår historia, hurdant Sverige var under denna period och hur Sverige har utvecklats under de två senaste århundradena. För det andra kan den underlätta vår egen släktforskning. Det finns inte många släkter i Sverige utan emigranter.

Dessutom finns det mycket i denna historia som hjälper oss att förstå invandrarna i dagens Sverige. De bakomliggande orsakerna till det inflöde som Sverige har upplevt sedan cirka 1960 är till stor del desamma som de som motiverade de svenska migranterna. Och deras erfarenheter av bosättning, sysselsättning, kritik, anpassning och assimilation är slående lika.

1880-talet

Under 1880-talets andra hälft så var det dags för en del i min släkt att åka över till Amerika. Det var min morfars fars och morfars mors syskon som tog det stora steget att lämna familj och släktingar och det gamla livet här i Sverige bakom sig.
Min morfars fars syskon tog sig till Boone i Iowa där en del ättlingar fortfarande bor. En del av barnen som de fick spred ut sig lite, bl.a. till New Mexico och Kalifornien.
Min morfars mors syskon tog sig längre norrut, och flyttade till Canada och bl.a. Vancouver.

1900-talet

Under 1900-talet så var det dags för nästa generation ur släktet att ta sig till Amerika. Min morfar och 2 av hans syskon tog sig över men det var bara systern som till slut stannade kvar. Min morfar åkte hem redan efter 18 år och brodern som åkte över 1911 kom hem till Sverige igen ett tag innan sin 90-årsdag, 1980.

Många olika öden finns bland de som åkte över till Amerika. Något av dessa öden kanske kommer upp i något annat inlägg här i bloggen i framtiden..

//Daniel

Handeln i Sverige, Del 3, Handelsbodarna

Lanthandeln förändrade livet

Lanthandel i Glava i Värmland omkring 1912

Under andra halvan av 1800-talet blev lanthandlarna vanligare. Här fanns det mesta som erbjöds på den tidens svenska varumarknad - från kryddor till redskap.

Det var lukterna och dofterna äldre människor, som som i börjande av 1940-talet intervjuades om lanthandeln i sin barndom och ungdom på 1800-talet, mindes bäst. Lukterna av fotogen och terpentin, salt sill och torkad fisk var kanske inte så angenäma i sig, men de gick upp i en symfoni av väldoft från andra varor: kryddor som kanel, kardemumma och koriander, nytt bomullstyg, skoläder och seldon, kaffe och cigarrer.
På våren gav de öppna frösäckarna med klöver och timotej en föraning om kommande sommar, och på hösten stearinljus från Liljeholmen em försmak av julstämning.

Lanthandelsbutikerna började växa fram efter näringsfrihetsreformerna 1846 och 1864. Den stora expansionen kom på 1870-talet, och fortsatte under 1880-talet. 1890 fanns cirka 9000 lanthadelsrörelser i Sverige.
Det hände att bönder öppnade handelsbod hemma på gården, men de flesta butiker startade där människor brukade mötas: vid en viktig vägkorsning, vid kyrkan eller vid en järnvägsstation.
Sambandet mellan utbyggnaden av järnvägsnätet och tillkomsten av nya lanthadelsrörelser - två utvecklingslinjer som sammanfaller i tiden - är tydlig. Det gav sig ofta en bra start för den som ville etablera handel att börja sälja livsmedel, snus och brännvin till rallarna vid ett järnvägsbygge. När sedan banan var klar blev läget vid en station idealiskt. Dit drog sig människor och företag, och dit kunde man enkelt få hem varor med tåg.

I handelsbodarna på landet fanns det mesta som erbjöds på den tidens svenska varumarknad, även redskap för jordbruket, verktyg och husgeråd. Saknades något kunde handlaren som regel "ta hem".
Tyg och garn fanns med från början. Konfektion som byxor, skjortor och blusar, västar, rockar och kappor, gjorde sitt intåg under sista decennierna på 1800-talet. Detsamma gjorde fabrikstillverkade skor, stövlar och kängor.
Men det var de i alla hushåll viktiga basvarorna, såsom mjöl av olika slag, gryn, socker, salt, salt sill och kaffe som dominerade köpen och stod för den största omsättningen i butikerna. Allt sådant såldes i lösvikt. Handlaren eller biträdet vägde upp och slog in i strutar eller slog om papper. Det tillhörde yrkeskraven för ett handelsbiträde att kunna göra så täta pappersstrutar att de inte ens släppte igenom vatten.
Även brännvin såldes som regel i "lös Vikt" fram till och med 1880-talet. Spriten mättes upp i kannor, som rymde närmare två liter. Men man kunde även köpa halv- och kvartskannor. Kunden fick själv ta med sig flaskor eller annat kärl.

Varor färdiga i förpackning från fabriken, kom senare. Detsamma gällde för produkter som marknadsfördes under särskilt varunamn eller fabrikat. Tobak, snus och cigarrer tillhörde det första som började säljas under särskilt varunamn. Det fanns mot 1800-talets slut ett tiotal olika snusmärken att välja mellan.
Färskvaror som grönsaker, frukt, färskt kött, färsk fisk och mjölk förekom bara sparsamt. Det var för svårt att förvara före kyl- och frysdiskarnas tid. Dessutom hade många tillgång till sådant på den egna gården eller täppan. Andra kunde köpa eller byta till sig av grannar.

Handelsboden var ofta också post- och tidningskontor, och en mötesplats i största allmänhet. Särskilt på avlöningsdagar  med många män i butiken kunde det gå livligt till. Spritförtäring var inte tillåten inne, men man kunde alltid göra sig ärende bakom knuten. Vågens fem- och tiokilosvikter togs i anspråk för kraftprov, lyftes på långfingret och svängdes runt med greppet mellan tummen och pekfingret.
epoken med den gammaldags lanthandeln varade i ungefär hundra år. Årtiondena efter andra världskriget tunnades kundunderlaget på landsbygden ut genom den ökade utflyttningen till städer och tätorter. Många som bodde kvar på landet skaffade bil och började handla i tätortens snabbköp, där man själv plockade till sig fabriksförpackade varor från hyllor, kyl- och frysdiskar. De små lanthandlarna kunde inte hänga med i den utvecklingen. Investeringskostnaderna vid en modernisering av butikerna hade blivit för hög i förhållande till den låga omsättningen. Den ena lanthandeln efter den andra lades ner, saknade av många, även de som själva inte handlade där så mycket mot slutet.

//Daniel

Handeln i Sverige, del 2, Knallarna

Knallarna

Nasaren, Målning av Pehr Hilleström (1733-1816)

Knallarna ser man ju på marknaden kanske du säger? Då har du faktiskt fel. De som är i stånden på marknaden är inga riktiga knallar.

Knappast någon gård i Sveriges avlånga land var för liten eller för enslig för att få besök av en gårdfarihandlare. Knallarna, som de också kallades, kom oftast en eller två gånger om året.

Gårdsfolket flockades kring handelsmannen då han bredde ut sina varor i kammaren eller på vagnslidret. Kvinnorna tummade på tyger, höll dem framför sig för att se hur de skulle te sig som kjolar eller förkläden. Männen vände och vred på skålar och bleckfat, knackade på dem för att avlyssna kvaliteten, kände med tummen på knivsegg. Barn motades undan för att inte sätta smutsfläckar på grannlåten. Priser och kvaliteter avhandlades.
Flertalet gårdfarihandlare kom från Sjuhäradsbygden, alltså de sju häraderna Mark, Kind, Ås, Redväg, Veden, Bollebygd och Gäsene i södra Västergötland, och kallades därför  Västgötaknallar.
Beteckningen "Knalle" har getts olika förklaringar. Den mest närliggande är nog ordet "knalla" som synonymt med att gå, fortfarande levande i uttryck som "Det knallar och går" eller "jag ska knalla hem". I sitt eget hemliga språk månsing kallade knallarna sig för "Nasare" och att sälja att "nasa".

Hade hemligt språk

Långt fram i tiden, i vissa fall än idag, används slangord som för längesedan uppsnappats från västgötaknallarnas hemliga språk månsing. Några exempel; fika, fjälla (flicka, fästmö), snut (polis), Snuthäck (polisstation), borst (sup), karda (hand), snok (näsa) och tjacka (köpa). Det är ett av två gamla och länge hemliga tungomål, som skiljer sig så mycket från normal svenska att de kan ses som egna språk. Det andra är sotarnas knoparmoj.
En anledning till att knallarna utvecklade sitt hemliga språk var att de skulle kunna rådgöra med kolleger eller någon medföljande handelsdräng om varor, priser och kvaliteter, utan att avslöja affärshemligheter för utomstående. Därför innehåller månsing en hel del räkneord och uttryck för pengar. Två exempel som fortfarande är stålar och hacka.
Vad ordet månsing kommer ifrån vet vi inte säkert. Vissa menar att det hänger samman med den västgötska dialekten, där vårt talorgan kallas månnen. Då kan att tala bli att månsa, och språket månsing. Enligt en annan teori är månsing besläktat med det gamla ordet måla, som betydde mäta, fortfarande levande i ortsnamn som Blomstermåla och Eriksmåla.
Säkert är att den alnslånga käpp som knallarna använde för att mäta upp tyg med kallades Måns.

Knallehandeln hade sitt ursprung redan i tidig medeltid. De magra tegarna i Västergötlands skogsbygder gav inte tillräckligt med spannmål  för att föda befolkningen. Därmed fanns gott om bete, även i steniga hagar, ängar och skogsgläntor. Det gav ett överskott på nötboskap, som kunde drivas till slättbygderna och bytas mot säd. Driftiga oxdrivare tog då också med sig hantverk och hemslöjd av olika slag, som tillverkats på gården, för att sälja eller byta.
Från att ha varit en bisyssla till oxdriften växte sedan under århundradena hemslöjden och handelsresorna ut till en huvudnäring i Sjuhäradsbygden, vid sidan av jordbruket.
Resorna utsträcktes till hela Sverige, för vissa knallar även till Norge eller Finland.

En tidig produkt var snidade eller svarvade skålar och tallrikar av trä. Skålarna byttes mot den mängd säd som rymdes i dem. Andra tidiga produkter var vävskedar och ullkardor. Men det var textilerna som kom att dominera knallarnas sortiment.
Ull och lin spans och vävdes i hemmen, och tyger av olika slag fyllde knallarnas säckar. På 1800-talet blev tyg av importerad bomull den största produkten.
Till att börja med, då vägarna var dåliga eller obefintliga, gick knallarna till fots med sina varor i en dubbelsäck hängd över axeln. Annars klövjade man. Det innebar en stor dubbelsäck hängdes över en häst och knallen gick bredvid. Frampå 1700- och 1800- talen, då väghållningen började bli bättre, körde knallarna ofta med häst och vagn, Vissa skaffade sig nederlag (en lagerplats), med större varupartier inom sina distrikt, anställde handelsdrängar till sin hjälp och blev "storknallar".

Statsmakten gjorde under århundradena många försök och upprätthålla städernas handelsmonopol. De två städerna i Sjuhäradsbygden, Borås och Ulricehamn, tillkom på 1600- respektive 1700-talet huvudsakligen i detta syfte. Knallarna skulle flytta in till någon av de städerna och bli borgare, var det tänkt.
Borås och Ulricehamn fick också en framväxande borgarklass, men bondeknallarna ville inte bli stadsbor. I stället ökade deras antal och handel i hägnet av de båda städernas privilegier.
Västgötaknallarnas resehandel var omstridd och en ständig källa till debatter i riksdagen. Företrädare för borgarståndet gillade inte konkurrensen och krävde förbud. Prästerna instämde, men med moraliska, eller snarare moraliserande, argument. De menade att gårdfarihandlarnas försäljning ledde till syndig lyxkonsumtion och fåfänga, särskilt bland kvinnorna. Det gjordes också försök till regleringar och inskränkningar, men västgötarna knallade på som förut.

Gårdfarihandlare var ett farligt yrke. Både deras varulager och pengar var begärligt byte för rövare, rånare och tjuvar. I kyrkböcker och domböcker finns många anteckningar om knallar som bragts om livet på sina resor. Några exempel: I Borås kyrkobok för 1661 kan läsas att Anders i Gethult och Erik Håkansson vid Rönnebo överfallits och dödats av rövare. Johan Bergman från Borås blev 1773 ihjälslagen i Östmarks socken i Fryksände. Fyra år senare vittnar Toarps kyrkböcker om att Anders i Andare blivit "ihiöl mördad vid Karlskrona".  Enligt Ulricehamns dombok 1833 hade handelsbetjänten Erik Medin funnits mördad i Hällefors och hans böcker med uppskrivna fordringar brända.

Nästan alla knallar var män. Det fåtal kvinnor som återfinns i yrket bedrev handel i hemmen eller i de närmaste bygderna. Men kvinnorna spelade ändå en avgörande roll för Sjuhäradsbygdens blomstrande resehandel. Det var de som kardade och spann ullen, vävde och färgade tygerna. Och det var de som skötte gårdarna och djuren när männen var ute på sina handelsresor.
Resehandeln nådde sin kulmen på 1800-talet. Många gårdfarihandlare hade då expanderat sin verksamhet och blivit storknallar. De nya kommunikationsmedlen, ångbåtarna och tågen, började användas för de större och längre transporterna. Ett nytt led tillkom i produktionskedjan: Förläggare som köpte in råvaran, la ut tillverkningsuppdrag på vävarna i hemmen och levererade de färdiga produkterna till knallarna.
Med början i det kapital som storknallar och förläggare kunde samla, samt århundranden av tradition och kunnande, växte Sjuhäradsbygdens blomstrande textilindustri fram under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet. Borås och Ulricehamn blev - vid sidan av Norrköping - Sveriges ledande textilindustristäder.

Då hade också villkoren för gårdfarihandeln förändrats. Allt mer av handeln på landsbygden övergick till de lanthandlare som etablerade sig runtom i landet. De sista Västgötaknallarna upprätthöll sin bygds urgamla tradition med resehandel fram till omkring sekelskiftet 1800-1900.

//Daniel

Handeln i Sverige, Del 1

Från Marknad till Snabbköp

Kiviks marknad

Idag köper de flesta det de behöver i köpcenter, närliggande brutiker eller på nätet. Men det fanns en tid då handeln var an mycket mer komplicerad affär. Följ med på shopping i gamla tiders Sverige!

Lagen styrde handeln

Regler och förbud gjorde handeln förr ofta krävde långa resor till städer och marknader.

Det är svårt att föreställa sig hur omständlig handeln var fram till andra hälften av 1800-talet. Att sälja överskottet av gårdens produktion, och köpa det man själva behövde, kunde kräva vecko-, ibland månadslånga resor till städer och marknadsplatser.
Det var en följd av Sveriges stora landsyta och glesa befolkning, men framför allt av de kungliga bestämmelser och förordningar som förbjöd den mesta handeln på landsbygden.
Motivet till förbudet, som tillkom redan på 1200-talet och levde kvar till mitten av 1800-talet, var storpolitiskt- Statsmakten, oftast kungen, ville förhindra utländska köpmän fick kontrollen över viktiga delar av den svenska handeln.
I stället ville man skapa blomstrande svenska handelsstäder, med köpmän som var tillräckligt kapitalstarka för att kunna hävda sig i konkurrensen. Det krävde, ansåg man, att köpmännen i städerna fick monopol på den inrikes handeln.

Det ligger nära till hands att tro att bönderna for in till närmaste stad och där sålde produkter och gjorde sina inköp. Men så var långt ifrån alltid fallet. Husbönderna kalkylerade med var de kunde få de bästa priserna för sina varor, och samtidigt få de billigaste inköpen.
Det blev ibland långa resor. Tid var inte, som idag, en bristvara. Och de flesta stadsresorna gjordes på vintern, då jordbruket andå låg nere och slädföre på tillfrusna vägar och vattendrag gjorde transporterna lättare än under övriga årstider.
Från Lappland, Jämtland och Ångermanland kunde "sörkörarna" för att ta ett extremt exempel - åka ända till Stockholm med smör och kött från vilt, en resväg på sjuttio mil eller mer i vardera riktningen, Annars gjorde befolkningen i de landskap som gränsade mot Norge som Lappland, Jämtland och Härjedalen gärna sina affärer där. För de västra delarna av Dalsland, sydvästra Värmland och nordligaste Bohuslän var Halden i Norge handelscentrum. Västgötar och Smålänningar reste gärna till Göteborg.

De mest välbeställda och spendersamma bönderna kunde övernatta på krogar och gästgivargårdar. Vanligare var dock enkla sovplatser för de resande, och stallplatser för hästarna, hos torpare och småbrukare längs vägen. I obebyggda trakter fanns särskilda "färdstugor" med eldstad, britsar att sova på och stall för hästarna.
I städerna höll som regel handelsmännen med logi åt de bönder som de gjorde affärer med.
Marknaderna, som hölls vid samma tid varje år, spelade också en viktig roll som handelsplats för bönderna. Flertalet stora marknader hölls på vintern, och många var knutna till de kyrkliga helgerna då folket på gårdarna ändå tog sig ledigt och hade tid för marknadsbesök. Därav de många marknadsnamnen på "mässa" som Eriks- och Larsmässan i Uppsala, Eskilmässan i Eskilstuna, Pedersmässan i Linköping, Olovsmässan i Skänninge, Sigfridsmässan i Växjö och Hindersmässan i Örebro.
Djur som hästar, oxar, kor och svin köptes och såldes på de flesta stora marknader, men viktigast de speciella kreatursmarknaderna. Stora sådana hölls i Skänninge och Värnamo, i Hova och svenljungai västergötland, i Vrestorp i Närke och i Filipstad.
Förutom på Marknaderna, och till slaktare i närliggande städer, sålde bönderna djur till kringresande kreaturshandlare. Dessa samlade djuren i hjordar och drev dem till slaktplatserna. Mest omtalade är oxdrifterna hela vägen från Småland till Stockholm. Storögda betraktare på Östgöta- och Sörmlandsslätterna kunde få bevittna scener liknande dem vi idag ser i Vilda Västern-filmer.

Förbudet för handel på landsbygden upphävdes i två steg omkring 1800-talets mitt. Genom handelsordningen 1846 blev det tillåtet att bedriva lanthandel på orter som låg minst tre mil från närmaste stad. I och med näringsfrihetsreformen 1864 var det fritt fram att etablera handelsrörelser var som helst.
Fri Lanthandel innebar inte längre något hot mot städernas köpmän. Den ökade köpkraften , tillgången på nya varor och produkter och inflyttningen till städerna, som följde ned industrialiseringen, gjorde att stadshandeln kunde blomstra, samtidigt som lanthandeln utvecklades.

//Daniel

3 Generationer

Under tidigare inlägg här i bloggen har jag pratat om hur det många gånger är den äldste sonen som tar över efter fadern. Jag har också berättat att det inte har varit så på Bygget. Johannes som var den äldste sonen till den förste Lantz knekten på Bygget gick ju till ett annat torp och det hände 6 år innan Jonas slutade som knekt. Men vem var det då som tog över?
Vi går nu tillbaka till den 19:e december 1812 och Jonas har precis gjort sin sista dag som knekt. Som ni kanske kommer ihåg om ni följt den här bloggen så hade rotebönderna 3 månader på sig att hitta en ersättare när en kenkt hade slutat, annars fick de själva gå ut som knektar. Så blev inte fallet för den här rotebonden.

Generalmönster rulla för Jönköpings Regemente, Mo Härad, Åsenhöga Socken, 1813.

Den 3:e mars 1813 så blev det 5:e barnet i skaran efter Jonas, nämligen Sven ny knekt på Bygget och då flyttar Jonas till Hestra Torp i Hestra i Åsenhöga Socken.
Sven som bara är 16 år gammal (och därmed den yngste Lantz-knekten), har precis blivit knekt bevistar under 1813 och 1814 både fälttågen i både Tyskland och Norge. Jonas dör 14:e Februari 1825. Han begravdes på kyrkogården (Ödekyrkogården) i Åsenhöga den 27 februari samma år. Sven blir med sina 37 år som knekt den som tjänat kronan längst av Lantz-knektarna. Han hade tjänt utmärkt väl.

Generalmönster rulla för Jönköpings Regemente, Mo Härad, Åsenhöga Socken, 1850.

Nu är det dags för Jonas igen. Året är nu 1850 och Svens far Jonas har varit död i 25 år och nu ska Jonas ta över Bygget. Förvirrande? Det är inte så krångligt som man först kan tro. Den 29:e mars 1831 så föds Svens 11:e barn (av 12). Det är en son han får och denna son får just namnet Jonas efter Svens far. Den 12:e oktober 1850 tar Jonas över Bygget efter sin far. Han är då 19 år gammal och har 31 år som knekt framför sig.
Den 14:e maj 1864 så blir han befordrad till Korpral. Hans farfar Jonas blev Vice Korporal 1807. Den 4 juli 1878 så blir han befordrad igen och denna gång till Distinktionskorpral vilket kan jämföras med Furir (Sergeant efter 2009). Han begär och får avsked 1881 och anmäldes till underhåll genast. Hans son visades samtidigt upp och antogs som knekt. Detta var den 25:e juni 1881.

Generalmönster rulla för Jönköpings Regemente, Mo Härad, Åsenhöga Socken, 1881.

Nästan på dagen 3 månader innan sin 20 årsdag så tillträder den Lantz-knekten som varit knekt kortast tid. Den 25:e juni 1881 antages Sven Gerhard Lantz som knekt för 123 Håkentorp, alltså Bygget. När indelningsverket läggs ned den 31:a december 1901 så tar han avsked av det militära och blir således den sista knekten på torpet och avslutar därmed en epok på Bygget som pågått i ungefär 150 år under samma släkt. Det var väl synd att det tog slut där? Eller gjorde det verkligen det? Inte riktigt. Gerhard fick möjligheten att köpa torpet efter avslutad tjänst i kronans kläder och gjorde också slag i saken. Som jag har berättat i tidigare inlägg här i bloggen så fanns Bygget kvar i släkten fram till 1990-talet då det såldes till ett par danskar. Där tog den nästan 250-åriga epoken slut för Lantz släktet på Bygget även att marken runt omkring själva huset som står där idag är i en Lantz ättlings ägo än idag.

För er som vill testa på lite hur det är med släktforskningen kan ju försöka tyda de bilder som finns i detta inlägg. Hittar ni de som jag skrivit om här i inlägget och kan tyda vad som står om dem kan ju skriva in det i kommentarerna nedanför inlägget. Det kan bli roligare än ni tror.

//Daniel

Nya uppgifter eller Sverige krigar mot Ryssland

Soldattorp 123 Håkentorp byter knekt. Assar Moberg avgår som knekt och lämnar över till svärsonen Jonas Svensson sedermera Lantz. 8:e December 1785.

När man som släktforskare får in nya uppgifter som är intressanta för släktledet så kan hen bli som ett barn på julafton. Det ska undersökas och kontrolleras på flera olika ställen för att se om uppgifterna stämmer överens i olika böcker.
I onsdags fick jag hem lite nya uppgifter om fem olika generationer knektar som i rakt nedstigande led kan härledas till mig. Naturligtvis så var jag tvungen att kolla på olika ställen för att se om det var samma uppgifter överallt. Det stämde överens kan jag säga.

Assar, Jonas, Sven, Jonas, Sven Gerhard. När det gäller min släkt och de som varit knektar så är det lätt att blanda ihop dem eftersom att de i stort sett har samma namn under en del generationer. Sven har varit det populäraste namnet i min släkt och det finns även kvar i min generation även om det inte längre är tilltalsnamnet. För att hålla reda på vem det är så är det årtalen man måste titta på för att se vem det är man forskar om.

1789 års Generalmönster rulla för Åsenhöga Socken, Mo Härad, Jönköpings Regemente.

Bland uppgifterna som jag fick under onsdagen så fick jag reda på att Jonas Lantz som var den första knekten som hette Lantz på Bygget hade hamnat på sjukhus. Varför han hamnade på sjukhus framgår inte av de rullor som finns. Det som går att få fram av uppgifterna är att han läggs in på Kristinestads Militärsjukhus, alltså i nuvarande Finland (Under denna tid var Finland, Svenskt).

Under den här tiden så krigar Gustav III mot Ryssland.
Gustav III:s ryska krig (även kallat svensk-ryska kriget 1788–90) utspelades 1788–1790 efter att Sveriges kung Gustav III anfallit Ryssland i hopp om att återta förlorat område, och att hejda den ryska inblandningen i Sveriges inre angelägenheter. Kriget slutade oavgjort, bland annat på grund av myteri av vissa höga svenska officerare, det så kallade Anjalaförbundet. Fred slöts i Värälä 1790 utan gränsjusteringar.

Sverige lyckades dock nå målet att få Ryssland att avstå rollen som garant för frihetstidens författning. Denna hade upphävts av Gustav III år 1772, och därefter hade frågan varit ett irritationsmoment i kontakten mellan de två länderna, eftersom den gjorde att Ryssland formellt hade rätt att vidta åtgärder för att återställa författningen.

Antingen så har min morfars farfars farfar blivit skadad under det Svensk-Ryska kriget, då skador ofta förekom, annars så kan han ha blivit sjuk på grund av näringsbrist eller liknande då det inte fanns så mycket mat som kunde distribueras under det här kriget. Man kan gissa hur mycket som helst om detta.
När man får uppgifter från andrahands källor så är det som sagt viktigt att man tittar närmare på vad som egentligen står i originaltexten. Med tanke på skrivstilen på 1700 och 1800-talen så kan det vara lätt att misstolka ett C för ett E till exempel. Även jag kan läsa fel många gånger men som tur är så finns det hjälp att få på flera olika håll.

Jag brukar säga att släktforska är som ett detektivarbete. Man måste hitta rätt bland alla grejer som finns och ibland kan man komma in på villospår, men med rätt hjälp så kan man komma på rätt spår igen.

Den 9 juli 1790 inleddes slaget vid Svensksund mellan den svenska och den ryska flottan.

//Daniel